Välkommen till den nionde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Nionde december
När jag vaknade den här morronen och kikade ut, så hade allt slasket från i går frusit till is. Farfar kom just från körhuset. Han hade hämtat sand och salt och rört ihop i en spann för att sanda trappan, så ingen skulle bryta bena till jul.
Men borta i Ma-backen var det ingen som hade sandat. Och jag nästan väntade på det när jag satt och åt frukost. Nu ska du se att Backesbergspojkarna går särskilt tidigt i dag, tänkte jag, för då hinner dom stanna och åka i Ma-backen.
Och jag hade precis lagt lingon på rågmjölsgröten och tagit första skeden, så hörde jag dom. Dom åker alltid på skolväskorna. Skolväskor är jättebra att åka i Ma-backen med, brukar Janne på Backesberg säga. Har man ingen skolväska, så kan man inte åka i Ma-backen, säger han.
Jag fick tugga varenda sked gröt minst tjugo gånger innan den slank ner. Och vid tjugonde skeden så hade dom slutat att åka och gick förbi utanför. Dom prickade brevlådorna med isbollar och skrattade, så det lät som om det var minst femti pojkar på väg till skolbilen.
– Ingeborg ville att du skulle gå ett ärende för henne opp till Elsa, sa mamma borta vid spisen. Mamma hade storbakedag den här dan. Om du går ut och kanar ett tag, så hinner du få med dej en bakekaka också. Jag ropar när det är klart.
Stora Ma-backen hemma är så brant så man hisnar i guppena. Jag stannade på toppen och slog en liten kana. Det satt en brädlapp fast i isen som jag sparkade loss.
– Du går tiotusen gånger så bra att åka på som en skolväska med handtag, sa jag och satte mig på brädan och åkte ner. Vi ska visa dom! skrek jag när vinden började tjuta om öronen.
Men brädlappen gled väck i halva backen. Resten av vägen åkte jag på bara byxändan. Och precis som jag kom ner och kravlade omkring för att se var min vänstra träsko hade tagit vägen, så ropade mamma från köksfönstret.
– Hallå, Rulle! Kom in nu! Du har väl inte gått ut i bara träskorna igen?
– Njaaää, njooo, jag skulle just gå in och byta! ropade jag och hoppade in på ett ben. Den andra träskon måste ha hittat en gammal snödriva som den gått och gömt sig i.
– Undra på att du blir förkyld som springer runt i träskor jämt, sa mamma när jag kom in. Sen stoppade hon en varm kaka i en påse och gav mig. Tappa nu inte kakan. Och hälsa Elsa att vi har symöte som vanligt.
Ingeborg stod i farstun utanför kontoret och väntade med en lutfisk, som hon hade knutit ett snöre i, så den skulle vara lättare att bära.
– Är du bussig och bär opp den här till Elsa? sa hon. Annars får jag mej en utskällning på symötet.
– Är Elsa ilsknare än vanligt nu då? sa jag.
– Äh, hon är inte ilsk alls, sa Ingeborg. Hon är bara rädd att Viktor inte ska få sin lutfisk till julafton. Det vet du väl vad det är för dag i dag?
– Nä, vilken då? sa jag.
– Anna-dan vettja, sa Ingeborg. Och
på Anna-Dan, i midvinterns timma,
ska stövlar botas och lutfisken simma.
– Ska stövlar botas? sa jag. För jag hade precis kört fötterna i mina.
– Lagas och botas, det är samma sak, sa Ingeborg. Akta dej nu, så inte lutfisken behöver botas den med innan du kommer fram, för då blir Elsa inte rar.
Oppe på toppen av Ma-backen stannade jag och prövade hur det lät när jag svängde runt lutfisken i snöret. Det lät precis som en propeller när den ven över huvet. Så ett tag lekte jag att jag var flygare. Jag flög tiotusen meter opp, och skolbilen med Backesbergspojkarna i var inte större än en myra som kröp nere på vägen. Men så gick snöret av och lutfisken for i väg nerför backen.
– Vänta! Stanna, din gamla döfisk! skrek jag.
Men inte förrän nedanför sista guppet, där det stack opp tjocka grästuvor ur snön, stannade den. Jag hade lust att ställa mig och stampa på den. Men det gjorde jag inte. Jag band fast snöret i stället och drog lutfisken efter mig som en kälke oppför backen. Om du var en skolväska skulle jag sätta mej och åka ner på dej, sa jag när jag kom opp. Och så satte jag mig opp. Bara för skojs skull. Men lutfisken måtte ha bestämt sig för att visa att den var lika bra som en skolväska. För utan att jag sparkade fart nästan alls började den glida utför. Åh vad det gick!
Tretton gånger åkte vi nerför Ma-backen, lutfisken och jag. Men sen verkade det som om lutfisken tröttnade på att vara kälke. Det pep i den och den ställde sig på tvären i guppen. Så jag tog påsen med bakekakan och började gå bort mot Elsas igen.
Lutfisken hade blivit så lätt så jag vågade nästan inte titta på den. Det knakade i den som om den hade ont. Och både framtill och på mitten, där jag hade haft ändan när jag åkte, var det fullt med små hål, som man kunde se himlen igenom när man höll opp fisken.
I farstun hos Viktors ställde jag lutfisken i ett hörn och drog en flik av en gammal lagårdsrock över innan jag knackade.
– Kom in! ropade Viktor. Han satt vid bordet och löste korsord. Jaså, är det du? Vad vill du då?
– Är tant Elsa inte hemma? sa jag och såg mig omkring.
– Jovars, sa Viktor. Hon sitter i hårtorken oppe på, så hon ska vara fin på symötet.
Jag la påsen med bakekakan på bordet.
– Mamma skickade med en färsk bakekaka. Hon sa att det är bara lite grovt i. Så farbror Viktor inte skulle få ont i magen av den.
Viktor skrattade. Men det lät inte som något riktigt skratt.
– Äh, det är inget fel på min mage, sa han och klappade på den. En riktig bonnemage tål allting utom gammalt järnskrot.
Sen var det precis som om rösten hade försvunnit för honom, och han blängde på väggklockan alldeles som om han tyckte att den slog för hårt. Elva slog den.
– Är farbror Viktor ledig från jobbet i dag? sa jag. Pappa säger att på fabriken börjar ni sju.
– Nja … du förstår, sa Viktor och ritade kråkor över hela korsordet. Jag … ähum, jag kände mej inte riktigt kry i morse, så jag tyckte … du förstår …?
– Jadå, sa jag. Jag hade ont i halsen i går. Jag räckte ut tungan så han fick se. Tungan är lite vit än?
– Jaha, längst ut på toppen, sa Viktor. Den blir kanske bättre om du tar en bulle. Bullar med kanel, det är rena halsmedicinen.
– Ja tack, sa jag. Det var ett helt fat framsatt, men jag tror inte att Viktor hade tagit en enda. Fritiof har pratat om att börja arbeta i Fabriksbyn han med, sa jag.
– Jaså, varför det då? sa Viktor.
– Jo, för att farbror Viktor har sagt, att där tjänar en så bra. Och så slipper en att springa i lagårn jämt .. och att svettas i höt om sommarn … och gå i skogen och frysa om vintern …
Jag pratade en lång stund, men Viktor sa ingenting på hela tiden.
– Fast jag tror nästan att han redan har ångrat sej, sa jag till slut.
Viktor knycklade ihop tidningen och kastade den i vedlåren. Det var precis som om hans händer måste ha nånting att vara arga på.
– Jo, det gäller att ångra sej innan det är för sent, sa han så lågt att det nästan inte hördes.
– Tycker farbror Viktor väldigt mycket om lutfisk? sa jag. Jag är här med eran nu.
– Vad då? Va ..? Lutfisk ..? mumlade Viktor. Alldeles som om han hade stått och drömt och just vaknat opp. Jo … ähum, det är klart. Det är nästan det bästa jag vet. Var har du ställt den nånstans? Jag gick före ut i farstun. Jag gick så långsamt jag kunde. Men till slut var vi där ändå.
– Den .. den håller på att falla ihop lite grann, sa jag och drog undan rocken som jag hade hängt framför. Och så är den lite sprucken. Det är ett par små hål i också.
– Jaha, det må jag säga, sa Viktor och rev sig i håret. Den lutfisken ser då ut som om den hade tagit sej ett bad i förväg.
– Det är nog för att jag har åkt lite på den, sa jag. Hemma i Ma-backen.
– Jaha, då förstår jag, sa Viktor och sänkte rösten, för oppifrån andra våningen hördes pipet från torkhuven som Elsa satt i. Ta av dej i strumplästen och slå inte i källardörrn, viskade han och smög nerför trappan.
I källarn stod lutfiskekaret färdigt. Sågen hängde bredvid. Men lutfisken var så tunn, så den gick att bryta och stoppa ner precis som en knäckebrödsbit.
– Den … den har allt blivit farligt liten ..? sa jag.
– Säg det inte för Elsa, men det gör inte så mycket, sa Viktor. Du förstår, Elsa tror att lutfisk det är det bästa jag vet. Fast egentligen tycket jag bättre om risgrynsgröten och skinkan och kokekorven.
– Så farbror Viktor säger inte för tant Elsa att jag .. att jag …?
– Det är klart jag ska säga till tant Elsa, sa Viktor med så barsk röst att jag förstod att han skojade. Men inte förrän på julafton ska jag säga det. ”I år, du Elsa”, ska jag säga, ”har du inte lyckats nåt vidare med lutfisken. Så i år kan jag bara pressa ner en så här liten portion av min älsklingsrätt …” Och när han sa älsklingsrätt, så blinkade han för att visa att nu hade vi en hemlighet ihop. Det viktigaste är att vi inte skvallrar på varandra, sa han och tog min tumme och satte den mot sin stora. Jag säger inte för nån att du har åkt rumpekälke på Elsas lutfisk. Och du säger inte för nån att jag har skubbat från jobbet på fabriken i dag.
Sen gick han kvickt oppför trappan, som om han inte ville att jag skulle se honom i ansiktet.
– Gillar du inte att jobba på fabriken? sa jag när vi var oppe i köket igen.
– Det verkar som om en bit av mej gillar det, sa Viktor och drog undan gardin och tittade bort mot lagårn. En liten bit.
– Men den stora biten av dej gillar det inte? sa jag.
Viktor svarade inte. Han gick bort till köksskrubben och tog fram en masonitskiva.
– Duger den här, tror du?
– Vad då duger till …? viskade jag. För tant Elsa stängde just av hårtorken oppe på.
– Till att vila rompen på när du ska hem och åka i Ma-backen igen. Du kan ju inte åka opp lutfisken för hela Rullseröds by heller.
Det var nära att jag hade stött på Backesbergs-pojkarna när jag gick hem. För de hade kort dag i skolan den dan. Och just när jag kom till toppen av backen, så såg jag dom svänga runt nere vid brevlådorna. Jag satte mig på Viktors masonitskiva och sparkade i väg. Det gick så det visslade om öronen.
Backebergs-pojkarna stannade oppe på krönet.
– Hej! Gick det bra, Rulle? ropade de.
– Ja, jättebra! ropade jag tillbaka. Jag åkte längre än min träsko i morse. Den åkte så jag kan inte hitta den.
– Fint! Håll undan bara, för här kommer vi! ropade de och åkte nerför de också.
De sa inte ett ord om att skolväskor är bättre än något annat att åka på. De visste förstås inte vad som är det allra bästa att åka i isbacke med. Jag tänkte på det när jag hade lagt mig, för byxorna luktade lite fisk baktill ännu.
Det, tänkte jag, är det i alla fall bara jag som har gjort i hela världen. Åkt rompekälke på en lutfisk.
Sen somnade jag.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
