Månadens författare hos Litteraturbanken är Lydia Wahlström (1869–1954).
”Trotsig och försagd lyder den till hälften missvisande titeln på Lydia Wahlströms memoarer som utkom 1949. Då var hon 80 år. Det är svårt att upptäcka något försagt hos studentrörelseledaren, kvinnosakskvinnan, rösträttspionjären, pedagogen, folkbildaren, studierektorn, doktorn i historia Lydia Wahlström, som var djupt engagerad i tidens stora samhällsfrågor, en framgångsrik lobbyist — och aldrig i stillhet.”
Så inleder litteraturforskaren Ingrid Svensson vår alldeles nyskrivna presentation av Lydia Wahlström – en text som lyfter fram både Wahlströms intellektuella skärpa och hennes obevekliga engagemang i frågor som rörde kvinnors rätt till utbildning, rösträtt och mycket mer. (Läs hela presentationen här.)
I det här blogginlägget låter vi dock fotografierna tala. De ger oss en annan ingång till Lydia Wahlström. Här är Wahlström dokumenterad i bilder som sträcker sig från hennes tidiga år till hennes akademiska hedersbetygelser. Tillsammans med korta texter och citat ur hennes egna skrifter tecknas ett porträtt i flera lager.
På fotografiet överst ser vi Lydia Wahlström vid en studentexamen på Åhlinska skolan, där hon tjänstgjorde som studierektor i över tre decennier – från 1900 till 1934. Fotografiet är taget av Anna Florén, och bilden har vi lånat från Västergötlands museum.
I bildserien ovanför följer vi Lydia Wahlström genom decennierna – från barndomens allvar till vuxenlivets fasta blick. (Fotografierna har vi lånat från Kungliga biblioteket och Uppsala universitetsbibliotek.) I de tre senare fotografierna bär Lydia Wahlström sin karakteristiska pincené – som med tiden blev ett slags emblem för hennes lärda och offentliga person.
I romanen Sin fars dotter (1920) visar Lydia Wahlström hur ett så litet attribut som en pincené kan ladda en kvinnlig gestalt med betydelse. Och i sina memoarer återger Wahlström hur en svensk student, färgad av tidens pangermanska idéer på 1890-talet, i en tysk tidning framställde Uppsalas kvinnliga studenter som ett samhällsvådligt inslag – med pincené, kortklippt hår och krum rygg. Wahlström tog givetvis avstånd från nidbilden, tackade för föreningens nyvunna uppmärksamhet, och fortsatte bära sin pincené med samma självklarhet som tidigare.
Anita Nathorst (1894–1941) och Lydia Wahlström. (Fotografiet har vi lånat från Kungliga biblioteket.) Nathorst var Wahlströms tidigare elev, och kom att bli Sveriges första kvinnliga teologie licentiat i kyrkohistoria. Om henne skriver Wahlström i sina memoarer:
”På det hela taget hörde tjugotalet till de lyckligaste skedena i mitt liv vad beträffar offentlig verksamhet. Det emotionella livet var däremot inte lika lugnt och jämnflytande: under nästan hela perioden 1920–34 var jag starkt engagerad av mitt förhållande till en f. d. elev, som jag betraktade som min fosterdotter. Egentligen var det ju naturligt, om mina modersinstinkter fick impulser från min pedagogiska verksamhet, där jag uteslutande haft med flickor i övergångsåldern att göra. Endast en gång förut, omkring 1913–17 hade jag mer eller mindre allvarligt lekt med drömmen om vad jag kallade ’storfursten-tronföljaren’, men 1920, då jag under en cykeltur i södra Sverige närmare lärt känna Anita Nathorst, försökte jag på allvar realisera tanken om en lärjunge, som skulle bli arvtagare till min verksamhet både i historia, teologi och kvinnosak.”
Den 31 maj 1950 promoverades Lydia Wahlström till jubeldoktor vid Uppsala universitet – femtio år efter att hon som en av de första kvinnorna i Sverige disputerat i historia. På bilderna ser vi henne ta emot hedersbetygelsen av professorn och promotorn Erik Lönnroth, tala från universitetshusets trappa tillsammans med övriga jubeldoktorer, och tacka för den akademiska hyllningen. Bilderna har vi lånat från Uppsala universitetsbibliotek (CC BY-ND).
