Det är den 4 december – och du har just öppnat den fjärde luckan i Litteraturbankens julkalender. Det återstår tjugo! Sen är det julafton.

Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is. För mer information, skriv till: vinland@centrum.is.

Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den från början! Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.

Tåten om Guld-Åsas Þórð

Översatt av Sofia Tingsell

Gull-Ásu-Þórðar þáttur finns bevarad i två versioner, dels som en självständig text i senare pappershandskrifter, dels bland kungasagorna i Morkinskinna, Hulda och Hrokkinskinna. Berättelsen utspelar sig i Norge under kung Eystein Magnussons tid mot slutet av 1000-talet.


På den tid då kung Eystein, son till Magnus Barfot, regerade kom det från Island en man som hette Þórð. Han härstammade från Östfjordarna och var fattig. Han var en lovande man och långt bättre än sin far och stod sig väl i jämförelse med sina likar. Han var en god skald.

När han kom till staden hade han inga pengar till husrum. På kvällen kom han till ett hus som ägdes av en kvinna som hette Ása. Hon var högättad och mycket förmögen. På nära håll var hon släkt med bjarkeyingarna och Víðkunn Jónsson och andra i den släkten. Hon tog sig an Þórð för en tid. Han var sällskaplig och kunde handskas med Ásas lynniga humör. Hans vistelse avlöpte väl, och han stannade över vintern och fick tillgivenhet och aktning som blev allt större ju längre han stannade, och många påstod att de två hade ett nära förhållande. De förde långa samtal i enskildhet. Ása var inte längre ung.

När så våren kom sade hon till Þórð att hon tyckte om honom och ”jag kan ge dig pengar för att resa till England, och så delar vi på förtjänsten om det blir någon”.

Och detta bestämdes. Resan gick bra och Þórð kom hem på hösten och stannade över vintern. På det sättet förflöt några år. Deras egendom växte och det gjorde också hans goda rykte ju längre han var med Ása. Nu kallades han Gull-Ásu-Þórð (Guld-Åsas Þórð). Hennes släkt tyckte att deras förhållande var under hennes värdighet och de avskydde Þórð, men han låtsades inte om det.

En dag kom Ása att tala med Þórð och sade: ”Jag väntar besök från Víðkunn, min släkting. Jag vill att du visar honom all aktning när du träffar honom, och lyd mitt råd och gör en drapa och framför den innan han reser igen och hylla honom mycket i dikten, för de flesta hövdingar tycker om beröm och vi måste se till att han är nöjd. För din del kommer mycket att hänga på några få ord. Men du kan räkna med att få hans beskydd mot vem du än kan mäta dig med här i Norge, om du vinner hans vänskap.”

Þórð sade sig vara villig att ta risken och satte sedan ihop dikten. Därefter kom Víðkunn och inrättade sig på gården med sina många män.

En dag steg Þórð fram till Víðkunn, hälsade honom och sade: ”Jag vill framföra en enkel dikt som jag har gjort och som jag vill att du lyssnar till.”

”Det skall jag göra”, sade Víðkunn, ”och du blir den förste som diktar om mig. Det kommer att ha stor betydelse för dig, Þórð, vad jag tycker om dikten, och jag skall lyssna noga, för jag är inte lika förtjust i dig som min släkting Ása är.”

Sedan framförde Þórð kvädet som var en drapa med femtio strofer, och omkvädet gick så här: 

1. Hårt slår svärdet
stridens hjälmar.
Klokt kämpar Jóans
ättling i kriget.

Och när dikten var framförd var det många som hyllade den, men Víðkunn var den som var mest tacksam. Han ändrade genast åsikt om Þórð och gav honom en guldring som vägde en mark. Þórð sade att han inte behövde mer av rikedomar, men han bad om Víðkunns vänskap. Víðkunn lovde honom vänskap, och så tog de avsked och han försåg Þórð med dyrbara gåvor.

Så gick en tid. Och en sommar när Þórð kom från England lade han till i Nidälven. Kung Eystein befann sig då i staden och många stormän med honom: Sigurð Hranason och Víðkunn Jónsson och Ingimar från Ask, en mycket förmögen och högfärdig man. Han hade lagt till innan Þórð kom dit. Folk sade till Þórð att han gjorde bäst i att lägga till någon annanstans. Þórð sade att han inte brydde sig om det och att han tänkte stanna där han var. Och när de talades vid om detta och lossade lasten kunde Þórð inte hitta stävtältet. Då gick han ombord på Ingimars skepp, och där fann han en ung man som hade svept in sig i tältet. Þórð förde mannen med tältet hem till sitt hus och tog i land sitt gods. Snart fick Ingimar höra talas om historien. Han blev mycket arg och gick till Þórðs hus och bad honom att genast överlämna mannen.

Þórð sade så här: ”Det duger inte att bara släppa tjuven fri, även om det är Ingimars man.”

Ingimar svarade: ”Inte skall du, Gull-Ásu-Þórð, hålla kvar en av mina män eller anklaga honom för stöld. Jag vore inte en länderman värd namnet om jag lät en kringstrykare som du ta en man ifrån mig.”

Då svarade Þórð: 

2. Nu börjar hunden yla
och hotar med övermakt.
Men den av dina mannar
som bestal mig på mitt tält,
honom låter jag ej gå.
Goda ormbäddsgåvor
ger du, men det jag äger
släpper jag ej godvilligt.

Ingimar gick iväg och var mycket arg.

Ása bad Þórð att sända bud efter Víðkunn för att pröva vänskapen och hämta ut skaldelönen, ”eftersom det är svårt att kämpa mot Ingimar”.

Þórð gjorde så, och Víðkunn var tillmötesgående och sade sig vara skyldig honom en tjänst, och han kom till huset med många män. Det dröjde inte länge innan de hörde ett väldigt oväsen och Ingimar kom och krävde att Þórð genast skulle frige hans man, annars skulle han ge sig på honom.

Då sade Víðkunn: ”Det vore klokast om den här saken avgjordes genom lagmans dom, men Þórð gjorde rätt när han grep den som hade stulit, annars hade han själv begått ett fel.”

Ingimar sade: ”Ställ mig här, sade spaden där den stod ensam och nedkörd i jorden. Nu har också Víðkunn kommit hit. Det är bättre att du håller ihop med mig än med Þórð, mågen din, men du skall förstås belöna honom för diktstumpen som gjorde dig till en fåne.” Och så gick han därifrån.

Då sade Víðkunn: ”Sänd bud till min vän Sigurð Hranason och be honom komma hit, och om han har några invändningar så påminn honom om vem som var till mest hjälp när finnarna tog hans gård på Bjarkey.”

De gav sig iväg med hans budskap.

Sigurð föreslog att Ingimar och Víðkunn skulle göra upp, ”eftersom båda anser sig bättre än den andre”.

De berättade för honom vad Víðkunn hade sagt när de gav sig av.

Sigurð sade: ”Det är sant att ingen varit så hjälpsam som han, och det är uppenbarligen viktigt för honom att vi kommer, så vi reser oss och går.”

Sedan gick Sigurð till Þórðs hus. Det dröjde inte länge förrän gatan var full med folk, eftersom Ingimars män fanns runt omkring i hela staden. De kom alla till Þórðs hus.

Då sade Ingimar: ”Om du inte hämtar mannen, Víðkunn, så skall vi söka efter honom, för han är inte bättre nu än han varit förr.”

Då sade Sigurð: ”Ta det nu lugnt, Ingimar. Du skulle begå en stor oförrätt om du bröt dig in hos oss och dessutom tog med dig kungens fånge. Folk vill att du skall göra det som är rätt, även om du är en stor kämpe.”

Ingimar sade: ”Man kan inte skydda tuppen genom att sätta sköld på hönan, och mycket står på spel för min del, för ni är två mot en och ni är ländermän och mycket dugliga. Jag drar mig tillbaka men återkommer en tredje gång.”

Efter detta sände Sigurð några män till kung Eystein för att be honom komma och sälla sig till dem, ”och säg det till honom, att jag inte skildes från hans far västerut på Irland förrän i sista ögonblicket”.

De for och framförde inför kungen vad Sigurð hade sagt, men han svarade att det inte borde vara omöjligt för Sigurð och Víðkunn att hantera Ingimar. Och då sade de kungen allt det som Sigurð hade sagt.

Kungen svarade: ”Om han vill att jag skall komma, då får det bli så.” Därefter for kungen med många av sina män till Sigurð. Något senare kom Ingimar till huset och hade nu med sig fyrahundra män. Han sade att det nu var ännu större risk för sammandrabbning om de inte släppte mannen.

Då sade kungen: ”Det anstår dig inte, Ingimar, att ställa till bråk och dra ihop så många män för att skapa upplopp i landet, och vi ger inte upp utan ansträngning.”

Ingimar sade: ”Av slaggigt järn kan man inte ens göra en brödkniv, sade käringen. Nu har det ju blivit en stor sak när kungen själv har kommit hit för att medla mellan oss, så jag drar mig tillbaka igen, för tillfället.”

Och så blev det. Senare kallade kungen till tings. Tjuven leddes dit med tältet på ryggen. Därpå dömdes han och blev hängd ute på Eyri.

Då sade kungen: ”Ingimar, hur tror du nu att det kommer att gå för tjuven?”

”Jag skulle tro”, sade Ingimar, ”att den som har blivit dräpt för så litet får det gott i paradiset.”

”Nej”, sade kungen, ”han hamnar i helvetet”.

”Fel satsade du, konung, när du tog dig an en bondlurks sak och vanärade dina egna män, och inte heller ids du hämnas din far som slogs ihjäl på Irland som en hund på ett nyfångat byte. Och jag tror att helvetet är där din far befinner sig, och där slåss han för något som inte tillhör honom.”

Och efter att ha sagt detta återvände han till sina skepp, for österut och dödade tre av kungens män i Viken. Därefter for han söderut till Danmark och bosatte sig där.

Och det sades om Þórð, att han gifte sig med Ása i enlighet med Víðkunns och kungens råd, och han ansågs vara en driftig man, och han stannade i Norge till sin död.Och här slutar tåten om Gull-Ásu-Þórð.

Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.