Välkommen till den elfte luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Elfte december
När jag smet opp till farmor den här morronen, elfte december, så visste jag inte att Rosa var sjuk på riktigt. Jag visste bara att hon hade fått en kalv som mamma hade döpt till Signe, för det var en kokalv. Och så att Rosa inte ville resa sig igen när kalven hade kommit. Och det är inte bra för kor att bara ligga, så pappa hade ringt veterinären. Farmor var i sängkammarn. Jag såg det genom dörrgläntan när jag hoppade opp på syskrinet framför Gammelalmanackan. Och hon ropade med så trött röst att jag fick en tjock klump i halsen.
– Du får läsa versen själv i dag, Rulle! Jag måste sy in farfars byxor igen, annars ramlar dom av honom.
Men sen kom hon ut till mig med byxorna och syskrinet ändå. Alldeles som om hon behövde nån att prata med.
– Tycker farfar inte att maten är god längre, eftersom byxorna har blivit så stora att dom ramlar av honom? sa jag.
Farmor suckade.
– ”När en inte arbetar ska en inte heller äta”, säger han. Hon satte sig i karmstolen bredvid byrån och började sy in. ”Hugga ved, det är väl inget arbete för en karl”, säger han. ”Gå och moka lite för korna, det kan ett barn göra lika bra”, säger han.
Jag visste inte vad jag skulle svara. Så jag började stava Dagens Namn på Gammelalmanackan i stället.
– Daaa … dannn … Daniel. Vem var Daniel? sa jag.
– Det var en profet i bibeln, sa farmor. Kungen i landet Babylon, som var en grymme best, han kastade Daniel i en grop full av hungriga lejon.
Jag fick luften på tvären i halsen.
– Åt lejona opp honom då?
– I Daniel-boken i bibeln står det att det kom en ängel och tillslöt lejonens gap, sa farmor. Annars hade han nog inte fått stå kvar i våran almanack.
Jag försökte ett tag med versen under. Men råttorna hade gnagt bort nästan varenda bokstav, så farmor läste opp versen ur minnet:
Daniel Profet inleder den tid
när djur som människa bör leva i frid.
– Är det julen det? sa jag.
– Ja, det är julen, sa farmor. Och så läste hon slutet på versen långsamt, så jag kunde peka ut bokstav efter bokstav med fingret.
Då hungriga lejon ej drista sig äta
bör icke den mätte om småsaker träta.
Det var en liten strängare vers än de andra i Gammelkalendern. Och jag kom att tänka på den en stund efteråt, när jag kom ut i lagårn för att höra om pappa ville ha kaffe och en doppekopp före maten. Pappa såg inte åt mig en gång. De stod framför Rosa, han och farfar, och pappas röst var mycket högre än farfars.
– Äh, hon har ju bara legat sen i går, koa, fräste pappa.
– Det kan räcka för att hon ska bli liggande för alltid, sa farfar. Det märker du väl själv hur tungt hon andas. Ligger hon så där ett par timmar till, så hjälper det inte hur många sprutor som veterinären än ger henne.
Pappa högg tag i Rosa med bägge händerna och försökte få henne att resa sig.
– Se så, opp med dej nu!
Men Rosa rörde sig inte. Farfar kikade i taket, som om han hade sett något ljushål mellan stockarna. Så sa han långsamt:
– Det skulle vara, om du slog ett rep under buken på koa. Och så satte en talja i kroken däroppe och …
Pappa lät honom inte tala till slut en gång.
– Du är inte klok. Jag ska väl inte hissa opp kräket i taket heller! Han vände sig om, och jag förstod att han hade sett mig hela tiden. Gå opp och se om Fritiof är i boden. Rulle. Be honom komma hit ett tag. Och rör på påkarna!
– Ja ja, det är bäst att du får sköta’t på ditt sätt, Henrik, sa farfar. Så slipper jag få skulden om det går galet.
Och så gick han sin väg han med.
– Jaså, hon ligger än, koa, sa Fritiof när han kom ut i lagårn.
Jag förstod att pappa hade försökt få opp Rosa ensam, mens jag var borta, för han hade gössel långt opp på tröjärmarna. Och han var röd och svettig.
– Jag hade’na på bena ett tag i morse, muttrade pappa. Så jag tänkte nästan ringa återbud till veterinären. Jonsson är sjuk, och vikarien kan inte komma förrän nån gång i eftermiddag.
– Menar du att hon ska ligga så där hela dan? sa Fritiof bekymrat.
– Äh, det var likadant när hon kalva förra gången, det reder nog opp sej, sa pappa. Men hans ansikte var mycket oroligare än rösten. Det förstås, sa han och sneglade på mig, precis som om han undrade om jag hade hört vad farfar sa. Om en tog en kraftig repända och stack under henne och hala en i var ände, så kom hon på fötter … Stå inte där och gapa, Rulle! skrek han plötsligt. Det ligger taljor på gamla höskrindan i körhuset! Spring och hämta den största och kom hit med!
I körhuset på Rullseröd finns nästan allting som rullar: såmaskiner och traktorssläp och sånt. På vintern är där mörkt, för det finns inga fönster. Och bara lite granna blek vintersol föll in mellan kärrorna när jag öppnade och smet in. Just som jag hade hittat taljan fick jag se farfar. Han satt på en vält skottkärra längst in i mörkret.
– Sitter du här, farfar? viskade jag. Här är ju nästan kolmörkt.
Farfar försökte skratta, men det gick inget vidare.
– Ljus får en väl nog av, sa han. Farmor har ju stakar som brinner i vartenda fönster. Sen såg han i marken, precis som om han inte ville att jag skulle se honom i ögonen. Jag tänker bättre i mörkret också, ser du.
– Är det för att pappa inte bryr sej om vad du säger? sa jag.
– Äh inte! Han har sina idéer och jag mina. Får han inte pröva hur pass långt hans duger, så blir det aldrig nån bra bonne av honom. Sen såg han på taljan jag hade i handen. Men han sa inte vad både han och jag tänkte. Han sa bara: behöver han nån hjälp, så vet du var jag finns. När jag kom tillbaka ut i lagårn låg Fritiof på knä i Rosas bås och kände över var i fällen det ömmade på henne.
– Här är det en klöv som har skurit in i buken, sa han och visade. Då får vi aldrig rep under henne, försök inte med det. Hon kommer att sparka som en galning.
Och han hann precis vika undan för hornen, för precis då slängde Rosa till med huvet.
– Vi måste! skrek pappa plötsligt, och läpparna lyste kritvita i ansiktet så bet han ihop dom. Hon kommer ju att dö, begriper du inte det?
– Här … här är taljan, sa jag.
– Släng den där i hörnet! röt pappa. Och sluta opp att stirra …
– Men … men du sa ju …? stammade jag.
– Gör som jag säger! Vi har ändå inget bruk för den. Han gick ett par gånger fram och tillbaka utmed gösselrännan. Sen sa han lågt till Fritiof: det är lika bra att vi slaktar henne först som sist. Om veterinären inte hinner fram, så får vi bara gräva ner henne, och då är hon inte värd skinnet en gång. Sen vände han sig mot mig och skrek: Sa jag inte åt dej att försvinna? Jaså inte. Då gör jag det nu. Försvinn!
Jag sprang så ena träskon flög av. Men jag hade inte tid att stanna och ta opp den. Jag slängde opp dörren till körhuset och skrek:
– Farfar! Farfar!
Mer fick jag inte fram. Men han begrep ändå, det såg jag.
– Hon tålde inte vid nåt lyft, koa, jag förstår, sa han. Gå du före, så ska jag se vad jag kan hitta på.
– Jag … jag får inte gå in i lagårn mer för pappa, viskade jag.
– Så, inte det? Nå, då går vi in tillsammans då, sa farfar. Du kan vänta utanför så länge.
Jag hade bara väntat en liten stund så kom farfar. Han hade en spann vatten med sig.
— Jag rev av lite is från hönshustaket och mosa sönder och la i botten sa han.
Mer sa han inte. Han sa inget till pappa heller när han kom in. Han bara ställde spannen bredvid Rosa. Sen ställde han sig att grubbla ett tag. Pappa stirrade i spannen.
— Vad ska du ha den till?
— Det ska du få se, sa farfar. Om ni tar tag i rompen på kokräket, Fritiof och du på samma gång, och så hugger i och lyfter så fort ni känner, att hon ryggar till och lättar på kroppen. Det är sista chansen, men den ska vi ta, sa farfar.
Till och med Fritiof bara stod och gapade.
— Menar du att … att du ska ta spannen med vatten där och … och ..?
Farfar nickade.
— En rejäl rädsla kan få folk på bena illa kvickt, sa han. Och det är inte så stor skillnad på folk och fä som en del tror. Farfar tog spannen och ställde sig bredvid Rosas huvud. Ni ser när jag vräker isvattnet över’na, då är ni färdiga och sätter in rycket. Förstått?
Den här gången började pappa inte bråka om vem som hade rätt, han eller farfar. Han nickade bara, och så ställde han sig bredvid Fritiof.
— Klara, sa han.
I nästa ögonblick vräkte farfar det iskalla vattnet rätt i synen på Rosa. Kon bölade värre än om slaktarn hade varit efter henne med kniven, och det ryckte i kokroppen så hela båset skakade. Men nu var hon oppe på knä. Pappa och Fritiof högg i så det knakade i armarna. Och nu! Nu stod Rosa. Bena darrade på henne, men hon stod. Och vips var farfar framme och bände opp käftarna på henne. Han hade sin fickplunta framme, och innan hon hann böla en gång hade han skvätt ner några droppar i gapet på henne.
— Malörtsbrännvin, flämtade han. Det är en gammal huskur, den har hjälpt både folk och kritter när dom har varit kranka …
Nu vrålade Rosa. Det var inget vanligt koböl, det var ett vrål. Men hon stod. Och sen stack hon mulen i vattenhon och drack. Åh vad hon drack.
Jag såg hur pappa stod och svalde, och han fick leta länge innan han hittade det rätta ordet.
– Vi … vi klarade det, farsan. Men sen ändrade han sig och nu var rösten så låg att den nästan inte hördes. Du klarade det.
– Äh prat, vi klarade det ihop, sa farfar. Men det syntes på honom hur lycklig han var. Ni och jag, vi klarade det. Och pojken här, sa han och slog armen om mig. Och så koa förstås. Och malörtsbrännvinet. Och så gav han Rosa en klapp också. Jag hoppas att du inte missunnar om jag tar en klunk ur flaskan jag med, fast jag inte har kalvat sa han. Men så ändrade han sig och stoppade flaskan i rocken igen. Nä förresten, jag tar det nog hellre i kaffet när jag kommer in. Och så drog han in luft, så han såg ut som förr, inte liten och hopsjunken utan stor och bred. Tänk, jag känner mej plötsligt så förjolat hungrig, sa han.
Det var just det som farmor hade sagt att han inte hade varit på flera flera månader.
– Så … så du tror att koa klarar sej nu? sa pappa. Jag menar … så vi kan lämna henne ett tag?
Farfar vände sig i dörren och tittade på Rosa.
– Ja, sa han. Nu klarar hon sej.
Ett sånt fläskkalas vi hade oppe hos farmor sen. Farfar åt minst fem av farmors tjocka limpeskivor med fläsk och rödbetor. Och hela tiden berättade han historier, han som hade gått och varit tyst så länge. Och när Fritiof drog fram ocarinan, så började farfar gnola med detsamma och slog takten med skeden mot koppkanten, tills Fritiof hittade den rätta melodin.
– Där har du’n ja! ropade farfar. Det är en riktig elfte-december-visa det! Och så sjöng han.
När vintern kommer med blåst och snö
och himlen börjar att väta,
då blir till lynnet man sur och slö
och vill blott sova och träta.
Ja, man är ruskig i hela kroppen,
men då finns friden i kaffekoppen.
En påtår, mor,
jag tar, jag tror!
Och det tror jag att han fick. Han fick nog så många han ville av farmor, nu när han var glad som förut igen.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
