Det är den sjunde dagen i Litteraturbankens julkalender. Och snart är det andra advent.

Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is. För mer information, skriv till: vinland@centrum.is.

Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den från början! Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.

Tåten om Þormóð

Översatt av Inge Knutsson

Þormóðar þáttur anses ha tillkommit redan omkring år 1200 och är bevarad i Flateyjarbók. Denna korta berättelse om Þormóð Kolbrúnarskáld handlar om några av hans utlandsfärder, om hans vistelse hos Knut den store och hans första möte med Olav den helige.


Þormóð Kolbrúnarskáld var en man med resning och ägde många färdigheter. Han var en god diktare, hade genomsnittlig kroppsbyggnad och tillhörde de mest oförvägna. Han fann inte nöje i någonting efter fosterbrodern Þorgeirs död.

Samma sommar som Þorgeir blev dödad seglade Þormóð till utlandet från Vaðil i väster, men det berättas ingenting om resan förrän han och hans män kom till Danmark. Vid den tiden härskade Knut den store över landet, och man talade om för honom att Þormóð överglänste andra män på grund av sin tapperhet, driftighet och förmåga att dikta. Därför skickade kungen bud efter honom och bad honom komma. Þormóð begav sig skyndsamt i väg för att möta kungen, trädde inför honom och hälsade höviskt på honom.

Kungen tog hjärtligt emot Þormóð och bjöd honom genast att stanna. ”För det sägs ju om dig”, sade kungen, ”att du är väl lämpad att tillhöra en kungs hird och tjäna högättade män.”

Þormóð svarade: ”Det stämmer inte riktigt, herre, för jag är inte tillräckligt kunnig för att efterträda så stora diktare som har varit här hos dig, och jag har ingen erfarenhet av att dikta om mäktiga härskare.”

Kungen sade: ”Det är min vilja att du stannar här hos mig.”

Då svarade Þormóð: ”Herre, jag lämpar mig knappast för detta, eftersom jag är häftig till lynnet och kan ha svårt att behärska mig. Det vore sorgligt om jag råkade i olycka här på grund av mitt sinnelag, för jag är ofta oförmögen att tygla mina känslor. Jag vill i alla fall be dig att inte ta illa upp för vad jag nu kommer att säga. En del säger att män som varit hos dig inte har belönats tillräckligt.”

Kungen sade: ”Þórarin Loftunga har varit hos mig.”

Þormóð svarade: ”Det är sant, herre, men det fanns en tid då det verkade mer än troligt att Þórarin inte skulle komma helskinnad härifrån. Hur som helst kommer du att upptäcka att jag är en betydligt sämre diktare än han.”

Då sade kungen: ”Jag måste anstränga mig med dig, Þormóð, och jag gör det ett tag till, men det är väl helt uppenbart att jag vill ha dig i min tjänst.”

”Gud skall löna dig för det, herre”, sade Þormóð, ”men jag måste behärska mig, trots att jag vet att det är en stor förmån att få tjäna dig.”

”Nu skall jag visa”, svarade kungen, ”vad jag menade tidigare, att hellre än att inte få dig i min tjänst så skall jag ge dig samma lön som Þórarin fick, och det var en mark guld.”

”Herre”, sade Þormóð, ”om jag tar emot det erbjudandet så kommer jag verkligen att behöva ditt överseende och din hänsynsfullhet, för min självbehärskning är i stort sett obefintlig, som jag nämnde för dig.”

Nu bestämde sig Þormóð för att vistas vid kung Knuts hov, och han uppehöll sig där en tid, och man visade honom stor uppskattning. Han underhöll ofta kungen, och det sägs att han var bäst av alla på det. Ofta diktade han verser om sådant som hade hänt. Kungen satte stort värde på honom, även om det inte var mer än vad han hade väntat sig. Sommaren gick. 

På vintern, berättas det, kom det en man vid namn Hárek till hirden. Han var en stor viking och en boren illgärningsman, men var trots det vän med kung Knut. Ständigt kom han med byten från plundringståg och med stora skatter, och kungen satte stort värde på honom.

Man berättar att kungen nu frågade Hárek hur det hade gått för honom under sommaren.

Hárek svarade att han inte hade varit särskilt lyckosam, han hade förlorat sin stävman, ”och jag skulle vilja be dig, herre, att skaffa mig en ersättare, även om det enligt min mening kommer att bli svårt, eftersom han ofta hade lätt för att uttrycka sig när ett svar krävdes, antingen för att tillrättavisa någon eller berömma någon.”

Kungen tänkte på saken, men sade att han i alla fall ville erbjuda honom att stanna hos honom om han önskade det och slutade med plundringstågen, och han tillade att han fann detta tillrådligt. Men Hárek sade att han ville fortsätta med sitt näringsfång. Hárek stannade hos kungen den vintern. Han behandlade Þormóð vänligt och gav sig mycket i lag med honom.

Ofta talade han om den stävman som kungen lovat skaffa honom, men kungen gjorde sig ingen brådska med detta. Þormóð väckte inte avund hos de andra, vilket annars ofta händer nykomlingar vid hirden som åtnjuter kunglig aktning. Vad gällde Háreks begäran gick det så att han sade till kungen att han ville ha Þormóð med sig på skeppet.

Kungen motsatte sig inte detta under förutsättning att Þormóð var villig, och han blev nu tillfrågad om saken, men han svarade ganska motvilligt. Det slutade med att kungen sade att han önskade att Þormóð skulle ansluta sig till Hárek.

Þormóð svarade: ”Det tilltalar mig mer att stanna hos dig, herre, för Hárek är en fullständig främling för mig.”

Nu bad kungen uttryckligen Þormóð om detta och lovade honom sin vänskap i gengäld, om han gjorde som han begärde under den kommande sommaren.

Då svarade Þormóð: ”Jag vill hellre vara med dig, herre. Men eftersom du ber mig om detta skall jag inte avslå din begäran helt och hållet och bara ställa ett villkor. Om jag skall delta i detta vikingatåg med Hárek vill jag bestämma var vi skall söka hamn och när vi skall lämna den.”

Kungen gick med på saken och sade att det skulle bli som han önskade. När nu stunden närmade sig då Hárek och Þormóð skulle lämna hirden hade Þormóð fortfarande inte sett till de gåvor från kungen som han tyckte sig ha blivit lovad. Kungen och han befann sig i samma rum.

Då tyckte Þormóð att det var lämpligt att ge kungen en påminnelse om detta, och han framförde följande strof: 

1. Frikostigt av Fafnes läger
försåg du Lovprisaren.
Mig gav du hopp, herre,
om en havseldsgåva.
Du, som är rik på land,
du vet mitt rätta värde,
om inte går jag till havs
och förväntar mig inget.

Kungen drog genast en ring av armen som vägde en halv mark och gav den till Þormóð.

”Jag tackar dig hjärtligt, herre”, sade Þormóð, ”men ta inte illa upp för min påstridighet om jag påminner dig mer utförligt om denna sak. Herre, du sade att jag skulle få en mark guld av dig i belöning.”

Kungen svarade: ”Det är sant som du säger, skald, och det skall inte heller bli mindre.”

Därefter tog kungen en annan ring och gav honom.

Och när Þormóð tog emot den andra ringen diktade han följande strof: 

2. För allas blickar framstår
hur fagert mina armar
smyckas av kostbarheter
ur den mäktige kungens kista.
För djupets eld jag äger
att återgälda den unge
fursten som rikligt föder
fältets svultna örnar.

Därefter skildes kung Knut och Þormóð åt. 

Nu gick Þormóð ombord på Háreks skepp och tog plats i stäven. De seglade hela sommaren, och Þormóð ansågs vara mycket duglig både vid meningsutbyten och stridshandlingar, och männen var ytterst nöjda med honom.

Det berättas att en kväll mot slutet av sommaren lade de skeppen för ankar på en plats vid en ö. Då fick de se några andra skepp komma strykande förbi dem, och det var ett drakskepp som seglade främst, ett praktfullt fartyg.

När drakskeppet gled förbi Þormóðs skepp ropade en man ombord på draken: ”Lämna omedelbart kungshamnen!”

De andra ville genast ta ner tälten och lämna ankarplatsen.

Men när Þormóð såg det sade han åt dem att inte flytta sig. ”Kom nu ihåg”, sade han, ”att vi enades om att jag skulle bestämma i sådana här fall.”

Följeslagarna svarade honom och bad honom att inte förivra sig: ”Hittills har du fått fatta de avgörande besluten, och det kan du få fortsätta med.” Nu närmade sig drakskeppet snabbt deras skepp och kom tätt intill, och besättningen på drakskeppet tyckte att Þormóð och hans män var sena att lämna ankarplatsen.

Det sägs att stävmannen på drakskeppet stod upp, drog sitt svärd och högg efter Þormóð, som inte fann sig i att bli anfallen utan besvarade hugget. Mannen dog, men Þormóð blev inte alls skadad. Han tog ett språng över till drakskeppet, höll upp skölden framför sig och banade sig väg ända till lyftingen. Då började man ropa ombord på skeppet, och folk fick veta vad som hade hänt. Därefter grep man Þormóð, och vikingarna seglade sin väg utan att bry sig om vad det blev av honom.

Drakskeppet styrdes av kung Olav, och man berättade för honom vad som hade hänt och även att dråparen hade gripits. Kungen befallde att han skulle dödas och sade att han förtjänade det.

När Finn Árnason hörde vad kungen sade gick han fram och ville veta vem mannen var som hade dödat krigaren i stäven. Då de möttes frågade han: ”Hur kunde du vara så dristig att du hoppade ombord på kungens skepp, med tanke på vad du just hade gjort?”

Þormóð svarade: ”Det berodde på att jag inte brydde mig om vad som hände med mitt liv, bara jag hamnade hos kungen.”

Nu berättade Finn detta för biskop Sigurð och bad denne att lägga ett gott ord för Þormóð och be kungen att skona honom. De talade om saken sinsemellan och ansåg att han hade handlat helt utan eftertanke. Därefter bad de kungen att han skulle benåda Þormóð, och de talade ingående om detta.

Kungen frågade varför han hade överlämnat sig åt honom, eftersom han hade varit på ett annat skepp, så illa som han hade ställt till det.

Þormóð hörde själv detta och svarade kungen med följande strof: 

3. Hela världen, tycks det,
skulle vara min, om du,
djärvast av alla rorsmän,
tog mig i ditt följe.
Med dig, svärdsvingare,
vill jag leva och dö.
Låt oss täcka med sköldar
skeppets långa sidor.

”Ja”, sade kungen, ”genom ditt tilltag är det uppenbart att du inte är rädd om ditt liv, bara du uppnår vad du vill. Jag tror att du kommer att fylla den plats som du blir tilldelad. Vad heter du?”

Þormóð uppgav sitt namn, ”och jag är Þorgeir Hávarssons fosterbror”.

Då sade kungen: ”Du måste vara mer lyckosam än vad Þorgeir var, men för mig står det klart att du lätt kommer att drabbas av olycka, och du verkar så ung. Hur många män har du dödat?”

Þormóð svarade med en strof: 

4. Sex krigare dräpte jag
när de hatfullt angrep
svärdfästets tappre Tyr,
välkänd för sin kamplust.
Trettio år har jag blivit
trots att många stridsmän
försökt få mig dödad.
De har alla stupat.

Då sade kungen: ”Det vore bäst om du inte fick leva i trettio år till, men eftersom du sägs vara en stor skald vore det skada om du inte gjorde det.”

Þormóð svarade: ”Det beror helt och hållet på dig hur gammal jag kommer att bli, och jag väntar mig att bli väl behandlad av dig på grund av din vän, min fosterbror Þorgeir Hávarsson. Jag lämnade Island först och främst för att jag trodde att du ville låta hämna din hirdman och vän Þorgeir Hávarsson, och jag visste att jag var den som stod närmast att hämnas honom under din tillsyn.”

Kungen sade: ”Ditt huvud får du behålla, eftersom du har sökt upp mig. Jag skall inte hindra dig från att gå vart du vill.”

Då svarade Þormóð: ”Att mitt liv skonats innebär inte så mycket för mig, eftersom jag inte är hemmastadd i Norge, men jag kommer inte att söka upp andra kungar än dig. Nu får du antingen ta mig i din tjänst eller låta döda mig.”

På biskopens och Finns önskan, och därför att han hade börjat tycka om Þormóð, sade kungen: ”Res dig, Þormóð. Nu skall du ersätta mig för mannen du dödade genom att träda i min tjänst. Du passar väl för att utföra uppdrag åt mig.”

Þormóð svarade med en strof: 

5. Mod behöver den
som böjer knä för dig, konung.
Svara nu med mildhet
på de böner jag framför.
Få är vi fränder som vågar
att fränt tala till kungar,
och vi är inte fega.
Helst framför jag dikter.

Då svarade kungen: ”Dina dikter kommer vi att ha nöje av, och jag tror inte att du kommer att vara en olycksman hela livet.”Þormóð stannade nu hos kungen, som behandlade honom allt bättre ju längre han var hos honom, ty kungen fann att Þormóð var den tappraste av alla under svåra prövningar.

Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.