”Den, som kommit inom ringen för kväkarnas gemenskap, har det bästa av alla tänkbara tillfällen att se hur det personliga inflytandet arbetar i det stilla från människa till människa, hur det letar sig fram på underliga vägar, knyter ihop människor, som skola arbeta samman, sänder ut andra till ett arbete som väntar dem.”
Det lilla stycket ovanför är författat av Elin Wägner (1882–1949), och det skildrar hennes första möte med kväkarna på en resa i Europa i början av 1920-talet. Wägner kom tidigt i livet att ställa sig kritisk till kyrkan, men denna kritik berövade på intet vis hennes andlighet som ju i högsta grad, och ibland oförmärkt, gjorde sig gällande i hennes prosa. Mötet med kväkarna omkullkastade så småningom hennes religiösa föreställningar.
Kväkarnas värnande om fred, enkelhet, sanning, jämlikhet och gemenskap var hart när de samma grundpelare på vilka Wägners andlighet redan vilade uppå. I samma veva djupnade vänskapen mellan Elin Wägner och teologen Emilia Fogelklou. Fogelklou blev brevledes Wägners själsliga ledstjärna. Och när Fogelklou 1936 deltog i grundandet av Vännernas samfund – kväkarnas svenska sammanslutning – var Wägner inte sen att ansluta.
Ett decennium senare bjöd Radiotjänst in de båda vännerna för att tala om kväkarna i radio. Wägner hade blott ett år kvar i livet. Och hon läste med självklarhet ur sin reseskildring Från Seine, Rhen och Ruhr (1923) i vilken hon skildrar Europafärden på 1920-talet. Med tillstånd från Sveriges Radio kan vi idag tillgängliggöra Wägners program i mediespelaren nedanför.
Nedanför ser du Elin Wägner och Emilia Fogelklou bland andra rösträttskvinnor under en resa till fredskongressen i Haag 1915. Fogelklou i mitten med vit krage och svart hatt, och längst till höger står Wägner med rosett på hatten och handväska under armen.
Fotografiet, taget av en okänd fotograf, har vi lånat från Göteborgs universitetsbibliotek.
