Margit Fribergs Öland

Min mamma växte ju upp på Öland. Så hon skrev om den ö som hon älskade. Och som hon lärde känna på olika sätt. Både från barnsben när hon växte upp i en skutskepparfamilj. Hon lärde sig mycket om fartyg och hav och så vidare.

Och sen hade hon en obändig lust att skriva.

Hon blev moderlös väldigt tidigt. Hon blev moderlös när hon var fem år gammal. Då fick hon bo hos sin farfar och farmor. De bodde i ett stort tvåvåningshus nere vid Gårdsten som ligger nedanför Hammarby. Det ligger nästan ända nere vid Kalmarsundsvatten.

Den som kunde berätta var hennes farfar. Han hade seglat på alla de sju haven som finns. Han har stått modell för kapten Hugo Moren i Klockargården.

Det är framförallt den första boken, Mitt liv är en våg, som är släktens historia omdiktad. Mor var mycket noga med att ingen skulle känna igen sig eller bli ledsen eller förargad. Hon var mycket noga med det.

Under tidernas lopp har det, trots den flacka kusten, funnits många små hamnar längs Ölands sydvästliga stränder. Strandbyn, som denna berättelse handlar om, kan dock inte återfinnas på någon bestämd plats. Den har aldrig funnits i verkligheten, men kunde gjort det till hur mycket liknar den de verkliga hamnarna under 1800-talet.

Det är märkligt med Margit Friberg. Jag tittade nyligen i en När var hur-uppslagsbok. Där jag tog för givet att hon skulle vara nämnd. Men hon var inte det. Och det där är sorgligt tycker jag. Jag vet inte om hon någonsin kom över gränsen att kallas provinsförfattare.

Och vi är många i provinsen. Och var börjar provinsen och var slutar provinsen.

Jag vill säga så om henne att hon utgick från provinsen. Det var där hon hade sitt fäste. Men hon lyfte fram provinsen och gjorde den allmängiltig.

Margit Friberg har fått, det står i omdömen, att hon är en av de få som har skildrat sjömanshustrurnas liv. Och även de här småskutornas folk som det heter. Ni kan ju räkna båtarna här i sundet, de är inte många. Men det var ju fullt med småskutor då.

Hon är ju inte ensam. Hon skriver i en tradition som finns. Där finns ju Sven Edvin Salje och där finns Bernhard Nordh och där finns olika de här … som ibland har kallats hembygdsförfattare och ibland landsbygdsförfattare.

Men alltså varje landskap har sin författare. Så att där skriver de i en tradition. Och det brukar jag säga ibland också att idag har vi väl deckarförfattarna som går i samma tradition. Och de kan Margareta bättre än mig. De har ju också en på Gotland och en i Strömstad och en i Ystad och en i vad det är för någonting.

Var det Theorin som skriver om Öland?

Ja, Theorin.

Han hade ju sin, var det morfar också?

Ja, och sen precis. Och du har ju han underbara Kjell Eriksson, Uppsala.

Luften var full av drivande dis och kallt duggregn. Senhösten hade lagt sin kalla, våta hand över den lilla byn.

Skorstensröken orkade inte stiga uppåt, den flöt ut över hustaken, grå och illaluktande av de torra kokorna från allvaret vilka man använde till bränsle. En ko råmade misslynt och en fåra bräkte efter mer ärthalm. Men för övrigt hördes inga ljud från gårdarna och bygatan låg tom.

Jag skulle vilja om detta hade varit möjligt, men det är ju inte möjligt, så skulle jag vilja fråga min mamma: Var hämtar du all kunskap ifrån? Var någonstans?

Hon gick alltså bara sex år i skolan. Hon kom ut i världen när hon var cirka 14 år. Då hamnade hon och sin faster i Stockholm och där fick hon gå en kortare kurs, stenografikurs och skrivmaskinskurs. Och skriva maskin, det kunde hon verkligen. Vid hennes skrivbord stod det staplat, stora, stora staplar med faktaböcker.

Och mellan så hugade den lilla Facit privat där hon skrev. Och fingrarna fullkomligt flög över tangenterna.

Och så tillbringar hon alla somrar på Öland. Hon och far. Och jag också förstås när jag var liten.

Hon går runt i stugorna och pratar med de gamla som visste. Allt om skutor och vägar och sådär. Det finns dokumenterat i alla hennes efterlämnade papper. Där kan man se hur hon har studerat väderkvarnar, vägar, jordbruk, fiske.

Alltså, det beror ju på hur lång hennes biografi blir. Vad tror du om det?

Ingen aning. Det är ju en guldgruva det här skåpet att få botanisera här. Det är finare illustrationer.

Ja, det är väldigt tydligt från tiden va?

Ja.

Och här är en som heter Fåken.

Men den vet vi inte om den är publicerad.

Nej, det vet jag inte. Antagligen är den väl det, men vi vet inte var. Hon är ju inte så känd så att allt hon har skrivit finns noterat. Den saken är ju klar.

Här har vi ett opublicerat manuskript som hämtar motiv från den äldre stenåldern. Det finns också i skåpet underlagsmaterial. I ett par kapslar har Margit Friberg samlat kunskap just om forntiden och förhistorien.

Ölänningarna har ju varit sjöfarare i alla tider. De första ölänningarna kom ju hit för 10 000 år sedan på stenåldern.

Någon gång när inlandsisen hade försvunnit blev Öland beboeligt och då kom de i urholkade trästammar från Småland, de första ölänningarna.

De äldsta gravarna vi har på Öland är stenkammargravarna i Mysinge och Resmo som är 5000 år gamla. De äldsta kända gravarna.

De var säkert sjömän när det behövdes. Fiskare, jägare och bönder. De första ölänningarna. De var nog alltihopa tror jag.

Linné förstod aldrig det där när han var på Öland. Det skiner igenom i hans dagbok. Han klagar på ölänningarna, framförallt på norra Öland. Att de inte var hemma och skötte sina gårdar. Utan de låg på sjön, skriver han. De låg på sjön och sålde sten och satte hem i vanpris.

Alltså de var så många som konkurrerade om stenhanteringen så att priset blev så lågt så de höll på att arbeta ihjäl sig. Men de gjorde ändå hellre det än att gneta med gårdarna. Det fanns ju ingen jord heller på norra Öland. Det var ont om jord. Ont om allting. Så de var på sjön istället då med många ölänningar.

Det som är spännande, varför håller man på med såna här vandringar? Det finns ett uttryck som jag lärde mig som heter heterotopier. Man vandrar i heterotopierna. Man går i flera verkligheter samtidigt.

Om man tittar där uppe så finns det en liten väderkvarn. Ser ni den? Den ligger vid Gättlinge gravfält. Och då vet vi att Linné red från Kastlösa och till Gättlinge. Då tror jag att han red förbi här. Man känner ju liksom Linné. På häst med sina lärjungar. 32 år gammal var han.

Det tycker jag också är viktigt att komma ihåg. Det var inte den där gamle farbror med. Utan han var 32.

Då är det så här. Margit Friberg har skrivit en bok som heter Skog har öron mark har ögon. Det är 17 kapitel, 17 platser. Där beskriver hon och varje plats är ett ställe där Linné har varit. Och hon inleder varje avsnitt med ett litet citat ur Linnés resa.

Jag tycker ju så här, den här boken är jätterolig, men då ska man läsa den ihop med Linnés resa. Så följer man Linné och så läser man henne. Och då förstår man ju liksom, man får två perspektiv.

För Linné han tittar ju på blommorna och kvarnarna och blom och så vidare. Men Margit Friberg, hon lyfter ju människorna.

Hon har själv skrivit att hon ville skriva en bok om hur hemskt ölänningarna hade det under Djurgårdsinrättningen. Men att det var svårt att hitta formen för det, för det skulle bli så eländigt. Då band hon upp det istället runt Linnés resa.

När Linné reste på Öland 1741 häpnande över tusen blommors under fann han snart att denna idyll hade en mörk baksida. Av präster och ämbetsmän fick han veta hur befolkningen hade det och blev upprörd över orättvisorna.

I sin första version av resedagboken skriver han till exempel om Ottenby lund. Nu betar hjortarna av böndernas säd, gör sig legor i gärdets åkrar och måste likväl födas med många häckar hö av allmogen vintertid.

En djurgård eller jaktpark. Det var ju Åland och Öland. Johan III, vi kan se att han är nyinrättade. Det är alltså medeltida tradition i grunden.

Och nåde den som rörde någonting av kungens högvilt, hare, dovhjort, kronhjort, älg. Så det var bara kungen som hade rätt till detta.

Men Johan III på 1500-talet stäkte upp det. Han fick inte fälla några träd, inga grenar från träd. Det eländiga med 1569 är att ölänningen som skulle ha hund skulle låta stympa den. Lagen är kanske en sak, men verkligheten kan vara något annat. Efterlevdes det, vet vi inte.

Men mycket hårda straff var det. Vi har exempel på fångar som har frusit ihjäl i fångarhålen här på slottet. Och varade ända till 1801.

Självklart har det påverkat oss. Folk skriver att det här gäller er i denna provins. Bara oss. Och det här med misstron mot överheten. Att de har stött och ställt med folket här.

Det ligger en mission att vilja förmedla förflutenheten. Hur har detta landskap gestaltats genom århundraden och årtusenden? Margrit har jobbat med pennan i skriven form och jag har jobbat i talets form som har dominerat här. Det blir ett antal tusen besökare som kanske fem minuter eller en timme eller vad det nu blir för någonting som man ger en liten kick av förflutenheten.

Och just att väcka intresset: ”Var kommer jag ifrån? Vad har jag för rötter?” Och på något sätt, historia är jätteviktigt. Det tillhör oss. Det tillhör alla människor.

”Hon hade stått vid spisen och rört i vällinggrytan. Var nyss hemkommen efter morgonmjölkningen. Vid hennes fötter hade huskatten suttit. Jamat och trampat och trampat upp och ner. Han hade inte fått sin mjölktår än. Bengtamor hade muttrat att han fick väl ändå tåla sig lite. Folk först och kräk sen.”

”Hon hade böjt sig ner och blåst på elden under grytan. När hon rest huvudet igen hade hon sett en lång skugga över golvet. Förvånat lyft ögonen och där klev just en mörk karl med bössan på ryggen över tröskeln.”

Margit Friberg representerar gärna den lilla människan och den lilla människans konfrontation med den stora människan. Med den viktiga människan. Viktiga inom citationstecken.

Så här finns ju storbönder och inflytelserika människor med också. Och gärna i överläge gentemot sina små, små medborgare.

Och jag tycker att hon skildrade gärna ur den lilla människans perspektiv. De vanliga människorna, de fattiga människorna, barnkullarna, alltihopa det där får hon faktiskt med väldigt bra, väldigt tydligt.

Den bok som har betytt mest för mig är denna Vandrar-Mari. Den är mycket intressant den boken. Dels är det ju ett historiskt skeende som visas fram. Dels kommer hon ju människorna så nära.

Där vill jag faktiskt tala om hennes ömsinthet. För det tycker jag hon har. Hon har en märklig kombination, en levande kombination av dels denna varma förståelse för människor. Och samtidigt som hon har en objektiv kringsyn och sätter in det i ett historiskt skeende.

Jag tycker att den tiden blir så levande. Det är alldeles i början av 1800-talet när Vandrar-Mari ger sig av från norra Öland. Hon och hennes syster har använt vintern till att vinna av förfärdiga textilier som hon då ger sig ut för att sälja.

Jag tar en törn i de största byarna. Överallt har jag mina ställen där jag brukar ta in. Många är detsamma som på far mins tid.

I alla gårdarna vet man snart att Maria kommer till bys. Och om kvällen kommer folk och köpslår, prutar och tittar. Ibland har de med sig lite förning som på fars tid. Och det kan bli sena kvällen innan var går till sitt.

Det går inte att välja vilken bok ni tycker är bäst.

Den allmänheten tycker om mest, det är Vandrar-Mari.

Ja, men det var den första man läste också.

Men här i Ett hem på jorden så tycker jag att hon beskriver dels naturen så fantastiskt fint, dels människorna, de olika människotyperna, barnen, deras längtan bort. En ena längtade till Amerika, den andra fick åka till staden. Beskrivningen i detalj, man känner och man ser alltihop precis som hon talar om de här. Det tycker jag är så fint i den här boken faktiskt. Ett hem på jorden.

Jag har valt, Nu seglar Adonia, att jag har valt den här är att den handlar mycket om sjön. För om man ska beskriva Öland och en ölänning, då kommer det ovillkorligen med sjöfolk. Det finns inte en familj eller en by nästan, om det är många söner, att någon blir sjöman.

Och likadant var det ju här att det var ju sjöfolk. Och den där lusten att komma ut, det sitter i blodet på ölänningen. Man vill iväg någon annanstans, men i regel kommer man tillbaka.

Men just den här, Nu seglar Adonia, det handlar ju om första världskriget-tiden runt där. Några ställen som jag har fastnat just för i den här: hur kallt det var alltså. Och när det var storm och ute då kunde de ju inte elda alltså. De frös och kläderna var stela. Men hon beskriver det så fint.

De seglar in i en hamn och då kommer skutan lite snett och då får de släppa ner två segel. Och då tippar hon överända. Men då får de undan seglen och skutan reser sig och sen ruskar hon på sig som en hund. Jag tyckte det var så fantastiskt.

En bok som jag läste var Nu seglar Adonia. Nu har jag inte själv varit sjöman men många av mina barndomskamrater, skolkamrater. Det var mycket vanligt att man gick till sjöss. Särskilt i småbondesamhällen.

På vintrarna var det många som var med på skutor som rastade kalkben, potatis och gick till Stockholm. Och jag minns att när jag läste den romanen första gången så gjorde jag det nästan tillsammans med en skolkamrat som var sjöman. Och som inte var särskilt litterärt intresserad, men han prisade boken därför att han sa att den var så riktig. Det var så det gick till. Det var så exakt skildrat.

Jag har minnen från Byxelkrok. Det var en sån här mindre hamn där den tiden skutorna lade till.

Där vill jag säga något annat just när det gäller det exakta. Där kommer det in en poesi. Det är det som Almqvist talade om på sin tid om poesi i Songes.

Det där är intressant att prata om hur en dokumentär återgivning nästan omedvetet ibland kan innehålla det jag kallar poetiska känslolägen.

Och i Margit Fribergs fall så var det självklart en kombination av objektivitet och den nära känslan. Och det visar ju den rikedom som fanns i hennes författarjag.

Jag får få pumpa det här gamla sättet om de hade fått en läcka att ta en myrstack att äta med.

Det var där tidens.

Var det det?

Ja.

Ja, hur gick det till då?

Ja det var så med det att när en var läck och ankrat upp om kvällen och sen tog man då och vann en hyts som jag säger på en båtshake va? Och man nått så där hörde man nästan var läckan var, väl. Och sen stack man den med sig.

Och den var full av myror då ja.

Och då sög den upp i det här så.

Jaha och den var full av myror i pytsen?

Ja myror och spån och sånt där som var som det.

Ja sågspån skulle ju också gå.

Och det sög man sig också då.

Jaha.

Det sögs upp sig.

Ja det var många knep.

Ja, det var mycket.

Men mystäckare var bra.

Ja, du Torsten, jag förstår inte hur jag ska hinna med allting. Jag har så mycket material. Hon var ju väldigt försynt, Margit Friberg. Hon hade ändå den här inneboende yrkesstoltheten. Hon sa en gång till mig när jag hälsade på henne: ”Om vi pratar om behovet av källforskning, att det är viktigt att vara noga när man skriver. Det får inte bli fel.”

Och då sa hon till mig: ”Ja, det måste jag säga. Att en av de stora glädjeämnena jag har, det är att ingen har kunnat beslå mig med att göra fel.”

Kudeskeppar, vad var det för någonting?

Det var en litet rep, eller en kolt på ryggen. Det hände också att mot höst och oväder kunde det höras varnande, klagande ljud utifrån havsvidderna. Då visste god att det inte var rådligt att gå ut med fiskebåten. Till tack för varningen offrade han var och skärtorsdagsnatt till havsfrun.