Välkommen till den trettonde luckan i Litteraturbankens julkalender!
Årets julkalender är Rulle på Rullseröd av Olle Mattson – en härlig skildring av julförberedelser i bohuslänsk miljö. Vi får följa Rulle, som inte riktigt tycker om att gå till skolan, under hela decembermånaden på gården i Bohuslän. Här finns Mamma, Pappa och lillasyster Hedvig, Farmor och Farfar och Faster Ingeborg. Och så Fritiof, förstås.
Rulle på Rullseröd kom ut 1974. Samma år filmatiserades den och sändes som julkalender i Sveriges Television.
Varje dag fram till julafton öppnar vi en lucka med en inläsning av ett kapitel ur Rulle på Rullseröd. Boken kan du förstås läsa redan nu på Litteraturbanken – men kapitelinläsningarna presenteras här på Ljud & Bild en åt gången. Så håll utkik här på sajten, och följ med på julresan i Rullseröd!
Illustrationerna är tecknade av konstnären Hans Westman, och vi har hämtat dessa från boken (samt från pappersjulkalendern som SVT lät trycka 1974.)
Trettonde december
Andra år på Lusse, så gick mamma alltid runt med en bricka med färska lussekatter och bjöd alla på kaffe på sängen. Men när Hedvig har tjutit hela natten, bara för att hennes tänder kliar lite, så är det knappt man orkar stiga opp alls.
Vi åt lussekatter till frukost i stället. Men pappa orkade bara med en halv. Och när jag hade ätit opp russinen i min, så fick jag bara ner två små pyttetuggor av själva katten, fast jag hade varm kaffemjölk att doppa den i.
Pappa och mamma satt och pratade lågt med varandra.
– Jag var över och pratade med Viktor i går, sa pappa. Arrendet för Anton går ut i mars. Så nu kan Viktor få marken tillbaka om han vill. Anton ska sälja sina utmarker också. Dom ska bara ha kvar trägårn, för Anton orkar inte me’t längre.
– Tror du Viktor vill börja med jorden igen då? sa mamma. Nu när han har vant sej vid fabriken och lediga lördagar och sånt.
– Hade dom bara haft barn, så dom visste att det fanns nån som tog över gårn en gång, så tror jag nog att Viktor skulle göra vad som helst för att få hugga i på åkern igen, sa pappa och reste sig och tog sin matväska. För han skulle opp till Storekoll med skogvaktarn och mäta opp timmer.
Ingeborg måtte inte ha sovit något vidare värst hon heller. För hon var röd runt ögonen, och hon vände sig bort och låtsades att hon letade efter något på hyllan när jag kikade in i boden.
– Är inte Fritiof här, Ingeborg?
– Nä, det är han inte, sa hon snäsigt.
– Vet du inte när han kommer heller då?
– Nej, det vet jag inte! Och nu skrek hon åt mig. Ta och leta rätt på nyckeln till källarstugan som du har slarvat bort! skrek hon. I stället för att springa här och tjata!
Jag tänkte just säga, att jag hade inte så mycket som rört vid den där nyckeln. Men stora går aldrig att prata med när dom är på det där humöret. Så jag smet ut och bort till källarstugan för att leta.
Solen hade gått i moln och en grå vägg av snöflingor kom svepande bortifrån hönshuset. Och när jag kikade in genom häckhålet såg jag att det var färska spår i snön innanför. Jag sparkade av mig träskorna i farstun och jag tryckte ner dörrklinkan försiktigt försiktigt.
Det var flera dar sen jag var oppe i källarstugan. Och nu var nästan allt skräpet borta, och det var rart och pyntat precis som i en gammal bonnstuga därinne. Men det var inte det första jag tänkte på. Då tänkte jag bara på den väldiga gestalten i vit fotsid klädnad som sakta vände sig om och spände ögonen i mig.
– Åh, viskade jag. Åh … åh … åh, åh, är det du Fritiof?
Fritiof halade opp nattskjortan, så fållen nertill kom ovanför kängskaften.
Jag var ju tvungen att se om särken passade, innan jag visade mej, sa han lite generat. Det är inte en förresten, det är två av morsans gamla som jag har sytt ihop.
– Men … var har du hittat nyckeln? sa jag. Den har varit borta i flera dar.
Fritiof gick några steg runt rummet, och på vartannat så haltade han till.
– Det var just det jag frågade körkkängorna här, sa han. När jag skulle ta på mej dom i morse, så knep det till änna som om jag hade nån sorts bula här under stortån.
– En bula ..?
– Men när jag tittade efter, kan du gissa vad det var? sa Fritiof.
– Nä, sa jag.
Fritiof stack näven under särken och grävde i byxfickan.
– Nyckeln till Rullseröds källarstuga, sa han och drog fram nyckeln. Simsalabim!
– Hur hade den kommit dit då? sa jag.
– Det var ju just det jag frågade körkkängorna, sa Fritiof och blev lite röd om öronen. Och eftersom kängorna inte svarade, så tänkte jag att det här, du Fritiof, tänkte jag, det är ett tecken från himlen, att du ska gå tillbaks till Rullseröd och bju hela herrskapet på lussekaffe.
– Är du inte arg längre då? sa jag.
– Ser den här gubben arg ut, va? sa Fritiof och lutade sig fram och skrattade så nära intill mig att våra näsor nästan stötte ihop.
– Ingeborg ska i alla fall bju på lussekaffe oppe hos farmor, sa jag. Bara hon ensam.
– Då passar det bra att två granna pojkar som du och jag kommer och överraskar med tårta, sa Fritiof och tog av locket på tinan som stod bakom kommoden. Hembakt sockerkaka med grädde och vaniljsocker. Vet du vad det är mellan bottnarna?
– Nä, sa jag.
– Vildapelmos från den gamla apeln hemma bak stuga i Sillevika.
– Är det inte farligt surt med vildapelmos? sa jag.
– Du får smaka till kvällen, sa Fritiof och tog fram en strut med klippta gullstjärnor på, som han hade stuckit in under soffan. Nu ska vi se till att du får nåt på huvet, så du kan gå med i lussetåget. Det gäller om den stannar vid örona, annars får vi skaffa dej ett nytt huvud. För jag har inte tid att göra en ny strut.
Jag skrattade så jag kiknade när jag såg mig själv i spegeln.
– Den är för stor, ser du väl, Fritiof.
– Gå ner i ladan och stoppa lite hö i toppen bara. Sen kommer den att passa som en tummevante, sa Fritiof och skjussade i väg mig. Kom bara ihåg en sak, inte ett knyst till nån om det där som du tänker på.
Jag såg mig omkring, på den blommiga bordduken och gungstolen och hela finrummet i källarstugan, som hade varit ett skräprum för bara några dar sen.
– Det … det jag tänker på …?
– Just det. Det som du och jag tänker på nu, sa Fritiof lågt. En julestuga, den får en inte titta in i förrän tiden är mogen.
Pappa kom hem så sent från skogen den dan, så han och mamma gick direkt opp till farmor.
Jag var inte med på lussefesten själv. Inte i början. Men jag hade varit oppe och läst versen för Lucia-dan i Gammelkalendern, så jag visste att den passade för oss på Rullseröd den här dan. Så här var den.
I en mörk och frusen tid
Lussemors ljus i stugan bär frid.
Och det gjorde hon den här lussekvällen med. Fast Lussefar kanske hade varit riktigare. För plötsligt kom konstiga ljud farande oppför trappan. Och farfar kom rusande ut på farstun.
– Jijanedå! Kom ut allihop! Jag tror elden är lös! skrek han.
Och så kom alla utspringande och ställde sig att gapa. För det var ingen eld. Det var bara Fritiof och jag. Jag gick först. Jag hade en lång vit nattskjorta som jag hade fått låna av Fritiof. Jag hade bricka också, med Fritiofs surapeltårta. Tretton ljus var nerstuckna i grädden. Efter kom Fritiof i sin hopnästade skjorta. Den röda luvan hade han på huvet förstås. Han hade rött band om livet också, och ingen enda skrattade fast vi nog såg konstiga ut oppifrån. Det lät säkert väldigt högtidligt när Fritiof blåste Lucia-visan på sin ocarina.
Den enda som sa något var farmor.
– Åh, så rart, sa hon.
– Se, jag kan aldrig få en sockerkaka att lyckas i fruntimmerssällskap, sa Fritiof. Så jag bakade den här hemma i stugan i Sillevika. Och den gick opp fint. Och nu är jag tillbaka. Varsego och smaka!
Och vilket lussekalas det blev!
– Har alla sett att det är tretton ljus i tårtan nu, så jag kan blåsa ut dom? sa jag när vi hade satt oss.
– Nä, låt dom brinna så länge, sa farmor och släckte i taket så bara tårtljusen lyste opp rummet. Det räcker om vi har ledljus till mun. För först ska vi smaka på lussekatterna, varsego!
Och nu smakade lussekatterna, som hade varit så sega till frukost, jättegott.
– Hör du Lussefar, sa farfar till Fritiof. Du som har en fågel i fickan. Kommer du ihåg den där visan som börjar ”Nu gångar Lusse”? Den går på samma melodi som den där gamla Månvisan som farmor brukar sjunga.
Farmor gnolade före, och då visste Fritiof precis. Och så blåste han. Och farfar sjöng.
Nu gångar Lusse i gård och stall
och vänder natten i dager.
Och fastän vinden är grå och kall
är morgonrodnaden fager.
Ja, snart ska dag över natta vinna.
Till dess så låter vi ljusen brinna
på Rullseröd!
– På Rullseröd! sjöng vi allihop. Fritiof med. Det var nästan som om han kände att han hörde hemma hos oss lite granna nu.
Efter en sån lussefest är det inte konstigt att man inte kan somna med detsamma. Lite berodde det nog på att jag hade ätit tre bitar av Fritiofs surapeltårta, som inte var sur ett dugg. Men lite berodde det på att jag låg och försökte sätta bokstäver till ett ord också. Det hemliga ordet som Fritiof hade viskat i örat på mig oppe i källarstugan.
– J..juuu … juleee … julestuga.
Jag drog undan gardin och kikade i springan. Fritiof hade gått hem till Sillevika igen. Det hade han i alla fall sagt att han skulle. Ändå tyckte jag att det blinkade till, alldeles som om ett litet ljus for hit och dit oppe i källarstugan. Det kunde förstås vara månen som glittrade till när den gick fram ur molnen också. Kanske.
Texterna och illustrationerna i 2021 års julkalender återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2021, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
