Så var det den tredje december – och du har just öppnat den tredje luckan i Litteraturbankens julkalender.
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is. För mer information, skriv till: vinland@centrum.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den från början! Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Þorstein Skräck
Översatt av Joakim Lilljegren
Þorsteins þáttur skelks ingår i samlingen av kungasagor i Flateyjarbók. Tåten är en egendomlig historia om en islänning vid kung Olav Tryggvasons hird. Þorstein bryter mot en order från kungen och går på avträdet ensam under natten. Där möter han en vålnad men lyckas genom sin slughet komma undan med livet i behåll.
Det sägs att kung Olav sommaren därpå for på gästningar österut i Viken och på andra håll. Han gästade en gård som hette Reim och hade ett mycket stort sällskap med sig. En man som följde med kungen vid detta tillfälle hette Þorstein och var son till Þorkel, son till Ásgeir Æðikoll, son till Auðun Skökul. Han var islänning och hade kommit till kungen föregående vinter.
På kvällen när folket satt vid dryckesborden sade kung Olav att ingen av hans män ensam fick gå ut på avträdet under natten, och var och en som behövde gå ombads att ta med sig den som låg bredvid – i annat fall skulle det gå illa. Männen drack med besked på kvällen, och när dryckesborden ställdes undan gick de i säng.
Frampå natten vaknade islänningen Þorstein och behövde gå och uträtta sina behov, men den som låg bredvid honom sov djupt, så Þorstein ville helst inte väcka honom. Han steg upp, satte på sig skorna, drog på sig en tjock fäll och gick till avträdet. Det var en stor byggnad med plats för elva man på vardera sidan. Han satte sig på yttersta platsen. När han hade suttit en stund såg han att en djävulsvålnad klättrade upp ur hålet vid den innersta platsen och satte sig där.
Þorstein frågade då: ”Vem där?”
Vålnaden svarade: ”Jag är Þorkel den tunne som stupade i strid tillsammans med kung Harald Hildetand.”
”Varifrån kommer du nu?” frågade Þorstein.
Han sade att han nyss hade kommit från helvetet.
”Vad kan du berätta om den platsen?” undrade Þorstein.
Den andre svarade: ”Vad vill du veta?”
”Vem tål helvetets plågor bäst?”
”Ingen tål dem bättre”, sade spöket, ”än Sigurd Fafnesbane.”
”Vilka plågor måste han utstå?”
”Han tänder eld i ugnen”, sade vålnaden.
”Det tycker jag inte verkar vara ett särskilt plågsamt straff”, sade Þorstein.
”Jo, det är det”, sade vålnaden, ”för han är själv bränslet!”
”Det var värre det”, sade Þorstein. ”Vem tål plågorna sämst där nere då?”
Vålnaden svarade: ”Starkað den gamle tål dem sämst, för han skriker så åt oss andra djävlar. Det är en värre plåga än det mesta, för vi kan aldrig få någon ro från hans skrik.”
”Vilken plåga utstår han”, frågade Þorstein, ”som han tål så illa, med tanke på vilken tapper man han har sagts vara?”
”Han har eld upp till fotknölarna.”
”Det tycker jag inte verkar vara så farligt”, sade Þorstein, ”en sådan kämpe som han varit.”
”Det är inte så litet”, sade vålnaden, ”för det är bara undersidorna av hans fötter som sticker upp ovanför flammorna!”
”Det var värre det”, sade Þorstein. ”Kan du härma hur han skriker?”
”Visst kan jag det”, sade vålnaden.
Sedan öppnade han käften och utstötte ett högt vrål, och Þorstein drog flikarna på sin fäll över huvudet.
Han förblev ganska oberörd av vrålet och frågade: ”Är det hans värsta skrik?”
”Långt ifrån”, svarade vålnaden, ”det är så vi smådjävlar brukar skrika.”
”Skrik litet mer som Starkað då”, sade Þorstein.
”Det kan jag väl”, sade vålnaden.
Sedan började han skrika en andra gång så gräsligt att Þorstein tyckte att det var rent obegripligt hur högt ett sådant litet fanstyg kunde yla. Þorstein gjorde som tidigare och svepte fällen runt sitt huvud, men ändå drabbades han så illa att han förlorade sansen och svimmade.
Då frågade gasten: ”Varför är du så tyst nu?”
När Þorstein återhämtat sig svarade han: ”För att jag är förundrad över vilken ohygglig röst du besitter, med tanke på att du är ett så pass litet spöke. Var det Starkaðs högsta vrål?”
”Det är inte ens i närheten av det”, sade han. ”Det är snarare hans svagaste vrål.”
”Håll nu inte inne med det längre”, sade Þorstein, ”utan låt mig höra det starkaste skriket.”
Vålnaden gick med på det. Þorstein förberedde sig på så sätt att han vek ihop fällen och knöt den om sitt huvud och höll för öronen med bägge händerna. Vålnaden hade satt sig tre säten närmare Þorstein för varje skrik och nu var det bara tre säten kvar mellan dem. Vålnaden slog på ett fruktansvärt sätt upp gapet, vände ögonen ut och in och började gallskrika så högt att det var helt överväldigande för Þorstein, men plötsligt ringde klockan på gården, samtidigt som Þorstein medvetslös föll ner på golvet.
Klockklangen gjorde att vålnaden ramlade ner genom golvet, och skriket kunde fortfarande höras långt nere i marken. Þorstein återhämtade sig snabbt, reste sig upp och gick till sin bädd och lade sig.
På morgonen steg männen upp. Kungen gick till kyrkan och lyssnade på ottesången. Därefter gick man till bords. Kungen var inte på särskilt gott humör.
Han sade: ”Har någon i natt gått ensam till hemlighuset?”
Þorstein ställde sig då upp och föll på knä framför kungen och sade att han hade brutit mot hans befallning.
Kungen sade: ”För mig var detta inte särskilt farligt, men det bevisar ju det som brukar sägas om er islänningar, att ni är mycket envisa. Men var det något som hände dig?”
Þorstein berättade då om allt som hade hänt.
Kungen frågade: ”Varför tänkte du att det skulle tjäna dig att han skrek?”
”Det skall jag berätta för dig, herre. I och med att du hade varnat alla att gå dit ensamma förstod jag att jag inte skulle komma helskinnad därifrån när oknyttet dök upp. Jag hoppades att du skulle vakna, herre, när han skrek och tänkte att jag skulle få hjälp om du blev varse vad som hände.”
”Så blev det också”, sade kungen, ”jag vaknade och förstod vad som pågick och därför lät jag ringa i klockan, för jag visste att inget annat kunde hjälpa dig. Men blev du inte rädd när vålnaden började skrika?”
Þorstein svarade: ”Rädsla vet jag inte vad det är, herre.”
”Blev du inte skräckslagen alls?” frågade kungen.
”Nej då”, sade Þorstein, ”det var först vid det sista vrålet som jag nästan blev rädd.”
Kungen sade då: ”Nu skall du få ditt tillnamn och från och med nu skall du kallas Þorstein Skräck. Här har du ett svärd som jag vill ge dig som namnfästningsgåva.”
Þorstein tackade honom för gåvan.Sedan sägs det att Þorstein blev kung Olavs hirdman och stannade kvar hos honom tills han stupade på Ormen långe tillsammans med andra av kungens kämpar.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
