Verket: Tomtebobarnen

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker.

Idag ska vi göra något som vi inte har gjort förut: vi ska umgås med en bilderbok och närmare bestämt Elsa Beskows ”Tomtebobarnen”. För er som vill ha boken framför er när ni lyssnar, kanske, och inte har den i bokhyllan, så finns den förstås på Litteraturbanken.

Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag har jag litteraturforskaren Boel Westin.

Välkommen Boel!

Tack så mycket.

Och nu får du berätta lite vem du är.

Jag heter Boel Westin och jag har varit professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet i 20 år.

Numera är jag fri forskare, som jag brukar säga.

Och jag har sysslat mycket med barn och ungdomslitteratur.

Ja, och nu ska vi hänga med små barn i prickiga mössor en stund.

Men berätta lite om Elsa Beskow som ju är väldigt folkkär, väldigt älskad och väldigt närvarande i våra medvetande får man väl ändå säga.

Det är hon verkligen.

Hon har ju varit, eller är… hon har varit en dominant i svensk bilderbokskonst under ett halvt sekel.

Under första halvan av 1900-talet.

Och det intressanta är tycker jag att hon efterträds av en annan dominant, nämligen Astrid Lindgren.

De två har ju verkligen dominerat utgivningen av barn- och ungdomslitteratur och många har behövt förhålla sig till dem.

Men Elsa Beskow var ju verksam som bilderbordskonstnär under en lång tid.

Hon gav ut ungefär 40 böcker, egna böcker, men sen gjorde hon också otaliga illustrationer i andra verk.

I barntidningar, jultidningar, sagosamlingar, sångböcker för barn och så vidare.

Och hon skrev också sagor själv förutom att göra sina bilderböcker.

Så hon gav ut ett antal sagosamlingar som inte kanske är lika kända som hennes bilderböcker.

Men de finns med i hennes produktion.

Och hon debuterade 1897 som bilderbokskonstnär med ”Sagan om den lilla lilla gumman” som bygger på ett gammalt rim.

Och som handlar om en gumma och hennes katt.

Och den här katten försvinner så småningom.

Eller beger sig till skogs och man vet inte riktigt om han kommer tillbaka igen.

Det har varit en diskuterad sak.

Och det var i plättvis ganska järgta vänner att ha ett sådant slut tycker jag.

Men sen fortsatte hon att ge ut bilderböcker fram till 1952 då hennes sista bilderbok kom, som heter ”Sagan om den röda bussen och den gröna bilen”.

Och bara i det här ”Sagan om den lilla lilla gumman” och sen har vi buss och bil.

Det visar ju liksom att det har skett förändringar.

Och det sker förändringar i hennes bilderbokskonst och hennes bilderboksberättande.

Och vi ska pyssla med ”Tomtebobarnen” idag som sagt.

Berätta lite om den boken.

Var finns den i författarskapet?

Ja, den kom 1910 och då var hon ju etablerad.

Hon fick ju sitt genombrott med ”Puttes äventyr i blåbärsskogen” ett antal år tidigare.

Och hon hade – om man ska ge någon form av sammanhang till miljöerna i den här boken, för att miljön är ju någonting som vi förknippar så väldigt starkt med Elsa Beskow – naturen och så vidare.

Så hade hon tillbringat en tid i Bergslagen.

Det är vad som brukar stå i samband med det här.

Och gjorde ”Tomtebobarnen” där har det sagts.

Men det är en bok om skogen.

Och det finns flera sådana böcker i hennes bilderboksberättande.

En tidigare bok är just ”Puttes äventyr i blåbärsskogen” och sen en senare är ”Solägget”.

Jag brukar kalla det för skogstrilogin.

Ja, det är väl tjusigt.

Men skogen är verkligen levande och man kan fråga så här: vilka är huvudkaraktärerna och vem är huvudkaraktären?

Jag undrar om det inte är skogen egentligen.

För det är den som genomsyrar livet i skogen där då den här tomtebofamiljen befinner sig som är en familj av tomtar.

Mamma, pappa och fyra barn och så småningom kommer det ett till.

Om man tittar på ”Tomtebobarnen” så är det ju väldigt härliga stora färgbilder.

På ena sidan av ett uppslag och sen så är det text och ofta småbilder på andra sidan.

Brukade Beskow jobba så att hon kombinerade små och stora bilder för att göra uppslag?

Ibland gör de väl det.

Det är inte hennes metod rakt igenom, men i den här boken ser de verkligen genomfört och ibland är det silhuettbilder, ibland är det teckningar, och de supplerar eller understöder den andra, den stora färgbilden och lägger till någonting eller kanske drar ifrån någonting.

Och ibland så ställer de också en fråga lite grann, i den här svartvita bilden till exempel, vi kom ju till den bilden sen med det stora trollet bakom stenen.

Det är ett intressant ställe att diskutera.

För den första sidan så ser man ju den lilla svartvita bilden på ena sidan av uppslaget där två tomtebarn sitter och skyddas från regnet av en svamp.

Vilket ger oss någon slags bild av deras storlek.

Alltså det är en liten familj i det här.

Det är en liten familj, men det känns väldigt Beskowskt om man nu har läst Beskow.

Och det är som ”Puttes äventyr” också att hon förminskar, hon omproportionerar verkligheten.

Och förminskar, drar ner de här individerna till någon slags miniatyrgestalter.

Och då förändras också gestaltningen av skogen eller miljön runt omkring.

Och så kan man då förvandla, man kan använda en svamp som ett paraply.

Eller ett blad också som någonting att skydda sig med i någon tynnastil.

Och det är väldigt konsekvent genomfört.

Men det intressanta är också hur hon drar ner vår blick till marknivån.

Så att vi ser på ett helt annat sätt.

Ja, för den första stora färgbilden, då ser man den här tomtefamiljen.

Pappan, han sitter och täljer.

Mamman, hon får hjälp av dottern.

Och Linda Ängsull, tror jag det är bokstavligt talat.

Och sen är det de tre gossarna, varav två är stora och en är ungefär som en bebis.

Och då sitter de ju så att säga bokstavligt talat under ett litet överhäng av en trädrot, misstänker jag.

Ja just det.

Det ser ut som en ganska mysig grotta på något sätt.

Med den här mossan som hänger fram.

Och jag vet inte om det jag tänkte på den här bilden att man ser mossan.

Också att det är björnmossa.

De här mossan med små stjärnor.

Så hon är alltid otroligt exakt.

Och det nästan excellerar hon i när hon går ner på marken på det här viset.

Och där är hon, även om hon för in den här tomtefamiljen som är någon slags mytiska väsen, eller hur vi nu ska betrakta dem, så är hon ju en biologisk realist när det gäller naturen Tomtebobarnen Den förändrar hon inte, förutom att den ses på ett annat sätt.

Alltså jag tänkte lite på Nils Karlsson pyssling.

Är Astrid Lindgren inspirerad av Elsa Beskow, tror du, på vissa sätt?

Det kan nog vara.

Jag menar, Beskow hade ju en sån väldig betydelse.

Samtidigt har det funnits rätt mycket pysslingar under års tid.

På ”Gullivers resor”, inte minst.

Och Selma Lagerlöf, där var också något som blir förvandlad till en pyssling.

Men det här är ju också någonting som man laborerar väldigt mycket med.

Det här liksom lockelsen att förminska människan eller förminska varelsen till någonting väldigt litet.

Och då blir världen runt omkring så väldigt förändrad.

Precis som om de nu skulle vara ett jättar till exempel.

Så tvärtom, som i Gulliver då, där han är både och.

För det är någonting med det här, när det vardagliga blir väldigt miniaturiserat, som det ju blir också enligt skad som pyssling, det här vardagens detaljer.

Men det man tänker när man läser texten till den här första bilden, så kommer ju den här härliga formuleringen, för Beskow skriver ju på vers i den här, att far är stark och modig och mor är blid och rar, eller någonting liknande.

Och det är ju så.

Det känns oerhört Beskowskt.

Det här på något vis.

Farror och morarar.

Men är det en kärnfamiljs idyll hon lyfter fram här?

På jättvis är det ju det.

Jag menar, tittar man på den här rollerna är ju väldigt fasta.

Jag tror att, jag vet inte om modern har någon replik överhuvudtaget i boken.

Fadern, han säger ju någonting.

Om man får förstå att hans kunskap sätter man sig inte upp emot.

Då kan man få en smäll.

Eller om man plockar svamp som han har talat om att den är farlig kan man också få en smäll.

Så agan finns med i flera av hennes böcker.

Men modern hon verkar ju väldigt blid på något vis.

Jag tänkte på det, jag ska inte säga säkert men jag undrar om hon har någon replik i versen som går vid sidan av.

Och det är ju ganska tydligt när man ser den här första introducerande bilden av de här Tomtebobarnen: dottern i familjen, hon hjälper mamman.

Och det minsta barnet, han är så litet så att han är nästan lite könsneutral på något vis.

Men de två större gossarna de går och leker soldater.

De marscherar iväg där.

De är ute och hon är liksom inne hos mamman, dottern.

Så att det är väldigt tydliga.

Och sen också, jag tänker på deras huvudbonader på pappans den här grankotten som har gjort sådana analyser.

Och så moderns bahyttliknande mössa.

Hon arbetar ju ganska strikt med dem.

Hon ger sådana tecken.

Och sen beskriver ju Beskow hur barnen sådär leker i skogen.

Och nästa bild så ser man hur barnen leker med ekorrar.

Och är lika stora som ekorrarna.

I alla fall ekorrbarnen.

För det här blir någon slags interaktion med naturen som blir lite, vad ska man säga?

Man undrar liksom hur pratar de ekorrarna tycker jag.

Det där är intressant ju språket.

För att djuren pratar ju egentligen inte.

Oftast inte i Beskows böcker.

Men här är det också, de går ju i skolan tillsammans med en massa smådjur.

Och ugglemor är lärare.

Och hon talar ju till sin elevskara.

Så det måste finnas någon slags gemensamt språk där.

Men man får aldrig se att det är några djur som talar med varandra.

Allt är inte helt förklarat.

Men det som är intressant med hennes barnskildring i den här boken också.

Man drar sig ut ur den här grottan.

Det är ju att barnen är ute i det fria.

Och leker ute.

Och här är de då när han beker med ekorrungarna.

Det är de ju själva.

Det är i alla fall inga föräldrar med i den bild som målas.

Nej, det är någon slags nästan barndomsutopi att kunna klättra i träd på samma sätt som äckorrarna och leka kurragömma med ekorrarna i träden.

Det är någon slags frihet får de då som de inte har kaffarna med hemma i.

De har de här rollerna inom familjen.

Är det någon slags frihet som, alltså blir den skildringen av frihet lite utopisk även för Beskow eller hur fria var barn 1910?

Ja, jag tänker på att det fanns ju ideal också kring att man skulle vara ute, att vara sund.

Det här är att man ska ju inte sitta inne och hänga över böcker.

Det var ju en sån här gammal idé som kunde komma vidare.

Jag tror inte i och för sig att Beskow tänkte så mycket på det.

Men det här med att barn skulle vara ute, det förekommer ju i nästan alla hennes böcker.

Många utspelar sig utomhus.

Och det fanns ju i tiden också att barn skulle kunna vara ute och leka och röra på sig.

Alltså det är ju nästan någon slags program som hon målar här.

Och det ser man ju på nästa silhouettbild också att de hoppar och leker med grodorna här och inte bara med ekorrarna då utan de leker med grodor så att de precis som du sa att de interagerar med naturen och med djuren.

I nästa silhouettbild då ser vi Tusse som är den minsta, han är ju en gosse egentligen, men som sagt han känns ganska könsneutral.

Han blir tröstad av den största grodan.

Ja, just det.

Ja, det är rätt så gulligt faktiskt.

Det är extremt gulligt.

Och då undrar jag lite grann, blir det här får naturen ta en vuxenroll också i förhållande till barnen?

Som naturen som tröstar eller uppfostrar det.

Det skulle man också kunna säga.

Det som är intressant med barnen är också Så att man tänker, vad är det för väsen egentligen?

Det är tomtefar, de är en slags tomte.

Men de är mitt emellan på något vis.

Det djuriska och det mänskliga.

De går ju i det till exempel och sover hela vintern.

Och så har de då de här flugsvampsmössorna på sig.

Även på sommaren.

Man tänker sig att de skulle smälta in i naturen.

Men de syns ju mycket bättre då i bilderna och så.

Så det kan ha en sån aspekt också.

Hur roligt hade Beskow med det här, tror du?

Ingen aning.

Jag tror att hon hade roligt.

För den här boken är så väldigt genomarbetad, ”Tomtebobarnen”.

Och det är en enorm stämning i skogsbilderna.

Och olika situationer som är till exempel i en bild.

Den bilden har de med vid kärnen och leker med, det är väl också grodor där vid kanten på den, ja.

Ja, det är grodor.

Ja, det är så stora små grodor som de är vänskapliga med helt enkelt.

De är vänner och de är också vänd med den stora fladdermusen som är ganska ryslig står det i texten men som ändå låter Kajsa flyga ovanpå kärnen.

Och det är liksom stämning av, tänker jag, dolsk trollskog.

Man ser färgerna här, de är lite dovade, lite mörkt.

Och bakom trästammarna kan man observera att de målar inte träden ända upp, utan det är trästammarna bara.

Så det är det här perspektivet hela tiden.

Och där börjar himlen färgas i någon form av solnedgång eller något sånt.

Det påminner lite grann om John Bauer, det här, tycker jag.

Han målade alltid de här träden, hög av dem rakt upp.

Det blev en helt annan och satte in sin prinsessa längst ner.

Ja, för perspektivet här är ju verkligen barnens.

Och det jag tänkte på när jag ser den här bilden med den tjejen som får flyga på fladdermusens rygg är att den här bilden känns lite modern på något märkligt sätt i våran så att säga väldigt fantasy bemängda tid när det här med att flyga på drakar och liksom det är verkligen det här som man ser en drakflygning fast i någon slags 1910-årsversion.

Och det är intressant just det här flygandet, för det finns en del barnlitteratur under 1800-talet och framåt.

Just att man flyger på fåglar, man kan flyga på annat också.

Och någonstans har ju Beskow också att de flyger på en drake.

I ”Resan till landet länge sedan” tror jag att det är.

Sen har vi ju Nils Holgersson som flyger på Mårten gås.

Ja, visst, den stora flygboken.

Så att det där finns.

Och det ger också ett annat perspektiv.

Även om vi nu inte får se hennes perspektiv här.

Nej, det jag tänkte på också.

Det var när man läser texten som hör till den här fladdermusflygningsbilden.

Det är ju att det är tjejen som får flyga.

Och fladdermusen är en hon.

Och även fast hon är då.

Det är understrykt.

Jag kommer inte ihåg exakt hur det står om fladdermusen.

Det står inte att hon är elak.

Men det är något mörkt i henne.

Men ändå så låter hon Kajsa flyga på henne.

Jag vet inte om det är någonting där, kvinna till kvinna på något vis.

Ja, för det är som att det är en liten stund av könsgemenskap när den här flickan får någonting som hennes bröder inte får.

Nej, visst det.

Som är väldigt speciellt.

Jag gillar att tänka på det i alla fall.

Nej, men det är intressant verkligen att det är hon som flyger inför några bröder.

Men jag tänkte på, är det inte så att det här är en årsberättelse egentligen, som Elsa Beskow berättar?

Jo, det är det ju.

Hon gjorde ju flera sådana årstidsberättelser.

Men just den här så, den börjar väl på sensommaren och så går den fram till vintern.

Och sen så småningom så går den i ide.

Och så vaknar den upp då till den första våren när vitsipporna och blåsipporna har slagit ut och så vidare.

Och då kommer den någonstans ifrån så kommer det ett nytt litet tomtebarn i boet.

Ja, men alltså jag tänker det ju…

Livet börjar på nytt.

Ja, och det är precis en årsberättelse på samma sätt som människans år ser ut egentligen.

Vad man behöver göra i alla fall så som det såg ut förr.

Ja, och de samlar ihop, de gör förrådning för vintern, hugger ved, samlar bär, kottar, allt möjligt sånt som man kan behöva då för att kunna livnära sig.

Finns det någon, tror du, pedagogisk poäng som Besko vill göra här?

Ja, hon beskriver ju på ett sätt, det är rätt intressant just nu, hur man kan klara sig.

Hur viktigt det är att ta reda på saker och ting.

Jag tänker på dessa tider som vi befinner oss nu, när det kommer krispaket om vad man ska ha hemma.

Att här är det då vad de ska ha hemma för att kunna klara sig under vintern.

Men så var det ju förr, man hade sina källare, man la upp förråd.

Och man sparade inför vintern.

Och det är ju det de gör här i ”Tomtebobarnen”.

Väldigt systematiskt.

Så att ledda av pappan och mamman.

Det finns en bild där de torkar svamp.

Där man har plockat svamp och där ser man de torkar svamp och den hänger prydligt på snören.

Precis som man kan göra hemma nu.

Ja, och de verkar ju vara vegetarianer.

Just i och med att de lever i en sån symbios med djuren för att det är svamp och bär som man ser att de äter.

Nej, det är svårt att tänka sig att de skulle äta upp en ekorre eller en liten harunge eller så.

Det går ju inte riktigt.

Nej, det gör inte det.

Och den här huggormen som pappan, eller vad den kanske man ska säga, han är liksom en fader på något sätt, huggar ihjäl eller slår ihjäl.

Den ger de ju till igelkotten, de som äter ormar.

Det var ju det man ofta sa för att igelkottar äter ormar.

Så den får äta upp ormen, men de äter inte någonting annat.

Just den bilden som du berättar om nu när pappan går ut i strid mot ormen, precis som i Bibeln höll jag på att säga, så är det ju ormen som står för det dåliga.

Just det.

Den bara gör det.

Den är bara en symbol här egentligen.

Man har inte fått veta om den har gjort någonting egentligen fysiskt eller konkret, utan det bara gör det.

Det bara är det menar jag.

Och pappan är ju precis som han är rustad.

Han har liksom en rustning av den här grankotterfjällen som är väldigt, väldigt tydlig till att hans apparition är liksom som en riddare i strid.

Är det inte lite Sankt Jöran och draken över honom där?

Jo, det är nog det.

Och barnen gömmer sig och istället för att Sankt Jöran ska liksom rädda en jungfru så är det barnen som liksom gömmer sig och tittar på pappan.

Barnen och familjen som han försvarar då.

Det handlar ju mycket om familj.

Alltså att försvara familjen, eller att värna om familjen på olika sätt.

Fast det är tomteboförklädnad.

Ja.

Du pratade ju precis i början om den här bilden med trollet som ju, alltså jag minns ju den här från min egen barndom att jag tyckte den var så oerhört otäckt.

Det är nog många som har tyckt.

Det här trollet som tittar fram bakom de stora stenarna, om det nu är ett troll i barnens fantasi, eller om det verkligen är ett troll, eller ja, verkligen, men alltså inom fiktionen.

Eller om det bara är en sten som de tycker ser ut som ett troll.

Så den har ju också blivit väldigt analyserad eller tolkad, ska man kunna säga, vad det då beror på att den ser ut på det sättet och varför de blir så fruktansvärt rädda.

Det finns en rolig sak där, jag har ju sysslat mer med Tove Jansson.

Hon har berättat att när hon var liten, de läste Elsa Beskow.

Hennes mamma kom ju från Sverige.

Och bland annat då ”Tomtebobarnen”.

Men hon var också väldigt rädd för trollet.

Och då hittade hennes mamma på att de klistrade över ett liten papperslapp på trollet.

Sen när de kom dit så var trollet överklistrad.

Men då kunde Tove inte låta det bli som att lyfta på en lapp.

Och titta och så blev hon liksom skrämd.

För att hon ville bli skrämd, sa hon själv.

Och sen har hon också faktiskt sagt i efterhand att det här kanske var ett incitament för den bilderbok hon har gjort med en massa hål.

Jag vet inte om det riktigt stämmer.

Men det tycker jag är lite intressant för det är precis så man kanske kan reagera.

Att det finns där, det hemska finns där, men man vill ändå titta på det.

Nu är de här barnen i och för sig, de springer ju allt vad tygenhåller ifrån det här trollet som de ser.

Ja, de tappar mössor och de tappar bergkorgen.

Ja, allting.

Helt panik.

Ja, och vad fyller det här med trollet för funktion i boken egentligen?

Ja, jag tänker att det fyller den funktionen att det är någonting som är farligt.

Det blir ju väldigt, ja nu hade vi ormen men den tog ju pappan hand om och expirerade ganska snabbt.

Att det är någon fara på något sätt som de ändå tvingas möta ute i skogen.

Skogen är inte bara gulliga djuren och ugglemårsskoglar och vackra älvor som det är på ett ställe, utan det finns också annat i skogen.

Det är lite grann som i Ronja Rövardotter när hon träffar på rumpnissarna och andra i skogen som hon älskar så mycket av så dyker det upp väsen som hon inte har varit beredd på.

En av bilderna fram emot halvslutet av boken i alla fall så är ju Tomtebobarnen och leker med älvorna och de ska gunga gungbräde och så konstaterar hon att älvorna de kan vara åtta stycken och tomtebarnen är två.

Tomtebarnen är tyngst oavsett och det här med älvorna är ju lite hela den här bilden är väldigt spännande för det är som att helt plötsligt blir det kultur i naturen på något vis.

Jag tror att jag har tänkt att älvorna är någon slags symbol för konstens skönhet.

Det kan det mycket väl vara.

De är ju också en form av eteriska väsen.

Man tänker, vi jämför dem med den här fladdermusen.

Det är två olika delvaror som kan finnas i skogen.

Skogen har en sån bred repertoar.

Och också någonting att de kan få en form av, eller barnen kan uppleva en form av skönhetsupplevelse.

Om man ser bakgrunden så är det fullmåne som tittar fram mellan två trädstammar och den låga horisontlinjen igen.

Så det är också belysningen en väldigt viktig hans bild för att skapa de här stämningarna.

Och det här är de också ute själva.

Det kan vara intressant.

Det är ändå fullmånen.

Klart det kan vara tyd på kvällen, men ändå.

Ja, men man får en känsla av att det här är lite senare på kvällen.

Och tittar man på den här bilden så är det, alltså månen som man ser tydligt, det är liksom ett leende ansikt.

Det är som en gubben i månen.

Men även en av stenarna bakom ler.

Det är någonting helt annat än det här trådet.

Så det här är en annan form av samhörighet med naturen, tänker jag.

Jag tycker att den är lite svår den här bilden, förresten, att se hur hon lägger in, men samtidigt är det så att älvor, skogen, barn, olika väsen, det förekommer på många håll också.

Jag har svårt att se hur hon, jag kan ju inte veta hur hon har tänkt.

Men naturligtvis.

Men vad det ska betyda i det här, förutom det blir väldigt vackert och så blir det här knorren med att de är tyngre än älvorna.

Älvorna är sådana väsen som kan nästan försvinna kanske när som helst, medan de ju finns kvar.

De är väldigt konkreta, de här barnen.

Ja, och det spännande är ju att älvorna blir ju också konkreta på vissa sätt.

De gungar gumbräder med Tomtebobarnen.

De dansar inte bara runt och är liksom vackra.

De lekar med barnen.

Men ändå så så är det en annan dimension.

Och samtidigt ser de uppradare på det här gungbrädet och så bildar de någon form av mönster.

De rinner fram där, för något vis.

En väldigt vackert sken.

Och där har de verkligen, just det här med hur de arbetar med ljuset.

Det är så väldigt påtagligt i den här bilden.

Och det är intressant också, man ser inte deras ansikten, Tomtebobarnens ansikten, så de är vända åt andra hållet.

Så de har liksom blickarna på älvorna.

Kan man se att det finns klassperspektiv i boken?

I förhållandet mellan människa och natur.

Eller mellan människa och de andra djuren till exempel.

På ett vis kan man det.

Sen är frågan om egentligen, vilket är en intressant fråga tycker jag.

Om de är människor eller inte.

De är tomtefigurer som ser ut som människor fast de har de här besynnerliga mössorna på sig.

Och de förstår djuren.

Så de är i någon slags zon mittemellan.

Men samtidigt kan man tänka sig att i förhållande till djuren så skulle man kunna tänka sig att de var mera över.

Men egentligen, barnen leker med grodorna, de går i skolan tillsammans med alla de andra små djuren.

De undervisas av ugglemor.

Frågan är om de här gränserna inte är så tydliga.

Eller kanske till och med utsuddade.

Jag tänker lite på när Tomtebomamman, när barnen ska gå i skolan, så står hon och i princip niger framför Uggland som då är läraren i den här skolan i skogen.

Ska spegla det någon slags, vad ska man säga?

Var det det här någonting man skulle känna igen 1910?

Att man liksom, man neg för läraren i form av kunskap.

Eller lärarinnan då?

Ja, alltså att läraren kunde ju vara en auktoritet.

Speciellt i mindre samhällen, mindre byar.

Tror jag att det var.

Att man också var, man hade respekt för läraren i byn.

Det hade man.

Det kanske man inte behövde niga eller buga.

Det vet inte jag.

Men jag tror nog att det liksom speglar hur det kunde vara.

I alla fall på vissa håll.

Alltså, det här är ju en spännande bok.

Just det här att det finns så mycket oklara gränser och det finns någonting mystiskt under hela den här praktiska berättelsen om att samla i ladorna.

Men vad hade Elsa Beskow för influenser utifrån, vet man det?

Vad var hon inspirerad av?

Ja, när det gäller Elsa Beskow och och naturen så finns det ju några inspirationskällor som alltid brukar nämnas, nämligen Walter Crane, den engelska konstnär med sina blomstermålningar.

Det finns ju med här också i mindre skala kanske, kanske mera i sådana böcker som ”Blomsterfesten i täppan” och så vidare.

Och det finns ju en rad konstnärer, inte bara Walter Crane som har arbetat på det sättet.

Men vad jag har tänkt på mycket när det gäller ”Tomtebobarnen”, det är någonting annat egentligen.

Och det är det sättet som man ville framställa naturen vid den här tiden.

Alltså det började komma fågelböcker.

Man skapade så småningom Biologiska museet på Djurgården.

Alltså att man skulle framställa djur och fåglar och andra i deras rätta natur.

Och det var väldigt, väldigt viktigt att det var exakt.

Och det är det som Beskow gör i Tomtebobarnen och ett par andra böcker också.

Det är ju väldigt exakt när hon målar naturen.

Och det är också väldigt viktigt var djuren befinner sig.

Att de befinner sig i sin rätta miljö, i sin rätta biotop.

Och det är ganska genomfört faktiskt i flera av hennes böcker.

Och även då i Tomtebobarnen.

Fast då har de här tomtefamiljen också.

Men den är också anpassad till naturen.

Och det gör den ju på ett sätt genom de här flugsvammsmössorna som jag återkommer till.

För att både tycker de är ett bra sätt och samtidigt är de på något vis…

Jag undrar så varför hon har valt de här.

Samtidigt kan man tänka sig att ja, de är röda med vita prickar och de syns väldigt bra i bilderna.

Men det där är en sak som jag tror Besko var väldigt medveten om.

Det skulle vara, inte bara att man sa att det skulle vara exakt och så vidare.

Utan det skulle vara precis den natur.

Det skulle inte finnas någonting som var fel.

Sen kan hon laborera med perspektiven, och arbetade med det på det sättet så att hon förde in sagan i verkligheten.

Men samtidigt så var det hela verkligt runt omkring.

Det tycker jag är en del av hennes hemlighet.

Att man blir så fascinerad av bilderna.

Ja, men det blir man ju verkligen.

Man sugs in i dem.

Men man kan säga att hon var inspirerad av tidsandan lite grann när det gällde förhållandet till naturen som syns i Tomtebobarnen.

Ja, jag tänker det.

Jag skrev ett tag om Beatrix Potter, sagan ”Pelle Kanin”.

Hon var ju också en biologisk realist på ett sätt.

Det var ju också Potter som berättade om sina kaniner.

Men det är samma sak.

Naturen är väldigt exakt återgiven.

Det får inte vara kaniner där de brukar bo.

Och samtidigt så går de omkring i kläder och så.

Men det är liksom något annat.

Så jag tycker de är lite lika faktiskt.

Om man vänder på frågan och säger, vilka har Beskow själv tydligt inspirerat?

Ja, jag tror att en som jag tänker på är Lena Andersson, bildbokskonstnär och tecknare, målare, författare och konstnär.

Som jag har gjort en hel del blommor som Linnea är målarens trädgård.

Jag tänker på det, det är inte att hon på något sätt tar efter Beskow men att hon har någon form av likartad exakthet samtidigt som hon kan arbeta med någon form av sagoperspektiv.

Och det är ganska svårt att göra det.

Sen finns det de som har skrivit en form av parafraser på ”ABC-resan” som Beskow gav ut ganska sent.

Där det är en resa genom bokstäverna.

Det påminner ganska mycket i vissa situationer med ”Den vilda bebiresan” av Barbro Lindgren och Eva Eriksson.

Det finns vissa likheter.

Jag tror att man kan hitta sånt i den senare svenska barn- och ungdomslitteraturen.

Bilderböckerna inte minst.

Så de hade ju väldigt stor betydelse.

Vi pratar ju idag om tomtobobanen som en självklar klassiker.

Det får man verkligen säga att den är.

Hela Beskows författarskap har ju en tydlig klassikerstämpel.

Men hur funkar det att läsa Elsa Beskows böcker idag?

För barn, tänker jag.

Det vet jag faktiskt inte.

Man kan ju bara konstatera att jag tittade på Libris.

De trycks fortfarande förstås och säljs.

Men jag upptäckte en helt annan sak.

Just sånt på barnen har man börjat sälja på ett nytt sätt.

Att man delar upp dem i flera episoder, till exempel tjärnen där vi såg med fladdermusen.

Det blir en berättelse, men den är inte berättad av Elsa Beskow.

Den är berättad av någon annan, den är teckad av någon annan och det är efter en berättelse av Elsa Beskow.

Precis som i vilken film som helst.

Så att av Tomtebobarnen så har det blivit, jag vet inte hur många böcker det fanns.

Korta, jag har inte sett dem, jag har bara sett dem på Adlibris.

Man har faktiskt gjort precis likadant med Tove Janssons böcker.

Och det är ett sätt att presentera dem för nya läsare.

Jag känner mig väldigt kluven inför detta.

Jag känner mig rent ut sagt antipatisk.

Jag har lite svårt att förstå när man ska måla om de här bilderna.

Det var till exempel den här bilden av våren i Tomtebobarnen som är ganska ljuvlig faktiskt.

Men våren har kommit och de är vid bäcken och det är blåsippor och vitsippor.

Det är sval, lört och alla som har varit med en ekbacke vet hur det ser ut.

Det är helt underbart faktiskt.

Man kan nästan höra fåglarna.

Men så är den bilden liksom målad av någon annan.

Efter Elsa Beskow.

Det känns för mig väldigt, väldigt främmande.

Ja, ganska överflödigt.

Är det någonting som borde funka, tänker jag idag, så är det ju just bilderna.

Att språket och berättelserna skulle möjligen kunna vara lite svårare.

Men just bilderna lever ju verkligen.

De talar ju för sig själva.

Ja, de gör ju det.

Om vi skulle teoretisera här nu, för det är ju svårt att veta.

Men vilka böcker skulle du säga kanske funkar bäst idag?

Och vilka har åldrats på ett mindre tilltalande sätt?

Ja, det finns en del hattstugan som till exempel är ganska, den är för sig rätt intressant konstnärligt.

Men hela uppfostringsidealet känns ju väldigt ålderdomligt.

Och kanske inte så.

Även om det är en del intressanta saker när barnen tuttar fyr på den här sukan.

För den är också ganska tidigt.

Den är på 30-talet.

Den är helt annorlunda bilder i den här.

Den är liksom rensopa, renskalad.

Så den är intressant konstnärligt.

Men inte i…

Så jag tycker att en bok som egentligen håller på ett sätt om man ska tänka så, det är ”Blomsterfesten i täppan”.

Där kan man tala om det utifrån den.

Om olika till exempel om klass naturligtvis.

Det behöver inte bara vara klass utan vi och dem.

Och varför står de där utanför och vill in?

Varför får inte de vara med?

Nej, varför får inte vara med?

Och sen är den rätt så själv tycker jag faktiskt att den är ganska rolig.

Både den och hennes andra böcker, hon beskriver grönsaker och blommor.

Det är faktiskt ganska komiskt.

Man kan tolka in allt möjligt i dessa beskrivningar.

Hur de spränger jordytan och kommer upp och så vidare.

Det kan man ha väldigt roligt åt.

Finns det någon Beskow du tänker på som skulle vara oläsbar idag?

Ja, kanske inte helt oläsbar.

Men en bok som jag tänker på som jag själv har lite svårt för är en bok som heter ”Duktiga Annika” som kom 1941.

Alltså under kriget.

Och det är en sorts på ett sätt skulle man kunna se den som en sorts beredskapsbok och den är uppbyggd som en slags man tänker sig gamla skolplanscher av livet på en bondgård och Annikas hur hon vaktar kon Majero som är del av ett självhushåll.

Den känns lite platt helt enkelt, även om den är intressant historiskt men kanske inte det är att läsa idag riktigt.

Det här med duktiga flickor.

Och sen tänker och sen kom Pippi Långstrump med Annika. har vi Annika där igen som är också en duktig flicka.

En bok som jag tycker väldigt mycket om och som jag tycker förtjänar kanske ännu mera uppmärksamheter den ska man kunna läsa tycker jag: det är ”Solägget” som kom 1932 tror jag, som också handlar om skogen och den handlar verkligen om skogen.

Där är skogen huvudkaraktären.

Skogen har liksom en själ i den här berättelsen.

Där det då är en vacker dag så dimper det ner någonting orange, runt främmande i skogen.

Alltså det är alltså en apelsin.

Det känner de ju inte till.

Sen finns det också en älva som då färgmässigt så tydligt hör ihop med den apelsin.

Hon har orange hår, hon har vit klänning, man kan tänka på apelsinens blommor, och hon längtar, visar det sig, någonstans söderut.

Till länderna där apelsiner och citroner växer.

Där hon helt uppenbart hör hemma.

Och det blir liksom ett drama också att hon hamnar någonstans där hon inte hör hemma.

Hon hamnar tillsammans med några grönsyskor i deras bo.

Och just den här bilden av älvan och grönsyskorna av boet, den är också som ur en fågelbok, även om den här apelsinen givetvis inte skulle ha funnits där.

Men den är precis som att kunna ha hämtat ur en fågelbok.

Den är så exakt.

Och den är så faktiskt väldigt vacker, också otroligt tänkvärd att just den här kombinationen har för ihop två element som inte alls hör ihop.

Och det tycker jag är lite annorlunda än de tidigare böckerna.

Så jag tycker att det här var ett superbra avslut faktiskt, Boel.

Att vi skickar med lyssnarna ”Solägget”, de som inte har läst den, och jag har inte läst den på jättelänge, gå till Litteraturbanken, hitta den där, eller gå till närmaste bibliotek och fortsätt att läsa Elsa Beskow, för det är hon ju ändå värd får vi väl säga.

Ja, absolut.

Ja, härligt.

Alla gånger.

Men innan vi slutar, Boel, finns det någonting du vill säga om Tomtebobarnen eller om Elsa Beskow som vi inte har fått sagt nu?

Det finns ett citat från Elsa Beskow själv som jag gärna skulle vilja läsa här.

Som jag tycker är intressant.

För det säger någonting om hur hon själv såg på den här skogsskildringen och hur hon såg på vikten betydelsen av skogen för barnen och för människan.

Hon säger så här: Min avsikt med denna bok är ju att rycka barnen med mig till skogen.

Att få dem att älska dess mossa av bark och stenar.

Att liksom få dem att känna lukten av kåda och barr och den mjuka mossan under fötterna.

Och för att få det levande måste man måla illusoriskt.

Det var superfint.

Bättre avslut än så kan vi inte få, tänker jag.

Och för alla er som är nyfikna på Beskow och vill kanske uppliva gamla minnen: gå till Litteraturbanken.se där de finns eller gå till närmaste bibliotek och låna.

Jag och Boel tackar för oss.

Tack snälla Boel för att du var här.

Tack så mycket för att jag fick komma.