Käre käre Ernst Norlind!

Om kvällarna när dagen svalkades brukade man att samlas i klosterhärbärgets trädgård i Assisi.

Man hade från den samma utsikt över hela den umbriska slätten och trädgården själv var en av jordens fridfullaste platser.

Bland oliver och lagerträd fanns här små blomsterrabatter med underbara blommor.

En springbrunn spelade sina tysta visor i kvällen och cikadorna sjöng.

En och annan av gästerna i härbärget brukade berätta något om sitt liv.

Här är en historia berättad av en köpman från en stad i mellersta Frankrike.

Vår lilla stad liknade de flesta städer i vårt vackra land.

Och när man såg den i början kunde man tro att den var av ganska sen datum.

Mitt på en öppen plats stod nämligen en staty av republikens gudinna i brons med fladrande kjolar med en fana i handen och med munnen öppen till ett skri.

”Aux armes, citoyens!” – till vapen, medborgare.

Den stod på en granitsockel omgiven av rosor och pelargonier omgärdad med ett järnstaket och var nära hundra år gammal.

I själva verket var staden mycket äldre än republiken men man hade nästan glömt det.

I ena utkanten låg ett litet kapell med en stilla kyrkogård omkring sig omgiven av en granitmur som aldrig upphört att underhållas.

Nu betraktade man den heliga platsen ända som ett minne från gamla tider men den hade varit traktens första byggnad och gemde en skulptur av helt annan art än den stridbara kvinnans staty på torget.

Det var en stenbild av den heliga jungfrun med förseglade läppar och med nerslagna ögon.

Kristusbarnet som låg vid hennes barm såg lyckligt ut och höjde sin lilla högerhand välsignande mot årskådaren.

Man brukade säga ett primitivt konstverk från 1100-talet men när det en gång uppsattes av frumma händer hade man sagt en undergörande Madonna som utmanade krigiska folk att lägga ner vapnen i en helig gudsfred.

Hon meddelade ännu sin tysta fridsmaning lika starkt som den skrikande kvinnan på torget ropade till vapen.

Kapellet var i Madonnans stod, hade dykt sig av frumma mönker en gång och det hade inte begärt någon lön för vad det gjort men varje sten som fogats i dess murar var beledsagad av frumma tankar och bönor och välsignelser hade nogsamt försports överallt.

Efter att från början ha varit endast en vanlig viloplats för människorna växte orten kring Madonnan mer och mer.

Den blev en knutpunkt för andlig och världslig odling.

Ett kloster byggdes bredvid detsamma.

Man har ännu funnit murresterna i jorden.

Ortens anseende växte mer och mer och till sist uppstod den stad jag nu talar om och som spelar en icke obetydlig roll bland landets städer.

Landen har visserligen förändrats.

Klostret har sjunkit i jorden och de nya byggnaderna tjänade till byggnader för människor vars strävan är jordisk vinning.

Där klostret en gång legat fanns nu ett stort varvhus i många våningar.

Det var från allra senaste tid.

I min barndom stod det på samma plats ett gammalt hus från 1700-talet med bastanta murar.

Det var arvtagaren till klosterhärbärget.

En restaurang där mycket oro för sig gick och där vinet var huvudsaken, icke det heliga bönorna.

Jag erindrar mig ännu den stora matsalen med luckor i golvet och med en jättestor eldstad på vilken man brände stora trädstockar av furved som knastrade och sprutade eldgnister mot skorstenen.

Den stängdes klockan tolv på natten.

Då kröp underliga gestalter fram en smula vacklande.

De kom vanligtvis ur husets mörka port.

Den byggnaden hade sedan efterträtts av ett stort varvhus i många våningar.

Den hade två stora portar.

En väldig öppning genom vilken människor gick in och en annan genom vilken det gick ut.

Man såg dem som små svarta kryp ström in eller ut.

Om kvällarna såg den stora byggnaden övergiven ut som genom ett trollslag upphörde all ävlan.

Man förnam endast ett doft buller när portarna stängdes.

Sen hörde man fraset av några sopkvastar när det sopades rent utanför byggnaden.

Huset som sorlat, skrattat och sjungit dagen i ända hade med ens blivit trött.

Ljusen släcktes efterhand i de olika våningarna och människorna som arbetat där inne gick förbrukade till sina hem.

Bakom och bredvid varvhuset hade det växt upp fabrikskomplex med stora skorstenar och där härskade maskinerna.

Inom dess mura var det inte salet av levande människor.

Det var hjulens rassel och maskinernas dunk som mest sysselsatte öronen.

Ur de höga skorstenarna steg en tjock rök som svärtade ner staden.

Mistlurarnas ljud inledde och avslutade arbetet.

Tiden hade blivit högröstad.

Kapellet levde under allt detta sitt stilla liv sådant det en gång bestämts för århundraden sedan.

Timmarna bestämdes av den lilla klockans blyga ringning.

Människorna som gick in hade aldrig bråttom.

Det böjde knä, fromvördnad och greps av den heliga stillheten.

Den lilla byggnaden brydde sig inte om de braskande huskomplexens larmande vanor.

Ringningen fort for i stilla ro, även om kapellet inga besök hade.

Helt ensamt hade det dock aldrig lämnats.

Visserligen kom inte människomassorna från varvhusen dit in men en starka sörjande och betungande kom med förtsivlade miner in och lämnade stället med frid i blicken.

Som helt ung lärde jag känna kapellets mysterium.

Jag hade blivit konfirmerad där och kom ofta dit.

Särskilt de sommarsöndagarna när svalorna bodde under takpannorna och svirrade kring hela byggnaden.

När de vita fjärilarna flög över den lilla kyrkogårdens rika blomstervärld.

När skuggorna från de stora torpilarna sköt fram över det saftiga gräset och sparvarna kvittrade och trätt i buskagen.

Här rådde en julig frid.

Jag brukade tolka de små gravstenarna från gamla tider med deras latinska inskriptioner och jag uppfylldes alltid av glädje och tillförsikt efter mitt besök på den heliga platsen.

Dag och natt brann alltid ljuset framför madonnans bild.

Det hade ofta en fladrande låga men den upplyste ändå natten.

Man såg den genom det avlånga pönstret mellan två pelare.

Det hade aldrig slocknat under århundradenas lopp.

Även sedan ljusen i de stora varuhusen och fabrikerna hade slocknat.

Det gick en sägen att den dag det ljuset slocknade skulle staden förstöras.

Den talande stannade en stund och andades in doften från trädgårdens blommor.

Därefter fortsatte han.

Vår familj hade bott i ett hus in vid kapellet nära 200 år.

Vår släkts historia kunde vi följa ännu längre tillbaka långt in på 1500-talet.

Vi hade ännu många minnen kvar från gamla tider.

Huset hade flera gånger ombyggts men det innersta rummet var helgat åt gamla minnen.

Där fanns bokhyllor med originalupplager av Corneille, Racine och Rousseau.

I ett hörn stod mormors mors harpa och en liten clavecin från gamla tider.

Jag kan inte med ord beskriva den doft av rosor, mynta och ädel parfym som hade samlats upp sen gamla tider i det rummet.

Och när fönstren öppnades förefälldes som om alla blomsterdofter från trädgårdar och parker hade blåst in och stannat kvar.

Det rummet innehöll allt vad vi menade med tradition och helg.

Det innehöll också ett litet altare med en vacker madonnabild, en kopia i smått av den i kapellet.

Hela vårt liv var nämligen i början färgat av religion och helig kult.

Vilda hade alltid friska blommor framför altaret.

Det hade funnits både präster och munkar i vår släkt.

Alla övriga rum i huset var moderna.

Undervåningen var ett kontor med många telefoner, mycket betjening och mycket buller.

Vi hade nämligen kommit oss upp, ägde flera pappersfabriker och höll på att bli lyckliga människor.

Vi skulle varit ännu lyckligare om vi inte haft människor i grannskapet som varit ännu rikare än vi.

Och det var underligt, vi var aldrig tillfredsställda.

Det fattades alltid en miljon i vår lycka.

När vi vid bordet eller framför brasan satt och talade om affärer hette det ”Om jag bara hade haft en miljon till så skulle jag ha gjort det och det”.

Man hade alltid så stora projekt när man satt och tänkte.

Och det var alltid en miljon som fattades.

För övrigt hade vår stad sina små fröjdeämnen.

Vi konkurrerade ut varandra, den ene fick större annons och utvidgad affär, den andra gick under.

Våra frudar fick vackrare klänningar och finare smycken än andra.

Och när det andra såg bitter ut så lyste vi upp och blev genast lite gladare.

Vi började dagen med att frarga varandra och levde på det sättet i ständig spänning.

Naturligtvis hade vi också våra festliga ögonblick när rinet förenade oss.

Då hällde vi mycket tal, förklarade vår kärlek på fosterlandet och talade om våra stora minnen.

Ut på morgontimmarna, sådana festdagar, tog vi varandra ifram och svor att hålla samman alltid.

Dagen efter var vi försiktigare igen och lurade på tillfällen att komma varandra till livs.

Så gick åren tills det första kriget började.

Kvinnor och barn fördes i säkerhet tills den första skräcken lagt sig.

Kriget böljade hit och dit, men det såg på ett år ut som om det aldrig skulle nå vår lilla stad.

Vi talade aldrig om kriget, men tankarna på detsamma förtärde oss.

Våra krafter förbrukades i det fördolda, och vi såg plågade på varandra när vi möttes.

Affärerna kunde ju aldrig gå som förr, men hade vi bara haft en miljon till så hade det gått.

Vi måste med nåt göra något fast vi inte hade miljonen, och så tog vi till det underligaste ting bara efter sin art.

Jag började spela hassard, och till motspelare hade jag alltid ett par släktingar som var medarbetare i firman.

Ingen av oss förraktade ett glas vin, och vi hade många buteljor i källaren som fröjdade våra hjärtan.

Ibland, när vinden låg på från norr, kunde vi höra kanondånet från fronten som ett sakta muller.

Och då blev vi allvarliga och stilla, men det blåste som många olika vinda och vi försökte glömma.

Vi brukade i allmänhet skiljas åt vid midnatt sen vi spelat, men en gång hade vi hållit på så länge att det hade blivit sent.

Vi befann oss ut på småtimmarna innan vi skiljdes åt.

Det var en het natt.

Luften låg kvävande och tung överallt.

Tjocka molnväggar hängde över kullarna och dolde stjärnhimlen.

Då jag öppnade fönstret strömmade en tung doft av rosor in genom detsamma, och jag andades djupt.

Det lilla kapellet låg där nedanför i ödmjuk stillhet, och jag kastade en blick på det.

Men det var liksom helt utsuddat i samhällsmörkret.

Jag kunde inte täcka mer än flyktiga konturer.

Plötsligt kom jag att förstå en sak.

Ljuset hade slocknat.

Det lilla ljuset som alltid brann framför Guds moders bild.

Jag smög mig ner för trappan och skyndade fram till kapellet.

Nej, ljuset brann inte där inne framför allt annat.

Det hade slocknat.

Jag trevade mig fram till ingången.

Dörren stod som vanligt öppen.

Jag tog mig fram i förrummet och kom ända fram till altaren.

Luften var tung av dofter från blomboketterna på altarbordet, men jag såg ingenting mer än konturen av det ena fönstret.

Den del av himlen som lyste in därigenom var ljusare än den andra.

Jag såg tydligt en liten svart kropp vid denna sidan som plötsligt upplöstes.

I ett underligt läte hördes det var en uggla som kommit in i byggnaden på något sätt och nu med ett skrivforum kring i helgedomen.

Tydligtvis var det hon som hade tvivit på den heliga madonnans ljus och släkte.

I nästa ögonblick upplystes hela kapellet av ett ljus så klart som om Guds helighetssken hade öppenbart helen dess norra.

Varje liten detalj av kapellets skäl på förmånen på dess väggar inregistrerades på mitt ögas nätvinna.

Madonnan hade en skugga så skarp som bläck till vänster om sig.

Jag själv kastade skugga över den vita altarduken, alla små releter på golvets gravstenar hade skugga och krucifixet på väggen fick ett uttryck av plötsligt lidande som jag aldrig sett förut.

Ljuset varade en halv minut sedan blev det mörkt igen, lika bäckmörkt som det var då jag trevade mig in i kapellet.

Det kunde inte vara något skott, tydligt skulle naturligtvis en explosion ha följt.

Jag stod stilla i mörkret förlarmad och bländad.

Tre minuter efter blev det alldeles ljust igen och efter ytterligare tre minuter upprepades detsamma.

Då jag utanför byggnaden hörde ängsliga bråskande steg, en trompet och en trumvirvel ljud på avstånd och kort därefter marscherade en kolonssoldat utanför gatan förbi.

Då förstod jag.

Och den följdes av andra, man hörde rassel av vagnar och kanoner.

Jag begrep i det ögonblicket att det inte var något av Guds härlighets sken som lyste in i kapellet.

Ljuset som jag sett här rörde från lysbombor.

Kriget hade kommit helt nära och jag behövde inte fråga hur nära för i nästa ögonblick hördes en kravad så våldsam att jag måste förstå att det var oss det gällde.

Besynnerligt, jag stod ändå stilla.

Det var som om jag tyckte mig ha skydd inom kapellets trånga murar.

Den minsta eftertanke borde ha sagt mig att det var farligare att stå där jag stod än att vara på gatan.

Skulle ett skott träffa här så skulle murar och tak ramla och krossa mig för mycket förre än därute.

Skogen var inte långt ifrån kapellet, där kunde jag säkrast vara skyddad.

Utanför stegrades völdret allt mer.

Man hörde pönster som smälldes igen, portar som dånade och tusen bråskande steg av människor som rusade om varandra i förfärligt virvar.

Dessutom hörde man kommanderop och skrik.

Jag gick rakt fram i kapellet, tyckte en underlig känsla av att det var något jag skulle rädda, men kunde inte i en hast komma på det.

Som en somnambul gick jag rakt på madonnan för att lyfta ner henne.

Hon var en mängd för tung, jag lyckades dock få henne vält på ena sidan.

Hon ramlade ner på golvet och jag släpade fram henne till ett hörn av helgedomen och där lät jag henne ligga.

När det var gjort tänkte jag, det är så onyttigt, varför gjorde jag nu allt detta?

Men det var hon som kallade mig, för det som sedan hände visade mig också att jag gjort en god gärning.

Madonnan räddades genom mitt åtgörande från att helt förstöras.

Jag skulle stått där länge om inte någonting hänt som väckt mig.

Ett förfärligt dån hördes bredvid mig.

Det stora varvhuset fick två följtträffar.

En eldslåga och en rök steg upp ur det stenhög som förut var ett en värnasbjudande byggnad.

I mitt innersta steg en förvirrad önskan om att hjälpa.

Jag rusade ut, sökte i röken och tumultet efter något att resa upp.

Att få någon att få fattig som var hjälplös och som behövde mig.

Jag sprang rakt under en fallande vägg och kan den dag som idag är inte begripa att jag inte blev dödad av någon byggnad som rasade eller av någon sten som slungades ut ur eldherden.

Mannen teget ögonblick andades tungt och fortsatte därifrån.

Kanske ingen ska förstå mig.

Men i det ögonblicket jag stod där ute och såg granaterna förinta min stad så blev jag fullständigt lugn.

Den oro som behärskat mig i årtionden försvann med ens.

Alla frästelser, all längtan och all ävlan likaså.

Det jag hittills strävat efter hade inte något mål.

Det jag brunnit och arbetat för blev med ens värdelöst.

Och den där miljonen som alltid fattades i min lycka förföll mig onyttigast av allt.

Det fattades mig ingenting.

Jag befann mig med ens i en väldig makts händer och var trygg.

Bakom mig låg ett fattigt och obetydligt tidsskede som jag kallat liv och som nu guschelå var slut.

Ingenting låg framför mig mer än vandringen på såriga fötter mot mål som jag skulle få veta så snart jag ville lyssna och följa.

Jag gick gatan ner men kände inte igen någonting.

Husen hade givit sitt innandöm ifrån sig.

Möbler, husgeråd, klockor, böcker, allt låg strött omkring bland murresterna av fallna hus.

Allt var förgånget och förlorat.

Ur ruinernas eldhav måste något fullkomligt nytt uppstå.

Samhället var öppnöst från sitt förgångna.

Allt skulle börjas på nytt.

Då hörde jag bredvid mig ett rop av en man som låg bland ruinerna.

Han var döende, för han var helt jämnd i en rinhög.

Jag skyndade mig fram och såg att han höll något krampaktigt fast i sin hand.

När jag kom lite närmare såg jag att det var en handväska av leder som han inte kunde släppa.

Han bad mig med slocknande röst att jag skulle lämna den till adressaten.

Mer förmåde han inte säga.

Rösten slocknade och så var han borta ur världen.

Jag fann en ordentlig adress på väskan och kände det som en helig plikt att söka upp adressaten.

Så snart jag blev i tillfället.

Kanonaden fortsatte halva natten.

Jag vandrade hit och dit, släpade min väska med mig överallt.

Hjälpte till där jag kunde, fast det var så mycket att göra att jag inte visste vad jag bäst skulle använda mina krafter.

Mot morgonen upphörde beskyttningen och jag kunde se mig om.

Soldater och borgar hade bildat grupper och någon ledare.

Jag slöt mig till dem.

Jag satte undan min tunga väska bakom några stenar i en rynhög.

Som jag förmodades inte skulle rödjas med detsamma.

Där fick den stå tills jag blev i tillfället och syssla med den och överlämnade den åt adressaten.

Vi såg oss därefter om var vi skulle börja.

Och kom också till det lilla kapellet.

Det hade också träffats av en bomb som ramponerat ena sidan.

Där var vi eniga om att vi strax skulle ta i tur med att rödja upp här.

Det var visserligen ett hårt arbete men det utfördes under gripande förhållanden.

Säkerligen var vårt arbetssätt ganska likt de primitiva metoder under vilka kapellet en gång från början uppbyggdes.

Vi hade allt gemensamt.

Det fanns bland oss inte hög och låg.

Vi lade alla manken till med fröjd.

Det gällde bara att göra ett fullgott arbete.

Alla var vi lika fattiga.

Alla hade vi samma villkor.

Och alla arbetade utan lön.

Stora barracker hade uppslagits.

Vi åt på det allmänna bekostnad.

Om våra förluster talade vi inte.

Vi visste att det var lika svåra för alla.

Om vi var eniga skulle arbetet kunna fullbordas fort.

Och vi var eniga.

Någon miljon behövde vi inte mer.

Så lugnt och så utan rivningar har jag aldrig arbetat för.

Snart hade vi spikat upp ett nytt altare.

Den heliga reliken lades in på sin plats.

Och Guds moders bild flyttades där den stått förut.

Vi hade en del kunnigt folk, murar och stenarbetare som ledde till hela.

Och vi blev ett brödralag som jag inte snart skall glömma.

När kapellet var färdigt började vi rödja undan i kvarteren runt omkring.

Vår stad byggdes upp på nytt.

Vårt liv började på nytt.

Men jag glömmer aldrig den mässa som hölls.

Då vi fått det lilla kapellet färdigt.

Madonnan dog som förr.

Sommarsolen sken in och vi var lyckliga.

Här slutade berättaren.

”Nå, men kofferten?”

Frågade en av oss.

”Ja, det är sant.”

”Ja, jag hade glömt den i flera dagar.

Den stod orörlig sådan som jag lämnat den.”

”Av en händelse märkte jag att den inte var låst.”

Och öppnade den.

”Nå.”

”Den innehöll 300 000 franksedlar och en del bankandisningar.”

”Innalles värdens för mer än en miljon.”

”Där var alltså den där miljonen som alltid fattats i vår lycka.”

Jag såg på allt med en underlig blick.

Det var bara pappor.

Det tillhörde en bank.

Om dess innehåll hade varit vårt, hade lyckan bestått i det.

Det arbete vi utfört hade utförts av kärlek och samarbete.

Det resultat vi fått av det samma var till människornas fröjd.

Det betaltes inte med penningvärde, men det gav oss alla en mänsklig gemenskap.

Vi hade byggt upp en ny värld genom att först ge den lilla madonnan ett hem.

Och ljuset brann sedan dess och har alltid brunnit framför hennes bild tills nu.

Kriget böljade många veckor fram och tillbaka omkring vår stad.

Till sist lämnade den det helt och hållet i fred.

Fienden drevs tillbaka.

Än idag är vår nya stad orörd.

Skägget (1947)

Sveriges Radio Malmö.

Ernst Norlind talar nu om skägget.

Ärade radiolyssnare.

Det är inte tu tal om vad skägget symboliserar i konsten och i människornas föreställningsvärld.

Det symboliserar kraft, manlighet och visdom.

När man skulle framställa himlens och jordens skapare framställde man honom som en manlig gudagestalt med väldigt skägg.

Med myndigt och befallande minspel och med skaparglöd i de allvarliga ögonen.

Det är omöjligt att låta bli att det erinrar sig Michelangelos väldiga skapare sådant han framställdes när han frambragt Adam och med sin finger ger honom liv och anda.

Vilket ansikte av koncentrerad energi.

Vilka nästan febriga ögon laddade av skaparkraft och vilja att förvanda ideal till jordiska verkligheter.

Han flyger svept i sin trollmantel genom öde rum.

Hans mäktiga skägg fladdrar i vinden.

Hans allvarliga och kraftfulla läppar tyckas slutna efter att ha utdelat befallningar som inte tål motsägelse.

Denna mäktiga uppenbarelse har varit urtypen för alla moderna framställningar av Gud själv och av Gudasände vise män.

Michelangelo har upprepat sin mäktiga skapargestalt i den som gav form till den gudomliga viljan i tio Guds bud.

Moses.

Han är huggen i marmor och framställd i det ögonblicket då han trädde ut ur sina i berget och vredgad över att se människorna dansa kring guldkalven.

Det väldiga skägget ger karaktäristik åt detta ansikte.

Med två fingrar snor han i det.

Otålighet och inre uppror förråder sig i den gesten.

Assyrierna och babylonierna hade som symbol för kraft långt skägg vilket de tydligen vårdade sig om vid det tillfällen då männen skulle lägga deras manlighet i dagen.

Det konungar och furstar vilka drog ut på jakt mot lejon bar alla välfriserat skägg som synes på det marmorreliefer vilka beskriver dessa jakter.

Bildframställningarna tillhör de största konstverk jorden frambragt.

Samma inställning till skägget förråder sig hellenerna skapande.

Då det framställer Jupiter, överguden, är det alltid som en kraftfull gestalt med skäggigt ansikte.

Hans mun har inte alltid det väldiga allvar som han tycker bör utmärka en övergud.

Jupiter var i hellenska myter framställt som en mycket förförisk gud och hans karaktär var en ganska orolig.

Han sneglade ofta mot både gudinnor och jordiska kvinnor.

Hans mun bar därför ett milt uttryck.

Och när någon av hans bravader framställdes till exempel på grekiska vaser så ler han ofta i det yviga skägget.

Ett leende som tydligtvis hade en förförande verkan på det kvinnliga väsen han ville erövra.

De grekiska ynglingarna som tävlade på stadion hade visserligen inte något skägg till en början.

Men i medelåldern hade de så mycket ofta.

Ämbetsmän, vältalare och vise framställdes alltid med skägg.

Det är omöjligt att tänka sig Sokrates utan skägg.

Silenerna och faunerna hade deras särskilda art av skägg, bockskägget.

Själva ordet antyder den karaktär man velat ge åt dem.

Bockens egenskaper var brunst och vildhet.

Genom dessa lockade de nymferna till lösläppta kärlekslekar.

Man har svårt att tänka sig en faun som pressar vindrutorna mellan sina läppar om inte den röda musten runnit ut i ett gråsprängt skägg.

De romerska kejsrarna hade ända till Hadrianus inte något skägg.

Julius Caesar den första i raden var skägglös och betraktade sig kanske på grund därav särskilt förförisk för kvinnorna.

Han tycks däremot ha hållit mycket styrt på sitt hår för han var förbittrad över att det visade tendens att palla av honom.

Ingenting fröjdade honom så mycket som den lagerkrans han hade rätt att bära och den skylde blotterna i hårbeklädan.

Det hjälpte tydligtvis inte att han bad till Venus om att få mer hår.

Han var ganska skallig när han mördades.

Om kejsar Hadrianus anlade skägg så berodde det på att han svärmade för allt grekiskt och gärna ville likna de grekiska vältalarna.

Det måste nästan framställas alltid med skägg.

Sedan Hadrian i tid kom skägget åter på modet.

Den följande kejsarna hade nästan alla skägg och tycks ha låtit det växa ganska vilt.

Man behöver heller inte fråga hur muhammedanerna föreställde sig Gud.

Muhammed själv hade ett dyvligt skägg.

Det var en helig prydnad och en symbol för kraft.

Det kan man förstå därav att en av de förnämsta eder som muhammedanismen känner är att svära vid profetens skägg.

De barbariska folken som sedan övertog det antika folkens kultur var alla skäggbeväxta.

Tacitus skildrade gamla germanerna som beneberbati, som välbeskäggade individer.

Det ansåg ju också vara ett tecken till skrämmande vildhet alltså av skägg som nästan dolde hela ansiktet.

Romarna som hade att kämpa mot de vilda skäggbeväxta germanerna och gallerna skulle låta sig skrämmas av barbarernas skäggbeväxt.

En spekulation som emellertid slog fel.

Vår nordiska mytologi framställde den kraftiga krigsguden Odin som en man med skägg.

Och det båda korparna som gav honom budskap från all världen satt skyddade bakom hans yviga skäggbeväxt där det inte flög omkring i jordens riken för att se vad som därförs gick.

Även raser som hade klen skäggbeväxt dyrkade skägget som en sinnesbild av kraft.

Det bästa beviset därför är att till exempel egypterna hade detta betraktelsesätt och det ligger i att de som representerade makten och därför ville vara imponerande framställdes med lös skägg.

På egypternas bildframställningar har vissa figurer alltid lös skägg deras gudar och deras förstar.

Gudarna har alltid krokigt skägg förstar och koningar har däremot rakt.

Därmed är inte sagt att de billiga framställningarna i egyptisk konst inte rör sig med skäggiga personer.

Alla, eller åtminstone de flesta framställningar av fångar tagna i krig visar män med skägg.

Att både hår och skägg spelade en viss roll vid namnbildningar känner vi nog alla från Nordens historia.

Harald Hårfager, Sven Tveskägg är namn som bevisar detta.

Att skägget i allmänna talesätt spelar en viss roll vet varenda människa.

Att le i skägget är något mycket uttrycksfullt för det betyder att man tiger om sina tankar och döljer dem för all världen.

Man laddar upp, besäker på sin sak men förorder ingenting.

Ett vanligt talesätt är tvisten om färgen på påvens skägg.

Då påven aldrig får ha något skägg är det överflödigt att tvista om färgen på det.

Och talesättet användes därför att beteckna alla tvister som är överflödiga.

Eftersom det inte kan leda till någonting.

Att skägget var en helig prydnad kan man förstå av de verkningar som utlöstes då man vanvördigt berörde detsamma.

I ett fall under Roms historia utlöste ett vidrörande av en senators skägg ett blodbad i hela Rom.

Händelsen är skildrad i Livius och den är skildrad i ett språk som är oförglömligt.

Jag återger den här ordagrant i översättning.

Efter romarnas nederlag mot gallerna vid Alea utrymdes Rom.

Sedan man under tiden satt borgen i försvarstillstånd så gott sig göra lätt i rådande läge.

Återvände de gamla hem och avväntade fiendens ankomst ståndaktigt beredda för döden.

Det bland dem som hade beklätt kuruliska ämbeten klädde sig i sina praktfullaste processions- och triumfatorsdräkter och satte sig på elfenbensirade stolar mitt i sina hus för att dö i sin forna lyckas, äras och tapperhets skrud.

Gallerna, vilka stridsiver under natten svalnat trängde följande dag in i staden genom den öppna Porta Colina utan någon mordlust.

De kom fram till Forum och tittade på templen och borgen vilken var det enda som hade ett krigets utseende.

Sedan de kvarlämnat en mindre skyddsvakt för att de bli anfallna från borgen eller Capitolium än de vore skingrade begåde sig ett olika håll ut på de folktomma gatorna.

Några rusade ihop till det närmaste husen andra till det avlägsnaste det gick som om just det var ett orörda och fulla byte men så blev de skrämda av själva ödsligheten och återvände i skaror till forum och dess omgivning för att de överraskades av något syende knep under sitt kringströvande.

Här fanns det i det emellertid nästan mer betänkligt att gå in i det förnämnas öppna atrier än i det fattigast tillbommade hus.

Ja, det såg nästan med värvnad på de män som satt i husens förgårda och som redan genom sina paktfulla dräkter syntes de vara mer än människor och genom det majestät som uppsynen och den pasta blicken röjde tycktes de likna gudar.

Medan det stod där liksom inför gudabilder sägs en av de gamle Marcus Papirius ha väckt en gallers vrede genom att slå honom i huvudet med sin elfenbensstav då han kände på gubbens skägg att det var långt som hos alla på den tiden.

Med honom började blodbadet och det andra nedhögs på sina stolar.

Sedan så det förnämste dödats skonades inte ett liv.

Husen revs ned, plundrades och sattes i brand.

Det finns ett annat ställe i världslitteraturen där beröringen av ett skägg utlöser en fruktansvärd hemdeakt.

Det är i Tyrsås, Don Juan.

Scenen är för våra moderna begrepp kanske alltför överdriven för att göra ett starkt intryck på oss.

Men den hade på samtiden en väldig och uppskakande verkan.

Don Juan har gått som en förstörande makt över kvinnorna och särskilt har han förstört ett kvinnligt döde.

Hennes far ligger död i sin sarkofag, vanärad och Don Juan kommer ner i gravkammaren med en bekänt.

Alltså nu händer det skildrat med en kuslig kraft.

Don Juan smyger sig fram till sarkofageln dit inbjuden av den döde, vilken som en vålnad visar sig på honom.

När man kommit fram säger betjänten: Don Gonzalo vilar här.

Don Juan säger, mannen som jag döden gav han en dyrbar gravvård fått.

Betjänten: kungen har den beställt, läs vad som där skrivet står.

Don Juan läser: Herrens trogne riddersman, här ser hämndens timma an som snart för en usling står.

Lustig inskription minns han.

Jaså hem för mig du tigger gamle stenskägg.

Lycka till!

Nu rycker han i stenbildens skägg.

Och betjänten skriker: herre ej din kraft förspill i hans skägg hans styrka ligger.

Don Juan till stenbilden: Jag erbjuder som ni vill att ikväll med mig suppera och om ni har allvar menat skulla då vi duellera fast med svårighet förenat och man har ert svärd förstenat.

Bekänten, det är mörkt och tid att sova.

Herre, bäst att gå tillbaka.

Don Juan säger, att död man frukta syns mig både fegt och lågt.

Om man inte fruktar män som i sin levnads styrka står och har kropp och alla sinnen ska man frukta död man då?

Nej, i morgon till hans gravkor dit han en bjödmig jag går så se villastad min järvet och mitt mod beundra må.

Då sker en hemsk scenförändring i det sarcofagens lock vänder sig om och en måltid av hemska ingredienser serveras den brottsliga och bekänten.

När Don Juan ska taga för sig av rätterna sträcker den död ut sin hand och griper Don Juans bespöklig röst för att kunna han hemd över den brottsliga.

Min eld är ringar mot en eld som själv du valt till Guds rådslag är Don Juan outgrundligt underbart och han vill din synd ska strappas av en död mans hand idag.

Den som skyldig är betala.

Detta bjuder Herrans lag.

Hörde bränns, skriker Don Juan, så hårt du trycker.

En dolk stöt ska jag snart döda dig, men ack förgäves.

Blott i luften stöter jag.

Hör, jag bedrog din dotter till hon märkte vem jag var.

Lika gott du vann dina avsikter.

Don Juan kallar hit en sakristan, byggt och avlösning du mig unde.

Du för sent, de ångrar ta sig den döde.

Den som skyldig är betala.

Detta bjuder Herrans lag.

Hela sakrofagen sjunker ned med Don Juan i avgrunden.

En elds flamma slår upp på graven.

Bekänten skriker, Gud i himlen, hela kyrkan står i eld och låger snart.

Helt plötsligt blir allting mörkt och tungt i valven på nytt.

Bekänten är ensam i mörkret.

Han rusar hem, berättar om händelsen för rådet.

Väl i veten att Don Juan från kommendadoren stal vad han kärast har i världen, ära liv.

Och vid hans grav igår kväll i bildens sten skägg drog han under skämtlig tal, bjudande den döde till sig.

Ve att det sig så begav, till den döde kom och bjöd oss i sin tur på aftonvad.

Sen vi ätit under tusen förbud av gruligt slag, hand Don Juan tog i handen med sådant kraftig tag, att till döds han honom klämde med det orden.

Gud, vi har bjudit döda dig till straff för dina synders långa rad.

Den som skyldig är betalde, detta bjuder Herrans lag.

Det var verkan av att rycka en stenbild i skäggen.

Jag kan inte låta bli att i detta sammanhang berätta en historia som rör en förgiftning, där skägget spelade en viss roll.

Historien som jag går att berätta rör sig om det fruktade Borgia-släkten, men för att helt förstå den måste jag en smula beskriva tiden och miljön.

I Vatikanen finns det så många praktrum som är utan verkan på grund av deras tomhet och prålighet.

Kommer man in i det rum som kallas Borgianas rum, så slår det en hur personligt, enkelt och smakfullt allting är.

Målerierna på vägen föreställer bland annat kesaren Borgia, han var framställd med skägg, och han införde moden med skägg på den tiden i renaissancen.

Säkert var han en av de egendomligaste gestalterna renaissancen frambrakt.

Med tanke på honom spekulerar man ännu över om människan födes med ett sant vete.

Det ser inte mycket ut till det när man ser på kesaren Borgias liv.

Han var son till en pove.

Självklart får en pove aldrig varken gifta sig eller ha barn, men Alexander och Borgia hade tre, av vilka två är mycket bekanta, Lorezia och kesaren.

Den tree dog innan han gjort något ont här i världen, och det var kesaren som var skulden till hans död.

Båda bröderna begav sig nämligen en kväll i väg till Suteos modren.

Endast en kom tillbaka, kesaren.

Man misstänkte att den andra blivit mördad, och dessa misstankar bekräftades snart. 300 fiskare sändes ut att söka efter hans lik i Tiborn.

Mycket riktigt, man draggade upp det och utställde det offentligt.

Alla som såg det försäkrade med djupaste övertygelse att de aldrig någonsin i världen hade sett ett mer välmördat lik.

Det måste ha varit en mycket skicklig man som gjort det, och bara kesaren kunde komma ifråga.

Poven bävade.

Hade kesaren mördat sin bror så kunde han också mörda sin far.

Händelserna utvecklades på ett annat sätt.

Poven öppnade snart vatikanens portar för kesaren, och nu började ett samarbete mellan de två männen som gick ut på att skapa världslig makt åt povedömen.

Det gällde till en början att skaffa pengar.

Poven inledde sin sådan aktion genom att göra en lag som bestämde att Poven skulle ärva alla rika män i Rom när de dött.

Sedan lagen gjorts gav det många fina middagar i vatikanen och folk dog som slugor efter de middagarna.

Och Poven blev ganska rik.

Det var klart att man inte precis längtade efter att bli bjuden till middag hos hans helhet.

Det var också klart att det skulle uppstå många som ville ge Poven förgiftade sopper igen.

Han förföljde dem alla.

Inte för giftets skull.

Han var sin ungdom van att äta gift och man påstod att när han var 40 år var han så giftig att när han bet nån så dog det.

En sådan sammansvärning hände medåt i den historia där skäget spelar en roll.

Poven hade genom sin hemliga polis fått reda på alla personerna i sammansvärningen.

De bjöds till middag i vatikanen och säkert gick de mycket skräckfyllda till den måltiden.

Rummet hade flera ingångar.

Då två i sammansvärningen kommit in kom de andra från de motsatta ingångarna och snart var hela sammansvärningen samlad i rummet.

Poven kommer in, bälsignar sällskapet det härligaste rätter bäras in, måltiden börjar.

Dem om sällskapet skräck när de finner att en munskänk står till höger om Poven och avsmakar all maten.

Till vänster står en kock och en annan som dricker en klunk av det vin som serveras Poven.

Allt som Poven åt och drack var alltså inte förgiftat.

Då kunde man begripa hur det var med allt annat.

Alla i sammansvärningen begrep.

Stämningen blev hemskare och hemskare och allra hemskast där Poven själv höjde två fingrar och förklarade att alla säkerligen behövde en kyrkans man att tala med.

Ett rum var i vatikanen avsett för varenda en av dem som deltog i middagen.

Då man kom dit in mottogs man av en skepnad klädd i hel svart dräkt med ett par hål till ögon.

Det var alltså domaren som skulle dömma dem.

Viktfadern som de måste vikta sig för.

Alla viktade sig.

Självklart hade alla blivit kroppsligen undersökta innan de släpptes in till middagsbordet.

Man kunde ju inte veta om det inte gick med dolk eller andra hemliga vapen till middagen.

Man gick emellertidigt inte till borgernas middag utan att ha borgernas motgift med sig.

Som man inte hade någonstans att förvara det hade man det inte i kläderna utan i skägget strax under hakan.

Så snart viktfadern gått och man blev ensam tog varenda en fram motgiftet ur skägget och slök det.

Menack!

Poven hade inte lagt något som helst ju varken matet eller vinet.

De dog allesammans ur motgiftet.

Det var så mycket om skäggets ödespringande makt.

Nu ska jag till sist säga några ord om ett väsen med skägg som uteslutande sprider glädje omkring sig.

Vid jularna, barnens högtid måste man tänka sig visdom och barna sinnesförenade.

Och man skapade då en mytisk gestalt, jultomten.

En liten man med vitt skägg som hade alla goda gåvor och som bad dem till människorna i jultomtens gestalt.

Och nu önskar denna jultomte genom mig till alla radiolyssnare i Sverige en god jul.

Det var Ernst Norlind som talade om skägget.