Huvudsaken är att vi dör

Här är Nils Ferlins Penningby.

Det ligger precis nedanför Länna kyrka i en snöig backe.

Länna kyrka med dess röda klockstapel.

Det är ungefär en och en halv mil från Norrtälje.

Här är nu Penningbys manngårdsbyggnad.

Vi får kalla den så.

Här är fru Henny Ferlin.

Berätta lite om er tur.

Man kallar det manngårdsbyggnad så är det väldigt mycket sagt.

Den är så liten så liten den stugan som en tändstiftsask.

Hur stor är den egentligen i kvadratmeter?

24 kvadratmeter.

Med allt?

Med spis och garderob är det inberäknat.

Men ni bruxar ute?

Ja, vi har trivats väldigt bra.

Hur länge har ni bott här nu?

Två vintrar, tre somrar.

Och ingen av er längtar härifrån?

Egentligen inte.

Det enda felet är att det är alltför smått.

Man får inte falla ner fina tavlor.

Kan man ju inte.

Reser ni ofta till stan?

Nej, relativt sällan.

Här går ni och…

Stökar.

Harv.

Hör på radion ibland.

Idag är det i alla fall trångt i stugan.

Idag är här flera gäster.

Jag ser genom fönstret här, där inne sitter, förutom Nils Ferlin själv, så är det författaren Harald Beijer, där är Elof Ahrle och där är John Elfström.

Vad de talar om är inte svårt att förstå.

Det blir teater.

Det blir teater, ja.

Teaterminnen kanske.

Just det.

De är alla gamla bandaktörer och har varit kamrater.

De flesta har de tillsammans i Finland och runt om i svenska landsorten.

Och så sticker vi in mikrofonen till dem.

Går in genom förstokvisten och in genom köket och in till det stora rummet.

Om vi får kalla det så.

Vad kallar ni det stora rummet?

Salong eller vardagsrum?

Köket är vardagsrum.

Kammaren, ja.

Det är bara kammaren.

Ja, och det hörs redan hit ut.

Vad de talar om, det är om Elin Svenssons teaterskola som ni alla har gått i på sin tid.

Jo, jag minns en vårdag när jag kom åt Elin.

Det var en sån där mellantid.

Vi hade inte något särskilt program under arbetet.

Så hittade jag en bok där.

Då när jag fått höra att det var Elfström som hade lånat henne den.

Det var dikter i den där boken och jag bläddrade i den.

Så läste jag den och tyckte den var väldigt bra den där boken.

Så jag bara få ta hem den.

Vi skulle träffas sen på uppläsning på kvällen.

Hon hade varje onsdag kväll så gick alla eleverna samlas och läste upp en dikt.

Ja, det var bra.

Och sedan så…

Det var publikt där också.

Ja, men den onsdag kvällen var det inte publikt egentligen.

Det var någon bekant som hänsligtvis kom upp.

Men jag tog hem den och så läste jag den.

Det var en väldigt lång och vacker dikter som hette ”Vaggsång vid Kestina”.

Det var första gången jag observerade att det fanns någon man som hette Dan Andersson.

Jag blev väldigt bekustig i den.

Men jag hade läst in en dikt för den här kvällen förut.

Sen hände ju lyckan att det hade regnat ner över Nissrom i 7.50 den där dagen.

Och så låg munken sprax emot och vi hade inte förändrat om vi skulle gå dit.

Och då kunde man på den tiden gå för allt vad man kunde få ut på munken på 7.50. – Ja, det var gamla munken som låg och smätte emot där.

Och det där hade vi ju kommit överens om då förut.

Det var ju angelägen att dikterna inte blev för långa precis.

Jag läste min dikt och den var kort.

Och Nisse läste sin och de andra flickorna och pojkarna läste sina.

Och sedan så sa Elin alltid efteråt ”Är det ingen annan av herrar och damer som har något extra att komma med?”

Och Nisse stod ju för givet att ingen hade det.

Och då steg jag upp med den där boken. – Tänkte på munken hela tiden. – Och så läste jag. – Inte munken i Skara, inte? – Nej, nej det var munken på Kungsgatan.

Den hette S.O.T. numera. – Ja, visst. – Nåja, jag startade och läste denna mycket långa.

Och som jag som egentligen inte ryker så mycket om lyrik.

Jag må ju säga att det tycker jag är någonting som följer mig hela livet igenom.

Så är det Vaggsång vid Kestina.

När jag steg fram till det där hörnet så fick jag ett mycket temperamentsfullt ögonkast utav Ferlin.

Han tyckte inte alls om det där. – Nej. – Nåja, jag läste den.

Dikten tar 20 minuter att läsa.

Och sedan tyckte jag att jag hade gjort det bra, jag och Dan Andersson, att kunna gå.

Men så det var ett mycket stort misstag.

För, jag vet inte om jag har talat om att det var din bok? – Ja. – Så gjorde jag det, ja.

Sedan tog Nisse Johan Elfströms Dan Andersson och ställde sig i tamburen och läsa.

Hänsynslöst läste han över en timme till innan vi kom ner.

Ja, så måste han ju egentligen släppa den.

Och vi kom på munken.

Kommer du ihåg det? – Ja, ja. – Det var i alla fall den gången du gjorde bekantskap med Dan Andersson. – Ungefär sex timmar senare än jag. – Vilket år var det han dog nu? – Det minns jag inte. – Det var i slutet av 20-talet någon gång. – Var det inte? – 19. – Nej, då var det nu då. – 19 dog han va? – Ja, det minns jag inte. – Eller var det 20?

19.

På Hotel Hellman i alla fall.

Jag kommer ihåg att…

Harald sa att det var han som dog som en vägglus. – Ja, han gjorde det. – Ja, det var han som gjorde det. – Ja, men döden i vilken kostym som helst, det är ju alltid döden.

Huvudsakligen tycker jag att vi är att vi dör. – Kommer du ihåg den där dikten bara då?

”Jag är bara en gammal och tröttkör man, och jag dör utan kält och knot.”

”Under eget tak det har kostat, det är svart av år och sot.”

”Det är värst med alla ungarna.”

Och så vidare.

Jag lärde in den där saken senare.

Det är inte lyrik det. – Nej, det är därför det är så bra. – Det är bättre än lyrik, ja. – Ja, nu sa jag ju någonting som man inte säger i en lyrikers ämne. – Jag har aldrig varit en lyriker, kär barn.

Aldrig varit en lyriker.

Ja, nu skulle det vara bättre med nånting annat.

Men så gick det till med den andra också. – Du slutade ju spela teater ett tag. – Ja, det gjorde jag faktiskt.

Jag var på det där.

Jag insåg att man kanske inte skulle komma någonstans.

Jag var på insikt i en obegåvning.

Så tyckte jag att det var bäst att ta sin match i skolan.

Och det gjorde jag.

Jag var på ägda mot nåt annat.

Jag hade en bror som hade en teknisk fabrik.

Så jag var på att sälja hårvatten istället. – Nej, det var min bror.

Det var då jag badade i misse. – När du reste ut i landsorten med sällskapet. – Nej, när Lidholm var ute. – Ja, det var det ja. – Att fråga efter… – Efter hårvattnet antimjäl. – Ja, det var mycket bra det där. – Det var en mycket bra idé, tyckte jag.

Sen kom jag efteråt en vecka och sålde massor.

Eftersom det hade varit så många att fråga efter. – Jag kommer ihåg i Kärrgruvan, som är en ganska liten plats utanför Nordberg.

Det var en dam inne först som vi skickade in.

Det var en av Lidholms sällskap.

Överallt så gick det att fråga efter ”får vi en flaska antimjäl?”

Men det har vi inte.

Det var en märkvärdighet.

”Vad är det för fabrikat?”

sa ni.

”Det vet jag inte”, sa jag för min del.

”Det är allmänt bekant i Stockholm.”

Men just i Kärrgruvan… – Jag sålde mycket i Kärrgruvan. – Det är långslags efteråt. – Jag följde turnén en vecka efteråt. – Det var en fackstrål. – I Kärrgruvan kom det bara tio minuter efteråt. – Jag kom in i en liten affär.

Det var en snäll och befälig dam som stod där.

Hon sa ”jag ska be om en flaska antimjäl”.

Det var en märkvärdighet.

Nyss var det en dam som frågade efter. – Hon trodde… – Sen gick jag in efter.

Det var mycket rolighet med antimjäl.

Jag blev antikvariat. – Sen slutade du. – Sen började jag spela teater i Önsköld.

Sen tyckte jag att det gick lika knackigt då.

Fortfarande ingenstans.

Jag reste till landsorten och blev lovat 300 kr i månaden.

Sen fick jag ut 150 kr.

Jag tänkte att det går nog inte. – Vad var det för en god direktör? – Nu säger han. – I alla fall så dröppnade jag det där antikvariatet. – Vad var det i St.

Edvigsgatan? – Det var i bron.

På Dinsvida och bron. – Jag satt ju där en halva dag. – Jag köpte väl en bok där. – Tyckte du betalade bra? – Det var Texas Jack. – Det sålde de mest.

Loppen målare.

Han är inte så dålig som artisten.

Nyinkommen uppdragare.

Texas Jack och Buffalo.

Realiserat.

Kommer du ihåg de där gabbarna som var inne?

Den liten baronen. – Ja. – Han var en arbetargrabb. – Ja visst. – En 10-12 år. – Jag satt ensam där. – Jag började resonera om Texas Jack och Buffalo. – Vill du veta vem som var starkast? – Jag höll på Texas Jack. – Det är klart. – Jag var lika som arbetargrabben. – Texas Jack var det starkast. – Buffalo ville vara ingenting vidare. – Han hade skit en del oskyldiga i bysen också. – Han sa att jag skulle ha levat nu. – Men loffan höll på Buffalo Bill. – Höll du på Buffalo Bill? – Ja. – Jag hade bara läst Buffalo Bill. – Jag hade inte läst Texas Jack. – Du sprang efter flickor så mycket. – Jo. – Varken Buffalo Bill eller Texas Jack sprang efter flickor. – Det var en skoj jag färdade. – Fast den var olaglig. – Du låg där på nätet. – Gjorde du? – Ja. – Det är en liten skrubb. – Vilka böcker hade du under huvudet? – Jag undrar. – Jag har väl aldrig varit strimnad nödvist. – Kommer du ihåg när hon kom? – Det var efter Buffalo Bill i alla fall. – Du gjorde fina teckningar där. – Och så hade du gamla fångkriver också. – Ja. – En blandad publik. – Ja, en blandad publik. – Nu vill jag lova. – Lova. – Du var efter Antikvaliatet. – När du då fick anbud från Valdjeger. – Ja. – Sedan Malmstaden. – Sedan Malmstaden, ja. – Den är lilla klart. – Vad hette den här pjäsen? – Du var både regissör och författare. – Och så gjorde du rollen. – Ja. – Den hette Kvinnohataren. – Jag har haft många namn.

Jag kallar den för stackars Karan också. – Men Kvinnohataren heter den då. – Jag kommer ihåg att du tänkte mjuta mig som recensent då. – Det är inte möjligt. – Jo, ja. – Jag var recensent i Dagens Nyheter. – Jag skrev sådana här små, små, korta rader. – Jag kommer ihåg att… – Jag tog din gamla historia, ”En bekant i mig”. – Ja. – Jag satt på första bänk och sen Loffer kom in och sa ”Bra, bra, du är en bekant i mig”. – Så jag var i alla fall in och tittade lite grann på pjäsen. – Men så var det en recensent, en annan recensent där. – Från Socialdemokraterna som heter då. – Han var inte alls in och tittade på pjäsen. – Han blev mjutad helt enkelt av direktören. – Han skrev en väldigt lång historia om pjäsen i alla fall. – Jag skrev att, till min stora stolthet, att… – Herr Arle är nog betydligt bättre som skådespelare. – Han är alldeles utmärkt skådespelare. – Långt innan Broder Åbergsson var där och tittade på pjäsen. – Någon vecka senare. – Och vad har han skrivit då? – Ja… – Sitta här och skriva. – Nej, det är roligt så tillvida att… – Den som hade teaterna, han använder sitt övriga recension på ett roligt sätt. – Åbergsson skrev förstår du att… – Ja, det låter tråkigt att säga men han skrev… – Det var en sensation att stiga in på den lilla teatern och hitta en aktör av denna valör. – Det var naturligtvis väldigt roligt för mig som var ung på den tiden. – Att ha en aktör som man inte skulle kunna använda det där på något vis. – Till min glädje och eventuellt att dra dit den och nedstaka publiken också. – Så njuren kom väck då? – Jo, i alla fall så. – Jo då, han använde det. – Mycket riktigt. – Några dagar efter så stod det… – Det är en sensation att stiga in på den lilla teatern. – Du fick inte vara med alls. – Jo, nu när vi sitter så här så tycker jag vi… – Vi kunde komma ihåg Elin. – Det var en ganska märklig tid. – Jag tänkte häromdagen på… – Jag har tänkt många gånger på… – Det där ordet experimentteater som man ser. – Det finns experimentteater i Amerika, i Frankrike och här. – Man försöker att göra något nytt inom teatern. – Det gjorde faktiskt Elin, förstår du? – Ja. – Kommer du ihåg hennes uppvisningar där? – Vi gjorde våra små scener. – Och vi gjorde… – Någon skrev en pjäs. – Någon försökte lösa ett dramatiskt problem. – Men där uppe i hennes stora sal… – Vi delade av den på hälften och byggde en ryddå. – Och Kalle Kirman målade sina utomordentliga… – Vad heter det? – Restaktioner, reparationer. – Och hur vi jobbade i månadtal. – Och filade på den minsta lilla replik. – Vi gick…

Vi gjorde faktiskt… – Dramatik. – Det kan ju vara tåkigt ibland. – Men det var det nog inte. – Ja, inte dumma författare heller. – Ja, det… – Utan Beijer så var det ju… – Shakespeare, Strindberg, Draftman… – Ja, vad jag särskilt minns… – Och att vi kom till… – Mycket goda resultat. – Kom ihåg våra fredlösa föreställningar. – Med de kostymerna som vi slät oss till. – Och med det… – Den interiör som vi byggde upp. – Ja. – Vi hade ingen förmåga att framtyga för publiken. – Varken Elin eller jag… – Eller Nisse eller du… – Eller någon av andra. – Vi hade ju inte den minsta möjligheten. – Vi var ju så till den grad urfattiga. – Ja. – Men det fullkomligt… – Jag tror det brann i arbetet där uppe. – Ja. – Jag har faktiskt… – Jag saknar den tiden alldeles oerhört. – Och för min personliga del får jag lov att säga att… – Att under de där… – Striderna med uppgifterna där… – Då kom mitt… – Intresse för litteratur som jag ägnade mig till. – Ja. – Det finns faktiskt där. – Och Elin… – Ja, för dramatik, förlåt. – Det är det att… – Elin bar… – Något av den stora 1800-talsteaterns traditioner. – Vi vet nu att… – Ungdomen numera säger att den bestod mest av iåliga ton. – För allra stora stjäster. – Men det gjorde den när den var som sämst. – Men när den var som bäst… – Så kunde den ju… – Vara ett säkert fast… – Helljut… – Helljutet… – Dramatiskt liv som kunde vara äkta. – Och uräkta mitt i den stora stjästen och det stora tonfallet. – Som vi ju då… – Mest odlade. – Ja… – Ja, det är klart eftersom det var såna… – Pjäser som Shakespeare och… – Sådär. – Men vad är det för… – Pjäser och Strindberg, är det… – Ja, det var… – Gilles Hemlighet. – Men det är just en replik som jag aldrig glömmer. – Den där repliken. – Det här att… – Med tanke på vad du säger om det här… – Det är utan någon sikt på den moderna ungdomen nu. – Ja, nej, nej. – Eller för att det tar lister eller sånt. – Men det är den här repliken att… – ”De stora orden är de små tankarnas få fågelskädar.” – Ja, listen, ja. – ”Därför skålar vi akt av oss för de stora orden.” – Ja… – Det var inte bara teater, man hade ju så pass lite utbildning i övrigt. – Ja, just det. – Det var ju lite… – Ja, men det gjorde vi ju faktiskt också. – Skulle jag vilja minnas. – Det var då ”aktad oss för de stora orden”. – Ja. – Ja, det var Elin Svenssons teaterskola det. – Men jag minns en dikt. – Ja, det står väl i din första diktsamling, tror jag. – Om ”Folkets parkerna”. – Det är väl intryck direkt från Orvonsson bandaktör. – Vill du läsa den ifall du kommer ihåg den?

Hej tomtegubbar slå en ring Se våra drömmar stärna Det fattas än ingenting Hjärta blått och hjärna Hur kom din moders endesån på dessa glatta bräder Gläder med sin konst och sina kläder Folk och färg så vitt ifrån i detta vackra väg Visst är det bara lögn och lump och dumhet så det skriker När halta harmans måga stumpsa i fyra dubbelviker Fått ont i magens dagasas Det kan man ej förtänka Spänka Runt om pjäsens rika enka Läst arkestens lovar dras Tills länsmans knappar blänka Vid ån går ner Med skrap och skäll En tia kan man klara Ty res om vi till stadshotell Där är det skott att vara För konsten är så lång, så lång Och ringa är profiten Sliten blir du Trött och väderbiten Konsten är så lång, så lång Du lasselasseliten Du gjorde ju senare ett gästspel på Blancsteatern också Nisse Kommer du ihåg det?

Är det mig du sa det?

Ja Det glömmer jag aldrig Vad menar du med senare alltså?

Ja, de spelade revyn på Blancsteatern en sommar För många herrans år sedan Vi satt på det beriktade Cosmopolitet gäng Ja, det var nämligen Valdemar Det var Valdemar Dahlqvist som hittade på det där Nalle Halldén ja Ja just det Så jag minns säkert att Willem Moberg var med där på Cosmopolit Och du kom in störtande Och sa till mig att du skulle vara med då Stå i salongen och läsa en dikt varje kväll Du var engagerad en vecka Och så kom du in och sa Du måste ringa till Blancs Det var den kvällen du skulle börja Och säga att jag är sjuk, jag kan inte komma Ja, jag försökte övertala Nisse men det var ju den Så jag måste gå upp till slut och ringa Ja, jag kommer ihåg det Bara för att tala med Rockhansen Jag sa att ja, nu är det så pinsamt så att Färgin är mycket sjuk Jag sitter hemma hos honom på sängkanten Och var på Rockhansen och sa Han har ju ingen telefon, nu kan du sitta där då Det var en detalj som jag inte hade fäst nöje Så jag sa Ja, nu är han nere i cigarraffären sa jag Men jag är hemma hos honom och pysslar om honom Tog du med dig sängkanten?

Ja, så ringde jag och gick till bordet där Nisse satt och sa Kom nu ihåg att du inte svarar om det ringer någon hit För då ställer du mig i en pinsam situation Ja, det ringde Efter några minuter men det var till mig Det var vår gemensamma vän Weiler Hildebrand som ringde Han sa, hör du Tyckte vi skulle ha lite trevligt ikväll hemma hos mig Kan du och Nisse komma hem till mig Ja, skulle vara skoj Det var vi ju alltid pigga på Ja, så sa han, har du Nisse där förresten?

Ja, du kan nog få tala med honom Så gick jag efter Nisse Han gick fram till telefon Och Weiler sa, Nisse ja Ett ögonblick, du får du tala med Rockhansen Ja, och så var den dagen förstött Så Nisse måste lova att komma ner på kvällen Nu hade han, han såg inte Nisse ansåg inte att han hade någon presentabel kostym Och det tyckte nog ingen av oss andra heller Det gällde att skrapa ihop pengar till en kostym Weiler Moberg var den enda i gänget som kunde tänkas kunna uppringa kapital Och han skickades ut Och kom faktiskt tillbaka med hundra kronor Och vi gick i en herrekupering strax bredvid Och klädde upp Nisse Han fick en ny skjorta och slips till på köpet Och skorna såg bedrövliga ut Han hade köpt en masker här nere och hängde på sig sen Han blev inte mycket snyggare för det Men så kommer man ihåg ett år tidigare Hade han varit i en skoaffär som låg alldeles bredvid kostym och polit naturligtvis Och köpte ett par skor och lämnade kvar sina gamla Kanske de möjligen fanns kvar Och såg bättre ut Av en märkvärdig händelse så fanns de faktiskt Kommer du ihåg det här?

Ja Och de var faktiskt lite bättre Ja men jag var väldigt snygg det får jag säga Du var mycket stilig då Var du verkligen Så hade du två böcker hade kommit ut av det då som du skulle läsa i Barfota barn och en döddansers visor Nu gällde det att uppringa en bok Ett exemplar av varje utav de där böckerna för du hade ingen själv Och vi snodde runt stan för att få tag i de där böckerna Ja Och när vi kom ner äntligen på kvällen med de där böckerna Så skulle jag sitta och hålla i dem och sufflera Nisse om han då kom av sig Det skulle verka improviserat det hela Hur det nu skulle ha gått att sufflera från mitten av salongen Underbar Ja just det Så kom Nalle Hallén in och tittade i salongen han gick ut i salongen Och upptäckte Nisse det hörde till programmet Och blev mycket överraskad Och sa jag ser mina kära vänner åhörare att vi kväll har Nils Ferlin i salongen Ska vi inte försöka tvinga honom att stiga upp och läsa ett par dikter för oss Jo skrevs det och det blev applåd Och Nisse kröp mer och mer ihop i bänken Och då sa han får vi då be dig kära bror Ferlin att stiga upp och läsa ett par dikter Ja Nils steg fram till pianot där i flygen Och stod och såg generad ut en stund Och sa han till publiken det här är ett förbaskat båg alltihop Jag är engagerad en vecka här för 15 kronor per kväll Och ta hit böckerna svensk John Ja han kallade mig svensk John Varför jag fick stiga upp och ge honom böckerna och han läste Ja Men en väldigt snygg kostym var han i alla fall Ja det var det Jag har ju berättat så många gamla ästervårdar men hur var det gamla Harald Weyer När du spelade i Paria Ja för Ådalen Det var inte precis Ådalens poesi För ni gick ju mellan ställena Ja det var det Ådalens persedi Nej det var ingen persedi alls det var mycket vackert skulle jag säga det Äldre länsårsteater hade fått för som skulle åka långt bort i blandstid Då åkte de häst och sen åkte de tåg Tänk när järnvägarna kom in här vad de fördervade mycket av gammal fin kultur Är det inte mycket mycket trevligare att sitta i en kärra efter en häst Och se hästen bunka Damlen fick ju åka Ja på vår tid så fick dammen åka Ja men vi rationaliserade det hela och tänkte att järnvägsbudgetter Det var ju märket till att järnvägarna förtjänade alldeles för mycket pengar Hade ju flera hundra tusen året Förresten fanns det ju inte järnvägar mellan de där platserna Och inga pengar heller Nej det fanns det inte heller Nåja det var inte det jag skulle tala om Utan vi kom slutligen och spelade i Paria Det var i en mycket mycket primitiv lokal Med plankor till bänkar och så var det en upphöjning till scen Där hade de satt upp ett jättestort bord Det kunde man inte gå och komma framför Det var ett mycket kraftigt bord det väl Det var ungefär en och en nära två meter långt Ja det kunde inte vara så kraftigt eftersom en ixa inte…

Jo!

Det är det som är…

Menar du att det var så stödigt då för dig då?

Nej det var inte jag till det Jo nu var det det att Paria, jag gjorde x Som en numera överlärare Mycket god skådespelare så det var synd När han blev överlärare Gjorde Parian yt Enligt sceneriet så skulle han sätta sig på bordet Och när han gör sin långa lönn historia Och detta jätte bord Som hade ben som var en och en halv decimetrik fyrkant Det visade sig gå ut av helt enkelt Det var det mest humbugtsbetonade bordsspel jag i mitt liv har sett Och han satt sådär det stod lite snett ut Och höll på att fara i salongen Publiken bestod av 40 år rallare Som nyss hade fått avlöning förresten Men så nyss så att de var mer intresserade för dramatiken För något annat En av de rallarna Satt på första bänken mitt i pjäsen Han såg att bordet skulle få ge sig Flyttade sig över Satt sig på rampen Och satt sin utordentligt massiva axel under bordet Och ersatte så det stora bordet Och där fick vi spela pjäsen färdig Med denna rallares huvud Liggande på bordet på något sätt Vi såg inte rallaren Och de andra 39 rallarna De satt som tända ljus Jag vet ju inte Lokalen var liten så det är ju möjligt att vi hade I alla fall lyckats Få ut de strindbergska orden i rymden Och de tar ju alltid Jag kan inte förklara tystnaden på annat sätt Och vi Spelade pjäsen Färdig Det är egentligen En utomordentlig upplevelse Dessa tio minuter som Följde efter Missödet med bordet Till den Slutligen lika följde Det var ju ingen redå naturligtvis Utan då hade vi gjort en sinrik apparat Med en tänd stick ask Och en syttråd Som var monterad genom skruvögor på golvet Och upp i taket och ner till en figur Som slog an en ton på ett piano Det markerade nämligen pjässlutet Det fanns inga sätt att markera pjässlutet Och de satt där Rörande uppmärksamma Och vi hade spelat pjäsen så länge Så att till och med jag kunde läxa den Det var inget mer att berätta – Bra. – Ja.

Vi berättar om inte vara ensta efter att köra efter förri karena kretsen på Lek Täpt brukar inte vara senast matsaparen för ska du behöva ställah kovarhalsar då levnadsl sist så privada.