Kvinnor på tvärs #4 Kris

Varmt välkomna allihop till det fjärde och sista avsnittet av Verkets sommarserie Kvinnor på tvärs. Här har vi pratat om litterära kvinnor som på olika sätt utmanat samhällets konventioner och normer. Sist ut i raden av de här kvinnorna är Malin Forst, huvudperson i Karin Boyers roman ”Kris” från 1934.

Jag heter Paulina Helgeson och det är förstås sommarseriens stående gäst Ingrid Elam som är med mig i studion. Välkommen Ingrid.

Tack.

Nu Ingrid, kort formulering om Malin.

Ja, hon är en, ska vi säga, ångestdriven överlevare.

Det låter ju jättespännande. Ångestdriven, det låter som att det är lite tungt.

Den är inte tung men den är ganska svår. Det är ingen enkel roman det här med en början, mitt och slut och berättelse som drar in en i någonting. Det är något så tidigt som en experimentell roman och den experimenterar med form.

Egentligen är det en, som berättelse är den inte så svår att sammanfatta. Malin Forst går på seminarium, alltså folkskolärarseminarium, möjligen är det småskollärare hon ska bli men jag tror det är folkskolärarseminarium. Och hon hamnar i en psykisk kris och börjar tänka att hon inte förstår meningen med vare sig livet eller religion eller vad hon håller på med.

Och hon prövar sig fram och söker upp olika personer som hon pratar med, rektorn, hon söker upp andra för att diskutera olika frågor. Och i slutet så kommer hon ut på andra sidan och har fått en ny livssyn. Vi kan prata mer om det sen.

Men det är inte bara så att hon går från station till station utan dessutom är det här ordnat som, för det finns också dialoger som inte hon frammanar. Det bara kommer dialoger mellan olika, något mellan en munk och en pater. Och det finns också en slags olika paneler eller dialoger. Och där tänker jag faktiskt på dramatik, jag tänker på ”Faust”.

Spännande.

Som ju börjar med en dialog i himmelen. Vad ska vi göra med den här Faust? Och då tänker jag att det här är på något vis en slags Faustfigur, Malin. Hon kämpar med något. Och vad är det hon kämpar mot?

Ja, hon tycker att hon känner sig främmande inför den världsbild som hon möter på seminariet och i livet.

Där det så mycket handlar om lag, om vad som ska vara. Och hon söker något helt annat, något mer kreativt skapande.

Vem är hon som person?

Ja, hon är ju en ung kvinna. Och hon är ju ganska ensam. Det är liksom, det slår emot den, den där ensamheten. Och hon blir ju inte nöjd med de samtal hon får. Alltså hon blir besviken på de möten hon söker sig till.

Och det är väldigt spännande. Man väntar hela tiden att det ska hända någonting i samtalen. Utan istället så märker man att, till exempel tycker jag det här samtalet med den kvinnliga rektorn är väldigt starkt. För de talar så uppenbart förbi varandra.

Rektorn undrar, ska inte ni bli forskare? Frågar, vad ska du bli? Då säger hon naturligtvis, eftersom hon går på ett seminarium, jag ska bli lärare.

Men rektorn tänker att hon kanske inte lämpar sig för det, hon kanske ska bli forskare i teologi. Och Malin känner inte igen sig i det ändå. Men samtidigt är hon ju en religiös sökare.

Ja, för att romanen börjar ju med att hon går upp i Gud väldigt mycket.

Skulle man beskrivit henne idag om hon inte hade varit på egen hand, utan hade varit med andra så skulle man nästan säga att hon var lite sekt. Alltså du vet, sektindragen.

Men generellt så är hon ju inte hemma i kyrkan. Hon är inte hemma i en traditionell lagstadgarreligion eller en stadskyrka. Men hon söker ju. Hon vill ju vara där, hon vill ju underkastas.

Ångest, det är som du sa att hon var ångestdriven. Hon har ju väldigt mycket ångest och för att få tyst på den så vill hon till Gud.

Hon vill liksom ge upp sig själv, ge upp allt, bara göra saker i Guds tjänst för att då behöver hon inte bry sig om sig själv är ju någon slags andemening. Hon söker Gud först.

Men då kan vi också gå tillbaka till en av de allra första långa dialogerna mellan en präst, en naturvetare, en läkare. Alltså liksom olika företrädare för kunskaper om människan.

Men det viktiga här är att alla har väldigt olika syn på vad en människa är. Och vad som styr en människas liv. Och vad som är, och prästen tror naturligtvis på att något högre styr medan naturvetenskapsmannen bara ser till en materiell förklaring av vad människan är. Och de diskuterar hela tiden, också utifrån Malin, vad är det som är viktigt med människan.

Och det där är, det är som att, om jag nu säger Boye och inte Malin, för Malin känner inte till den här dialogen. Att Boye vill pröva själv. Och det är det som gör den här romanen så svår att läsa.

För det finns inga givna svar. Utan hon prövar, det är som att hon spelar ett spel hela tiden där hon sätter en boll i rullning. Vad är det, nu ska jag testa, vad styr psyket? Vad är psyke för något?

Ja, och hon är ju glatt omedveten om att det är det som händer ska sägas. Själv vill hon ju bara hitta lugn. Men nu kan jag tänka mig att någon lyssnare undrar, på vilket sätt är Malin en kvinna på tvärs? För det är ju lite intressant.

Alltså, Malin får, efter ungefär halva boken, en uppenbarelse kan man säga.

Och då är det inte en kristusgestalt eller så som uppenbarar sig för henne, utan hon får se en kvinnlig nacke framför sig. Och det är en kvinna som heter Siv, som är kurskamrat med henne.

Och Malin sitter bakom henne och hon får se den här perfekta linjen från käken längs nacken ner på axeln. Och blir hänförd av skönheten. Och också absolut att det är en erotisk upplevelse.

Hon blir helt enkelt betagen, och passionerat betagen, av den här nacken och halsen. Och det som är spännande är att hon inte alls pratar mycket med Siv, eller ens alls. Utan hon iakttar henne, och Siv är inte heller pratsjuk.

Och vid något tillfälle så har de ett system på det här seminariet att man flyttar fram eller bak i klassrummet beroende på resultat. Och Malin har ju suttit och kunnat titta på Siv bakifrån. Och så råkar hon skriva alldeles för bra matteprov Malin, så hon får flytta fram och då ser hon inte Siv längre. Och det är en katastrof förstås. Det tycker jag är jätteroligt.

Men annars är ju inte detta en roman som är full av humor. Den är ju verkligen full av allvarligt sökande efter någonting. Och då kan man fråga sig, vad är det här med Siv då?

Är det så enkelt som att hon upptäcker att hon, hon inser att hon är homosexuell, att hon är lesbisk, och det blir hennes förälsning?

Ja, det blir det på sätt och vis också, men det är inte så enkelt, utan det handlar också om en annan syn på ordens makt.

För att den här stumheten, att det är en slags ordlös upplevelse, uppenbarelse som saknar ord. Det finns inte ord för det. Det finns bara känsla för det. Och en skönhetsupplevelse. Och att skönhet och erotik också hör ihop. Att det finns en koppling däremellan.

Men den orden, det är ju vad de andra håller på med hela tiden. Och de är ofta tomma och meningslösa och säger henne ingenting och förklarar ingenting för henne.

Men den här upplevelsen, den ordlösa skönhetsupplevelsen, som också är en erotisk upplevelse, den gör att hon kommer ut på andra sidan. Jag skulle beskriva hennes vandring som att hon vandrar från, vi ska komma ihåg att hon sitter på ett seminarium.

Och de här seminarierna, det var ju bara kvinnor. Det var ju kvinnor som skulle bli folkskollärare. Eller möjligen småskollärare. Varken Ingrid eller jag kommer just nu ihåg vad det var. Men det var alltså bara kvinnor under samma tak. Och det var en ettårig utbildning tror jag det var efter att man hade…

Något annat. Ja, precis.

Men man ska komma ihåg att hon var på ett seminarium och det innebär det är liksom ordning och reda, det är kursplaner, det är en strikt utbildning. En väg att gå och vad hon kommer ut ur och kommer in i något helt annat som är mycket mer kaotiskt och kreativt på det viset. Ett skapande kaos. Och det är ju ett känslomässigt kaos, men som också har någon slags otroligt lugn över sig.

För det är som en antik skulptur den här nacken. Som man kan betrakta och bli viss av eller bli… Det är någon slags yttersta bevis på skapelsens makt.

Så att hela boken kan beskrivas som en kvinnas vandring från station till station tills hon faktiskt ser ljuset. Och ljuset är ju… Alltså ljus är ju på något vis kopplat till det här. Det är under våren som det här inträffar. Och det är vårljus och naturen vaknar. Det finns mycket symbolik runt omkring.

Samtidigt så finns det en annan symbolik där Malin går från ljus till mörker. För det finns ju i de här och de tycker jag är jättespännande att prata om. Förutom de här dialogerna så finns det ju prosapartier insprängda i den här texten. Där makternas schackklubb tävlar med varandra om vem som har makten. Och då är det vit och svart. Berätta lite om det här med…

Alltså jag tolkar ju det här vita och svarta som den gamla motsättningen mellan förnuft och känsla. Mellan det apollinska, alltså Apollon och Dionysos. Hon var ju också… Läste ju Nietzsche. Och var intresserad av de här frågeställningarna om tragedin och just kampen mellan det apollinska och det dionysiska. Där det vita är förnuft, ljus och så vidare. Medan det dionysiska är kaos, mörker, person, erotik.

Och så finns det ju en budbärare mellan de här två. Och det är ju den hon kallar Lucifer. Och Lucifer är ju inte en enkel satan utan Lucifer betyder ju ljusbringare. Och det är ju den som tar ljuset och bär över det till den mörka sidan.

Och det här är ju akut för Malin och för Boye. Och det ligger ju i tiden också. Den här diskussionen av det vita och det svarta. Och det är ju väldigt spännande gjort här som just ett sagts.

Ja, precis. Och de pratar med varandra. ”Ja, nu fick du övertaget men jag ska se till att vinna över henne på min sida.” ”Och jag ser att hon vacklar.”

De pratar om henne som att hon är irrelevant. Och på vissa sätt, märkligt nog, så är hon ju det.

Ja, det kan man säga. Men man skulle också kunna säga att detta är makter eller krafter som kämpar inom henne. Men att det inte sägs ut.

Formellt är detta ju en otroligt avancerad bok. Där olika partier kommer in utan att de förklaras. Utan att man måste lösa dem på det viset.

Och sen kommer det också in brev. Där kurskamrater uttalar sig om någonting. Så att det är en slags college-roman väldigt tidigt. Men med endast en huvudperson. Och det är ju Malin själv.

Ja, för alla andra är… Hennes familj som ju är en sån här typisk patriarkal familjestruktur. En tryckande pappa och en rädd mamma. En kuvad Malin.

Hon är ju rädd hela tiden. Rädsla är ju hennes ständiga tillstånd. Vad är det hon är rädd för egentligen? Får man veta det?

Nej, det får man ju inte. Och ångest är ju till skillnad från rädsla. Det går inte att förklara. Rädsla kan du alltid säga, jag är rädd för att det står en varg utanför dörren. Eller någon håller en pistolmånga åt mitt huvud.

Men ångest är… Själva definitionen är ju att det kommer inifrån och du vet inte vad det beror på. Så hon är ju snarare ångestladdad än rädd. Men för henne blir ju allt det som är förtryckande och som håller henne fångad i ångesten.

Det representeras ju av de här traditionen, skolan, kyrkan.

Men det är ju inte en irreligiös text. Utan tvärtom så utmynnar den ju i en ny syn på verkligheten.

Och det visar sig ju att Siv, hon får ju se att Siv har en pojkvän. Hon blir inte ens svartsjuk. För Siv är ouppnåbar för henne.

Men däremot har hon redan gjort sin tjänst genom att öppna ögonen för Malin. För den här andra möjligheten. Som handlar om skapande, som handlar om kaos, som handlar om ett annat sätt att vara i världen.

Och där tänker jag väldigt mycket på Johan Henric Kellgrens ”Den nya skapelsen”. Jag tror hon faktiskt citerar den till och med. ”Jag såg dig och ifrån den dagen jag endast dig i världen ser.”

Ja, det är ljuvligt.

Att kärleken, eller att se någon som hon ser Siv, gör att hon, hela världen förändras för henne. Och det är ju livsförändrande på flera plan. Därför att det framgår ändå att hon är medveten om att det här är en erotisk kärlek också. Och förbjuden.

Så att Siv är ju både den här linjen Siv och principen Siv. Alltså den här livshållningen som hon upptäcker då, som du har beskrivit. Men sen är hon ju också ett åtrått objekt.

Hon är också blond. Och jag föreställer mig Malin Mörk, som bor ju själv. Så att det vita och det svarta finns där också.

Men såg man att det här fanns i romanen?

Att det handlade om ett erotiskt begäre någonstans? Även om det är väldigt stillsamt uttryckt så finns det ju där.

Ja, det är klart att man såg det. Men sen kan man naturligtvis undra över Boyetraditionen. Alltså dessa dikter som varenda konfirmand, om hon var flicka, fick. Även jag.

Även du? Var det en ”Samlade” du fick?

En ”Samlade diktning” fick man som konfirmationspresent. Och den mest okyska av svenska poeter.

Verkligen?

Hon är liksom som en ung människa som verkligen vågar trots allt möta världen. Och det är klart att man vill ge bort det till sin dotter.

Ja.

Men man såg inte de andra dikterna. Nej, precis. Och man vill inte läsa under ytan på de andra dikterna. För det här är ju egentligen första gången som Boye säger någonting på ytan. Även om det är så att säga elitiskt och inte supersynligt så är det i alla fall på ytan. Det är inte bara subtext.

Alltså den här boken kom ju mellan dikterna och sen prosan. Så att det är den första riktiga prosaboken.

Sen kommer ”Kallocain”. ”Astarte” kom här före. Men ”Kallocain” är efteråt. Och då har hon egentligen skrivit alla sina dikter.

Och där finns ju ändå, om man har rätt i ögonen att läsa med, så finns ju ändå antydningar. Ja, ”För trädets skull” kommer 1935. Så den kommer året efter ”Kris”.

Just det.

Men och där är det ju också mycket dikter som är väldigt tydligt kärleksdikter. Och det vet vi ju nu att det är ju inte liksom…

Hon har ju ett förhållande till just det växande. Till trädet, till överhuvudtaget det som växer.

Och man kan ju säga att Sivs nacke är ju också något som reser sig. Ja, den är ju som ett träd med huvudet som kronan där.

Hon inser ju någonstans, Malin, när hon kommer ur det här, att hon är i ett utanförskap. Är det inte så?

Ja, visst.

Alltså, det faktum att hon ser Siv gör henne ju annorlunda. Det är bara hon som har sett det på det viset.

Precis.

Och där kan man säga att hon odlar den marginaliserade poeten, författaren, utanförskapet. Som den typen av seende skapar. Alltså, det har sitt pris att ha den blicken. Både på sig själv och på andra. Så det är ju verkligen en berättelse också, en metaroman, om att komma till författarskap.

Och den skildrar ju, om vi nu ska läsa biografiskt, så genomgick ju början av krisen i 20-årsåldern. Här är hon ju i mitten av 30-åren. Var ju född 1900.

Precis.

Så hon är äldre här, så den där krisen ligger långt tillbaka. Men den kan hon nu använda för att skildra sin nya världsbild och sin syn på skapandet. Och på tron också, på vad en religiös upplevelse betyder.

Om den sker utanför kyrka och dogmer. För det är ju också någonting som är spännande, det här med att Malin vill så gärna höra till den här självuppoffrande kristna religionen. Som ju är, med våra ögonsätt idag, alltså förtryckande och väldigt… Det är en väldigt oförlåtande och otillåtande tro.

Hon tvingas ju ur den, hon vill ju inte det, men hon tvingas lämna den för hon inser att inne i henne så är det inte det som bor. Det är det Boye säger om samhället och kyrkans roll i samhället egentligen i den här romanen.

Ja men den är ju dogmatisk, den håller ju på att knåda teser. Och den är dogmatisk och den styr in i fasta roller. Och den förklarar inte världen.

Hon vill se världen i ett nytt ljus. Och oändligt är vårt stora äventyr. Hon är ju en uppbrottets människa och det är hon ju här också, Malin.

Ja, hon är precis, hon gör uppbrott ifrån allt det gamla och hon går på tvärs med det som alla vill att hon ska. Det vill säga ställa sig teologins tjänst, vara en kvinnlig teologiforskare och göra nytta och sådär. Och det är ju ingenting som tyder på att hon kommer att lämna seminariet som lärare.

Nej, precis. Och man undrar ju lite grann för att även om det här, det finns ju som du säger biografisk botten i det här så undrar man ju lite grann, vart går Malin vidare för det har jag funderat på. Hur blir hennes liv? Vad tror du?

Jag tror inte hon blir lärare.

Nej, jag tror, alltså hon verkar ju inte vara så. Nej, jag tror hon bryter sig ut, jag tror hon blir författare, jag tror ändå.

Man ska inte vara biografisk men jag tror att den möjlighet som finns för henne efter den här insikten är ju att fortsätta, för hela romanen är ju en slags experiment med olika hållningar, olika utsagor, olika syn på människa och psyke och konst och allt möjligt. Så jag tror att hon kommer att fortsätta vara en människa som inte lär ut någonting utan ifrågasätter någonting.

Det tycker jag är jättefint. Jag tycker vi hoppas på det för Malin för att hon är ju en väldigt sympatisk huvudperson och man lider med henne trots att hon är så. På vissa sätt, ibland vill man ju bara säga ”men ryck upp dig nu” och då blir man ju precis som alla runt omkring henne som inte ser och inte förstår.

Hon är ju liksom rädd och hon har ångest och hon känner sig som en liten mollusk som inte kan åstadkomma någonting. Men trots det så ser man ju ändå hur hon väljer att överleva på ett väldigt vackert sätt. Alltså den minsta lilla smula är viktig för den fortsatta överlevnaden.

Och också att hon söker ett språk som inte förvanskar och hon söker det i tystnad och det räcker ju inte utan hon måste ändå använda orden. Men hon har ändå prövat orden långt in i deras minsta skrymslen och betydelser både själv men också via alla de här dialogerna och utflykterna i andra verkligheter.

Det handlar ju väldigt mycket om formuleringar. Alltså olika människor som formulerar olika, till exempel den mellan paten och munken som ju är som klassisk tallmod skulle man nästan kunna säga. Alltså en slags vridande och vändande på religiösa problem.

Så att det är ju inte ett uppbrott från religion utan det är ett uppbrott till en annan religion. En annan sorts andlighet kan man ju säga där allt det som bara har blivit logiskhet och förtryck får dö.

Det finns ju en väldigt fin, inte passage, men det finns ju en väldigt fin formulering där om att ”I natt gick Gud under” och det är ju då det vänder när hon börjar komma ut ur det här. Och så skriver, låter ju, det är lite osäkert vem som säger det, om det är berättaren eller om det är Malin själv. Som du säger, det är ingen enkel roman.

Det är svårt, och vad innebär det att Gud går under? Gud måste gå under för att kunna återuppstå.

Precis, och så säger någon i alla fall, oavsett om det är Malin som tänker eller om det är berättaren som berättar, kanske var det bara ett tomt skal som gick under.

Just det, det där är jättesvårt för samtidigt är ju kropp väldigt viktigt i den här boken.

Det är superviktigt. Malin är ju så oerhört onöjd med sin egen kropp. Hon har ju vad man skulle kunna säga är kroppshat, verkligen.

Det har vi inte alls pratat om, det är ju så uppenbart att Siv är motsatsen till henne själv. Den perfekta linjen.

Jo, men det antika skönhetsidealet är Siv, och själv är hon som en liten, jag vet inte, dumpling som inte klarar någonting.

Ja, och det är ju jätteledsamt för att… Det verkar vara en helt irrelevant kroppsuppfattning, men det hjälper ju inte.

Nej, och det är ju väldigt, hon beskriver ju också hur Malin får ett hysteriskt sammanbrott under en gymnastiklektion för att hon inte klarar, kroppen lyder henne inte.

Och det är ju en av många gymnastiklektioner i litteraturen där man känner att det har verkligen varit en plågoanstalt för kvinnor.

Jag kan säga att jag tror att vi skulle kunna ha en egen serie om det här med gymnastikens traumaskapande för humanister i alla fall. Inte minst humanister.

Det har varit mycket tungt och existentiellt nu på något vis, men samtidigt så är ju romanen väldigt ljus. Den går mot ljus i vår tydliga bemärkelse av att någonting som är hoppfullt, vackert, nyskapande.

Absolut, och Malin blir ju huvudperson i sin egen berättelse, och hon kommer ju fram till någonting. Hon blir ju befriad. Hon blir ju befriad faktiskt. Hon är ensam, men hon har ett rikt inre liv. Och det är ju en kliché att säga så, men det är också sant.

För hon är inte rädd för sin ensamhet. Hon kan hantera den och hon kan befolka den. Och hon har ju paradoxalt nog känt sig mer ensam i alla de här samlingarna av människor som lever enligt konventionen, traditionen.

Nej, hon blir verkligen ensam, men hon är inte längre ensam.

Nej, och det tycker jag är väldigt hoppfullt.

Ja, det är fint. Men man blir inte ledsen av den.

Nej, men det blir man inte, för det låter ju som att det kan vara lite dystert. Alltså, den är ju svår. Ja, den är mer svår än dyster helt enkelt.

Men jag tycker inte att det ska hindra någon från att ge sig i kast med den, för det är en fantastisk bok. Och även rent språkligt måste vi ju säga.

Så fin. Så fantastiskt vackert.

Nej, men man ska aldrig vara rädd för det svåra. Det lätta ska man ibland vara rädd för.

Ja, om det är för lätt i alla fall. Efter det här konstaterandet så måste vi faktiskt börja runda av, du och jag, Ingrid. Tyvärr. Ja, tyvärr. Det har varit fantastiskt roligt att prata med dig i de här fyra avsnitten av kvinnor på tvärs mot olika konventioner och normer.

Nu är vi färdiga, men det går såklart att lyssna på avsnitten i efterhand, om man vill det.

Och ”Kris” och huvudpersonen Malin Forst finns förstås på litteraturbanken.se och där finns även allting annat av Karin Boye, om man vill fortsätta att umgås med henne efter att man har läst ”Kris”.

Tack till alla er som har lyssnat. Tack för de här fyra avsnitten, Ingrid.

Tack själv.

Ha en riktigt fin fortsatt sommar. Du också.