Kvinnor på tvärs #2 Flickan i frack

Varmt välkomna allesammans till andra avsnittet av Verkets sommarserie: Kvinnor på tvärs, där vi pratar om litterära kvinnor som är på tvärs mot normer och konventioner. Dagens kvinna som stångas med samhället heter Katja Kock. Hon är den kvinnliga huvudpersonen i Hjalmar Bergmans roman ”Flickan i frack” från 1925.

Jag heter Paulina Helgeson och sommarseriens stående gäst Ingrid Erland finns med mig i studion. Välkommen Ingrid.

Tack ska du ha.

Nu får du ge mig en kort formulering om Katja Kock.

Ja, hon är ung, hon är levnadsglad och hon är impulsiv.

Det låter ju väldigt kul det här. Och innan vi grottar ner oss i Katja så tänker jag att det är kul om du berättar lite om texten.

Det här är ju en text som kommer 1925 och då är Bergman 42 år innan den publiceras. Och den brukar betecknas som en charmig bagatell.

Det tycker jag kanske är lite nedlåtande.

Ja, det tycker jag är väldigt nedlåtande. Men det är mest manliga litteraturvetare som traderar det här med charmig bagatell från litteraturhistoria till litteraturhistoria.

Det är en av alla romaner av Bergman som utspelar sig i Wadköping, hans påhittade småstad. Den utspelar sig där och den handlar alltså precis om Katja som lever med sin far och sin bror. Hon är moderslös, hennes mamma har varit död i många, många år. Och hon har tagit studenten och det har hennes bror också.

Och nu ska det bli bal. Och hon får ingen klänning. Och det har lite olika orsaker.

Att hon överhuvudtaget vill ha en ny klänning beror också på att hon har en pojkvän, en vän som har antytt att hon inte kan klä sig snyggt.

Hon är ju hårt prövad. Vad gör hon då?

Hon tar sin brors frack. Den är ungefär lika stor, den är lite för stor för henne. Och hon går iväg på den här balen och det blir skandal.

Ja det kan man ju förstå.

Du sa att Hjalmar Bergman är 42 när den här romanen kommer ut. Jag tänker vi ska börja ägna en liten stund åt Bergman även om han inte är dagens huvudperson. För det är ju Katja som är.

Men jag tänker på Hjalmar Bergman, är han läst idag? Vad är hans position idag egentligen?

Förvånansvärt lite läst. Han är ju generationen efter Strindberg och Selma Lagerlöf. Och jag tror han är inte ett dugg beroende av Strindberg. Men han är inte helt oberoende av Selma Lagerlöf. Han gillar nog hennes förmåga att skapa udda gestalter.

Kavaljererna i ”Gösta Berlings saga” eller figurer. Man brukar prata om Bergmans figurer. Och han hittar ju på den här staden där han förlägger sina berättelser.

Jag tycker väldigt mycket om Hjalmar Bergman för att han har den här känslan för människor som inte är stöpta i en given form. Utan som är lite udda som har sina extra pajas brukar man säga.

”Clownen Jack” är ju en av hans romaner till exempel. Men det här att folk spelar roller, det förknippar ju Bergman som författare som Honoré de Balzac. Att människor präglas av sina personer, av sina egenheter.

Gester är väldigt viktiga. Sådant gest finns ju här när hon tar fracken. Och när hennes pojkvän då, som heter det, marskalk för balen. Han får inte dansa med mer än två danser per flicka. Men han svävar ut med henne då för att rädda henne undan elaka blickar. Och det är en sån där storslagen gest som Bergman älskar tror jag.

Varför kallas just Bergmans rompersoner för figurer? För mig antyder det att de är tvådimensionella och lite nästan karikerade.

Han vill ju själv fånga någonting som är småstadsmänniskan. Som är fast i konventioner och som försöker bryta mot konventioner. Som också är, småstaden är som ett minisamhälle där alla är jakthagna.

Och den som kanske är mest känd är väl ”Swedenhielms” eller ”Markurells i Wadköping”. Som återigen det här med studenten. Att det var så viktigt. Vilka fick ta studenten? Om man skulle komma upp sig i samhället så måste sönerna ta studenten. Inte nödvändigtvis döttrarna. Men här är då alltså Katja som tagit studenten. Hon är ju en smart liten tjej.

Ja det är hon verkligen. Och nu tycker jag att vi, nu griper vi oss an med Katja tycker jag. Du får berätta lite, vem är hon egentligen?

Hennes pappa är en slags tjänsteman. Som försöker övertyga barnverket. Det som idag motsvarar barnverket kan man säga. Om någon metod som jag inte riktigt har satt mig in i. Men det verkar inte han har gjort heller. För han misslyckas hela tiden med det.

Så han är en kuf, han också. Han är en figur kan man säga. Lite som den galna uppfinnaren. En som är lite världsskyddad. Och som alltid bara får nej på alla sina förslag.

Och han är ju då änkling. Och sen har vi Katjas bror. Som killar är i den åldern. Han har en flickvän och han är retsam. Men en hyvens kille ändå.

Och Katja tvingas ju bli vuxnare än hon kanske är. Genom att hon lever med dessa två män. Och framförallt fadern som är lite hjälplös.

Och att hon inte får den där klänningen beror på att han just den dagen har fått ett sånt där avslag på en idé. Så han är liksom sur. Så han vill säga nej.

Och det borde han inte ha gjort. För då revolterar hon. Och vad är det hon revolterar mot? Hon revolterar ju i första hand mot pappan. Men i andra hand mot hela staden. Småstaden. Skvaller och dess inskränkthet.

För 1925, då är ju när romanen kommer ut. Då är ju, det är efter första världskriget.

Då börjar den här ”crossdressing” som det heter idag. Då börjar kjolarna åka upp. Sätta mig på mitt på fadern. Kvinnor kan klä sig i frack. Det finns målningar från den här tiden.

Men den typen av klädsel, pojkaktig klädsel på flickor förknippas med feminister och rödstrumpor.

Alltså rösträttskvinnor och allmänt radikala kvinnor. Inte med en flicka i en småstad. Så det blir ju skandal när hon dyker upp i frack på balen.

Bergman beskriver ju att brodern, som heter Curry, vilket är ett jätteroligt namn. Han är en klädsnobb. Och jag blir inte riktigt klar över om det är så att Katja frivilligt offrar alla sina klädpengar på honom.

Eller om det är så att det bara är så självklart.

För att just det här som du säger, att hennes Ludwig, som är hennes amorösa intresse. Som är adlig, märker jag. von Battwhyl tror jag det var han hette. Han säger ju det här, att hon kan inte klä sig. Så man förstår ju att det här med kläder har en betydelse för henne också utifrån.

Att hon har antingen valt och inte har möjlighet genom att brodern har fått alla familjens klädpengar för att han är en sån snobb. Eller att hon har varit utan val i detta. Vad är din bild av det här? För jag är inte helt säker.

Min bild av det här är att hon är ganska ointresserad av kläder. Hon är ju självständig, hon är lite pojkflicka. Hon tycker om att röra sig, hon tycker om att dansa. Hon är rolig på alla möjliga vis, men hon har nöjt sig med att låta en sömmerska se om samma gamla kläder hela tiden.

Jag tror att hon helt frivilligt har sagt att du som är intresserad av kläder får köpa kläder, jag är det inte. Men, så säger Ludwig, att först säger han att hon är ful. Ja, och det menar han ju inte, han säger det i någon slags affekt.

Ja, han är ju kär i henne. Men sen ändrar han sig och säger att hon har ingen klädsmak, hon vet inte hur hon klär sig.

Och då går hon iväg till stans dyraste affär och beställer inte bara en klänning, utan sen går hon och beställer skor och strumpor. Och handskar. Handskar, allting, hela uppsättningen som krävs för en bal.

Men, när hon kommer och helt frankt säger till sin pappa att nu behöver jag pengar till det här, jag har beställt det. Då blir det nej.

Och då nästan omyndigförklarar han henne genom att han ringer runt till de här affärerna och säger att min dotter får absolut inte hämta ut någonting och det här kommer inte på fråga. Och då har han ju kränkt henne. Det har han ju verkligen.

Det ska man ju komma ihåg. För hon är ju den som tar hand om hushållet. Hon får vara myndig i vissa avseenden, men blir då omyndigförklarad i andra.

Ja, precis så är det.

Att det finns stora förväntningar på henne att hon ska sköta mat och sköta hushåll och just se till att hennes bror får kläder. Och allt detta ska hon ta ansvar för.

Men sen blir hon plötsligt behandlad som en konfliktsnärta och då rinner sinnet på henne. Så då drar hon iväg.

Fullt förståeligt.

Men det är också intressant hur Hjalmar Bergman beskriver det här. För innan han kommer till balen också, när skandalen utbryter, så skriver han lite roligt om det här med en flicka i frack. Men det kan man ju inte se framför sig.

Men det går väldigt bra. Hon är klippt enligt tidens mode. Hon har inte det här långa, uppsatta, lite mer ålderdomliga kvinnohåret. Och hon har en spenslig figur. Så den sitter nästan perfekt, skriver han om den här fracken på henne.

Där är det ju något spännande. För jag läser ju den här boken som att det inte bara handlar om revolt mot en viss sorts konventioner. Utan han leker ju med könsroller här på ett väldigt tydligt sätt.

Absolut.

Alma Bergman var ju själv bisexuell i alla fall. Och kunde på den här tiden inte ”komma ut” som det hette.

Nej.

Det var ju dåligt. Jag måste säga någonting om berättaren i den här boken. För det mesta ligger ju hos berättaren. Som ju är ironisk hela tiden. Det är ju absolut ingen objektiv berättare. Han kommenterar hela tiden personerna. Och alla personer. Och med stor sympati. Och till och med de riktigt inskränkta, elaka kärringarna om vi får säga så. På balen. Som ju är mycket värre än männen i sitt fördömande. De ser han med slags ironi.

Så här blir man i en sån här liten stad. Så här ser verkligheten ut i småstaden i Wadköping. Men han gör det med väldigt gott humör. Och med hela tiden blinkningar till läsaren. Han räknar med en läsare som är mycket klokare och mer världsvan än vad invånarna i Wadköping är.

Men vad händer sen?

Ja, då blir det ju så att då blir alla män, unga pojkar, tillsagda att de inte får bjuda upp henne. Och inga flickor får prata med henne.

Så blixtsnabbt så går djungeltelegrafen i balsalen. Och sen finns det en domprostinna som är stans… Hon styr och ställer och bestämmer. Och hon hör dåligt, men det räcker att hon visar sitt ansikte eller sin min för att alla ska veta vad hon tycker och inte. Och hon är verkligen upprörd över denna syn, denna frackklädda flicka.

För Katja blir ju detta en hemsk situation. Hon blir ju som något man inte får ta i. Som ett djur som man inte får komma i närheten av eller prata med. Och det är ju det läget som Ludwig då räddar henne.

För det finns ju det här mammornas råd som Hjalmar Bergman beskriver. Och det är ju väldigt tydligt att den sociala makten ligger hos kvinnorna. För de bestämmer ju sig för att det här är osedligt. Och man får den här känslan av att hon inte… Alltså Katja är ju inte beredd på den här reaktionen riktigt. Att det skulle bli så illa.

Hon har ingen mamma. Så hon är inte van vid en fördömmande mamma som är konventionell och som styr och ställer. Som liksom sitter inne med regler för hur man ska vara. Utan hon har ju vuxit upp med sin pappa och sin bror. Så hon blir fullständigt chockad över detta. Och förstår inte. Och vill bara fly.

Så det är det läget som hon säger att hjälp mig härifrån.

Men sen sker det ju en spännande vändning. För det här är ju som en böljegång i romanen av konsekvenserna för Katja. För att då kommer en icke-oviktig person i romanen. Nämligen rektorn. Och förstår vad som har hänt. Du får berätta lite om det här med rektorn och hans insats. Jag tycker det är så kul.

Rektorn är ju en väldigt rolig figur. För att han håller också på att bli väldigt gammal. Men han är inte alls döv. Men däremot så pratar han högt för sig själv. Och är inte medveten om det.

Och innan han går iväg så säger hans hushållerska till honom att: ”Nu får inte rektorn prata högt”. Som folk hör.

Men det första han gör är att säga saker högt. Så säger han till sig själv att ”Jag har ju pratat högt nu igen”. Så han säger hela tiden sanningen. Han är den stora sanningssägaren. Men han är också den som… Han älskar ungdomen.

Och till skillnad då från ”mammornas råd” och domprostinnan. Så inser han att ungdomen är en underbar tid. Där ska man tillåta mycket mer än sen. Så han är helt försonlig.

Och när Ludwig ska hjälpa Katja ut från balen och hem. Så stöter de på rektorn. Och då har han redan sett henne komma till balen.

Och först trodde han att det var en pojke. Sen insett att det är Katja. Och sen inte tänkt mer på det utan bara varit förvirrad. Men han tar henne vid handen och går med henne in.

Och för henne sådär. Hon får lägga sin hand ovanpå hans ungefär som han förde henne till bal. Och säger att man ska dansa med henne. Då börjar plötsligt alla pojkar. Då vill alla dansa med henne.

Ja, det här tycker jag är så himla spännande. För det här är ju ett queer-moment får man verkligen säga. När hon kommer in och får någon slags tillfällig okej-stämpel av rektorn. Så blir det större än störst att dansa med henne. Det är ju nästan som att de slåss om att få dansa med henne.

Och det är ju queer-moment som du säger. För då är det ju en kille i frack som vill dansa med en flicka i frack. Och då ska man se de här två kropparna som är så lika varandra. Som två pingviner som vill dansa runt. Och alla unga män på balen vill dansa med henne. Och då blir det ju oro i ledet på kvinnosidan naturligtvis.

Ja, och det som sker så som jag ser det där. Det är ju någon slags… Rektorn skaffar henne en tillfällig respit. Och helt plötsligt så är det ju okej att överskrida gränser.

Och de här… Man skulle ju kunna tänka sig att de här gossarna i småstaden inte vill överskrida gränser. Men Bergman låter ju dem bli lite tokiga efter det. Min bild är ju att han verkligen visar på en skock unga män som är lite hungriga efter någonting.

Efter det är lite äventyrliga och farliga.

Och det som är över de etablerade köns- och genusgränserna.

Absolut. För då är ju plötsligt alla flickorna helt frånvarande. De blir ju panelhönor i det läget. Och så är det bara män på dansgolvet.

Ja, och det är en väldigt härlig bild, tänker jag.

Och hur ska han nu få slut på detta? Ja, för det går ju inte att han ska få slut på detta. Då är det just de här förtryckande kvinnorna som är mammornas råd. Vad är det de gör nu?

Ja, alltså de hinner ju inte göra så mycket, för pappan kom ju. Han har fått klart för sig att hans son inte kan gå på balen för han har ingen frack. Men han orkar inte ta i den konflikten.

Han gör som man gör i de lägena: ”jag går och lägger mig i”. Men då lyckas inte sonen övertala honom. Men då kommer en kvinna från balen och säger att nu måste han komma. Och hämta hem Katja.

Och då blir han plötsligt en furie.

Ja, precis. Det är så dags.

Då rusar han iväg och sliter henne därifrån. Och sen har de en uppgörelse i trädgården. När han kallar henne slyna.

Vad gör hon då?

Då rymmer hon. Då går hon inte med hem. Och det är ju ett värre konventionsbrott, tror jag. Än fracken till och med.

För hon söker då upp Ludwig. Och det här med att han kallar henne slyna. Där blir det tydligt att det är ett osedlighetsbrott. Det handlar om att hon är en dålig flicka. Inte för att hon har gjort saker. Utan för att hon har haft på sig en viss sorts kläder.

Återigen, kläderna är väldigt viktiga som tecken. Sen förvandlas den här romanen till en slags kärlekshistoria med förhinder.

När Ludwig, som är chevaleresk, tar med henne hem. Han bor i en slags studentbostad i Wadköping. Men han har ju ett slott. Han är ju adlig, så han har ett slott utanför stan. Och han är också mycket lämpligt föräldralös.

Men i det här slottet, vilket också är väldigt märkligt, bor en rad kvinnor i varierande åldrar. Som tycker om att ta hand om honom. Som gillar att prata med honom och ta hand om honom. I början blir de lite svartsjuka när Katja kommer hit.

Men innan vi lämnar dem, så är det inte så att alla utom en är så här intellektuella kvinnor. De är vetenskapskvinnor.

De är väldigt framstående. Någon är läkare, någon är vetenskapskvinna.

Det är som inga höns på gården här. Utan det är framstående kvinnor som bor där. De är som i ett slags kvinnokollektiv.

Ja, precis. Det är väldigt spännande.

Tänk er på Ellen Keys Strand. Där hon samlade också framstående kvinnor runt omkring sig. Men här är det runt den här unge mannen.

Det är lite roligt för Ludwig är inte det minsta intellektuell. Han är en sportkille som gillar att saker och ting är enkla och okomplicerade. Samtidigt är han väldigt rar och snäll och vill göra det bästa av situationen. Men det är en märklig bild av de här hjärnstarka kvinnorna. I betydelsen hjärna med hj. Som omger den här ganska korkade, snälle, snygg mannen.

Han är inte så korkad men han är helt ointresserad av intellektuell verksamhet. Han tycker om att rida, han tycker om att dansa.

Spela fotboll.

Ja, och han tycker om att göra gester just. Gester är så viktig.

Sen friar han och sen blir det en fnurra på tråden mellan dem. Då kommer nästa klädbyte. För då bestämmer sig Katja för att de grälar. Då bryter de förlovningen. De har bara varit förlovade i en halvtimme tror jag.

Ja, det är inte mycket längre.

Och då bryter de förlovningen. Men hon kan ju inte åka hem. Så hon bestämmer sig för att nu ska hon verkligen inte leva som gäster. Hon klär ut sig till tjänsteflicka. Och lever ett par veckor, åtminstone några dagar på det viset.

Ja, för att de här kvinnorna, den här kvinnliga kavaljersuppsättningen. De blir ju på något vis en pseudomammor för Katja, är det inte så?

De är så med henne. Efter att först ha varit svartsjuka, så när förlovningen är bruten så blir de tvärtom. Väldigt omhändertagande och tycker synd om henne och bryr sig om henne.

Men sen blir det ju ändå happy end på detta. Och det är väl där tror jag, de som kallar det här för en bagatell, det är ju den typen av läsare som inte tycker om lyckliga slut.

Ibland är ju lyckliga slut väldigt bra.

Men är det så att Hjalmar Bergman genom Katja protesterar mot någonting här?

Ja, det tycker jag. Och även sen när hon är hos Ludwig i hans slott

och klär ut sig och beter sig som en tjänsteande, så är det ju en slags protest mot klassamhället. Att det inte var så hierarkiskt ordnat. Och man kan säga att rektorn är ju den i romanen som har ett språk för författaren. Att han talar om att de gamla måste besinna sig. Det är ungdomen som ska vara eldfängd och impulsiv. Medan de gamla människor ska ha sinnesro och sinnesnärvaro och vara förnuftiga.

Och där kan man säga att han protesterar mot någon slags generationsmotsättningar eller att man inte förstår ungdomens behov.

Men här finns ju också hela klassamhället. Wadköping är ju ett klassamhälle.

Men det är ju en sak som vi inte alls har pratat om som är sensationell. Och det är ju att Katja har tagit studenten.

Ja, precis.

Jag har nämligen tagit reda på hur många som tog studenten 1925. Då var det så att av alla 19-åringar så var det 5 % som tog studenten. Och av dessa 5 % var 80 % män.

Det är inte många kvinnor.

Nej, det är 1 % av alla 19-åringar som tog studenten 1925. Hon har framtiden för sig.

Då var det ju mycket storstäderna också där man gjorde det. Det var ju mycket svårare för en kvinna som bodde på landsbygden eller ens i någon mindre småstad att ta studenten.

Hon blir ju en föregångare på flera sätt. Hon tar studenten, hon skaffar sig en utbildning som inte särskilt många kvinnor fick. Och hon utmanar gränser.

Ja, för att skälet till att det blir en fnurra på tråden efter 30 minuters förlovning. Det beror på att Ludwig som ändå är en konventionell ädling. Han berättar att nu när vi förlovades så måste vi åka runt i hela Wadköping och hälsa på alla. Man gör sådana här förlovningsvisiter. Och det vill inte hon.

Det är väl just i domprostinnan som är den som på något vis höll hennes öde i sina händer. För hon är någon släkting till Ludwig.

Inte nog med det. Det har ju skett något. Det är ett väldigt tydligt exempel på mediakritik också. Det är en tidning i Wadköping. Det finns en lärare som har skrivit ett antal essäer kan man säga. Tidningsartiklar om upproriska kvinnor i historien.

Och alla inser att han tänker komma fram till nutiden. För att det börjar i antiken och så fortsätter det. Alltså skandaler med kvinnor.

Så alla som läser tidningen i Wadköping blir helt skandaliserade. Därför vill hon naturligtvis inte åka runt i Wadköping.

Nej.

Och gå på visit. Det skulle hon kanske inte tycka om ändå. Men särskilt inte när nu den här tidningen har publicerat de här artiklarna.

Just samma dag som den artikel som beskriver den här valskandalen publiceras.

Då så har rektorn haft ett samtal med domprostinnan, som är släkt med Ludwig. Och hon bestämmer sig då för att åka ut och hämta paret. Och vara med på deras visitrunda. Så det blir en riktig sån.

Och det är ju så att säga ett slut som handlar om att rektorn genom att vara den här sanningssägaren. Han blir ju en sån någon slags ingripande grekisk gud i den här boken på något vis. Som går in och ställer saker och ting till rätta för de här människorna som inte vet vad de gör.

Det är inte pappan som gör det.

Nej, nej. Pappan är helt värdelös, ärligt talat.

Men det är rektorn som ser till att det som måste göras blir gjort. Och det gör han på sitt sätt. Också genom det här att han pratar högt och säger sanningar. Så det är väldigt roligt.

Ja, och han säger ju sanningar just om det här:var inte så elak mot ungdomen. Du kommer ångra det.

Så det är ju väldigt, jag är väldigt förtjust i berättaren i den här romanen. Att det är en berättare som har roligt. Och samtidigt ändå skriver om viktiga saker.

Om man tänker på annat av Bergman som är mycket mer tragiskt. Mycket mer tragiska livshöden och misslyckanden. Att man aldrig får den kärlek man behöver. Och inte också misslyckas med det man vill göra.

Så är det här en solig historia i sommartiden.

Ja, precis. En solig historia i sommartiden.

Men det är jättefint. Och en historia som just tycker jag genom det här motivet. Alltså det är ju ett väldigt tydligt queer-motiv. Att en kvinna klär sig i manskläder. Och utmanar allt som inte är så här väldigt tydligt uppdelade köns- och genusroller. Och också därigenom får andra uppträda mot gängse normer.

Ja, just den här konflikten mellan generationer. Mellan det gamla och det unga handlar ju också. Bergman är ju tydlig med att han vill inte bara att ungdomen ska ha det bra. Utan man får, tycker jag då, tillåta ungdomen att tänja gränser. Att det finns någon slags djupt liggande budskap där. Att det ska vara okej. Alltså det är möjligt att det är en övertolkning. Men för mig känns det som att det är lite fint att det är så.

Nej, men jag tror inte att det är en övertolkning. Men jag tror precis som du att det gick inte att lösa den på det viset. På 50-talet ens.

Kanske inte ens 60-talet.

Det är vår tid som är mycket mer öppen för den typen av lösningar.

Nu måste vi motvilligt avrunda lite, Ingrid. Du och jag. Men innan vi tackar för oss idag så tänkte jag fråga. Katja Kock är ju sådär en kvinna på tvärs. Hon går emot väldigt etablerade konventioner. Och får betala en del för det. Har Hjalmar Bergman några andra roliga kvinnor på tvärs?

Den man först kommer att tänka på är ju ”Chefen fru Ingeborg” förstås. Redan i titeln på den romanen inser man ju att här är det något som inte stämmer. Här kommer en kvinna som ska chefa.

Men överhuvudtaget tycker jag att det är värt en särskild undersökning. Kvinnor hos Hjalmar Bergman.

För man är ju van vid att tala om Clownen och Markurells. Och om de här männen som vantrivs i samtiden eller misslyckas på olika sätt.

Men kvinnofigurerna, Farmor och Vår Herre, farmor i Farmor och Vår Herre. Hon är väl inte på tvärs men hon är ju genomstark.

Ja, och inte helt sympatisk kan man ju inte säga. Vi får ta henne en annan gång.

Vi får göra det.

Och allt som Hjalmar Bergman har publicerat i bokform finns förstås att läsa och hämta. Där nere och kan läsa som e-text i hängmattan hos litteraturbanken.se.

Vi tackar för oss, jag och Ingrid, idag. Katja Kock har varit kvinnan på tvärs i dagens avsnitt. Missa inte nästa vända av Verkets sommarserie Kvinnor på tvärs. Tack för idag Ingrid.

Tack och hej.