”Då hade jag velat vara med! Några röster om fromma önskedrömmar” kallades en serie radioprogram som sändes under mitten av 1900-talet. Radions gäster skulle med fantasins hjälp resa bakåt i tiden till ett ögonblick i det förflutna. Första sändningen gick ut i etern 1948 och författaren Elin Wägner (1882-1949) var då en av talarna.
Wägner, som då bara hade några månader kvar i livet, berättade med glödande iver och fast stämma om koleraåret 1853. Nu var det förstås inte koleran självt som var skälet till denna önskeresa – utan de initiativ som epidemin gav upphov till. Samma år grundades nämligen Stockholms Fruntimmersförening för barnavård med anledning av alla barn som for illa på grund av farsoten. Föreningens medlemmar – Stockholms fruar och mamseller – tog sig personligen till de sjukdomsdrabbade kvarteren för att hjälpa dess barn och finna nya hem åt de behövande.
Inte vem som helst hade tagit initiativ till sagda förening. Det var nämligen Fredrika Bremer (1801-1865) som satt på ordförandeposten, och det var givetvis Bremers gärning som var föremål för Wägners beundran i radion.
Wägner skrev senare om föreningen i sin minnesteckning av Bremer: ”Fredrika är själv hembesökare, man tar reda på barnen, sorterar upp dem i olika grupper och skaffar dem skyddsmödrar, ett ord som Fredrika antagligen uppfunnit. På årsmötet i de la Croix’ salong 31 december redogör Fredrika som ordförande och Fredrika Svedbom som sekreterare alternativt för föreningens verksamhet och planer. I denna redogörelse finns, såvitt jag förstår det, alla grundpricipiperna för den moderna barnavården. Det är inte säkert att Fredrika Bremer står för hela planen, men tanken att locka ut de bättre lottade kvinnorna ur hemmen för att i samhällets tjänst öva sina kvinnliga dygder var tagen ur hennes hjärta.”
I Fredrika Bremers samlade brev kryllar det av dessa små minnesmärken över föreningens verksamhet. Bland annat skriver Bremer till vännen Beata Afzelius den 7 oktober 1853: ”Och frukten af denna, i flera afseenden, rätt arbetsamma tid, är hos mig den hjertligaste tacksamhet för det goda som blivit uträttat, för de små barn som blifvit undanryckta lastens och eländets nästen, och försatta i goda hem, för de fattiga och goda hem som blifvit eller bli upphjelpta, det friska nyfödda kärlekslif som genomströmmar samhällskroppen, det helande, förnyande lif som kommit efter döden, och låter blommor uppväxa på grafvarna. Särskiljt är jag tacksam för de friska, välgörande intryck som jag sjelf derunder erfarit, dels genom min verksamhet i detta arbete, dels genom den bekantskap med några förträffliga och älskvärda menniskor som den föranledt.”
Det är bland annat ur dessa brev Wägner hämtar sina upplysningar när hon knappt hundra år efter föreningens instiftande talar i radion. Lyssna på radioprogrammet i mediespelaren ovanför. – Inspelningen tillgängliggörs här med tillstånd från Sveriges Radio.
På Litteraturbanken hittar du förresten hyllmeter av böcker författade av både Fredrika Bremer och Elin Wägner. Ett av de senare tillskotten till vår Bremeravdelning är dessutom de så kallade barnaskrifterna som småningom utgavs av Stockholms Fruntimmersförening för barnavård, med Fredrika Bremer som redaktör. Första utgåvan Julafton och julottan (1853) författade Bremer själv.
Fler barnaskrifter utgivna av Stockholms Fruntimmersförening för barnavård:
Daniel Müller: Ett litet almträd (1853)
Betty Ehrenborg-Posse: Den faderlösa (1853)
Betty Ehrenborg-Posse: Gossen i skogen (1854)
Betty Ehrenborg-Posse: Den dumma Gunilla (1854)
Thekla Knös: Ögontröst (1854)
Thekla Knös: Fattigdomens lof (1854)
Konstverket ovanför, en replika av Johan Gustaf Sandbergs porträtt av Fredrika Bremer, har vi lånat från Wikimedia.
