Och så är det äntligen dags för den femtonde luckan i Litteraturbankens isländska julkalender!
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Bergbúi
Översatt av Gunnar D Hansson
Bergbúa þáttur återfinns i en avskrift från Vatnshyrna. Tåten är från 1200-talet och utspelas på nordvästra Island. I en dikt berättar en varelse om vad som tycks vara ett vulkanutbrott. Den normalt åttaradiga strofformen har en dubbel slutrad, vilket markerar att den som framsäger den inte tillhör människornas värld.
Från Kollafjörð skär det in en fjord som heter Djúpafjörð. En man som hette Þórð bodde vid den fjorden väster om Hallsteinsnes, som fått sitt namn efter den Hallstein som ägde de trälar som brukar kallas Hallsteinsträlarna. Þórð var i sina bästa år och ganska välbärgad.
En vinter hände det sig att han skulle iväg till en gudstjänst före en viss högtidsdag. Han bad en av sina huskarlar att följa med. Till kyrkan var det lång väg, nästan en hel dagsfärd, så de gav sig tidigt iväg. De gick ända tills dess det börja lida mot kvällen. Då utbröt en svår snöstorm.
Þórð sade att de nog kommit vilse och att han inte ville gå längre i mörkret och menade att de bara gått vilse en kort väg: ”Jag tror att det är fara värt att vi i nattmörkret kan falla utför ett klippstup.”
De letade därför efter ett skyddat ställe och gick in under en klippbrant där det inte fallit någon snö. De fann där en grottmynning som Þórð inte tidigare känt till. Där ristade Þórð i berget vid grottmynningen ett korstecken med sin järnskodda stav. Sedan gick de in och satte sig på två stenar innanför mynningen, för längre in ville de inte gå.
Under den första tredjedelen av natten hörde de att det var något som rörde sig inifrån grottan och som kom ut mot dem.
Þórðs huskarl blev rädd och ville springa ut, men Þórð bad honom sitta stilla, ”det är bättre att du ber några böner, för det är lätt hänt att män som ränner ute om nätterna ser saker och ting på ett förvrängt sätt”.
De gjorde korstecken och bad Gud om misskund, för de tyckte sig höra ett märkligt läte inifrån grottan och de stirrade in i mörkret. Där såg de något som liknade två fullmånar eller två stora runda sköldar, och mellan dem var avståndet inte så litet. De kunde inte annat förstå än att det måste vara två ögon, och med sådana lyktljus kunde inte ansiktet vara så särskilt smalt. Därefter hörde de ett fasanfullt och högljutt diktkvädande.
Det var början på en dikt i tolv strofer med slutrader som varje gång upprepades:
1. Väldiga stenar störtar
vid hed-Fenrirs boning,
jättars fjällfridstid
är snart förliden.
Det kvider i den gamles gårdshus,
gråhårsmannen hulkar
hotfullt i stensskravlet,
Hallmund går i branten.
Hallmund går i branten.
2. Ut vräker mörka flammor
från bergsmannens skyddsmur,
svårt stänker och kvider
guldets svartmuskige ödslare.
Hetaste glödkorn spys ut
ur eldhärdens mörja,
det dånar vid Hrungners portar
i vinande glödstorm,
i vinande glödstorm.
3. Så lögar sig guldglödsbärarna
lättsamt i viddernas svettning,
men det varma strömmande
vattnet förgör de arma.
De vet så väl att vatten
väller ur steniga jorden,
långt värre är vådeld
för mänskors glädje,
för mänskors glädje.
4. Berg och klippblock brister
bringar död åt många,
starka fästen störtar,
slungas ner mot marken.
Suset nådde mänskodalen,
själv gick jag över strida
älven, andra bidrog,
ville öka stöket,
ville öka stöket.
5. Jordens hjässa plågas,
pressas ner av stenar.
Isar glöder, underverkär det när jöklar brinner.
Värre under här väntar,
stridens ek, svårare än detta
här på Islands snögrund,
tecken skall väcka landet,
tecken skall väcka landet.
6. Spruckna klippor splittras,
stormen susar över liden.
Upp ur marken tränger
tunga sjok av grus.
Jättars härmän vill nu hämnas,
himlen klyvs och rämnar,
regnet ruvar och vill falla
innan världen störtar,
innan världen störtar.
7. Från fjäll till fjäll jag hastar,
från toft till toft jag ilar,
flyttar allt längre norrut,
ner i den tredje världen.
Hans skägg är mörkt,
min makt han fruktar,
min strid med jätten
vid strömmande Elivåg,
vid strömmande Elivåg.
8. I mörkrets värld vi möttes,
många av oss. Skydd fann jag
där vid stupande klippor,
vid stora vallar av stenblock.
Ett under är att ha skonats
från jättens eldstorm,
att jag i berget undkom
den starkes angrepp,
den starkes angrepp.
9. De gav mig den dräpte
gråhårsmannen som lockat örnar
till sitt lik, Hrimners ättling,
ner han segnade.
En järnbeslagen båt av sten
med utsirad stävplog
sände jag till Aurnir,
den lär ingen glömma,
den lär ingen glömma.
10. Ont vållar i världen
den vådlige Tor, men värre
är att strida mot honom.
Jökelsmältaren har fallit.
Färre är nu fjälljättarna,
ner har de störtat i den svarte
Surts väldiga glödhav,
ner i den heta elden,
ner i den heta elden.
11. Jag far mellan världarna
som en flinga av snö, som aska.
Klippor klyvs under Tors fötter,
han är rämnandets upphov.
Betryckt är jag, alven i berget,
i mig bekymren har ristats,
mina ögonlock skälver,
jag har vandrat så vida i sorger,
jag har vandrat så vida i sorger.
12. Jag bor ensam bland stenar,
så är det nu, så var det fordom,
jag förstod ej att förnöja
välsinnad gäst som kom.
Så, färdmän, minns vad jag diktat.
Och glömmer ni orden
väntar er strängaste straffdom.
Sinat har Aurnirs källa,
sinat har Aurnirs källa.
Detta hände dem tre gånger och dikten framfördes varje gång en tredjedel av natten hade gått. Och de såg hela tiden de två fullmånarna medan framförandet pågick, men annars inte.
När dikten var slut för tredje gången försvann allt in i grottan. Samtidigt började det dagas utanför grottan och de skyndade sig ut. Men innan de gick ut strök Þórð med sin fot ut korstecknet som han hade ristat vid grottmynningen.
Därefter gav de sig iväg till kyrkan, men då var mässan redan slut. De vände så hemåt och kom åter till det ställe där de trodde sig ha tillbringat natten. Men de fann ingen grotta där, och de tyckte att detta var ett stort under. Därefter gick de hem. Þórð mindes hela dikten, men hans huskarl kom inte ihåg ett enda ord.
Året därpå flyttade Þórð sin gård till en plats i närheten av kyrkan. På vintern, och just vid samma tid som tilldragelsen i grottan ägt rum, dog huskarlen som hade följt med Þórð på hans färd. Men Þórð kom att leva länge därefter och ingenting märkvärdigt hände med honom, trots allt det ovanliga han hade varit med om.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
