Verket: Lenngren

Varmt välkomna allesammans till Verket, en podd om klassiker. Jag heter Paulina Helgeson och dagens verk under luppen är en av den svenska litteraturens mest diskuterade dikter, nämligen ”Några ord till min kära dotter om jag hade någon”. Dikten skrevs av Anna Maria Lenngren, en av det svenska 1700-talets allra mest framstående poeter. Vill ni ha dikten framför er när ni lyssnar så finns den på litteraturbanken.se och det finns också en direktlänk på anekdot.se.

Med mig i studion idag har jag Maria Gullstam som disputerade 2020 i Teatervetenskap med en avhandling om den franska 1700-talsförfattaren Jean-Jacques Rousseau och teatern. Dagens andra 1700-tals vandrare är Mats Malm, till vardags ständig sekreterare i Svenska Akademin och föreståndare för Litteraturbanken.

Men nu ska vi kasta oss över dagens dikt och jag tänker Maria kan inte du börja med att berätta lite om dikten?

Jo men absolut, man kan väl säga så här att ”Några ord till min kära dotter” är den dikt som Lenngren idag är allra mest känd för. Det är också den dikt som forskningen har kretsat mest kring och man kan säga att den fångar på ett sätt den här ständiga frågan som egentligen sedan Lenngrens egen tid har förföljt hennes författarskap. Var hon ironisk eller inte när hon skrev om unga flickor som ville utbilda sig eller ägna sig åt vitterverksamhet? ”Några ord” då inleds med strofen ”Min kära Betty, du blir stor, du från din docka hunnit växa, utav din hulda fromma mor tag för din framtid denna läxa”.

Så här ska vi alltså förstå att det är en lärodikt som vi har att göra med, en genre som ska sägas vara vanligt förekommande i Lenngrens samtid. Så vi har den här fiktiva moden som talar till en påhittad dotter och så fortsätter hon sedan i strof 2-6 med att berätta om hur Betty i allmänhet ska förhålla sig till världen för att få ett framgångsrikt liv. Och här då i sjätte strofen så introduceras visheten, vilket blir upptakten till stroferna 7 och 11 som behandlar kvinnors utbildning. Och här så återfinns två av de kanske vassaste och mest citerade stroferna.

”Med läsning öd ej tiden bort, vårt kön så föga det behöver, och skall du läsa, gör det kort, att såsen ej må fräsa över”.

Och vidare, ”Även en lärdig stubb det är ett rön, satirens udde i undan slipper, och vitterheten hos vårt kön bör höra blott till våra nipper”.

Sen så fortsätter det och då i strof 12-16 så får vi läsa om hur en äkta husmoder ska förhålla sig till hemmet och till sysslorna och även om hur hon bör klä sig. ”Se denna mor i huslig krets, som vet sitt sanna kall bevaka, fullt med en ärelust till freds, att vara värdig mor och maka”. Och så vidare. Så småningom så får Betty råd om hur hon ska bete sig i sällskapslivet.

Och framåt slutet så talas det om hur kvinnor ska undvika engagemang i politiska frågor. ”Försiktigt även undanvik all brydsam forskning i gassetten, vårt hushåll är vår republik, vår politik är toaletten”.

Och då kan vi säga att toaletten betyder något helt annat i det här sammanhanget än vad vi vanligtvis tänker att det betyder.

Precis, det betyder ju helt enkelt i fråga om smink, hår, hur man gör sig i ordning.

Precis, det förtjusande uttrycket att göra toalett. Istället för att säga att man ska sminka sig säger man jag ska gå och göra toalett.

Exakt, precis så. Och sen då så följer stroferna 26 till 28 som handlar om vikten av att bli gift och om förhållningssättet till mannen.

Och här står det att ”Den maka som det blir beskärd märk denna stora hemligheten, var huld om han är huldhet värd, om ej så var det i förtreten”. Det är lite provocerande. Ja, det är det, definitivt. Och sen så avslutar vi med att, ja, moden tjej till Betty är att njuta av livet men försöka inte livets plikter. Och så småningom, nu har min lilla läxa slut och till min söm jag går tillbaka.

Och man kan väl säga det att ”Några ord till min kära dotter” har lästs, å ena sidan då både som Lenngrens allvarligt menade personliga utsaga. Å andra sidan så har det lästs som uppenbart ironiskt.

Och sen finns det andra forskare som nöjer sig med att konstatera att dikten kanske inte faktiskt tar ställning i kvinnofrågan utan att den snarare uppvisar ett ämne som läsaren själv får bilda sin uppfattning om.

Nu när vi har hört vad Lenngren skriver i den här omdiskuterade dikten så vore det ju bra att veta lite om Anna Maria Lenngren själv. Vet vi vem hon var? Går det att veta vem hon var?

Vem hon var går det att veta ganska bra. Kanske inte vad hon skrev däremot för hon skrev ju väldigt mycket anonymt och det var ju rätt så typiskt. Hon hade tur helt enkelt, hennes pappa var professor i Uppsala och en glödande själ på något vis och lät henne få utbildning och bildning på ett sätt som ju väldigt få kvinnor hade en chans till.

Samtidigt så fick hon förmodligen inte den här gamla traditionella bildningen riktigt så hon har ju ingenting av det här lärda poeteriet som ju annars florerar i samtiden heller utan hon utvecklar någonting helt eget. Hon började med en del översättningar och lyckades ta sig framåt ganska bra och så efterhand så började hon skriva riktigt mycket dikter och vad är det hon har?

En satirisk skarp blick som ändå är öm och varm i regel. En otrolig förmåga att fånga situationer och scener. Agnetha Pleil liknade henne vid en reporter och i det så är hon faktiskt ganska lik den andra stora från den här tiden, Bellman. Det var en enastående förmåga att fånga en scen, en dialog, en replik och framställa det på ett helt eget sätt.

Lenngren hon gifte sig med ett blivande kommersråd, Carl Peter Lenngren som han var ansvarig utgivare för Stockholms-Posten och där Johan Henric Kellgren var det stora namnet får man säga. Lenngren har skrivit mycket där och har alltid kommit i skuggan en hel del av Kellgren.

Hon skrev de sista decennierna på 1700-talet men sen efter 1800 kom nästan ingenting mer. Hon publicerade aldrig heller någon samlade skrifter utan hon dog 1817 och 1819 så kom den första utgåvan.

Den kan man ha en del synpunkter på men det var väldigt typiskt, anspråkstöshet var ett ord som hon var tvungen att förhålla sig till hela tiden.

Spännande, jag känner det finns mycket som vi kan få anledning att komma tillbaka till här. Men jag tycker vi läser lite till så alla som lyssnar får någon slags känsla för hur det kan låta. Jag tänker Mats du kan börja så tycker jag du börjar med den här lite provocerande strofen om det här med läsning. Jag tror det är nummer 6, stämmer det eller är det möjligen nummer 7?

Nummer 7.

”Med läsning ödar i tiden bort, vårt kön så föga det behöver. / Och ska du läsa, gör det kort att så se nej må fräsa över. / Ett ordat vett än upplyst själva, kunna böcker blott det skänka. / Mitt barn studerar världen väl, den ger dig ämnen nog att tänka. / Var människa Betty är en bok, lär dig att fatta rätt dess värde. / Och minsatt oftast av en tok, den vise någon visdom lärde.”

Det låter ju å andra sidan ganska klokt får man ju säga, bortsett från det här med läsning ödar i tiden bort. Då tänker jag Maria kan du fortsätta med de tre nästa stroferna.

”Men om lekturen roar dig väl i förädling av ditt väsen. / Lätt ändå blygsamt röja sig men ej i tonen av beläsen. / En lärdig stubb det är ett rön, satirens udd ej undan slipper. / Och vitterheten hos vårt kön bör höra blott till våra nipper.”

Det är lite spännande det här, för det hon säger, men om lekturen roar dig väl i förädling av ditt väsen. Lätt det ändå blygsamt röja sig. Alltså hon modifierar ju det hon säger där lite grann. Om du nu måste läsa, om du nu är så enveten att du absolut måste läsa. Så får det bara märkas på att du blir lite mer belevad. Är det så hon menar, eller är det så hon säger i alla fall?

Vi ska inte gå in på vad hon menar än. Nej precis, det är det här som är så svårt att säga.

För någonting som Lenngren har gjort sig känd för är ju verkligen att hon skötte hemmet till punkt och pricka. Och var den här perfekta husmodern.

Och att hon aldrig visade sina skrivtyg, ingen såg henne sitta med sina böcker. Men ändå så hade hon, det finns någon slags fantasibild av henne, att hon går runt där i hemmet och författar sina vassa rader i huvudet, mellan att hon serverar lite te.

När man då gav ut hennes dikter så skrev ju Nils von Rosenstein, som var ständig sekreterare i Svenska Akademien, i den tiden att den här dikten var hennes egen levnadsregel. Han talade mycket om att hon aldrig ville att någon skulle tro att hon var lärda.

Det kunde någonting egentligen, utan att hon umgicks helst med kvinnor för att smälta in i mängden.

Samtidigt som man vet att han var nära vän till henne tillsammans med några andra akademiledamöter som var stormförtjusta, det var ju faktiskt en period som akademien var nerstängd.

Ja, vi kan ju säga så här att dagens stora fråga, med stora bokstäver i början på varje ord här, är ju egentligen om vad Anna Maria Lenngren ironiskt menade om vad hon sa.

Men vi ska hålla er på halster lite till, vi är inte riktigt där än. Jag tänker, Maria, det vore jättebra om du kunde säga någonting om Lenngrens författarkarriär fram till att hon skriver den här dikten. Den här dikten skrivs 1798, eller rätt sagt så här, den trycks 1798 i Stockholms-Posten, stämmer det?

Men det var ju inte så att hon började sin bana med den, hur såg det ut för henne, lite kort, fram till 1798?

Ja, hon började ju sin litterära karriär med att översätta ett antal operor, tre stycken närmare bestämt. Det här uppdraget fick hon av kungahuset, när hon bara var 22 år gammal, och det är fortfarande oklart hur hon kom att få detta uppdraget. Det är ganska spännande, för då bodde hon ju fortfarande hemma i Uppsala.

Det känns nästan lite sådär, lite wow-faktor, 22 år gammal bor hemma, 1700, och då var det här 1770 någonting kanske?

Ja, det här var alltså 76, och då hade hon ju, jag tror det var 74 eller 75, som hon hade publicerat sina första alster, ”Det var nytt, var nytt”, bland annat ”Tekonseljen”, som också är en väldigt känd dikt.

Ja, det var 75.

Och sen då, 76 i alla fall, så översätter hon André Grétrys och Jean-François Marmontels ”Lucile” till svenska, och detta blir då den första svenska, den första opéra comique som sätts upp på svenska.

Vad är opéra comique?

Vad ska man säga, en lite lättsammare form av opera, det är blandat sång och tal, så det är lätt att, ja det ska vara lätt att ta sig i sig, kan man väl säga, och lite lättsamt.

Jo, så efter 1776 då så gör hon ytterligare några operaöversättningar, och framåt slutet av 70-talet och början på 80-talet där så gifter hon sig då med Carl Peter Lenngren, och flyttade till Stockholm såklart, och började skriva för Stockholms-Posten. Och så vitt vi vet så har hon ju ändå publicerat, framförallt anonymt, det där är lite olika åsikter, men då, på ena sidan så säger man att, ja, det är ju sant, hon publicerade anonymt, samtidigt så blev hon ju känd relativt snabbt ändå, så att vissa säger att åtminstone kultureliten ska ha kunnat känna igen hennes skrifter, men ja, jag vågar inte riktigt uttala mig.

Kan det ha haft någon slags koppling, att hon blir liksom Lenngren, hon gifter sig och blir fru och att hon börjar publicera anonymt? En förflugen tanke.

Det har ju också att göra med arten av dikter, naturligtvis. Hon går ju över nu till satiriska saker av ett helt annat slag ändå, men det är ju klart att hon var känd.

En annan akademiledamot, Leopold, han har vi ett brev från fortfarande till Rosenstein, sekreteraren, där han frågar, ”är det så att vi inte kan välja in en kvinna i akademien”? Och det där verkar ju de ha tänkt på en del.

De gjorde en minnespenning över henne efter att hon hade dött, trots att det stod i uttryckligen att sådana minnespenningar fick bara göras över män.

Så de var ju helt klara över vad hon gjorde. Men samtidigt så fanns det ju en, det var en hårda år där i slutet av 1700-talet. Det fanns ju idéer då, eller hon var nära en del akademiledamöter, syntes ibland på sammankomsterna där, högtidssammankomsterna.

Och 1797 så skriver Gyllenborg en dikt, en hyllningsdikt till henne.

Han var ju en stor poet i akademin. En stor poet.

Och han skrev en hyllningsdikt till Anna Maria Lenngren, där han kallar henne för sånggudinna och konstaterar att både poeter och filosofer, de blir lite röda om kinderna när de ska jämföras med dig.

Han tycker att hon har både skarpsinne och en poetisk förmåga, på något sätt. Det här kommer i slutet av 1797, han läser upp den här på Akademiens högtidssammankomst i december. Och bara några veckor efteråt så svarar hon med en dikt, Dröm, som också läses upp i akademin i januari eller februari.

Och den här dikten, den läses inte upp av henne, utan av någon av ledamöterna.

I den dikten, Dröm, så låter hon Nordenflycht, Hedvig Charlotta Nordenflycht, tala. Och det här är ju alltså den tidigare stora kvinnliga författaren, som är väldigt olik Lenngren. Allting är ju allvar hos Nordenflycht, om man ska jämföra. Och Lenngren har en lätthet som är bra. Men Nordenflycht, hon beklagar sig, var ska den där rimssnickaren hyllas för ur sin himmel?

Ja, för Nordenflycht var död, så att säga.

Så det blir en lite märklig dikt, men den slutar egentligen med att

den pekar ut Nordenflychts stora anspråk och understryker Lenngrens otroligt små anspråk. Hennes anspråkslöshet, igen. Det här har man ju funderat på, var det så till och med att Lenngren tyckte att det var otroligt besvärligt att bli hyllad på det här sättet?

Blev hennes anonymitet nu röjd? Det är väldigt svårt att avgöra.

Hur känd var hon innan? Blev precisa dikter mer kända att det skulle ha varit hon just då? Det är ju svårt att räkna ut. Men i det här skeendet i varje fall så går det ju att se ”Några ord till min kära dotter” som ett sätt att tydligt förklara att här finns inga farliga kvinnliga röster, minns han.

Menar du att det fanns ett sådant samhällsklimat där kvinnlig författare med hoppsan röjd anonymitet helt plötsligt behöver understryka att man inte är farlig? Vad var det som kunde anses farligt i så fall?

En kvinnas åsikter överhuvudtaget. Man behöver faktiskt inte gå så väldigt långt tillbaka för att få lite perspektiv.

Den stora kvinnliga författare i Sverige före Nordenflycht som vi har det är ju Sophia Elisabet Brenner. Delar av hennes diktsamlingar kom ut år 1717 och 1732 ungefär. De bundna med dem är väldigt många hyllningar från lärda män och olika höjdare helt enkelt.

Man kan se där att hon priserar sig en hel del för skarpsenhet och poetisk förmåga och sånt där, men det som är så frapperande det är att alla understryker ordet ”dygd”. Det går inte att hylla en kvinna som tar ordet i sin hand utan att påpeka att hon är faktiskt dygdig. Hon blir inte ett monster av att hon får tillgång till kunskap och vetande och de här sakerna.

Det finns den sortens föreställningar. De har blivit lite svagare i slutet av 1700-talet men är fortfarande enormt starka.

Man ska säga det också att från första början var ”dygd” nästan synonymt med manlighet. Det var manliga egenskaper som det framhörde från första början.

Det latinska ordet ”virstus” är ”virs”, ”man”. Men sen helt plötsligt så har det blivit kopplat till någonting som en kvinna ska ha eller vara. Hade man ”dygd” var man ”dygdig”. Hur var det egentligen?

Det är Anne-Marie Mai som skriver att man under 1700-talet på något vis nästan försöker att skriva ihop kvinnan med dygden på något vis. Som Mats säger att det var på något vis genom dygden som hon sen kunde få vara vitter dessutom.

Jag skulle vilja säga att ”dygd” i den här sammanhanget betyder det att på något vis man är en riktig kvinna som kvinnan skulle vara. Att man är sedesam, man är blygsam, man ska inte ta plats på mannens arena och så vidare. Att man inte är lösaktig.

Ja, och det är precis dit det kommer sen. Det som Mai framhåller är skillnaden mellan Nordenflycht och Lenngren. I Nordenflychts fall var det fortfarande möjligt att genom dygden ägna sig åt vitter verksamhet. För Lenngren har det snarare börjat gå mot att dygdebegreppet för kvinnor blir nästan synonymt med ett oskuldsbegrepp.

Precis, och där kommer jungfrulighet. Det blir en helt annan vinkling på det.

Det gör att genom att det är länkat till oskulden så kan kvinnan även förlora sin oskuld. Det visar sig, och detta kan man även se ett ganska tydligt exempel av i Lenngrens dikter, att vara vitter, att skriva dikter, att ägna sig åt böcker.

Det gjorde på något vis att man nästan likställdes med att man förlorade sin oskuld på något vis. Moralisk förtappelse. Man definierar om dygd så som man har nytta av det hela tiden, från manligt och praktiskt. Att vara dygdig nu är ju inte att vara manlig eller karaktär utan snarare att vara samhällsnyttig. Man är helt enkelt så som samhället menar att man behöver vara. Vi hör ju här nu hur Lenngren i ”Några ord till min kärra dotter” predikar någonting som hon själv inte levde upp till.

Hon var ju en vitter kvinna, hon hade både utbildning och en anonym karriär som ägnades åt författande. Det är ju det här som på något vis föder frågan. Menar Anna Maria Lenngren vad hon skriver i ”Några ord till min kärra dotter” eller är hon ironisk? Jag tänker att du får börja Mats. Vad tänker vi om detta?

Jag har svårt att uppfatta det som annat än ironi. Eller annat och annat. Man får tänka också på att när det trycktes här i frakturstil i en tidning på en plats där det faktiskt var mest utrikesnyheter politiska nyheter och sånt där. Man får tänka sig att många av läsarna uppfattade nog att det skulle vara ett man som skrev det som yttrade sig en kvinnas roll och så vidare. Och alla läsarna läste det ju definitivt inte ironiskt men den är ju så elegant undanglidande hela tiden.

Och när man försöker bedöma om den är ironisk eller inte. Eller jag tror att den är ironisk men på vilket sätt är den ironisk? Eller hur ironisk är den? Är det självklart att den är ironisk?

Tja, den har faktiskt ändrats genom historien på ganska små subtila sätt. När den trycktes i Stockholms-Posten första gången så är den väldigt logiskt uppbyggd och det ser man på interpunktionen. En sån ointressant i regel sak som interpunktionen.

Det är två rader, alltså punkter, komma, skiljetecken. Det är två rader och sen är det semikolon som visar att nu kommer en logisk slutsats av det här och sen är det punkt. Det är nästan alltid så hela tiden. Väldigt resonerande helt enkelt. Men om vi läser den i en populär utgåva idag, då är den helt fullsprängd med utropstecken, pauser, punkt, punkt, punkt, tanksträck, allt sånt här som visar att den som talar nästan stannar upp av häpnad inför det personen själv säger.

Pekar ut det för läsaren också och på det sättet så blir, och så massvis med utropstecken. Den blir nästan aggressiv, sarkastisk.

Men hur kom detta sig? Nu avbryter jag dig för nu blir jag så upprörd.

Du menar att någon har petat på den och ändrat saker?

Ja, men det är ju det som brukar hända med texter när de rör sig från historien och framåt. Men det här är ett ovanligt intressant exempel för att om det är så att det handlar om huruvida man uppfattar det som ironi eller inte så handlar det ju om huruvida man uppfattar det som ja eller nej, eller är det sin motsats?

Och när man läser det i de här moderna interpunktioner, om vi kallar det för modern, då finns det ju inget att välja på.

Och dessutom, även om man tycker att det är ironi innan, och det gör jag, så är den inte längre elegant. Det är klumpig ironi.

Men vem petade på den? Eller när och var och hur skedde detta?

Ja, det har faktiskt också att göra med föreställningar om den ideala kvinnan.

Ja, det är väldigt mycket som har att göra med föreställningarna om den ideala kvinnan, bevisligen.

Det kom ganska många upplagor av hennes diktsamling som fick titeln ”Skaldeförsök” av hennes man när han gav ut den efter hennes död.

Och upplag efter upplag, fram på 1850-talet så kom det en ny utgivare, Johan Carlén. Han utvidgade urvalet och har en ganska stor inledning där han beskriver ungefär vad han har gjort. Nu får ni en bredare bild av det här. Så säger han att han har inte gjort några ändringar, det enda han har gjort är att han har korrigerat interpunktionen.

Korrigerat?

Korrigerat. Den var ju fel innan. Han har slängt in dussintals med utropstecken, pauser, punkt, punkt, punkt, eller tankstreck och sånt där. Och fått det att låta rätt. Enligt hans föreställningar om hur en kvinna, naturlig, känslosam, äkta, omtänksam, varm, talar, låter.

Det blir faktiskt lite uppråd, känner jag.

Ja, man kan konstatera att Carlén, hans fru, Emilie Flygare-Carlén, hon skrev ju romaner precis vid samma tid. Och använde också det här typografiska känslospråket, kan man säga. Mycket tankstreck och sånt där. Stor förändring i litteraturen, helt enkelt. Men med det här så stöper han in henne i sin idealkvinnoform. Ska man konstatera att i hans föreställningsvärld så kan hon inte vara ironisk.

Nej, klart.

Undra om det är Atterbom någon gång som har sagt att ironi inte ligger för kvinnan ens. Det är ju då tidigare.

Men när han sätter in allt det här i interpunktioner och sånt där så är det för att markera den känslosamma, omtänksamma kvinnan. Som verkligen framställer de här råden på allvar.

Men så går det 150 år till och när vi läser de här känslomättade uttrycket så kan vi inte, vi uppfattar det som annat än ironiskt.

Men egentligen, vilket ju är lite håresande, så kan man ju säga så här att svaret på frågan är,

”Längre ironisk eller inte?” Det svaret, om man nu skulle ställa det till vem som helst, skulle bero på vilken utgåva av den här dikten som man läser lite grann.

Eftersom den faktiskt då förekommer i olika interpunktionsversioner.

Läser man den så som den trycktes första gången så är det möjligt att tveka om saken åtminstone. Brattström har ju skrivit om det här och jag är ju säker på att man ska uppfatta det som ironiskt. Jag håller med henne helt här. Men dikten har faktiskt bytts innebörd egentligen över åren.

Sen, ska man bara få göra det lite krångligare ändå, så kan man ju inte veta hur hon skrev det hela. Men att sätta den som såg till att det blev tryckt kan mycket väl ha ändrat interpunktionen i Stockholms-Posten. Det är som träskmarker av osäkerhet här.

Men Maria, nu har vi hört vad Mats tänker. Har du någon radikalt annan åsikt i frågan?

Nej, det har jag inte. Jag läser den ju som ironiskt. Jag tror det är väldigt svårt för en modern läsare att inte läsa det ironiskt. Det är det här som är problematiken bakom det. Lenngren har på något vis en förmåga att… Folk har velat försvara henne genom tiderna.

Från början var det genom att försvara henne att säga att hon var en god husmor. Och nu så har jag… Ja, jag tror att den är ironisk. Men jag vet inte hur stor del i det som har att göra med att jag vill att den ska vara ironisk, om du förstår vad jag menar.

Nej, men precis. Vi kan ju inte komma ur våran tid och vårat sätt att se saker.

Men samtidigt så tror jag… Det känns ändå för mig väldigt troligt.

Om man tittar till Lenngrens andra dikter och övriga författarskap så finns det väldigt många exempel på hur hon målar upp vardagen för unga kvinnor. Särskilt unga kvinnor som tycker om att skriva. Och det är liksom ingen trevlig tillvaro.

Kan ironin, i ”Några ord till min kära dotter”, vara en slags ironi över ett samhällstillstånd?

Ja, eller en röst som raljerar över äldre kvinnors synsätt på en kvinnas tillvaro. Daniela Silén har skrivit om just Lenngren som rolldiktare och det är klart att det ligger väldigt mycket i det. Att det inte är Lenngrens egen röst som vi ska läsa in, även om många av hennes tidiga kritiker kallade henne för Bettys mor och så vidare.

Men jag tror att det finns några exempel från hennes tidiga år som författare. Dels när hon faktiskt där förordet till Lucile, då hennes första operaöversättning, som egentligen är hennes allra mest tydliga, vad vi skulle kalla feministiska uttalande idag.

Där hon talar om hur Gustav IIIs upplysta tidervarv, denna är mindre än många andra fördomar, alltså kvinnornas. Som ännu fjättrar våra begrepp, lyckligen få sin barne och fruntimren även vinna mera utrymme för själens förmögenheter än man hittills velat unna dem. Och med själens förmögenheter menar man ju då, alltså vitterheten, att få ägna sig åt litterär verksamhet.

Så där är hon verkligen, och hon talar också om sitt könsgräns. Redan här då att man kanske tycker att jag här överskriver den, men jag vill ändå säga det här, att i den här upplysta tiden så borde vi väl ha kommit längre. Men sen är det bara några år senare som hon i ett brev som ofta blir citerat just, det här är precis, det här är i året innan hon gifter sig.

Där hon skriver att jag går till min natur och könsgräns tillbaka, efter att ha skrivit om hur hon har ägnat sig åt poesi och sådär. Sen fortsätter hon ju att skriva ändå, och det kan man ju också se som ett uttalande.

Anna Maria Lenngren gör ju det som man inte har gjort tidigare, hon avbildar ju samhället. Det går tillbaka till Olof von Dalin förmodligen med Den Swänska Argus på 30-talet som hade etablerat ett samtalsutrymme egentligen för borgarna. Där man plötsligt kunde granska överheten och ställa ut den, diskutera den, skratta åt den, hänga ut den.

Lenngren gör det så mycket mer elegant och det är satiren som är redskapet. Det här är ju en samhällstillvändhet i poesin som inte har existerat tidigare och det är det som gör att hon inte kan låta bli att vara anonym förmodligen. Men hela idén med allt det här är att ställa fram ett utsnitt av samhället för övervägande och betraktande. Och det är ju precis det hon gör här också.

Mats, har du någon favorit-Lenngren? Är ”Några ord till min kära dotter” din favorit? Eller har du någon annan? När är hon som bäst?

Det som jag gillar med den här är att den är så elegansundanglidande. Men hon är ju också väldigt bra när hon är tvärtydlig. Några ord om sättet att göra herdakväden heter den så. Hon driver med pekoralister och sådär. Hon är ju i storslagen faktiskt. Väldigt ofta.

Maria, har du någon favorit-Lenngren? Var tycker du att hon är som allra, allra bäst om vi ska upprepa det?

Dels så tycker jag väldigt mycket om de här ögonblicksbilderna som Mats pratade lite grann om tidigare. Det känns som att man får kliva in i en kortfilm nästan från 1700-talet på något vis. Dels de, men sen finns det också en dikt som är mycket senare, från 1809. Invokation. Som är så fin. Och där handlar det verkligen om författarskapet, om hur det är på något vis.

Alltså den här inspirationen, vart den kommer ifrån och så. Hon skriver ”Hän för min inbillning, elda mitt blod, giv mina tankes från syftning och styrsel”. Det är så innerligt på något vis.

Men Mats, varför ska man läsa Lenngren idag egentligen?

Det är ju lite paradoxalt egentligen. Om man talar om tidlöshet så består den kanske delvis i alla fall hos Lenngren i just att hon är så mycket i nuet och situationen, som kanske inte ens existerade på riktigt. Men hon får ju de här karaktärerna att träda fram inför oss. Och de har någonting som vi fortfarande kan relatera till väldigt starkt. Hon är helt enkelt en särklass.

Fint. Maria, varför tycker du att man ska läsa Lenngren idag?

Dels så ger det ju, som vi redan har sagt, någon form av inblick i 1700-talet. Sen är hon ju väldigt rolig. Alltså det är ju väldigt underhållande att läsa Lenngren. Och det är stimulerande på det sättet, att ibland så vet man inte exakt vad hon menar. Det finns de här lagren av ironi som går åt både det ena och det andra hållet. Och det gör att det finns någonting där som man får leta efter, som man får hitta.

Och det ger ett perspektiv som jag tycker som även kan spegla dagen. Dagens problematik i samhället kring kvinnofrågan och så vidare.

Och med dessa svar ifrån Mats och Maria så tänker jag att vi knyter ihop. För er som har lyssnat och tänker ”jag kan inte klara mig utan att läsa lite mer Lenngren” gå till litteraturbanken.se. Där finns Samlade skrifter i tre band.

Och där kan man läsa inte bara ”Några ord till min kära dotter”, utan även alla de andra dikterna återställda då, ska vi säga, till den ursprungliga stavningen. Så vi slipper det här med den överdrivna interpunktionen.

Och jag säger tack till Maria Gullstam.

Ja, men tack så mycket själv.

Och tack till Mats Malm. Tack så väldigt. Och tack till alla er som har lyssnat.