1965 besökte poeten, publicisten och litteraturvetaren Olof Lagercrantz (1911–2002) Sveriges Radio för att läsa lyrik. Året tidigare hade han publicerat samlingsvolymen Dikter 1935–1962 – en bok som på många sätt markerar slutet av tiden som poet.
Med diktsamlingen Linjer (1962) hade han till sist tagit farväl till hexametern, och erövrade därmed nya, böjligare former för sitt skrivande. Halvtannat decennium därförinnan hade samlingen Fågelropet ur dimman (1947) utgivits. Då hade han, kanske först på prov, helt ersatt den bundna versen med prosalyriska berättelser, uppsatser och iakttagelser.
Samma år, 1947, förkunnade Lagercrantz att ”lyriken är min livsform och kan jag inte leva i lyriken kan jag inte leva alls”. Men framtiden kom att uppdaga nya livsformer. Allteftersom Lagercrantz utforskade nya genrer – biografin, essän, krönikan – hittade han en ny plats för lyriken i livet. Arbetet som chefredaktör på Dagens Nyheter tog förstås alltmer tid i anspråk, men han tummade aldrig på de livsavgörande anspråk som lyriken fordrade av honom.
De lyriska medlen erbjöds istället en plats i prosan. Förtätningarna, bilderna, rytmen – alltsamman kom att bli de definitiva kännetecknen för böckerna som Olof Lagercrantz därefter lät skriva: Om konsten att läsa och skriva (1985), Min första krets (1982), August Strindberg (1979), för att nämna ett fåtal titlar som finns i våra samlingar.
När han i radio 1965 läser ur sin ungdoms diktverk gör han detta ingalunda i avsikt att säga farväl till poesin. Han läser för att lämna över lyrikens stafettpinne till prosaisten Lagercrantz.
Lyssna på programmet i mediespelaren ovanför, eller på de separata dikterna i spellistan nedan.
”Jag tror att dikten och konsten reflekterar konstnärens innersta strävan, att det alltid finns ett budskap på djupet och det är detta som till sist träder fram och blir bestämmande för konstverkets livskraft. Jag ser att jag som lyriker skrev om något annat än jag trodde. Det tröstar mig. När jag fick beröm var det för att de döda fåglarna, antingen de nu var uppstoppade eller låg i sin iskista, var så vackra och vädjade till medkänslan. Men budskapet var ett annat. Hade jag med medveten konstnärlig kraft tagit fasta på denna vanmakt skulle ett större konstnärskap ha öppnat sig för mig. Men jag förmådde inte se sanningen i ögonen och den fick smyga sig fram i hemlighet.”
– Olof Lagercrantz, ur Min första krets (1982).
Inspelningarna publiceras med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavarna. – Fotografiet, taget av en icke namngiven fotograf, har vi lånat av Uppsala-Bild och Upplandsmuseet (CC BY-NC-ND).
