Så var det äntligen Lucia, också i Litteraturbankens julkalender! Nu står julen skir för dörren.
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Svaði och Arnór Käringnäsa
Översatt av Catarina Röjder
Svaða þáttur og Arnórs kerlinganefs finns i Flateyjarbók och är en kristen exempelsaga där Svaði beskrivs som en ondsint storbonde som till sist faller på eget grepp. Tåten berättar också om Arnór som beslutat att värnlösa skall lämnas att dö under en svältperiod. Han klandras av sin mor och kommer på bättre tankar.
Väldig och outgrundlig är den allsmäktige Gudens nåd i allt och hans herravälde högsint, och han underlåter ingen välgärning utan kallar med kärleksfull mildhet dem som ännu inte kan ta till sig, förnimma och förstå, upphöja och älska sin befriare, vilket vår herre Jesus Kristus, den levande Gudens son, har visat på i många berättelser fast inte många av dem kommer att återges här. På samma sätt som berättelsen om nådens och den fullkomliga kristendomens ankomst till Island visar Gud i de skildringar som följer att han stöder och styrker varje gott verk till deras gagn som gör dem, men han förstör och ödelägger elaka mäns ondska och fiendskap så att de ofta förgås i samma snaror som de avsett åt andra.
En tid efter biskop Friðreks och Þorvald Koðránssons avfärd från Island blev det så svår missväxt att många människor dog av svält. Då bodde en förnäm och mycket hjärtlös man vid namn Svaði i Skagafjörð, på den plats som sedan dess heter Svaðastaðir.
En morgon kallade han samman många fattiga män. Han påbjöd dem att gräva en stor och djup grav vid den allmänna vägen ett kort stycke från hans gård. De fattiga männen blev glada inför utsikten att få någon lön för sin möda och kunna mätta sin svåra hunger. Och på kvällen när de hade avslutat arbetet med graven ledde Svaði in dem i ett litet hus.
Sedan stängde han till huset och sade till dem som var där inne: ”Gläds och fröjda er för snart skall det bli slut på ert elände. Ni skall bo här i natt och i morgon skall ni bli dräpta och jordade i den stora grav som ni har gjort.”
Men när de hörde denna grymma dom över sitt arbete, att de var ämnade att dö, började de vråla i smärtfylld sorg och höll på hela natten. Då hände det sig att Þorvarð den kristne, Spak-Böðvars son, samma natt for uppåt bygden i egna ärenden, och hans färdväg gick tidigt om morgonen förbi huset där de fattiga männen fanns. Och när han hörde deras ljudliga gråt frågade han vad som plågade dem.
Och när han fick höra vad som hänt sade han till dem: ”Vi skall slå oss ihop om ni vill som jag. Ni skall tro på den sanne Guden, den som jag tror på, och göra som jag säger. Då skall jag rädda er härifrån. Kom sedan ner till mig i Ás så skall jag försörja er alla.”
De sade att de gärna ville göra detta. Då tog Þorvarð bort slagbommen från dörren, och upprymda och med stor brådska satte de genast iväg ner till hans gård i Ás.
När Svaði märkte detta blev han mycket vred och störtade iväg och beväpnade sig och sina män, och de red sedan med stor hast efter de flyende. Han ville gärna slå ihjäl dem, men dessutom tänkte han grymt gälda den vanära som han tyckte sig ha lidit från honom som hade befriat dem. Men hans illvilja och ondska slog tillbaka på honom själv, på så vis att just som han djärvt red fram utmed graven föll han av hästryggen och var redan död när han träffade marken. Och i samma grav som han hade berett för oskyldiga män blev han själv, den skyldige hedningen, begravd av sina män tillsammans med sin hund och sin häst enligt forn sed.
Och Þorvarð på Ás lät den präst som han hade hos sig döpa dessa fattiga män som han hade räddat undan döden och undervisa dem i den kristna läran, och han livnärde dem alla där så länge nödåret varade.
De flesta säger att Þorvarð Spak-Böðvarsson hade blivit döpt av biskop Friðrek, men Gunnlaug munk säger att somliga håller för troligt att han blev döpt i England och därifrån förde med sig virke till den kyrka som han lät bygga på sin gård. Þorvarð Spak-Böðvarssons mor hette Arnfríð, dotter till Sleitu-Björn, som var son till Hróar. Sleitu-Björns mor var Gróa, dotter till Hrafn, som var son till Þorgils, som var son till Gorm herse, en förträfflig man från Sverige. Þorgils Gormssons mor var Þóra, dotter till kung Erik i Uppsala. Herfinn Eiríkssons mor var Helena som var dotter till kung Burislaf från Gårdarike. Helenas mor var Ingibjörg, som var syster till Dagstygg, en mäktig man.
Vid samma tid som det som just berättats hände samlades häradsmännen till ting, och på grund av missväxten och den stora hungersnöden beslöt man att överge de fattiga och gamla, liksom också de lama och vanskapta, och inte livnära och härbärgera dem. Och så bröt den bistraste vinter in med stormar och vinande vindar.
En stor hövding ute i bygden var Arnór Kerlingarnef som bodde i Miklabæ i Óslandshlíð. Och när Arnór kom hem från detta möte kom genast hans mor, som var dotter till Ref från Barð, emot honom och förebrådde honom skarpt för att han gett sitt samtycke till en så hjärtlös dom. Hon inskärpte med stor vishet och många välvalda ord hur otillständigt och förskräckligt det var att människor skulle överlämna föräldrar eller andra nära anförvanter åt en så grym död.
”Du kan vara alldeles säker på”, sade hon, ”att även om du inte själv gör något sådant, så är du som är hövding och andras ledare på inget vis oskyldig eller utan ansvar för dessa ondskefulla mord, om du låter dina underlydande kasta ut sina föräldrar eller nära släktingar i ovädren, och det också om du inte tillåter det, med mindre än att du står emot sådana illdåd med all kraft.”
Arnór förstod att hans mor menade väl och tog till sig hennes förebråelse. Han var mycket bekymrad och funderade över hur han borde bete sig. Han beslöt sig för att genast sända iväg sina män till gårdarna omkring och samla alla åldringar som hade drivits ut och flytta dem till Miklabæ, där de togs väl om hand.
Nästa dag kallade han samman en skara bönder.
Och när Arnór kom till mötet sade han till dem: ”Ni vet att vi nyligen hade ett allmänt ting. Och sedan dess har jag begrundat vårt gemensamma nödläge och grubblat över det omänskliga beslut som vi alla enades om, att tillåta att alla åldringar lämnas att dö, liksom övriga som inte kan arbeta för sitt uppehälle, och förvägra dem hjälp till sin försörjning. Och mitt sunda förnuft tvingar mig att bittert ångra denna ondskefulla och makalösa grymhet. När jag nu har tänkt på detta har jag kommit fram till ett handlingssätt som skall gälla alla: att visa medmänsklighet och barmhärtighet mot människor, så att var och en hjälper sina släktingar allt efter vad man har råd till, särskilt far och mor, och de som förmår mera trots svält och livsfara också sina andra nära släktingar. Vi skall använda alla våra tillgångar och djur för att låta människor få sitt uppehälle, och till hjälp för våra släktingar hellre döda våra riddjur och dragare än att låta dem förgås av svält, och ingen bonde skall hädanefter ha mera än två hästar. Dessutom har många skaffat sig ovanan att hålla så många hundar att många människor skulle kunna leva av den mat som hundarna får. Nu skall hundarna dräpas så att få eller inga överlever, och den föda som tidigare gavs åt hundarna skall användas till näring åt människorna. Kort sagt, inte på några villkor tillåter vi någon att ge upp sin far eller sin mor som på något vis kan hjälpa dem, men den som inte har tillräckligt för att underhålla sina nära släktingar eller föräldrar skall föra dem till mig på Miklabæ, och jag skall ge dem mat. Och den som kan men inte vill hjälpa de närmaste släktningarna, honom skall jag strängt gälda med hårda straff. Nu mina kära vänner och följeslagare, snarare än undersåtar, låt oss på alla sätt visa medmänsklighet och barmhärtighet mot våra släktingar och inte ge våra ovänner anledning att klandra oss för att vi i den största enfald gör något mot våra närmaste som ter sig så omänskligt. Om nu han som har skapat solen för att göra världen ljus och varm är en sann Gud, och om han tycker om mildhet och rättvisa som vi har hört sägas, då kommer han att visa oss sin nåd så att vi kan bevisa att han är människornas skapare och att han kan regera och styra hela världen, och från den dagen skall vi tro på honom och inte dyrka någon annan än honom, den ende härskaren i sitt välde.”
Och när Arnór hade sagt detta sade Þorvarð Spak-Böðvarsson som också var där: ”Nu har vi sett, Arnór, att samme Gud som du åberopade i ditt anförande har sänt sin heliga ande till ditt bröst för att skapa denna välsignade medmänsklighet som du nu har visat människorna i ditt tal, och jag tror att kung Olav skulle tacka Gud och dig för detta vackra framförande om han hade hört dig säga sådana ord. Jag tror att han kommer att bli utomordentligt glad när han får höra talas om det. Och visst är det stor skada att vi inte skall kunna se honom eller höra hans ord, men jag är rädd att det aldrig kommer att ske.”
Och när alla som hade samlats där sade att de samtyckte till allt han hade sagt, då bröt de upp från tinget. Skarp kyla och frost och hårda nordanvindar hade rått under lång tid, och svallis och hård skare täckte jorden så att ingenting stack upp. Men natten efter detta möte blev det med gudomlig försyn ett så snabbt omslag att på morgonen efter var all frostens hårdhet borta och i stället var en varm sunnanvind kommen och den bästa tö. Från denna dag var det lugnt väder och blid dagsmeja. Växtligheten sköt upp ur jorden från dag till dag så att boskapen snart hade tillräckligt med gräs från jorden för att överleva. Då gladdes alla människor med stor fröjd över att de hade rättat sig efter det barmhärtighetsråd som Arnór hade lagt fram inför dem och fått ta emot så fantastiska välsignelser, med den följden att allt Arnórs tingsfolk, män och kvinnor, tillsammans med sin hövding snabbt och glatt tog emot den rätta heliga tron som något senare bjöds dem, så att kristendomen efter några få vintrar var antagen över hela Island.Arnór Kerlingarnef var son till Björn Þórðarson från Höfði. Björns mor hette Þorgerð och var dotter till Þórir Íma och Þorgerð som var dotter till irernas kung Kjarval. Þórð från Höfði var son till Björn Byrðusmjör, som var son till Hróald Hrók, som var son till Áslák, som var son till Björn Járnsíða, som var son till Ragnar Lodbrok.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
