Verket: Kati på Kaptensgatan

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag är det dags för en mindre känd bok av en mycket känd författare, nämligen Kati på Kaptensgatan från 1952, av ingen mindre än Astrid Lindgren.

De som ska ha roligt med Kati tillsammans med mig i studion idag är Malin Nauwerck och Jonas Ellerström. Välkomna!

Tack!

Det är som vanligt mycket roligare om ni berättar om er själva och vi kör damerna först. Malin, du får börja. Vem är du?

Tack så mycket. Jag är forskare i litteraturvetenskap vid Svenska Barnboksinstitutet och Uppsala universitet.

Spännande. Jonas, nu får du berätta lite om dig.

Jag tyckte Malin hade mycket mer att säga om sig själv och Astrid Lindgrens stenografi. Men det kommer att krypa in efterhand, tänker jag mig.

Jag heter Jonas Ellerström, jag är författare och översättare. Jag har varit förläggare, men jag är fortfarande förläggare, men på ett mycket mindre och mer eget förlag.

Det ska bli väldigt roligt att prata Kati med er, men jag tänker för dem som inte har läst Kati på Kaptensgatan, som vi ska prata om idag, så är det bra med ett litet intro om den. Malin, kan inte du berätta lite kort?

Kati på Kaptensgatan, som sedan faktiskt får namnet Kati i Italien, handlar om en ung sekreterare i Stockholm. Vi får ställa oss kanske i slutet av 40-talet. Hon bor tillsammans med kollegan och bästa vännen Eva i en liten tvåa på Östermalm. Hon har en pojkvän.

Sedan reser hon och Eva till Italien. Hon blir dökär i en annan man och sedan reser de hem igen.

Det är egentligen handlingen i den här berättelsen, men det är inte handlingen som är grejen med Kati.

Nej, och det kan vi få en liten förklaring på, tänker jag, om Jonas berättar lite för oss om Kati på Kaptensgatan och de två andra Kati-böckerna, för den här är nämligen en av tre. Hur kom de till egentligen?

De växer fram ur efterkrigssituationen i Europa, ur den stora nyfikenheten på hur världen såg ut utanför de neutrala Sveriges gränser. Tänk på att allt resande hade ju varit omöjligt under sex års tid.

Och så kommer freden. Alla vill ut och resa. Alla vill se Europa. De som har någon möjlighet vill se Amerika också. Och tidningar skickar ut resande reportrar.

Astrid Lindgren, ung uppmärksammad författare, får erbjudandet av Damernas värld att åka först till USA, sedan till Italien, sedan till Frankrike och skriva resereportage, artiklar, kallade krönikor för all del.

Och senare, lite motvilligt, men som hon själv påstår det, så var kontraktet illist utformat så att utan att hon kanske egentligen hade lagt märke till det, så ingick det att det här skulle göras böcker av också. Och då fick ju stora delar av hela det fiktiva elementet läggas till.

Och det kan förklara just det som Malin påpekade här. Att miljöskildringarna, det kulturhistoriska inslaget, den här storögda nyfikenheten på att Europa som varit stängt, att den är minst lika viktig som själva handlingen i böckerna.

Sen kanske vi ska säga något om Damernas värld också och det sammanhang som den här berättelsen först berättas i.

Böckerna är riktade till unga kvinnor och det är unga kvinnors sammanhang som de skapas för. Och tittar man på de texter som publiceras jämte den här följetongen om Kati så säger det ganska mycket. Det är recept, det är reklam för smink och underkläder, det är platsannonser, det är rådgivningsspalter om hur man som ung yrkesverksam kvinna i Stockholm ska hantera jobbiga situationer, till exempel om chefen är lite för närgången och så vidare.

Den här kontexten kring Kati blir ganska rolig om man betänker att det här också är en berättelse om en generation emanciperade nya kvinnor kan man säga som har gått ut i arbetslivet och är unga och lever livet i storstan.

Visst är det så. Katis yrke att vara sekreterare är inte bara Astrid Lindgrens eget yrke.

Visst går det att se Kati som något av ett självporträtt, alltså en ung, jag hittar inget annat ord än skojfrisk. Det är ett ord som skulle kunna stå i böckerna. Det låter oerhört förlegat. En ung kvinna med mycket nyfikenhet, mycket energi, stor självständighet, mycket gott humör.

Hur hon agerar. Jag inser att när vi säger Damernas värld nu, då tänker vi kanske på en annan typ av tidning än vad Damernas värld var då.

Det var kanske inte en tidning som Astrid Lindgren, några år senare satt och slet för att få de här böckerna skrivna, höll jättehögt. Hon kallade i ett brev till Ola Holmberg för en ganska fnittrig veckotidning.

Men Malin har alldeles rätt i att det här är på ett helt annat sätt än Astrid Lindgrens Smålandsberättelser, än hennes fantasyhistorier. Så är det här samtidsskildringar av Astrid Lindgren. De är här och nu och de talar om kvinnors situation på ett helt annat sätt än andra texter av henne.

Jag är ju lite, om man ska vara lite tråkig och genrebestämma de här, jag vill ju säga att alla tre Kati-böckerna, som då heter, i alla fall hette från början, Kati i Amerika, Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris, att de är flickböcker. Men är de det egentligen, Malin?

De är rätt speciella för att kallas för flickböcker, tycker jag. De har inte riktigt en coming of age-intrig. resereportaget är så otroligt centralt i alla tre böckerna. Det finns ett lite vuxnare anslag.

Även om det i flickböcker ofta finns en väldigt stark litterär röst när det handlar om flickor som är litterära, eller som vill skriva eller bli författare eller så, så är ju Kati lite exceptionellt fulla med referenser och allusioner på världslitteraturen. Så på det viset så kanske de lite grann överskrider vad den här genren har varit, men förstås mycket är flickbok också i både positiv och negativ bemärkelse.

Ja, det är ju som en blandning av flickbok och resereportage. Kan man säga att de är hybridböcker egentligen, Jonas?

Hybridböcker kan de mycket väl få heta för min del. Nu kan ni så mycket mer om de här genrebeteckningarna och vad som ligger i dem och vad de innebär litteraturvetenskapligt och litteraturhistoriskt.

Skulle jag som förlagsredaktör idag kalla romaner för unga kvinnor för samma typ av när de skrev sig, som riktar sig till unga yrkesarbetande kvinnor?

Det finns också en annan typ av litteratur som Kati kan jämföra med som inte är precis flickböcker. Det är väl snarare det som är reportaget eller de här kvinnliga journalisterna från ungefär samma tid eller precis tiden före som Astrid Lindgren är inspirerad av. Och den man framförallt tänker på är väl Barbara Alving Bang.

Men sen så har vi förstås också skildringarna av kontoret och yrkeslivet för unga kvinnor. Och där finns ju den självklara föregångaren i Elin Wägner.

Ja, och Elin Wägner måste vi återkomma till. Men först tänker jag, eftersom det förhoppningsvis är många som lyssnar som inte har läst boken och har detta roliga framför sig, så är vi ju lite nyfikna på hur det låter. Malin, kan inte du ta och läsa någonting? En liten kort snutt.

Och den här biten handlar om livet på kontoret där Kati jobbar tillsammans med Agneta, Barbara och Eva för varsin advokat. De kallar det för trälhavet.

Trälhavet, det låter kanske som något väldigt stort och ödsligt, men det är alldeles fel. Det är ett ganska ordinärt rum och våra fyra skrivbord står tätt sammanpackade mitt på golvet. Sen får det just inte plats mer än fyra skrivmaskiner och så vi. Kvartetten som trängdes, det är vi det.

Vi är sekreterare åt varsin advokat. Det är riktigt trevligt att arbeta på advokatkontor bara man lyckas komma från den där gamla vanföreställningen att advokater också är människor, säger Eva. Det är de nämligen inte. De är arbetsmaskiner. Och de fordrar att deras sekreterare också ska vara det. För att uttrycka det som Eva sa en gång när hon fick arbeta över till klockan två på natten.

När livegenskapen upphävdes i Ryssland redan 1831 så är det ju konstigt att det ska gå så välsignat trögt och få bort den i det här landet. Men på det hela taget gillar vi både arbetet och advokaterna. Fast bäst tycker vi om våra advokater när de är i rätten eller sitter i sammanträden eller ute på långluncher för de har inte ett riktigt lika utvecklat sinne för humor som vi.

Jag menar, de tycker inte att man ska skratta hela arbetstiden. Ibland inser vi den saken också. När man till exempel har ett helt stenogramblock fullt med brev och inlagor som ska vara färdiga före klockan fem tillsammans med 71 vidimerade avskrifter. Då skrattar man så lagom.

Och när telefonerna ringer som brandkårssirener stup i ett. Man skriver och skriver och skriver så att tangenterna glöder. Och varje gång telefonen ringer svär man tyst över Alexander Graham Bell och svarar obarmhärtigt att nej, advokaten har ingen tid för den i nästa vecka.

Det är ju jättebra, tack!

Malin, Jonas nämnde ju förut att Kati är lite besläktad med Astrid Lindgren själv. Finns det någon annan hon är släkt med i författarskapet? Eller utanför författarskapet till och med?

Jo, men inom Astrid Lindgrens författarskap så finns ju en hel del figurer som skriver. De kanske är författare eller så skriver de brev eller så skriver de dagbok. Vi har till exempel förblommälker i Saltkråkan, Malin i Saltkråkan. Och vi har Britt-Marie i Britt-Marie lättar sitt hjärta som är Astrid Lindgrens debutbok. Och som ju är en brevroman som skrivs på skrivmaskin.

Men Kati är Astrid Lindgrens enda stenograf. Och det tycker jag faktiskt är värt att komma ihåg när man ska peka på de här parallellerna mellan Astrid Lindgren själv och hennes figurer.

Ja, för dem som har läst alla Astrid Lindgrens flickböcker.

Jag tänker så här, vi kan få tycka att Kati är en flickbok idag. Även om den kanske inte är bara det. Men det finns ju en annan flickbok som heter Kerstin och jag. Och huvudpersonen där som jag alltid vill kalla Kerstin, men Kerstin är tvillingssyster. Jag tror att hon heter Barbro. Hon känns också väldigt lik Kati, är hon inte det?

Det som förenar Astrid Lindgrens flickboksgestalter är att de talar med den här väldigt litterära rösten. De är kvicka, de är roliga, de har en otrolig beläsenhet.

Och det finns en dråplighet och en lite som kåserande ton som man kan känna igen från Britt-Marie via Kerstin och jag till Kati. Men i Kati finns en mognad som ändå är en utveckling från de här första tidiga flickböckerna till något som är lite mer.

Jag tänker att det är en viktig skillnad mellan Britt-Marie som lättar sitt hjärta framför den skrivmaskin som hon har ärvt av sin mamma, översättaren. Det är att hon, liksom modern, sitter ensam framför skrivmaskinen. Kati är ju inskriven i en ny yrkesroll och i ett helt socialt sammanhang där hon sitter tillsammans med sina arbetskamrater. En av dem som hon också delar lägenheten tillsammans med.

Det är ett nytt Sverige som syns här. Det är inte hemmafruarnas Sverige, det är inte heller de hemmarbetande yrkeskvinnornas. Det är ett socialt nyfött Sverige där unga kvinnor går till sina arbetsplatser, där de eventuellt hunsas av sina manliga chefer, i bästa fall inte. Där det finns en gemenskap mellan de ofta jämnåriga yrkesarbetande unga kvinnorna. Det som är lite intressant också är att när man skriver i en kontorsmiljö, när man är en sekreterare, då tar man upp någon annans ord. Man tar ner chefens ord, ofta i stenogram och sen skriver ut på maskin. Man blir den här tekniken nästan själv.

Medan sitter man och skriver brev som Britt-Marie gör eller jobbar hemma så skapar man. Man är en skribent. Det är en skillnad mellan skribent och sekreterare som är lite viktig och som jag skulle kunna prata länge om. Man brukar ju säga ”it’s not writing, it’s typing” om sekreterare. Kan man då förstå sekreteraren som en sorts författare eller är hon bara en som reproducerar någon annans ord?

Kati är både någon som jobbar med att reproducera någon annans ord och text, men hon är också den här författaren, berättaren av berättelsen.

Den spänningen är ganska spännande. Kati lämnar ju tillfälligt sin sekreterartillvaro. Hon beger sig ut på de här resorna och det är där hon så självklart tar hand om berättarrösten och blir författare. Då visade sig att Kati har en fond av beläsenhet och kunskaper.

Författaren Astrid Lindgren leker med det här. Låter Kati och hennes kamrat slå upp i lexika, turisthandledningar och så vidare.

En av de stora behållningarna med Kati på Kaptensgatan och Kati i Paris är hennes bästa kompis Eva som är ett fantastiskt roligt vänskapsporträtt. Det finns ju väldigt mycket kärlek, Kati och Eva, emellan.

Men en icke-föraktlig del av intrigen när Kati och Eva reser i Italien är också den här kärlekshistorien som Malin berättade om innan.

Däremot så har man lite svårt, som kvinnlig läsare, att se varför Kati blev så oerhört upphetsad över Lennart som är hennes drömprins. Vad säger vi om mansporträtten här, Jonas? Är de inte lite fyrkantiga?

De är jättefyrkantiga. Jag har precis lika svårt som du att förstå vad Lennart överhuvudtaget har som talar för sig. Jag tror att det handlar om en ganska så professionell berättarekonomi. Den är övertagen från mängder av förvecklings- och förväxlingskomedier, alltså ursprungligen en teatertradition. De levande personerna, de som vi bryr oss om som läsare, det är precis som du säger, det är Kati och Eva. Det är ett väldigt spänstigt och fint förhållande dem emellan. Det är inte bara huvudpersonen och hennes sidekick, utan de spelar verkligen med och mot varandra.

Medan däremot Lennart, Drömprins 1 och Drömprins 2 är som det hette en gång i tiden, rena pappfigurer.

Jag håller kanske ändå inte helt med. Det jag håller med om är att Eva och Kati är den spännande relationen i Kati på Kaptensgatan. Men jag tror att Lennart är ett uppriktigt framskrivet mansideal av Lindgren. Och att han ska kontrasteras mot den här pojkvän 1 som förekommer i den första boken, Jan. Som är en ganska självbelåten, självupptagen arkitekt. Medan Lennart då är en inte självupptagen, intresserad jurist.

Som man kan säga, det är ungefär samma samhällsklass. Det är en typ av bildad, borgerlig manlighet. Men Lennart har en öppenhet inför vem Kati är som person, som subjekt. Och han dras till just de här egenskaperna som du har lyft, Jonas. Hennes beläsenhet, kvickhet, slagfärdighet. Medan Jan försöker ändra på att göra om Kati.

Jag ger alldeles rätt till det Malin. Och jag tänker att det här syns just också i hur det berättas. Jan är den som på ett mycket manligt sätt pratar hela tiden. Som vill lägga ut texten. ”Men explain things to me”. Det är precis vad Jan gör. Medan Lennart då vänder på det här dramaturgiskt.

Han är den som lyssnar istället. Och underförstått, det märker vi som läsare, han är den som ser.

Jan tittar antagligen mer ut över Stockholmsström när han förklarar saker för Kati, än han tittar på henne. De har helt olika relationer till Kati, men min bild är att de är ganska mycket samma typ.

Idag är det lite svårt att läsa när Kati tittar på Lennart och gillar att han är lite överlägsen. Och att hon hela tiden säger att han är så oändligt överlägsen henne. Jag kan tycka att det är lite provocerande ibland. Jag vet inte, vad tycker ni om det?

Det har aldrig åldrats så bra och det förekommer också i andra böcker av Astrid Lindgren, just det där överlägsna småleendet som även Britt-Maries pappa har.

Det ska vara som en kärleksgest nästan att le det leendet. Det tycker man kanske inte idag.

Däremot kan jag tycka att han framstår som rätt så vacker Lennart fortfarande. Hans vackra händer, hans vackra hår, hans stiliga uppenbarelse.

Finns det några egna män i Kati på Kaptensgatan, Jonas? Som inte är mer rekvisita?

Inte som jag så här på rak arm kan dra mig till minnes. Faktiskt inte. Vad jag skulle vilja säga är att böckerna är ju ändå 75 år gamla. Jag är helt beredd att förlåta Astrid Lindgren om i de här böckerna som ändå existerar inom ramen för först veckotidningsreportaget, sedan för, de såldes ju som, vad vi än vill kalla dem så såldes de som flickböcker. De styrs naturligtvis lite av de konventionerna.

Jag tycker nog att det remarkabla är när vi, du och Malin och jag läser dem idag. Att det finns så mycket friskhet och frischör framförallt i flickporträtten. Det tycker jag kanske är en större prestation än det är en vägande kritik. Att mansporträtten inte, ja att de känns lite mugiga.

Jag tycker det är mycket bättre att det är bra kvinnoporträtt, tvärtom, i en flickbok. För det är ju som det ska vara det här så att säga.

Den enda observationen man möjligen kan göra är ju att det är ju inte så att Astrid Lindgren inte gör fina mansporträtt. Jag tänker på Melker och jag tänker på Ronjas pappa och så där. Så det händer ju verkligen saker i författarskapet framåt.

Ja men just det, vi kanske har en tendens att prata om Astrid Lindgren som om hon vore samma författare hela tiden. Vilket är ju helt felaktigt. Hon är ju en författare som lär sig av det hon läser, av hur tiden utvecklas, av det hon själv skriver. Hon är ju enormt perceptiv och receptiv på det sättet.

Malin, du nämnde ju förut att Elin Wägner var intressant. Kan du utveckla det lite grann?

Ja men det är väl inte minst för att Elin Wägner har skrivit flera romaner som skildrar just den här typen av kvinnor som lever tillsammans, inackorderade, på kontor, har en gemenskap som bygger mycket på humor och en lakoniskt, ironiskt förhållningssätt till tillvaron och män och hur de beter sig och så där.

Och den kändaste är väl Norrtullsligan, men det finns även andra.

Ja, vi som har läst Norrtullsligan noterar ju att det finns en Eva som är en sån typ som Katis Eva. Är det därifrån hon är så kärleksfullt lånad?

Ja, det skulle ju inte vara första gången som Lindgren gör en sån blinkning i så fall.

Jonas?

Apropå blinkningar, i en recension eller i litteraturkritiska sammanhang så kallas det en allusion. Jag tycker det är värt att notera hur många sådana, både dagsaktuella och höglitterära sådana som det finns i katiböckerna, det är också sådant som gör att de spränger flickbokens gränser.

Kati i Amerika har jag gått igenom sida för sida och där hittar man helt oväntade saker som referenser till John Steinbeck långt innan han blev Nobelpristagare, till en helt nyöversatt bok av Richard Wright. Astrid Lindgren tar ju i Kati i Amerika en mycket starkt ställning mot det amerikanska rasförtrycket. Man hittar en dold allusion på Henry Millers ”The air-conditioned nightmare”. Det visar en socialt och nästintill politiskt engagerad Astrid Lindgren och det kan hon vara just därför att hon har kvicksilver-Kati som ett språkrör i de här sammanhangen. När vi tittar på det så här långt i efterhand så kan vi slå oss av hur Astrid Lindgren spränger sina egna gränser som flickboks- eller barnboksförfattare. Hur mycket mer höglitterär hon är och med vilken god verkan hon är det.

Kati har ju faktiskt också kritiserats lite för just det här att det finns en snobbighet hos Lindgren, att hon förutsätter vissa förkunskaper hos sina läsare med Kati och att hon försöker trycka in bildning i den här genren för att utbilda de som behöver utbildas.

Det tycker jag är ganska orättvist för det som jag tror händer i de här böckerna och som också har fått konsekvenser för läsare, det är att öppna världslitteraturen för unga kvinnor på ett sätt som de kan relatera till genom en gestalt som de upplever som sin vän, nästan, i en sån här parasocial relation.

Att Kati blir en följeslagare för livet och det är hon som gör att man förstår varför man ska läsa Dante. Kati och Lennart blir ju liksom Dante och Beatrice där, vilket är lite roligt att en Lennart kan vara en Dante. Han kan faktiskt vara mer en Dante eftersom han blir far till Katis barn.

Ja, precis. Men jag måste fråga dig Jonas, för här sitter du och pratar mycket initierat och välläst om de här tre böckerna och min erfarenhet är ju att män väldigt sällan har läst flickböcker, ens de klassiska i genren, möjligen med undantaget av Anne på Grönkulla. Stämmer det eller är det jag som är trångsyn?

Det är en litteratursociologisk fråga, det där får man göra enkäter om och rita tabeller och diagram. Jag kan bara svara för min egen del.

Dels handlar det ju naturligtvis om var och hur och när man växer upp och pappa Långbén fanns i ett välläst exemplar som min mamma hade med sig från sin radikala frigjorda föräldrabakgrund i Norrköping.

Jag hade en storasyster som läste och som av våra föräldrar fick Anne på Grönkulla-böckerna. Småbröder lånar naturligtvis ur sin storasysters bokhylla. Så jag har inte bara läst flickböcker, jag har läst Starlet också.

Härligt!

Tar vi nu Kati-böckerna, så för mig är de delar av ett av de verkligt viktiga svenska författarskapen, Astrid Lindgrens, fullständigt oavsett genre. Så för mig intresserar jag mig för Astrid Lindgren, vilket finns alla skäl i världen för alla litteraturintresserade att göra. En bättre stilist får du leta efter. Så det är självklart att man läser dem också.

Det var ett väldigt fint svar tycker jag Jonas.

Pappa Långben för övrigt som vi talar om här är en brevroman av en amerikansk författare innan, Jean Webster, och är en flickboksklassiker om ni så vill. Och intressant som en av de uppenbara föregångarna till de viktiga böckerna i hela genren, de föregångares Astrid Lindgrens böcker.

Vad säger du om detta Malin? Springer du på många män som har relationer till de klassiska flickböckerna?

Det finns ju en och annan. Jag kommer att tänka på att Astrid Lindgren själv läste pojkböcker mycket, och även följetonger om Kämparnas konung som hon sen plockar upp i bland annat Rasmus på luffen. Och egentligen så reflektionen jag i alla fall gör är hur givande det kan vara att läsa brett, och vad det kan ge ett författarskap som Astrid Lindgrens att ha fått det här breda läsandet tidigt, känna till både populärlitterära klichéer och höglitteraturens kändaste berättelser.

Tänk på hur det ser ut på Dalagatan, där ju stora delar av Astrid Lindgrens bibliotek står, och som Malin påpekar, de finns ju förtecknade.

Vi kan gå in och se vilka böcker Astrid Lindgren hade.

På Dalagatan står ju stora mängder poesi. Där finns mycket essäistik och aforismsamlingar, genrer som vi inte alls förknippar med Astrid Lindgren. När vi vet om det, då ser vi ju helt plötsligt hur viktig poesin är i böckerna, i de här små citaten, och vi kan se ju också hur både de folkliga ordspråken och de litterära aforismerna, hur de finns, både som citat, men också i Astrid Lindgrens utformning som särskilt välvässade repliker.

Där skulle man väl inte överdriva om man säger att Kati-böckerna, alla tre av dem, är det tydligaste beviset i hennes författarskap och hennes egen beläsenhet.

Ja, och det är ju på något vis också genialt med att Kati är det här självporträttet på något plan. Jag har satt och tänkt på mer saker med Kati som är likt Astrid Lindgren. Hur hon ser ut, föreställer jag mig, är som en ung Astrid Lindgren. Det finns en lång utvikning om en hatt som Kati längtar efter och går och tittar på. Då föreställer jag mig ändå att det är lite som Astrid Lindgrens, lite okända, men ändå befintliga intresse för mode.

Det finns också en pojkflickighet som brukar förknippas med Astrid Lindgren.

Kati-böckerna är ju kända framförallt genom den här episoden i början på Kaptensgatan då hon måste balansera på utsidan av ett hus för att rädda en kallops som står på spisen när dörren har gått i baklås.

Och den är känd för att?

Dels därför att den här gesimsen som Kati balanserar ut med finns fortfarande där i huset på Kaptensgatan. Man river inte jättemycket på Östermalm.

Så att den där, både Malin och jag har stått och tittat på det här och föreställt oss en ung Astrid Lindgren som varn och klättrar i träd hemifrån Småland. Så var det jättebra för svensk litteratur att hon faktiskt inte ramlade.

Den är också ett jätteroligt exempel på vad Astrid Lindgren gör med flickbokens motiv. Här har vi köket, kallopsen, den här lilla husmorsysslan men som sätts i ett ganska annorlunda, dråpligt sammanhang i den här episoden.

En konventionellare behandling hade ju gett en pojkhjälte eller en manlig hjälte som hade gjort det här och räddat kallopsen och låst upp dörren och så vidare. Men här fixar flickorna det själva. Det är väldigt få ställen, om ens något, där då drar en prins ett och två och olika uppvaktande män.

Men de kliver aldrig in och gör de här traditionella, större eller mindre hjältebragdarna. Det är inte så de utmärker sig.

Det är väl en riktig skönhetsfläck då kanske i ”Britt-Marie lättar sitt hjärta” där pojkvännen Bertil får ge en blåtyra till de skönskurken Stig. Men det misstaget gör hon ju inte om sen.

Nej, det är bra. Och där kan man ju också, bara apropå ”Britt-Marie”, knyta an till det du sa förut, Jonas, om att ”Pappa Långben” var en av de böcker som du läste. ”Britt-Marie får pappa Långben i julklapp” har jag ett starkt minne av. Så det var ju också en av de böckerna som Astrid Lindgren hade läst och älskade.

”Britt-Marie” nämner också, och jag förstod ju inte alls, det talas om, tror jag, till och med utanför fattarnamnet, Almqvists nämnande, talas om Araminta May. Och det är ju självklart för det är en brevroman, men det är ju också Almqvist, ett av hans starkaste och finaste kvinnoporträtt. Mindre känt än Det går an och mindre tydligt kanske.

Men att jag hade läst om Araminta May och förstått att det var en bok, att jag hade läst om det i ”Britt-Marie” lättar sitt hjärta, fick mig att läsa den här boken långt, långt senare.

Det är ju jätteroligt. Och det är ju också det som många vittnar om med Kati-böckerna, att Kati har öppnat världar för dem.

Det finns en lång rad av skrivande kulturpersonligheter och kvinnor som särskilt har lyft Kati-böckerna, bland annat Gun-Britt Sundström, översättare och författare, Ulla Lundqvist som skrev den första avhandlingen om Pippi Långstrump, för att ta två exempel på personer som just menar att Kati var den stora formativa läsupplevelsen som de hade som tonåringar.

Jag tänker att Kati är aktiv, utåtriktad, och det är just därför det är självklart att hon är ute och reser. Jag tycker bra om ”Britt-Marie” också, men hon sitter stilla och drömmer framför sin skrivmaskin. Hon har en tydlig röst, men hon gör inget. Kati gör.

”Britt-Marie” vill bli journalist, något som Astrid Lindgren också själv ville en gång i tiden och kommer också förmodligen att få bli journalist.

Kati är redan ute i yrkeslivet och istället försvinner från yrkeslivet när hon träffar Lennart och gifter sig. Det är det som många har problem med i Kati-böckerna, att kärleken innebär att livet som det såg ut med Eva och de andra kollegorna och livet på kontoret måste ta slut.

Kati istället blir hemmafru i en trea på Östermalm. Det är så vi ska uppfatta det här lyckliga slutet. Men jag tror att det är fel att tänka så. Jag tror att det vi ska tänka är att Kati är en författare. När hon blir hemmafru kan hon, precis som Astrid Lindgren, bli den här författaren på riktigt.

Ja, och det är ju lite märkligt egentligen att man vill annorlunda av sina flickboksgeltinnor än man vill av sig själv, oftast. Det är en paradox det här, för det är klart att hade Kati bara varit kvar på kontoret i ett uteslutande kvinnligt sammanhang, så hade de tyckt att det har varit något ganska sorgligt och torftigt över det, tänker jag. Men just i den här kontexten, eftersom flickböcker är så problematiska för många, så blir det väl så att man läser med extra kritiska ögon.

Men vi behöver ju prata om det här. Vi är just nu i Verket – en podd om klassiker. Kan man säga att Kati på Kaptensgatan, och då menar jag egentligen alla tre Kati-böckerna, är de klassiker? Får de vara klassiker? Vad säger du, Jonas?

De gavs ut på nytt kring år 2000. Det är tre böcker inom ramen för ett mycket, mycket viktigt författarskap. Ja, klart de är klassiker.

Mycket bra. Bestämt och koncist. Vad säger du, Malin?

Det var inga böcker som Astrid Lindgren själv höll högt i sitt författarskap, men de är ett bra exempel på hur det går konjunktur ofta i stora författarskaps olika titlar och att de kanske har funnit en ny relevans idag, Kati-böckerna, efter att ha varit lite i skymundan under några decennier.

Jag tycker vi bestämmer helt envåldigt att de är faktiskt moderna klassiker, både i kraft av, som du säger Jonas, författarskapet och att de har en sån framträdande plats, ska jag snarare säga, i en ibland då väldigt styrmoderligt behandlad genre.

Jag tror att vi motvilligt måste runda av. Det finns ju som alltid väldigt mycket mer att säga. Innan jag tackar Malin och Jonas så ska jag säga att Kati på Kaptensgatan och de andra två Kati-böckerna finns förstås att ladda hem och läsa från Litteraturbanken. Har ni inte gjort det så gör det. De är så himla bra.

Nu ska jag säga tack till er. Tack snälla Jonas.

Tack. Tack för att jag fick vara med.

Tack snälla Malin. Tack.

Men innan vi slutar alldeles så lyssnar vi på när Malin läser några riktigt fina rader ur Kati på Kaptensgatan.

”Detta var de vita nätternas tid. De benådade vita nätternas tid. Och den gode gudens avsikt med Stockholms vita nätter var förvisso att stans unga män och kvinnor skulle använda dem till sommarnattsmelankoliska vandringar under Djurgårdens ekar och drömska strövtåg längs stilla blånande vatten med armarna tätt lindande om varann. Men vi, vad gjorde vi? Vi bara sydde gardiner.”