Intiman jubilerar

”Vid dagens slut i sena höstekvällen, vi samlats här i denna lilla sal, belägen nästan under jorden, men ostörd utav gatans larm. Ett samtalsrum, en confidence, där vi får öppna våra fulla hjärtan inför en liten comité. Intimt, det är vårt sällskaps lösen.” Dom orden inledde för jämt 50 år sedan, en kort men betydelsefull epok i den svenska teaterns historia. Den 26 november 1907 invigdes vid Norra Bantorget i Stockholm, Strindbergs och August Falks intima teater. Om dess förhistoria ska vi låta Johan Falk berätta, som son i huset och författarens fadderbarn. Själv har jag naturligtvis inte några som helst personliga minnen av Strindberg eller intima teatern, född som ge i först några år efter den lilla teaterns start. Men en barndom och en ungdom i tecknet av ett enda allt överskuggande namn, har väl skapat en slags förtrogenhet med, jag vågar kanske säga, en så intim och intuitiv känsla för vad som för ett halvsekel sedan hände en grupp unga människor under några outplånliga år, att det för mig faktiskt närmar sig det upplevdas värld. I hemmet talades ju mest Strindberg, både i skämt och allvar citerades repliker från hans pjeser, uttryck som han fällt, för allt arbete och alla tankar kretsade ju kring honom och hans verk. Han var för oss dramatiken med stort D, någon annan räknades inte med. Det oerhörda intryck han en gång gjort på intima teaterns unga garder, skapade en livsstil, en mänsklig samhörighetskänsla, som det för en ung man som växte upp bland dessa högst aktiva minnen, kanske sedan fordrade något av självövervinnelse att stå fri emot. När man ser tillbaks på vad som där hände åren 1906 till 1910, så rycks man med av din mot, den glada frejdighet, som under många svårigheter, motgångar och dagliga bekymmer, i alla fall bidrog till skapandet och genomförandet av ett av de särägnaste teaterföretag som existerat här i landet. Min far, August Falk, var på sätt och vis teaterbarn. Hans far med samma namn var kamrer på Dramatiska teatern, legendarisk för sin ovilja att behöva betala ut ens en femma ur Dramatens kassaskåp. Falk junior började som skådespelare i landsorten, till och med en ganska vidsträckt sådan, för tillsammans med Ivan Hedqvist drev han ett tag ett eget litet teaterföretag i Sankt Petersburg. Efter återkomsten till Sverige hade han turnésällskap i landsorten, där bland annat August Palme var gäst. Palme hade gjort flera stora Strindbergsroller, och hos min far vaknade nu tanken på att i Sverige föra fram Fröken Julie med Palme som Jean. Premiären i Lund den 18 september 1906, bevistad och bejublad av studenter och akademistat, väckte eko. Efter en månad måste Palme återgå till sitt Stockholmsengagemang, och August Falk övertog då Jeans roll mot Madame Björlings Fröken Julie. Och då hände det. I november samma år tar en ung man, 24 år gammal, mod till sig. Han anhåller om ett samtal med den åldrande diktaren, och går på darrande ben uppför trapporna i huset på Kalavägen. Strindberg hade tydligen sett honom genom fönstret, för han öppnar genast, står stilla och granskar den unge mannen. Så sprider sig ett vänligt leende över hans ansikte. Han sträcker fram handen och säger ”Ni heter August, ni heter Falk, välkommen”. Först senare förstod den unge mannen vad det där egentligen betydde. Nämligen att Strindberg i det mötet såg sin egen ungdom förnyad. De hade båda samma förnamn, och Falk var ju Strindbergs alter ego i hans ungdomskampverk Röda rummet.

Det var ett spel av makterna som Strindberg mötte med ett igenkännande leende. När den gamle och unge August skildes åt efter det samtalet, var deras enda tanke och gemensamma önskan den. Att i Stockholm skulle skapas ett forum, en teater för Strindbergs dramatik. En bra inkörsport till ett sånt företag blev också den mycket stora framgången med fruken Julie på Folkteatern i Stockholm i december 1906. Nu började en hektisk tid, var finna en lokal. Men ödet, eller makterna, let i en tidningsannons tala om att vid norra Bantorget fanns att hyra en hörnbutik med utställningslokal och lagerrum och att lokalerna dessutom garanterades fuktfria och försedda med centraluppvärmning, toaletter, wc och elektrisk belysning och vad kan en teaterledare mera begära. Men av lagerlokalerna blev det efter tusen och en svårigheter ett lite smycke. En teatersalong i djupgrönt och gult med 161 platser, ett rökerum med gyllenlederstapeter och möbler i buffelhud för publikens herrar, en salong i siden om Ahogni för damerna. Allt kostade den för den tidens stora summan av 45 000 kronor och allt på kredit. Premiären inföll den 26 november 1907 med nyskriven prolog och nyskrivet kammarspel Pelikanen. Vad som sen hände under åren fram till teaterns sista föreställningar i december 1910 är inte jag den som ska berätta om. Men en solig liten historia från våren 1908 tycks med så betecknande för hela den lilla teaterns våldsamma balansgång mellan hopp och fruktan. Allt var så svart, björnarna var så många och elektricitetsverket hade hotat, för vilken gång i ordningen, att stänga av strömmen till kvällens föreställning. Med döden i hjärtat men med desperationens mod ställer August Falk en morgonklochanotta sina steg ut mot prins Eugéns Valdemars udde. På vägen upp från grinden får han sällskap med en kammarherr som förfrågar sig om vikten av det onekligen morgontidiga ärendet. När han fått veta det skakar kammarherren betänksam på huvudet men lovar till sist att gå och höra efter om prinsen vill ta emot. Efter en stund kommer prins Eugén i morgonrock ner i salongen och August Falk får framlägga teaterns ekonomiska bekymmer och prinsen hör tåligt på men kan till sist inte avhålla sig från frågan ”Men varför kommer ni just till mig?” Och då sprang det fram ur djupet av ett ungt och sargat teaterledarhjärta ”Jo, erskunglig höget, nu har jag varit hos en sån sju jäkla massa brådshandlare att jag inte längre visste vart jag skulle vända mig.” Och den kulan visste var den tog. De 800 kronorna utbetalades prompt. Och sen kom den framgångsrika premiären i påsk som räddade teatern från konkurs. Den gången. Strindbergs Intima Teatern är en ny teaterhistoria. Den har blivit mycket omskriven, kanske inte minst av utländska teaterhistoriker som betonat dess sammanhang med alla de berömda försöksscener som en gång växte upp kring varsin uppgift och idé. Intima Teatern var ingen experimentscen i gängse mening. Men genom att slå vakt kring en enda diktares verk stimulerade den honom i hans åldershöst till förnyat dramatiskt skapande. Under tre år framförde teatern 24 Strindbergspjäser med 1147 framföranden. Vilket stöd för en dramatiker. Och genom sin blotta existens bidrog den till uppkomsten av kammarspelen. En dramatisk skatt utan vilken svensk teater skulle varit bra mycket fattigare. Till 50-årsminnet har gamla intimansensamlel samlats på nytt. Många av dem är ännu aktiva inom teatern. Alla är de fyllda minnen från en stimulerande tid vid en ung kampglad scen och av närheten till en stor diktare. Ikväll får vi vara med och lyssna ett tag på deras samtal. Här sitter nu Alrik Kjellgren, Falks närmaste medarbetare, sedamera kanslist på operan. Här är vidare Manda Björling, länge en av våra främsta teaterpedagoger. Så är det skådespelarna Anna Flygare-Stenhammer och Gösta Gustafsson. Och operettrekissören Nils Johannesson. Och från Göteborgs stadsteater har Helge Wahlgren, rekissör och Maria Schillknecht, rest upp. Och från Köpenhamn kommer vidare Fanny Falkner, den unga konstnärinnan som blev Strindbergs sista förälskelse, Hans Svanewitt. Melodin i samtalet är naturligtvis ”Minst ni”. – Minns ni när vi första gången träffade August Strindberg? – Jaha, du och jag Alrik Kjellgren. Tillsammans med Anna Flygare, Nisse Johannesson och Helge Wahlgren. Var bland de som först presenterades vid den första repetitionen. Strindberg frågade mig, drömmer ni om att spela Hamlet? Jag visste inte vad jag skulle svara. Jag hade ju endast spelat en roll i hela mitt liv då. Och jag tyckte att det lät väldigt övermodigt att drömma om denna stora roll. Jag svarade, jag drömmer tills vidare om att bli skådespelare. Och då sa Strindberg, varje ung man bör drömma om att spela Hamlet. Vilken spänning vi väntade på att få se Strindberg som regissör. Vi fann ju snart att inte ens i den egenskapen hade han någon vidare lust för grovgöra. Sitta med vid de dagliga repetitionerna. Säga vad man skulle stå och gå och sitta etc. De första replikerna ni hörde fälldes av Gösta Gustafsson och Helge Wahlgren. Nu tar Anna Flygare Stenhammar ordet. Däremot gav han efter sina mer sporadiska kontrollbesök vid repetitionerna en ingående personinstruktion till var och en av oss i sina små biljetter. Som vi nu nog är så glada att ha kvar. Tänk att jag minns du Anna. Det är Maria Schillknecht som avbrutor henne. Jag minns när vi spelade, det var alltså 1908. Jag var ju inte med från början, jag kom inte för något efter. Då tog vi upp repris på Bengts hustru. Då fick jag Amanda Björlings rollmärket. Efter generalrepetitionen kom Strindberg upp som vanligt på scenen. Då kom han fram till mig och tittade på mig en stund. Jag tänkte nu får jag regi. Då sa han ”Fröken ser längre ut på scenen än i verkligheten”. Jag tänkte man måste väl svara någonting. Då sa jag ”Jag tycker Herr Strindberg att det är olämpligt för rollen”. ”Det är ju alltid bra att vara ståtlig” sa Strindberg. Och gick ifrån mig. Då gick han direkt fram till min nuvarande man Helge Wahlgren. Då stirrade på honom en lång stund rätt i hans sikte. Sa ingenting. Såg en vän ryggen och gick. Den unge mannen var mycket förklossad. Han var ju övertygad om att Strindberg tyckte att han var så förskräcklig att han inte kunde säga någonting. Men dagen därpå fick han en av de små biljetterna som alltid kom dagen efter. Och där stod ”Hoho” som det alltid stod höger till höger. Jag skriver detta för att säga att ni gjorde rollen riktigt och rätt i alla avseenden. Ja det här är inte ordagrant men ungefär. Och jag skriver detta därför att ni förtjänar uppmuntran. Och jag fick också en biljett då. Och den stod ”Ni passar tydligen inte för det sentimentala” ”utan kommer säkert att passa bättre för karaktärsroller.” ”Rollen i fråga är dessutom odräglich” ”då den ideligen driftar den odrägliga eviga frågan.” Det var alltså egenskapsfrågan förmodligen han menade. Men som regissör lydde hans huvudtes ”Förenkla det materiella bagaget.” ”Och bäst borde det enligt hans tanke förverkligas genom införande av draperibana.” ”Varigenom också det enklaste vardagsskildringar” ”till exempel faderns, kunna lyftas till ett högre plan blir stor tragedi.” Draperibanan genomförde vi, jag vet inte om ni, drottning Kristina, kanske Svanewitt också. Delvis i Svanewitt. Jag minns det var underbara tunga sammetsdraperier i Ljöros som han älskade att experimentera med med alla möjliga slags belysningseffekter. Ja Anna, minns du, och minns du Fanny Falkner, minns ni på ettårsdagen av teaterns invigning? Då skulle ju Falk ställa till en extra fin liten fest där nere och då hade han vidtalat dig Anna och dig, Fanny, att ni skulle dansa för Strindberg på scenen och Strindberg skulle sitta i salongen. Och så skulle han ordna så att ni fick olikfärgade belysningar på er. Och du hade skaffat, du Anna, hade skaffat dig en mycket vacker violett sammetsklämning och Fanny hade skaffat sig en grön, lusgrön, mycket vacker och så dansade ni den då mycket moderna Boston-valsen. Och Kjellgren stod i kulissen och satte på belysning i olika färger. Strindberg satt i salongen och var henförd. Och han roppade och dirigerade rött ljus, grönt ljus, gult ljus och Kjellgren lydde förstås. Och så minns jag, jag stod ute i kulissen och hörde hur Strindberg i salongen sa ”Mera, mera” så fort det saktade av, ni trodde det var färdigt. Och ni fick börja om igen. Jag trodde faktiskt i slutet att ni skulle svimma men ni gick ju aldrig i slutet. – Nej, det gjorde jag inte alls. – Vad du inte är. Jag hittade i falksbrev häromdagen att Strindberg blev så förtjust att han i ett brev föreslog att i det då påtänkta uppförandet av drömspelet inlägga fantasidanser, balletter kallar han det för, för dig och mig. Du skulle dansa en valtojfull vals och jag, som han kallade det, dansa ner dig med en backfuga. [Skratt] Ja, annars var det som mest intresserade Strindbergs egenskap att det var regissör, skådespelarnas tal, diktion, replikbehandling. ”I begynnelsen var ordet” citerade han ofta. Ja, det kom mig att tänka på ett brev som Strindberg sände mig till teatern. Nu var turen kommit till Alrik Kjellgren. Det var i juni och vi spelade nämligen, tack vare påsksuccén och tack vare dig, kära Anna, så spelade vi ända till den sjuttonde juni. Och då fick jag det där brevet ifrån honom, där han bad att jag skulle komma upp till honom. Han skrev så här, ”Bästa Herr Kjellgren, då ni nu ska upp i den högre lyriken och den högre flykten måste jag säga er en sak. Ni måste läsa vers varje dag. Er stämme är något spröd och tunn, ibland skrällande. Ni slarvar med uttalet, sväljer konsonanter och talar för fort ibland. Staccato istället för legato. Nåja, vill ni lära er fortsatte han, täng ner er solsång utan till och kom och läsa den för mig. Så ska jag säga er talets hemlighet bättre än så här. Ni talar riktigt i ton och stämning men det ska klinga vackert. Kom när ni kan solsången, det är jag sjunger en sång. Och säger alla kvinnor, överstruket och ändrat med Stenbergs stil ovanför, damer att jag tar emot varje dag ett till tre och sex till sju. Nåja, när säsongen var slut vid midsommar så flyttade jag ut till Odnö. Och där gick jag i en vacker björkdunge och läste in solsången. Och en vecka efter midsommar så reste jag till Stockholm igen på den gamla hideliga skärgårdsbåten Dalaröström, bevepnad med en bukett linea som jag plockat på Ornö. När klockan var ett så ställde jag stegen till Kalavägen där Stenberg då bodde och gick upp, darrande och nervös och ringde på mina tre inlärda ring på dörrklockan. Stenberg kom själv och öppnade, iklädd sin korta bruna skrivrock. Han tog emot mig vänligt och med sitt intagande leende sa han ”Jasså, det är solsången som kommer.”

Jag bockade mig och överlämnade linea-buketten som jag hade talat om från honom som jag hade plockat i skogen på Ornö. Då blev han intresserad och berättade att Ornö var en av hans gamla sommaröar. Och så satte han blommorna i ett glas på skrivbordet. Sen började han läsa av dikten vilket jag naturligtvis gjorde med all den entusiasm och lyrik som en 24-årig ung skådespelare var i stånd till. – Men dritte du inte? – Ja, just det. Ja, Stenberg, nu avbryter jag inte utan litar med att läsa dikten till slut. Men så följde en paus. Och så komplementerade han mig för min uppfattning av dikten. Men! Ja, nu började männet. Jag skanderade för mycket den här pisten och tog för mycket stakat och forserade. Jag borde tala långsammare ibland. Och så följde ett omtagande av vissa ställen i dikten. Och många, många visa ord fick jag från Stenberg den gången. Efter en halvtimme ungefär så var lektionen slut. Jag tackade och gjorde mig beredd på att gå min väg. Då sa Stenberg, vänta lite. Och därefter gick han efter en bok i grönt lärvspand och satt sig ner vid skrivbordet och öppnade permen och skrev någonting på försitsbladet. Det var hans sista diktsamling ordalek och småkonst. Därefter räckte han mig boken. Ja, jag vet inte riktigt hur jag såg ut när jag läste vad han hade skrivit. Till Alrik Hellgren. Vänligt, tacksamt från August Strindberg. Jag bara vet att jag nästan sjöng genom jorden och stammade fram någonting sånt här. Förstår ni? Ja, men Herr Strindberg. Jag vet inte hur jag ska kunna till och med upp det här. Nej, nej, nej. Alldeles för mycket, Herr Strindberg. Och så har Strindberg avbrytt mig med sitt strålande leende. Och så sa han det här märkliga orden som jag aldrig kommer att glömma. Ni har ju givit mig blommor, så får väl jag ge er mina dikter. Ja, sådan var Strindberg mot oss ungdomar. Undra på då om det var en överlycklig ung man som med boken i hand for tillbaka till ordne. Apropå instruktionen om hur du skulle tala så ska jag citera honom igen. Orden ska vara som perlor uppträdda på en tråd. Inte dig att skramla som en ask. Ta det brett och legato. Njut av att höra er egen röst, skriver han till mig. Och i samma veva skriver han till Falk. Ibland rent av snattrade du och flygade. Det var i bandet. Tala tydligt så behövs inget miner och schester. Bede dig att saga vartenda ord som är gammaldags. Inga sårande understrykningar som publiken finner förorlämpande. Och där kommer vi just till något som Strindberg hade upptäckt under han satt med vid repetitioner på fadern. Och som kommer hon att upphöra med sin dagliga närvaro vid dem. Mina förfärliga repliker kan jag inte uthära att höra slungas emot mig dag efter dag. Mildra dig har varit för sträng. Dämpa dig har varit för hård. Och så nu ber jag för all framtid och genast att varje hon mot religion eller det heliga strykes ut. Börjande med fadern. Det ska befria mig ur denna disharmoni med mig själv. Du är ner hos er låter förkunna falska läror. Dem jag nu predikar emot och inte bekänner längre. Uderhuvudtaget så var han ju annars inte rädd för strykningar i texten. Han hade till och med den tilltro till skådespelarna att han gav dem frihet att göra om hans repliker. Inte sant var det Algren? Ja han sa tumma gärna på replikerna om ni får dem att ligga bättre i mun. Skarva om ni vill men laga bara att det blir svart på tal. Det där stämde mycket illa med den uppfattningen som delvis blev till reageri. Att skådespelarna inte skulle våga spela ut för att inte inkräkta på författarens område. Det var ju Stockholms första intima teater och de var väl ovana vid det spelsätt som vi hade. Men den dämpade tonen kom ju av att det var en liten scen, en liten salong. Och där självfallet sänker man ju både rösten och uttryckerna. Om man spelar i ett stort salong. Det fanns ju ett annat fall då han var sträng mot skådespelarna. Det gällde entréerna. De fick inte göra en entré på scenen med aftontidningen i huvudet och cigarren bildligt talat ännu hängande i mundgipan. Länge skulle vi vänta ut i kulisserna. Rusa inte in och stör, glid in i situationen, stå i kulissen och ta ton av det innevarande. Men hellre fick skådespelaren tjasa ut och ta med sig det innevarande stämning. Han ska lämna något kvar av sin roll. Helst skulle vi hålla kvar den här stämningen ända ute i foyerna, in i logerna. Skådespelaren ska hålla kvar tankarna inne på scenen. Hans själ ska stanna kvar fastän kroppen går ut. Men den där tystnaden som du talade om, den nödvändiga som sagt var av det lilla rummet. Men den blev faktiskt något för oss mycket karaktäristiskt. Den meddelades ändå ut i publiken. Denna grej som en sorts andakt som tystnaden skapade. Ja det har jag hört många säga. De gav oss ofta namnet Strindbergs, inte skådespelare utan förkunnare. Men till mig skrev han att förkunna inte från scenen. Det var efter studenten i spöksådaten. Men det var publiken som gav oss namnet förkunnare. Strindbergs lilla skala apostler som någon landsordstidning kallade oss. I medlemstid så hade han ett rörande intresse för allt som angick oss. Och brev inte för allt vimlar av instruktioner och skisser till och med. Han tyckte vi skulle vara klädda. Kommer ni ihåg när vi repeterade Svannevit så besvärades Strindberg mycket av våra mörka vinterkläder. Och bara till nästa repetition klä oss ljusa sommarkläder. Det gjorde vi ju också. Så tyckte han att jag under repetitionerna hade ett något gammalaktigt leende. Och han föreslog att jag skulle när det gällde att maskera mig så skulle jag lägga mig till med ett skägg för att bli yngre. (Skratt) Ja just. Titta på teckningen till en liten krage. Logo med snibbar som han har gjort i ett av breven. I motsats till den tidens moderna kragar halshjärnan som är orysliga skriver han. Kragen skulle väras utan Benjamin i påsk. Och likadant hade han strax bredvid det tecknat en kofta och matroshatt som jag som Eleonora skulle bära. Ja till och med om sminkningen till den rollen yttrar han sig. Flygare ska behålla sin näsa. Den klär henne dock bäst avfärs. (Skratt)

Ja och ändå mycket mer vår Nogusei har plockat fram. Särskilt vår unge direktörs brev. Men allt formar sig till slut bara. Till ett jättetack för allt vad Intima Teatern gav. Allt ifrån denna dag för 50 år sedan. Ja. Gösta Gustafsson och Nils Johannesson har också ett par historier att berätta. Ja jag minns en episod från första året. August Strindberg hade målat en tavla som ni vet tänkte få igen. Under så stod det vågen målad med tummen i olja av August Strindberg. Den tavlan inspirerade mig eftersom jag på den tiden målade lite själv i smink. Jag tänkte göra något liknande ja. Jag tog en kartong och målade ett åskmål med purperkantor i en solnedgång. Symboliskt. Som avspeglade sig i ett grovigt hav. Ja det fanns inte så många färger i sminkningen. Ja själv tyckte jag att den var mycket vacker. Jag nubbade fast den på min låstör som låg alldeles vid ingången till teatern. Nu brukar som vi kant Strindberg alltid fastna promenader om morgonen från blåtornet till teatern. Det kunde ha hänt att han gick in på sin kära teater och tittade lite. Han hade ju egna nycklar. Ja visst exakt. Det hände att jag övernattade på en chasslong i Poagén. Jag hade som bekant mitt föräldrahem i en sydligare stad så det var lite svårt med nacklosskiv. Den snälla städerskan som hörde att dörren öppnades till ingången kastade kvickt en matta över mig. Det var tur för mig för det var Strindberg som kom. Han stannade framför min dörr. Jag förstod det enast för han ställde sig och mumlade några ord som jag tyckte lät som… Sen gick han vidare in i Poagén och ställde sig som vanligt och tittade på väggarna. Och gick ner till sceningången och kastade en blick dit ner. Ja och jag var glad att han inte satte sig på min chasslong. Då hade makten gjort mig olycklig. Men som väl var så gick han. Han stannade ännu en gång vid utgången där min kläddors var. Och mumlade ytterligare några ord. Så var han borta. Ja det mumlet. Nu hör du till musiken det. Mumlade. Jag kom in i min… bland första rollerna jag hade i spöksonaten. Och började motspelarens replik löd ”Vem är ni?” Var på jag enligt rollen sa ”Mitt namn är Johansson. Jag är bara en vanlig människa.” ”Jag är en bildad karl. Jag har varit bokhandlare.” Det mumlade från salongen. Och det långa räddepten gick ut. Glad över att det inte kom någon regianmärkning. Jag tydde mumlet som ett gillande. Och kära Nils Johansson. Nu ska Fälte. Du ska säga något. Du sitter så tyst. Tala om nu. Vad vill du att jag minns? Genom februari så kom jag snart efter intimateaterns start att utföra ett par små statistroller. Efter generalrevisionen på Drottning Kristina, när jag var en liten pors, så fick jag för första gången hälsa på August Strindberg. Han hade tyckt att jag borde passa för Eleonoras roll i påsk. Han bad mig läsa in den. Jag hade aldrig drömt om att gå teatervägen. Jag ville måla. Någon slags utbildning för scenen hade jag inte fått. Men man gjorde som Strindberg önskade. Eleonora kom jag inte att spela då. Jag tänkte som sagt, inte så mycket på teater. Då mottog jag plötsligt i maj mitt första brev från Strindberg. Han bad att jag skulle besöka honom och läsa någon vers utan till för honom. Han skrev att han hade planerat för mig att jag skulle spela Svannevit hos Ranft på operan. Det var inte lite. Källgren hade också fått kallelse till Strindberg. Så vi framförde en scen av påsk. Jag minns det, Fanny. Men sen du hade gått och vi hade slutat vår scen stod Strindberg länge tyst. Sen sa han åt mig, ”Nå, vad tyckte ni?” Jag svarade, jag blev verkligen överraskad av hennes intuitivitet och hennes känslighet. Men hennes röst, Herr Strindberg, den är alldeles för svag. Den kommer knappast att höras över rampen. Strindberg såg då på mig och så avbryt han. ”Sådan kan hjälpas, Herr Källgren.” Och när jag gick ut i rummet yttrade han, ”Såna ögon, ett sånt hår, hon är Borens godespelerskatt.” Ja, kära Fanny. Så var det. Dagen efter fick jag en längre promenoria, mest angående röstutbildning. Påsk spelades nu med dig och Anna Frikade på Intima Teatern. Ja, det minns jag. Det var alltså på våren 1908. Då var jag ännu inte i teatern. Då var jag bara publik. Inte vid teatern, jag satt i salongen. Jag hade ju sett varenda premiär på den där lilla teatern. Och när då jag såg påsk med dig, Anna. Ja, du förstår, det tog mig så. Jag tyckte du var som en uppenbarelse. Och faktiskt, jag gick fem gånger och såg om den så inför mig. Ja, i den där promenorian som Strindberg skrev då, där skrev han bland annat ”Tala, frasera som en sångerska. Lyssna till din egen röst och njut av den när den klingar väl.” Han skrev ”Flygare talar vårda till vardagslag. Hör på henne, imitera henne.” Ett par dagar senare så mottog jag igen ett brev av Strindberg. ”Jag har en bestämd möning att göra er till en stor skådespelerska. Men ni ska ta saken allvarligt och arbeta, för det är ingen lek. Göm detta brev och läs det ofta, tänkande över mina lärdomar. Vändligen, Strindberg.” Strindberg bodde på den tiden på Karlavägen. Jag i det hus som den gången bara var Drottninggatan 85 till Strindberg den 10 juli samma år flyttade och gav namnet Blå Tonet. Nu skulle Svanvitt upp på Intimen. Och jag fick prinsessan Helge Walgren, prinsens roll. Och medan Falk var på turné med halva personalen så inövades Svanvitt. Strindberg skulle vara regissör. Efter varje repetition så mottog vi från honom råd och anvisningar och erkännande. De som jag följde så gott jag kunde. Som sagt, jag var ju inte skådespelerska. Min oförmåga visade sig visst i att jag rullade in mig som Strindberg uttryckte sig. I sina promenader försökte han rulla upp mig och rulla upp liv i mig. Premiären var den 10 oktober och jag kom senare att spela rollen över hundra gånger. Strindberg var nog lycklig för sin Intima Teater. Hans största glädje var att bli spelad. Det var märkliga tider också på så sätt att det kom Strindbergs entusiaster från nära fjällen till Stockholm för att bevista föreställningarna på den där lilla Intima Teatern. Den hade ju bara 160 platser. Men det var märkvärdig på så sätt att det var en författare som hade fått sin egen teater där enbart hans pjäser spelades. Och ryktet hade spritts i vida omkring. Jag såg långt till och med att Bernard Shaw en vacker dag kom till Stockholm och besökte Strindberg för att få se hans Intima Teater. Strindberg förevisade teatern inte utan ett visst litet stolt leende. Han var tillfredsställd och glad av Strindberg. Och Bernard Shaw tittade intresserat och nyfiken på fröken Julie som framfördes. Om engelsmannen förstod så mycket av vårt språk, det vet jag inte. Det är helt otroligt. Men intresset kunde man inte misstå. Apropå glädje, ja, så minns jag att Strindberg talade om en dag att han hade fått ett meddelande från Japan att en liten blomma hade blivit uppkallad efter honom. Och han sa att hans glädje över det var lika stor som om han hade blivit invald i Svenska Akademi. [Skratt] Några tallektioner hade jag ju fått, inte så mycket. En afton när jag var nere hos Strindberg så frågade han mig om jag ville läsa upp något för honom. Något som jag kunde utan till. Lydigt reste jag mig upp och jag visste vad jag ville läsa. Jag kan se mig själv som en skolflicka stod jag nog där. Med hängande armar och knipta händer. Och så läste jag Dödens ängel av Johan Olof Wallin. Den tyckte jag så mycket om. Så Strindberg han fick alla verserna. [Skratt] När jag var färdig och såg upp på Strindberg väntande på kritik så fick jag till min förvåning att se att tårarna ran utför hans kinder. Lättrörde var han, visste ni. Där kom ingen kritik och ingen instruktion. Jag kände inte då Strindbergs uppskattning av Johan Olof Wallin. Men Strindberg hade till sin begravning valt två salver. Den ena var av Johan Olof Wallin. Den lyder… ”I världen är jag blott en gäst, mitt liv som skuggan farit. Det havet och det var som bäst, blott sorg och möda varit. Men målet syns och innan kort, jag vandrar nöjd den vägen bort där ingen vänder åter.” Till slut några ord av truppens granndöm, Manda Björling. Vår glädje och strevan var ju alltid att arbeta med Strindbergs dramatik. Att försöka fullkomna våra egna konstnärliga uttryck för den och bidra till förståelsen för den. Och det gav naturligtvis mig, liksom många av oss andra, ett mål och ett innehåll i livet. Underligt formade sig många gånger våra och Intima Teaterns öden. Men jag tror att vi alltid känt lyckan över att ha varit förverkliga några av drömmarna från vår ungdom. Då vi hade August Strindberg till vår lärare och vän. Det finns mycket, mycket mer att berätta. Men för en senare generation är minnet av Intima Teaterns insats kanske framför allt knutet med de Strindbergs upplesningar som August Falk och Manda Björling reste runt med i landet under 20- och 30-talen. Och på så sätt fortsatte kampen för sin dramatiker. En gammal grammationsskiva från den tiden ger också en återklang av tonen vid Intima Teatern. Låt oss till slut lyssna till några scener ur ett drömspel. Indra, himmelens herre, hör oss! Hör när vi sucka! Jorden är icke ren, livet är icke gott. Människorna icke onda, icke goda heller. De leva som de kunna en dag om femder. Stoffet söner i stoff vandra. Av stoffet födda, till stoff vardade. Fötterna trampa fingode, vingar icke. Dammiga blivade, är skulden deras eller din? Så hör vi a gäng gång. Tyst, vindarna sjunga än. Vindarna vid luftens ban, höra människornas plagan. Hörde du oss i skorstens pipan om höstkväll? I kaklungsluckorna, i fönsterspringan? Då regnet gret ute på takplåtarna. Eller i vinterkväll, i snyg furuskog? På blåsiga havet, hörde du gemmer och kvidan i segel och tåg? Det är vi, vindarne, luftens ban. Som ur människobrösten vi gått igenom, lät oss dessa kvalens toner. I sjukrum, på slagfält. I bankamrar mest, där nyfödda kvida klagar, skrikar av smättan att vara till. Det är vi, vi, vindarne, som vinovinklar. Vi, vi, vi. Mig synes att jag hör, tyst, vågorna sjunga. Det är vi, vi, vågorna, som vaggar vindarne till vila. Gröna vaggor, vi vågor, våta är och vi har saltat. Likna eldens lågor, våta lågor är och vi. Läckande, brännande, tvättande, badande, alltrande, avlande. Vi, vi, vågorna, som vaggar vindarne till vila.