Verket: Var är den Vän

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi ta oss tillbaka till tidigt 1800-tal, närmare bestämt 1819.

Det året utkommer en svensk psalmbok som till överväldigande del, får man säga, är en produkt av Johan Olof Wallins flitiga penna. Och där hittar vi bland annat psalmen ”Var är den vän, som överallt jag söker?” Och den ska vi prata om idag.

Jag heter Paulina Helgesson. Med mig i studion idag finns litteraturforskaren Håkan Möller. Välkommen Håkan!

Tack så mycket! Jätteroligt att få vara med här.

Ja, vi ska ha väldigt kul tänker jag idag, du och jag. Men du får börja med att berätta vem du är och vilken relation du har till Johan Olof Wallin och den här psalmen.

Tack för det. Jag är litteraturforskare som Paulina precis sa och jag har ägnat en del av min forskning åt den svenska psalmdiktningen.

För snart 30 år sedan så skrev jag min doktorsavhandling i teologi om den Wallinska psalmen och 1819 års psalmbok.

Jag har också skrivit en bok om 1695 års psalmbok – den första officiella psalmboken för Svenska kyrkan.

Då är du ypperligt lämpad för att grotta ner dig i ”Var är den vän som överallt jag söker?” Och det här kan vi börja med att säga innan vi faktiskt läser upp psalmen. Den är ju inte den som är mest sjungen idag – det är ju ”Var hälsad sköna morgonstund”.

Det skulle jag tro, ja.

Ja, den klassiska julottepsalmen. Men vi ska lämna jul och födelse där hän och prata lite mer om döden. Men vi börjar som jag sa nyss med att läsa den tycker jag. Vi kan läsa varannan strof så behöver du inte trötta ut rösten.

Var är den vän som överallt jag söker?

När dagen gryr, min längtan blott sig öker.

Fast hjärtat brinner.

Jag ser hans spår varhelst en kraft sig röjer.

En blomma doftar och ett ax sig böjer.

Ut i den suck jag drar, den luft jag andas.

Hans kärlek blandas.

Jag hör hans röst där sommarvinden susar.

Där lunden sjunger och där floden brusar.

Jag hör den ljuvast i mitt hjärta tala.

Och mig hug svala.

Lik väl ett töcken mig från honom stänger.

Min bön men ej min blick till honom tränger.

Ack såg jag hans andlighet och mig slöte.

Intill hans sköte.

Ack.

När så mycket skönt i varje åder.

Av skapelsen och livet sig föråder.

Hur skön då måste själva källan vara.

Den evigt klara.

O ljusets fridens, salighetens källa.

När skall för mig din rena våg uppvälla?

Vem förer mig till dina friska flöden?

Den stilla döden.

Var tröst, min ande.

Hoppas, bed, försaka.

Dig vännen vinkar.

Du skall se och smaka hur ljuv han är.

Och sjunka i hans armar som sig förbarmar.

Snart till den strand där böljor sig ej häva.

Lik arkens trötta duva ska du sväva.

Till hedens famn, lik rädda lammet Ila.

Och där få vila.

Den är vacker.

Det gick ju bra för oss.

Jag tycker ändå att det gick bra. För er som tänker, men varför spelar ni inte upp psalmen med musik? Ja, det finns flera anledningar till det. Ett tråkigt skäl, det har med rättigheter att göra såklart.

Men ett annat skäl är att psalmer kopplar man oftast ihop med den melodi som åtföljer dem. Men ska vi grotta i texten idag så är det bra att vi faktiskt har den utan musik. Men berätta lite om den här psalmen, Håkan.

Det finns ett annat skäl till varför det är motiverat att prata om den som en text läses i avskildhet och ensamhet. Det här är ju en så kallad dödsberedelsesalm.

Oj, vad är det?

Det är en psalm som skulle läsas på dödsbädden. Den kunde läsas av den som låg i själatåget, som man sa vid den tiden. Som uppbyggelse inför den avslutande fasen i livet.

Alltså okej, ligga i själatåget. Det är bokstavligt talat att man vet att man ska dö. Man väntar på, eller väntar, men man är på väg obevekligen.

Den ska läsas eller sjungas av den sjuka eller döende. Eller när döden nalkas väldigt hastigt av de kringstående för den döende.

Och då tänker jag att idag hade ju det varit lite svårt. För det är ju långt ifrån så att alla kan sjunga den här. Om man nu skulle komma på tanken, vilket vi gör ju inte riktigt så idag. Men var det så att alla kunde?

Psalmboken var inte bara tänkt att fungera som en gudstjänstbok, utan var ju också tänkt att fungera som en andaktsbok. En bok för den enskilda andakten. Och Wallin påpekadee just det här i företalet till det psalmboksförslag som han i stort sett ensam låg bakom 1816, som var det sista förslaget innan den slutgiltiga produkten som blev 1819 års psalmbok. Han sa där att man inte ska glömma att en psalmbok är till för att läsas lika väl som att sjungas. Och att den inte bara var tänkt för den offentliga gudstjänsten utan också skulle just fungera som en andaktsbok för den enskilda människan.

Och en sån här psalm kan man ju tänka sig fungerar just som en uppbyggelsetext i ett särskilt skede av livet.

Och vi kanske ska säga här också att den här psalmen, även om den såg dagens ljus i 1819 års psalmbok, den finns fortfarande kvar i den senaste versionen.

Det är inte så att alla psalmer överlever så många revisioner som den här har gjort. Så man kan ju verkligen tänka sig att den har fyllt och fyller en funktion.

Den finns kvar i vår nuvarande psalmbok från 1986. Men den har ju också genomgått en revision 1937. Det är den psalmboken som ligger mellan 1819 och 1986.

Och 1937 års psalmbok utmärktes av ett väldigt stort pietet i förhållande till den Wallinska psalmboken. Den var fortfarande uppfattades som en sån enastående produkt, att man var väldigt försiktig med att plocka bort psalmer och revidera psalmtexter från den Wallinska psalmboken.

Vad man snarast gjorde var att man lade till en massa nya psalmer. Så att över 200 psalmer av de 280 som Walin bearbetade, översatte eller själv skrev fanns kvar i en 1937 års psalmbok. Det är ganska enastående.

Och sen skedde en större revision och mer omfattande utgallring och så inför 1986 års psalmbok. Men som du sa Paulina, ”Var är den vän?” är en av de psalmer som blev kvar.

Men det var det också att man uppfattade psalmboken som en bok fylld av religiös lyrik. Och så har man ju också fortsatt att se på den. Så det är liksom en nationell klenod också i det avseendet.

Men innan vi går vidare så behöver vi veta lite om Johan Olof Wallin. Jag har egentligen ingen aning. Jag har en svag känsla av att han var biskop. Bland annat. Ja, men du får berätta lite.

Ja, han var ju diktare, han var ju talare, han var predikant, han var akademiledamot, och sedermera Svenska kyrkans ärkebiskop.

Det var till och med det.

Han är också en av de allra yngsta, eller kanske den yngste ledamoten i Svenska Akademiens historia. Han var bara 30 år när han 1810 invaldes i Svenska akademin.

Och du nämnde det här med biskopen. Ja, han blev ärkebiskop verkligen mot slutet av sitt liv. Först 1837 och han dog 1839.

Så hans stora insats och det som han kanske var mest berömd för i sin egen tid, det var som predikant och talare vid offentliga tillfällen. Och han grundlade en del av sin berömmelse i Storkyrkan i Stockholm, där han var pastor primarius i närmare 18 år.

Vad är pastor primarius?

Det är kyrkoheden i Stockholms stift, eller i storkyrkan. Det var innan Stockholm var ett eget kyrkligt stift och hade biskop.

Så man kan nästan säga att den som var kyrkoherde i storkyrkan, som kallades då Pastor Primarius, fungerade lite som Stockholms biskop.

Det sägs att när folk var och shoppade en helg i Stockholm på 1800-talet så försökte de stanna över söndagen så att de kunde klämma in en Wallinpredikan för att han var så berömd.

Han var en turistattraktion.

Det kan man säga faktiskt.

Spännande. Men hans yrke var ju den prästeliga banan på något vis, eller hans profession.

Ja, det stämmer.

Men det var väldigt många i hans generation eller vid den här tiden som valde den banan om inte den militära banan var ett alternativ.

Men var han författare och präst eller var han präst och författare? Jag tänker liksom, vilket kom först sådär?

Ja, men det är faktiskt en fråga som är värd att begrunda lite. Det är inte helt enkelt att svara på den. Därför att jag tror faktiskt att han först och främst var diktare och uppfattades som det. Och verkade som informator, alltså privatlärare. Studerade i Uppsala och så.

Men som jag sa tidigare så fanns det inte så jättemånga alternativ för den som hade den här inriktningen. Och Wallin var en mycket skicklig latinist.

Han översatte Horatius på ett sådant sätt som fick dem i Svenska Akademien, när de utlyste översättningstävlingar, att baxna över denna skicklighet som denna unga man från Dalarna uppvisade just när det gällde översättningen.

Han var från Dalarna? Spännande.

Ja, där finns den Wallinska skolan i Falun. ”Hic, haec, hoc. I Falus skola jag gått”, skaldade Wallin skämtsamt.

Han hade en lärare där som hette Stamberg som var latinlärare och som tidigt såg Wallins begåvning på det här området.

Och från Svenska Akademiens sida så uppfattade man hans översättningstalang på så vis att man tyckte att här har ju nu äntligen våra gustavianer fått en värdig efterträdare. ”Kellgrens lyra är återuppväckt”, sa Nils von Rosenstein. Du kan tänka dig.

Ja, det var ju väldigt entusiastiskt.

Det var ett beröm som han slickade i sig verkligen. Och han blev ju sen lite av de här gustavianernas påläggskalv, skulle man kunna säga. I Wallin såg de hur deras egen tradition skulle kunna föras vidare.

Det här såg man ju med visst ogillande på från de unga romantikernas sida som såg en enorm talang som de skulle kunna rekrytera för att förnya den svenska poesin. Men när de började upptäcka att Wallin gick i Carl Gustaf av Leopolds ledband då blev de ju djupt besvikna, och gav sig på Wallin i sina satiriska skrifter.

Ah, han var konservativ då? Eller lite sådär traditionalist?

Nä, han skrev en dikt som föll de här gustavianerna i smaken. Han bidrog inte till de här unga romantikernas förnyelse av poesin. Samtidigt som de med tiden uppfattade honom som den mest betydande religiösa diktaren. Och på psalmboksområdet var det inget snack.

Och vid den här tiden så var den andliga dikten och psalmboken en stor angelägenhet för hela kulturlivet. Och det här tyckte också romantikerna var en högt stående genre. Där har det skett en förändring över tiden kan man säga. Du vet att Franzén bidrog, så det var många av tidens, och Geijer skrev klassiska psalmer. Många av tidens stora diktare som gärna bidrog till psalmboksarbetet.

Ja, det finns ju lite spår kvar av det ändå. I det som är den senaste vi har som är 1986, sa du förut tror jag. Men det är ju inte alls på samma sätt. Det kan man ju konstatera.

Nej, vi uppfattar ju inte att man för psalmboksarbetet rekryterar våra främsta poeter. Det är inte en självklarhet.

Vi hittar en psalm av, en sommarpsalm av Harry Martinsson.

Precis.

Det finns någonting av Karlfeldt kvar och så. Anna Greta Wiede. Men vi hittar inte Göran Sonnevi.

Nej. Av så många skäl. Men jag ska bara fråga, alltså nu associerar vi ju Wallins författarskap väldigt mycket med hans enorma psalmskrivande. Och vi ska ju inom parentes kanske säga också att just ”Var är den vän som överallt jag söker?”, det var någonting han skrev själv, men som du tidigare sa han översatte, han bearbetade han la ju sin hand vid allt. Men skrev han annat än psalmer?

Oh ja, jag kan ju återknyta till det jag sa här för en stund sedan om hans framgångar i de tävlingar som Svenska Akademien regelbundet utlyste.

Och en av de verkligt stora tävlingarna och då kunde man vara på ett givet tema, så att i början på 1800-talet, 1805 tror jag det var, så utlyste man en tävling på temat uppfostring. Det låg i tiden. Pedagogiken var ett nytt ämne.

Man intresserades väldigt mycket för uppfostringsfrågor Och där vann Wallin det stora priset med lärodikten ”Uppfostraren”. Så att de hade ögonen på honom i Akademien tidigt.

Och sen så skrev han regelbundet dikt under hela livet. Och samlade ihop sina så kallade vitterhetsförsök som, det heter då, som kom ut i en samling 1821.

Men dikten var också för många i Wallins generation ett meriteringsmedel. Så han hade redan etablerat sig och fått namn om sig att vara en mycket skicklig diktare. I den här samlingen ”Vitterhetsförsök” så ingår ju klassiska dikter som skulle kunna mäta sig med vad som helst som skrevs av Tegnér och andra generationer. Som till exempel dikten Hemsjukan.

Och det han under lång tid var väldigt känd för: det var ju den här stora dikten som upptäcktes efter hans bortgång, nämligen ”Dödens ängel”.

Just det, för det känner man ju igen. Att det klingar lite i bakhuvudet.

Och den hittades i hans kvarlåtenskap, och lästes upp 20 december på Akademiens årshögtid 1839. I samband med att man höll en minnesstund då över Wallin. Och den lästes upp av en av akademiledamöterna.

Och det sades efteråt: ”ja, det var som att höra Wallin och se honom återuppstånden. Han återvände till oss genom sin oefterhärmliga röst.”

Varför hade han inte gett ut den under sin livsstil?

Jag tror att han arbetade på den in i det sista. Och sen så kom andra göromål i vägen. Han var ju som vi sa tidigare ärkebiskop. De två sista åren av sitt liv. Och då hade han fullt upp. Det var mycket resande i ärkestiftet för hans del.

Jag tänker lite på det här med psalmdiktning. Kan man säga att det är en egen genre på något vis?

Ja, men det tycker jag absolut att man kan. Just som du själv var inne på här tidigare, att den är så tätt sammanknuten med musiken, med koralen. Det gör den ju rätt speciell. Det finns mycket sångbar lyrik.

Men här är den ju intimt förknippad med och sjungs ofta så, i alla fall i gudstjänstsammanhang. Jag brukar kalla psalmdiktningen för den gröna dikten.

Den gröna dikten?

Ja, den gröna litteraturen. Därför att den är återbrukningsbar. Det är en litteratur som återvinner sig själv hela tiden. Man bearbetar, man plockar upp och ska man försöka söka efter vissa psalmers ursprung, då kan man förvilla sig i denna oerhört rika textvärld.

Där man har plockat väldigt mycket i svensk psalmtradition, från Tyskland naturligtvis. Men om man söker sig riktigt långt tillbaka så hamnar man ofta i all psalmdiktnings urmodersfamn. Och vad kan det vara?

Nej, men nu får du lägga av. Det ska ju vara jag som ställer frågorna.

Jo, i Psaltaren. Gamla testamentets stora bok. Psaltarpsalmerna.

Tidigt i psalmdiktningens och hymnologins historia, så var ju… Det man gjorde var att man skrev om de gammaltestamentliga psaltarpsalmerna till sångbar protestantisk psalm.

Så i den tidiga kalvinska traditionen, så är psalmboken, det är en omdiktad Psaltare kan man säga.

Om man ser i vår första svenska psalmbok för Svenska kyrkan, 1695-års psalmbok som är en 1612-produkt så är en mycket stor del av den består utav omskrivna psaltarpsalmer. Som inte är så jättemycket omgjorda rent på en textnivå men som då har satt musik till.

Det där brottades Wallin med när han arbetade med 1819 års psalmbok och hur mycket av det som skulle föras över och hur mycket som krävde en omarbetning för att fungera för en ny tid.

Men ännu där så finns det en avdelning med psaltarpsalmer Psalmer som är rätt betydande.

Men om vi tittar lite närmare på själva texten här nu. Så när jag läste den här lite ordentligt några gånger inför att vi skulle prata. Så tänker jag att de första tre stroferna. Det skulle ju lika gärna kunna vara en kärleksdikt. En vanlig kärleksdikt. Håller du med om det?

Det gör jag. Tveklöst.

Det är något nästan, det finns någonting, jag ska inte säga att det är precis som erotisk längtan. Men det finns någon slags längtan som är besläktad lite grann med att man längtar efter sin människa.

Där sätter du fingret på något jätteviktigt, Paulina. Vi kan ju dröja lite vid det här centrala ordet ”vän”. För där tänker jag, där börjar det hela. Och det är det som leder vidare dig i de här associationerna. Som jag tycker är fullt rimliga.

Och när det gäller ”vän” så kan man säga att det kom in i psalmdiktningen ganska sent. Om man bläddrar igenom 1695 års psalmbok så är det ordet sällsynt.

Det finns en berömd psalm av Jacob Arrhenius som finns kvar också i 1986 års psalm. Den har stått sig väldigt länge. Och den börjar så här: ”Jesus är min vän den bäste”. En tre strofer lång psalm. Den där kommer att uppskattas jättemycket i de pietistiska kretsarna. Där plötsligt ordet vän flödar.

Och de pietistiska kretsarna, du bör förklara för lyssnarna.

Ja, det är en helt annan religiös riktning som slår igenom i Sverige i början på 1700-talet och som kommer från kontinenten. Och den första sångboken som gavs ut i pietisternas regi heter ”Moses och lamsens visor” som var en sångbok. Och det här är ju, om man hårdrar lite, en föregångare till den frikyrkliga traditionen.

Det är en väldigt emotionell, stark typ av andaktsång som speglar den här religiösa riktningens teologiska profil skulle man kunna säga. Och de kom ihop i små församlingar, konventiklar kallades dett då, som ju inte sågs med särskilt blida ögon av svenska kyrkan. Det var då kyrkan faktiskt utfärdade sådana här förbud mot den här typen av andliga sammankomster. Det kallades då konventikvelplakat.

Så det var liksom förbud mot att komma samman. Men en mycket viktigt inslag i deras sammankomster var den gemensamma sången, så därför blev detta tidigt då en stark tradition. Och sen så kom herrnhutarna som också hade egna sångböcker under 1700-talet.

Och där är, om jag får återknyta till det du inledde med här, där är gränsen mellan det religiösa och ibland till och med det erotiska ganska tunn när det gäller hänvändelsen till frälsaren, till Jesus Kristus.

Så den här psalmen ligger lite i förlängningen utav den traditionen skulle man närmast kunna säga. För sen efter de här tre inledande stroferna så går den ju mer och mer till att bli det här med att blicken fokuseras bokstavligt talat på. Hur ska jag komma till den här vännen? Hur ska jag nå den här källan som liksom ger oss skapelsens skönhet?

Och där finns det ju bara ett svar egentligen. Det är ju att man behöver dö.

Ja.

Och det känns ju lite deppigt.

Men det handlar ju väldigt mycket om det här att det är först när man dör som man kan nå det här som man längtar efter. Det känns som att Wallin var väldigt… Var han liksom lite besatt av döden?

Jag vill inte påstå att han valde mer än någon annan i den här tiden. Men du hastar fram här till den sjätte strofen. Där står det den stillade. Vi kommer till det.

Men jag vill fortfarande dröja lite vid det här som du inledningsvis tog upp: att det skulle kunna läsas som en kärleksdikt. Och du nämnde Nordenflycht, men man kan gå till en mer samtida dikter också som Stagnelius.

Där du verkligen kan höra rader som påminner om ”honom blott jag söker i naturen, se hans kärlek strålar i azuren. Milt från nattens silverstjärnor ner. Tår bestängt i sipporna den ler.”

Det är samma sätt att förhålla sig till skapelsen. Och se gudomen i skapelsen. Och det här har jag också uppfattat som en av Wallins mest platoniserande psalmer. Alltså det är det transcendentala begäret som är på exkursion i naturen.

Skapelsens skönhet som beskrivs här, så tydligt. Den kanske inte enbart väcker, men framförallt förstärker den längtan som är så otroligt starkt närvarande i de här psalmstroferna. Om det händer någonting här så är det att själen längtar efter att komma vidare. När världen inte räcker till.

Ja, och när det börjar bli lite bråttom för den enskilde.

Därav att den ska fungera som en… Vi pratar inledningsvis om dödsberedelsepsalmen… men förr hette det också sotsängspsalmer. Man låg på dödsbädden.

Men om jag får hasta lite nu då så kommer vi fram till den här stilla döden som han längtar efter.

Nej, men jag vill inte komma dit än. Jag vill göra dig uppmärksam på en annan sak som är väldigt raffinerad i den här psalmen. Lägg märke till att det är så många sinnen som är engagerade i det transcendentala begärets fortskridande här: ”Jag ser, jag hör”, alltså då främst lyssnar efter. Och sen kommer vi längre fram i texten och då får vi smaka också.

Var smakar vi?

Ja, just det. Strof 7. ”Du ska se och smaka hur ljuv han är”. Alltså jag tar tillbaka det här faktiskt. Nu när du är så bra och uppmärksammar mig på det här. Att det är ju faktiskt så. Det är ju också någonting väldigt sensuellt i det här. ”Se och smaka”.

Får jag bara backa bandet till din favoritstrof här som du läste så bra: ”den stilla döden” det bara sänks där och här, vad föregås det av?

Plötsligt så blir det en väldigt utropstät strof. Och flera frågor, så här sker en känslomässig intensifiering. O ljusets fridens, salighetens källa, all för mig den rena våg uppvälla. Vem förer mig till dina friska flöden? Den stilla döden.

Han är otålig där.

Otålig, ja.

Men sen kommer ju hoppet. Nu tröstar den talande sig själv. Och försätter sig i en bönesituation. ”Hoppas, bed och försaka”. Och vännen vinkar på andra sidan.

Du kan också tänka på en annan Wallinpsalm som också skulle kunna rubriceras som en dödsberedelsepsalm. ”En fridens ängel ropar: kom”. Så börjar den. En fantastisk psalm. Vi kunde också ha pratat om den.

Och här är det ”dig vännen vinkar”. Och du ska ”se och smaka”. Och då är det ju nästan en sorts nattvardsmetaforik här va? Du ska se och smaka frälsat.

Precis.

Hur ljuv han är, och sjunker i hans armar. Och här kommer bilden av en mild fadersgestalt också. Alltså inte den från 1600-talet. Eller under 1600-talet kanske mer bistra gudomen.

Här har vi den här milda guden som blir allt mer populär i den andliga sången, visan och dikten Gradvis under 1700-talet kan man säga.

Och som här får en manifestation i den här bilden. Hur ljuv han är att sjunka i hans armar, som säger förbarmar. Den förlåtande fadersfamnen.

Och det är lite spännande för tar man bort som säger förbarmar så är det liksom du ska se och smaka hur ljuvan är att sjunka i hans armar. Plockar man ut det så är man ju då blir det väldigt erotiskt.

Ja, men då är man ju nästan i den här herrnhutiska visan där man krälar omkring i Jesus sidossår. Där det är väldigt mycket flöden och det är tårar och det är varande sidossår. Mycket kroppsvätskor helt enkelt. Mycket fyndigt och träffande: kroppsvätskor.

När vi har kommit fram till strof 7, då har ju faktiskt alla fem sinnen aktiverats: syn och lukt i strof 2, hörsel i strof 3 och smak och känsel i strof 7.

Och då kan man ju tänka på en utpräglad erotisk dikt i den svenska diktraditionen: ”De fem sinnenas dans” av Erik Lindegren.

Aha, nu har vi kastat oss långt in på 1900-talet här.

Ja, men bara för att markera den här gränsen mellan det religiösa, andaktsfulla och det erotiska.

Vi har ju konstaterat att ”Var är den vän, som överallt jag söker?” finns med i dagens psalmbok, eller den från 1986 som vi fortfarande använder i kyrkorna. Kommer den vara kvar i nästa revision? Vet vi det?

Det kan vi ju inte veta. Men den skulle möjligtvis kunna kvalla in på att det här är också en andlig lyriksskatt. Och det var ju därför Svenska Akademin lät ge ut den gamla psalmboken som man kallade den med ett urval av texter från 1695, 1819 och 1937, i sin klassikerserie. Just med tanke på att den innehåller så mycket högkvalitativ andlig lyrik.

Och där är det ju texterna som står ensamma utan koraler. Så möjligtvis så skulle jag kunna tänka mig att man av sådana skäl tycker att det här är en av de verkligt högtstående också andliga dikterna i vår tradition och av det skälet kanske är angelägen om att bevara den i psalmboken.

För annars så kommer den nog försvinna ur folks medvetande helt och hållet, men här via psalmboken så kan folk hitta fram till en text som den här. Men nu har vi ju den sista strofen kvar.

För det här, nu är det inte så mycket erotiskt laddat religiöst längre. För här kommer ju, inte för att vara vanvördig, men här utfordrar det transcendentala begäret sig själv med en odiskutabel biblisk metaforik, eller hur?

Ja, precis. ”Den lilla duvan som åkte från arken för att se om det”…

Ja, snart till den strand där böljor sig ej häva, lik arkens trötta duva skall du sväva. Vi känner nog fortfarande många igen att det kommer från första moseboken. Till herdens famn lik rädda lammet. Och där kommer det kristna va?

Ja, precis. Gamla och nya testamentet där.

Och herden. En annan kristusbild. Och sen får man vila ut.

Det är en väldigt vacker avslutning. För att helt plötsligt, som du säger, när det vänder några strofer innan så är det som att den här sista strofen snarare skulle jag säga, den ger uttryck för en stor trötthet.

Ja, men också tröst. En konsolatio, alltså ett tröstande genom en väl tilltagen dos av bibliska bilder.

Ja, men det är nästan som man tänker på den här, en förälder som utgår med ett trött barn. Barnet säger: är vi inte framme snart, jag vill hem. Men det är bara en liten bit kvar, snart.

Och då skulle du vara beredd då att säga: ”min vän, lik arkens trötta duva, du ska få sväva hem”.

Jag tror att det hade varit dyra psykologräkningar efter det. Men det är ganska fint det här, för det är ju bokstavligt talat den här, den otåliga människosjälen som blir tröstad. Men en liten bit kvar snart så får du vila.

Ja, den sista strofen är ju den kristna trons metaforiskt framställda hoppfullhet. Man använder och har alltid gjort det i traditionen. Bilder som ska stå emot tanken om det här som egentligen är omöjligt att formulera.

Så vill man ändå med hjälp av metaforerna. ge tröst och hopp inför det tillkommande livet.

Och där är det ju en skillnad om man tänker att det här, om man läser det ur ett profant perspektiv så är det ju inte vilan som består av ”du dör och det kommer inte vara jobbigt mer, du får vila i den eviga sömnen”, utan det är ju verkligen du får vila i det eviga livet.

Det var jättebra att du påpekade för det är precis det det handlar om.

Ja, det här är superspännande och det är roligt på något vis att få möjlighet att läsa en psalm på det här viset. För det gör man ju lite allt för sällan.

Men innan vi knyter ihop oss här nu, vi måste ju tyvärr bara göra det Håkan, även om vi hade kunnat prata väldigt mycket mer om detta. Så måste jag fråga, du har ju ägnat dig massor åt Johan Olof Wallin. Har du någon favoritpsalm av hans penna?

Naturligtvis ”Var hälsad sköna morgonstund” är ju som psalm betraktad ett litet mästerverk inom genren.

Man kan också nämna den psalm som kanske inte berör på samma sätt eftersom den har en helt annan funktion. Men som ju blev väldigt viktig. Nämligen ingångspsalmen till 1819 års psalmbok: ”Upp, psaltare och harpa”, som ju är en kraftfull hyllning till lovsången och psalmsången till Guds ära och som ett instrument i teologin överhuvudtaget.

Men vad säger du nu? Ska vi lyssna till Anna-Greta Wides inläsning av dikten Wallin? Jag tycker det skulle vara en otroligt fin avslutning.

Ja, jag tror att vi måste runda av oss. Som jag brukar säga, mycket motvilligt. För det är så himla roligt. Och det här har varit jättespännande. Just för att vi har pratat om psalmdiktning. Och det är ju någonting som idag i alla fall ligger utanför de stora och breda litterära fårorna.

Och vi ska, jag säger tack till dig Håkan.

Tack ska du ha, min vän.

Och vi ska lyssna till Anna-Greta Wides dikt som heter ”Wallin”. Och som är en porträttdikt om Johan Olof Wallin. Och den trycktes i samlingen ”Den saliga osäkerheten” som kom ut 1964. Som blev Anna-Greta Wides sista diktsamling. Och vi lyssnar på den i hennes egen inläsning.

Wallin.

Den stora hemlängtaren i farföräldrarnas psalmbok gick äntligen över gränsen vid knappt 60 år.

Men ack herre djur och länge hade han inte längtat.

Hur lätt följde av allt samman.

Det höga ämbetets tyngd, det tunga gyllene korset, det blå serafimerbandet och alla ärones stjärnor som prytt det beklämda bröstet.

Hur lätt följde av allt sammans.

Och kvar stod bara ett barn.

En pojke från stora tuna som glömt vad det var att springa.

Och glömt vad det var att le.

Men plötsligt mindes han allt.

Och låg som ett barn kan le.

Och bredde ut sina armar.

Och sprang till mötes.

Till mötes.