Vad gömmer sig bakom den sjätte luckan i Litteraturbankens julkalender? Jo, en isländsk kortsaga!
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is. För mer information, skriv till: vinland@centrum.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den från början! Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Brandkrossi
Översatt av Sofia Tingsell
Brandkrossa þáttur är ett tillägg till Droplaugarsona saga. Den finns bevarad i ett flertal pappershandskrifter som troligen bygger på samma, nu förlorade pergamentshandskrift. Berättelsen om tjuren Brandkrossi utspelas på östra Island.
Vi börjar berättelsen om Helgarna med Ketil Þrym, eftersom han är den främste anfadern till de män som det berättas om i den här sagan. Från honom härstammar síðumännen, krossvíkingarna och Droplaugarsönerna. Vi vill också berätta om hur Helgi Ásbjarnarson, av kloka män ansedd som den förnämste i denna saga, härstammar från landnamsmännen.
En man hette Hrafnkel. Han var son till Hrafn. Han kom till Island i slutet av landnamstiden och befann sig i Skriðudal. Där somnade han och drömde att en man kom till honom och sade åt honom att utan dröjsmål resa sig och ge sig av och ta med sig allt han hade. Hrafnkel vaknade och gav sig genast iväg. Omedelbart efter det rasade hela berget, och en galt och en tjur som Hrafnkel ägde begravdes i raset. De hade blivit kvarlämnade. Och Hrafnkel for till Hrafnkelsdal med sina män och bebyggde hela dalen, nästan tjugo gårdar, och själv bodde han på Steinröðarstaðir. Han blev snabbt en stor och mäktig hövding och samlade mycket folk omkring sig. Hans söner hette Ásbjörn och Þórir.
När Hrafnkel dog delade hans söner på arvet efter honom. Þórir fick den gård som fadern hade ägt, och Ásbjörn byggde en gård som kallades Lokhillur och som nu heter Hrafnkelsstaðir, och den skötte han väl.
Ásbjörn hade en hustru som hette Hallbera. Hon var dotter till Hrollaug, som var son till Rögnvald jarl i Möre. De hade en son som hette Helgi. Helgi växte upp. Han blev en fåordig och lågmäld man, och det vann människors gillande.
Ásbjörn blev inte gammal. När han dog fick Helgi arvet efter honom och bodde några år på Lokhillur. Sedan flyttade han och sålde gården till sin kusin, Hrafnkel Þórisson. Han reste från Island och låg i härnad i flera år både på Orkneyöarna och i Norge tillsammans med sina släktningar. Under flera somrar var Helgi även på vikingafärd, och han var mycket tapper men varken stark eller särskilt skicklig med vapen. Sedan reste Helgi till Island och fick det gott ställt med både egendom och anseende. Spak-Bersi bjöd Helgi hem till sig och han for med honom till Bersastaðir.
Vid den här tiden gifte sig Helgi och fick Oddlaug, Bersis syster, till hustru, och de kom snart att älska varandra och hade det gott tillsammans. Men Helgi hade ingen egen boplats, och ingen var villig att lämna sin mark för hans skull.
En man hette Odd och kallades Sindri. Han var rik och svår att ha att göra med. Han hade valt sig en boplats på andra sidan Lagarfljót, mitt emot Bersastaðir, och skötte gården väl. Odd hade en hustru och en son som hette Ósvífur. Det sades att han med sitt temperament levde upp till det namnet (Våghalsen). Han var sjöfarare och handelsman och mycket skrytsam. Han var skicklig i idrotter, men okvädade gärna andra och var stor i mun.
En gång var det så att Helgi och hans svåger Bersi talades vid. Helgi frågade Bersi om var han kunde tänka sig en lämplig boplats åt honom. Bersi gav honom ett gott råd som de följde.
Så snart isen hade lagt sig på älven gick Helgi till Oddsstaðir och började umgås med Ósvífur, och snart nog anordnades lekar mellan Oddsstaðir och Bersastaðir.
En man som hette Ótrygg var vintergäst på Oddsstaðir. Han gav sig på Ósvífur under lekarna och skröt efteråt om att Ósvífur snarare var en högljudd än en hård motståndare. Därefter dräpte Odd Ótrygg, och Helgi Ásbjarnarson skötte målet. Man sökte förlikning, men det fanns ingen annan lösning än att Bersi ensam skulle få avgöra saken. Bersi utdömde en liten penningbot och vräkte Odd från hans bostad, och han tvangs bort från häradet. Odd ogillade starkt utgången av målet, men så blev det eftersom många tyckte att han fick vad han förtjänat.
Helgi Ásbjarnarson köpte Oddsstaðir trots att Odd misstyckte. Men det fick bli så att Odd måste lämna gården, och sedan berättas det inte mer om honom i den här sagan, trots att han har ansetts vara en stor man.
Helgi satte bo och ordnade allt på Oddsstaðir på en och samma dag och föresatte sig att flytta hela sitt hushåll dit redan första fardagen. Men medan Odd gjorde sig redo för avfärd lät han slakta och tillreda en oxe, och den första fardagen när han var klar att ge sig av såg han till att bord sattes fram utefter bänkarna och att allt det tillagade köttet bars fram.
Odd gick dit och sade: ”Här har nu omsorgsfullt dukats ett bord som till våra käraste vänner. Denna fest tillägnar jag Frej så att han inte låter den som nu tar över Oddsstaðir lämna platsen med mindre bitterhet än jag lämnar den med nu.”
Därefter for Odd iväg med hela sitt hushåll.
Vissa av ättlingarna till Droplaugarsönerna säger att de inte känner till den här historien. Men även om somliga tvivlar på att den är sann är det roligt att höra den.
En man hette Grím och bodde i Vopnafjörð i Inre Vík. Han var en ung man, gift och hade det gott ställt. Han födde upp en oxe med ett vitt brandkors i pannan, och det var ett fint djur till både utseende och storlek. Denna oxe tyckte han bättre om än all annan boskap han ägde. Oxen gick ute på klövervallen på sommaren, och den fick mjölk både vinter och sommar.
En sommar när oxen var tio år gammal och höet var satt i stackar runt husen hände det att oxen sprang av och an och välte stackarna. Männen ville fånga in oxen, men det lyckades inte och det gick inte bättre bara för att fler män försökte, utan oxen sprang sin väg och kom till slut fram till Yttre Krossavík där han fortsatte ut i havet och simmade iväg utom synhåll.
Grím blev mycket upprörd över att ha förlorat sin oxe. Han hade en bror i Öxarfjörð som hette Þorstein. Denne var en duktig bonde, en klok och omtyckt man. Bröderna stod varandra nära. Nu fick Þorstein bud om att han skulle komma och besöka sin bror Grím i Vík. När bröderna träffades sade Þorstein till Grím att inte ta så illa vid sig av förlusten och att det fanns mycket att glädja sig åt. Grím hade stora rikedomar, och det skulle säkert gå att föda upp en annan oxe som inte var sämre än den förra, och det låg en stor ära i att båda vikarna skulle få namn efter hans oxe. Men för Grím gick allt som Þorstein sade in genom ena örat och ut genom det andra.
Þorstein stannade hela vintern för att trösta sin bror, men Grím var ändå mycket nedslagen. Han sov dåligt och ville knappt äta. Och när vintern var förbi hörde sig Þorstein för med Grím om han ville ge sig ut på en utlandsresa och sade att en sådan var bra mot tungsinthet och att det tog tankarna ifrån de svårigheter som stod i vägen för ens glädje och välbefinnande. Grím sade att han skulle resa om Þorstein följde med, och Þorstein sade att han gärna ville resa om det kunde göra Grím lättare till sinnes.
De satte män till att sköta sina egendomar, och så seglade de båda bröderna iväg från Unaós utan särskilt mycket pengar. På den tiden brukade man ha med sig vävda yllekappor som handelsgods, och det hade också de. Resan gick bra och deras skepp anlöpte Trondheim. De slog upp sina tält på land och besättningen lämnade skeppet och for till sina hemtrakter, men bröderna stannade kvar i sitt tält.
Tidigt en morgon kom en man till brödernas tält. Denne man var stor och stark. De frågade vad han hette. Han sade att han hette Kárhöfði. Då frågade de honom vart han var på väg och varifrån han kom. Han sade sig höra hemma hos en bonde som hette Geitir och att han för Geitirs räkning ville köpa tjugofyra kappor, och han sade att Geitir var rik och alltid betalade sina skulder. De sålde till honom de kappor som han ville ha och bad att få mjöl i ersättning. Han kastade kapporna över axeln och gick sin väg.
En man som hette Þórir och var från det inre av Tröndelag kom därefter till dem och bjöd dem att bo hemma hos sig. Han var en duktig bonde. De tackade ja till hans inbjudan och reste dit. De togs väl om hand. De frågade ofta Þórir bonde om Geitir, men han sade att han inte visste något om honom.
De hade inte varit där länge förrän de ville resa därifrån och söka upp Geitir. Þórir försökte avstyra det, men lyckades inte. De reste iväg uppåt dalgångarna och frågade hela vägen efter Geitir, men ingen kunde berätta något om honom. Till slut kom de till en man i en avlägsen dal och frågade honom om Geitir, men han sade att han inte kände honom. Då frågade Þorstein om han kände till någon plats som var uppkallad efter Geitir. Han sade att det fanns ett ställe som hette Geitishamrar, och han berättade för dem hur man tog sig dit.
Dagen efter begav de sig dit. Där kom de till en grottmynning. Det brann en eld i grottan. Vid elden satt en man. De kände igen sin gamle kamrat Kárhöfði. Han kom genast på fötter och gav dem ett hjärtligt välkomnande. De satte sig vid elden och såg sig omkring. De tyckte sig då se Brandkrossi, Gríms oxe, alldeles välbehållen på ena sidan av grottan. Kárhöfði tog hand om deras kläder, och när han kom tillbaka bjöd han dem att stiga in i storstugan, och när de kom in satt det män på båda bänkarna iklädda deras kappor.
I högsätet satt en stor och ståtlig man i en röd kappa. Denne man hälsade dem välkomna och bjöd dem att stanna så länge de ville. De fick sätta sig vid hans sida och det fanns både god mat och dryck. Det satt två kvinnor innanför Geitir, båda vackra, och den som satt närmast honom var äldst, och det var hans hustru, och den andra, den yngre kvinnan, var hans dotter. De hade inte varit där särskilt länge förrän Grím började bli sorgsen.
Geitir märkte snabbt detta och en dag sade han till Grím: ”Jag har begått en oförrätt mot dig, Grím. Jag skickade min träl Kárhöfði efter din oxe Brandkrossi, som var det finaste kreaturet på hela Island. På den plats där du trodde att du tyckte dig se din oxe den första kvällen, där ligger oxens hud fullstoppad med mjöl, och jag skall ge dig så mycket mjöl som din oxe var värd. Jag har också lagt märke till att du har kastat blickar på Droplaug, min dotter, och du skall få gifta dig med henne om du tar henne med till Island, och du får med dig en riklig hemgift. På sin mors sida har hon mycket att brås på, och på sin fars sida är hon heller inte illa rustad. Min mor var en duglig kvinna och min far var ganska ståtlig.
Grím tackade ja till erbjudandet, och så ordnades Gríms och Droplaugs bröllop. Det blev en storslagen fest och hela vintern sov de alla tre, Grím, Droplaug och Þorstein, i en sidogrotta, och Grím och Droplaug blev alltmer förälskade i varandra. Grím var nu mycket tillfreds.
Och när det vårades frågade Geitir Grím vad han ville göra. Grím sade att han inget hellre ville än att resa till Island. Geitir bad då bröderna att köpa och utrusta ett skepp. Han sade att Grím och Droplaug inte skulle bli utan rikedomar, och han bad Kárhöfði att frakta det de ägde av egendom och handelsvaror ner till skeppet.
Bröderna gjorde som Geitir hade föreslagit och förberedde avfärden. Geitir och hans svärson hade ett vänskapsfullt samtal innan de skildes. Geitir bad Grím att ta hand om både sig och hustrun och sade att då skulle allt gå väl.
När bröderna var segelklara kom Kárhöfði ner till dem och bar Brandkrossis mjölfyllda hud på ryggen. Han gick ombord på skeppet och lade försiktigt ner den där de ville ha den. Sedan kom han en andra gång och hade med sig betalningen för kapporna. Tredje gången kom han med två kistor. I den ena låg Droplaugs kläder och dyrbarheter, i den andra guld, silver och andra skatter. Det var Droplaugs hemgift.
Därefter gav de sig ut på havet. Färden gick bra och de kom till Inre Krossavík, och där bars Brandkrossis hud iland och båda vikarna blev så uppkallade efter oxen.Därefter sålde bröderna skeppet och reste hem till sina gårdar. Þorstein gifte sig och ansågs vara en utmärkt bonde och hans släkt bredde ut sig i Öxarfjörð, och Grím bodde i Krossavík och var lycklig så länge både han och Droplaug var i livet. Han hade rykte om sig att vare en duglig man, och Droplaug var en fin och godhjärtad kvinna, omtänksam, ärlig och lågmäld. Hon var stolt och hårdnackad om man satte sig upp mot henne, en god husmor, trofast mot sina vänner men tvär mot ovänner. Droplaug blev inte gammal utan dog i sjuksäng, och Grím blev förtvivlad över att mista henne. Han sörjde henne djupt och blev mycket olycklig. De hade en dotter som hette Mardöll. Hon var en vacker och högt aktad flicka och mycket lik sin mor, omtänksam, omtyckt och vänfast när hon blev gammal nog för det. Hon skötte sin fars gård efter moderns död. Hon tog hand om allt på bästa sätt. Sedan gifte hon sig österut i Héraðsdal till gården Gilsá och blev mor till Grím Mardallarson, som var far till Droplaug, mor till Grím och Helgi Droplaugarsson.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
