Det är maj 1946, och i Radiotjänsts studio infinner sig Prins Wilhelm, Olof Lagercrantz, Karl Asplund och Karl Ragnar Gierow för att minnas fyra bortgångna kamrater. De som berättar – och vars hostningar man hör i bakgrunden när bandet rullar – är alla medlemmar i Pennklubben (som så småningom skulle komma att heta Svenska PEN), och kamraterna de minns är i tur och ordning Albert Engström (död 1940), Karin Boye (död 1941), Gunnar Mascoll Silfverstolpe (död 1942) och Carl G. Laurin (död 1940).
Här hör vi Olof Lagercrantz tala om Karin Boye.
Lagercrantz skrev under åren en hel del om Boye – i olika sammanhang, både offentliga och mer privata. Inspelningen börjar med delar ur en text som han redan 1942 hade låtit trycka i den minnesvolym som han och Margit Abenius satte samman, Karin Boye. Minnen och studier. Efter ungefär en och en halv sida smyger sig dagboksanteckningar och andra iakttagelser in. Lagercrantz tillåter sig att bli personlig. En övergripande karakteristik av Boye som diktare och tänkare flätas samman med privata hågkomster om danslektioner och båtresor.
Karin Boyes liv kom, som kanske ingen annan diktares liv under efterkrigstiden, att bli föremål för en intensiv debatt i det litterära Sverige. Så stort var hennes inflytande som diktare att också livets eftermäle blev ett slags biografiskt-estetiskt slagfält. Om detta kan man skriva mycket (och man kan med fördel läsa Johan Svedjedals stora bok om Boye, Den nya dagen gryr. Karin Boyes författarliv, från 2017). Men i ett stilla centrum står Boyes diktning fortfarande kvar: en levande materia.
Inspelningen, från 1946, tillgängliggörs med tillstånd från Sveriges Radio och rättighetshavaren. Fotografiet är taget av Gunnar Lundh 1939, och vi har lånat det från Nordiska museet.
