Verket: Lort-Sverige

Varmt välkomna alla lyssnare till Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi prata om Ludvig Nordströms bok ”Lort-Sverige” från 1938.Med mig i studion idag har jag Peter Forsgren, och han ska få presentera sig själv.

Mitt namn är Peter Forsgren och jag är professor i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet.Jag har ägnat min forskning åt svensk 1900-talsprosa och under senare år kommit in mycket på Ludvig Nordström.

Jag har varit speciellt intresserad av hans modernitetstänkande och hur det också är väldigt färgat av rent koloniala föreställningar.

Spännande. Ska vi börja med att du berättar om ”Lort-Sverige”? Vad är det för bok egentligen?

”Lort-Sverige” är väl idag Ludvig Nordströms mest kända bok. Men egentligen den sista. Det är en lång rad av reseberättelser som han skrev under framförallt 1920- och 30-talet.

Det är också så kan man säga kulmen på ett väldigt dokument över hans modernitetstänkande.

Boken har en lite speciell tillkomsthistoria. Det var från början en serie radioföredrag som han höll 1938.Och var faktiskt direkt sänd från hans resa som han gjorde från Stockholm, det allra sydligaste Sverige, och sen upp genom landet och ända upp till Lappland.

Den här resan kunde han då följa radio. Han var ute med radiotjänstreportagebil.

Och sen blev det en bok och boken kom inte ut på Bonnier som han brukade utan på kooperativa förbundets förlag. Och så är den här lite speciell. Den väckte väldigt mycket, redan radioföredragen väckte ju stor uppmärksamhet. För detta var ju en stor bostadsundersökning.

En slags Uppdrag granskning. Han skulle se hur det stod till med bostäderna i det här landet som nu börjar definiera sig som så modernt och som en modernt modellland.

Han var ute efter verkligheten. Det återkommer han flera gånger i sin reportage. Och han samarbetade med Medicinalstyrelsen som hade beskett om en frågeblankett och statistik inför resan.

Och han besökte en rad provinsialläkare under sin resa genom Sverige som fick berätta hur det stod till med avlopp och värme och hygien och med en meda med en meda.

Det måste jag fråga. Vad är provinsialläkare? Vilka var de?

De var, så vitt jag vet, läkare som hade en övergripande ansvarig för en region. De hade också en ganska stor arbetsbörda, vilket Lubbe återkommer till i sin bok. De skulle dels ha kontroll över hälsoläget, rent medicinskt, men sen var det också det allmänna, hygieniska förhållanden som inte hade med sjukdomar att göra. Han pläderade för att man ska inrätta hälsovårdsmyndigheter i Sverige.

Det var ju i och för sig en klok tanke. Nu måste jag fråga, innan vi ska prata mer om Ludvig Nordström, vem han var. Vi kallar honom för Lubbe, eller du kallar honom för Lubbe. Var det hans smeknamn?

Ja, det var hans smeknamn.

Ska vi kalla honom för Lubbe idag?

Ja, jag tror det är enklare.Jag tror han blev Lubbe med Svenska Folket, och inte minst den här radioreportagen och den här boken.

Men vem var Ludvig Nordström egentligen?

Han kommer från Härnösand. Han är född 1882, och dog 1942, alltså inte långt efter han skrev den här boken.

Härnösand vid den här tiden är en stad med en stor sjöfart och det är exporttand. Han växer upp i en stad som börjar förvandlas av den svenska begynnande industrialiseringen. Det sätter jättestora spår i hans författarskap.

Det är på så sätt där, tror jag, grunden för hela hans tänkande, ser vad kan industrialiseringen och handeln göra med en ort?

Hur kan den förhandla en ort och människorna där?

Han tillhör också en grupp som han brukar kalla tiotalisterna i svensk litteratur. De är alla födda 1882 och där hittar vi Elin Wägner, Hjalmar Bergman, Sigfrid Siwertz, Gustaf Hellström.

De har en sak gemensam, att de på olika sätt försöker skildra det moderna Sverige som håller på att växa fram vid säkert skiftet och som har börjat ta de första stegen från bondesamhället till industrisamhället. Det gör de på olika sätt.

Inte minst de journalistiska, flera av dem är också framstående journalister. Nordström är ju det och Elin Wägner är ju det. De kommer från den världen, precis som Gustaf Hellström.

Men hur ser hans författarskap ut? Vad skriver han för sorts böcker?

Man kan nästan dela in det i två faser. Han slog igenom runt 1910, som de andra gör då. Han skriver mycket noveller och romaner under tiotalet. Ofta med motiv från hans hemstad Härnösand, som han kallar Öbacka.

Han skriver i en realistisk tradition. Han jämförs med Strindberg, Balzac, Rabelais. En väldigt frodig…

Det var inga dåliga exempel där.

Nej, en humoristisk realist som han då skriver i. Och har ganska stora framgångar som författare. Men sen händer det någonting i slutet av tiotalet. Han börjar formulera mer systematiskt idéer om moderniseringen, industrialiseringen. Han utvecklar ett slags idé eller program som kallas totalism.

Vad spännande, vad är det för något? Det låter lite otäckt, totalism.

Det är liksom hur han ser… Det är ju lite otäckt, för han ser världshistorisk utveckling där vi har gått, mänskligheten från primitivt stadion till allt mer utvecklad. Kulmen på mänsklighetens utveckling är det industrisamhället. Industrialisering, urbanisering, vi ska leva i städer och vi ska ha globaliserade.

Vi ska ingå i en stor världsordning. Allting kommer att formas till en stor världsstad.

Men när sa du att han formulerade den här?

Slutet av tiotalet, tidigt. Ja, och sen så får han ju då få detta konsekvenser, stora konsekvenser för hans självrätt i det där fattarskapet.

Han överger egentligen fiktionslitteraturen och skriver en rad reportageböcker.

Och där i Lort-Sverige, det kulminerar med den kan man säga. Och den är inte enda, men under 20-talet skriver han också det här stora romanverket ”Petter Svensks historia”. Och det vill han skriva en massa programartiklar innan.

Det ska inte vara en vanlig psykologiserad roman, det ska vara en sociologisk roman. Och där han i fiktionens form lägger ut den här idén om totalismen och det världsdag, den urb som ska genomstyra varenda samhälle över hela jorden.

Alltså, ju mer du berättar om detta så tycker jag att det låter lite scary.

Men bortsett från Lort-Sverige, för jag tänker att vi läser ändå Elin Wägner idag lite mer än vad vi läser Lubbe. Jag tänkte på de här tiotalisterna som var hans generationskamrater. Alltså resten av Lubbes författarskap, vi ska inte bli långvariga på detta men jag tycker det är spännande. Har det per automatik hamnat i skuggan av Lort-Sverige eller är det mer så att det inte är tillräckligt bra?

Jag tror det är både och. Att det har mycket hamnat i skuggan av Lort-Sverige. Han har skrivit många av reportageböcker som också har hamnat i skuggan av Lort-Sverige.

Men det som man ser komma ut igen och det som man tror att han av hans skönhet, inte hans romaner men hans noveller tror jag fortfarande betraktas som, åtminstone i sin tid, som ganska bra och kvalitativa.

Men nu Peter tänker jag att nu kastar vi oss in lite mer detaljerat för även om Lort-Sverige är Lubbe Nordströms mest överlevande bok så är det ju faktiskt så att det är nog ganska många som inte har en aning om vad detta är. Vad var det här för projekt och vad blev det för slags bok av den här resan?

Han har redan etablerat sig som en skildare av moderna Sveriges framväxt. Men det som är lite speciellt här är ju att han lite grann byter perspektiv. Han har skrivit böcker som varit väldigt hyllande till Sverige. Han skriver en bok som heter ”Världs-Sverige” på 20-talet där han beskriver om den svenska exportindustrins framgångar och han lyfter hela tiden fram det här om nya, moderna Sverige med industriella framgångar där ingenjörerna och fabriksledaren och de välutbildade arbetarna sköter utvecklingen och utvecklar Sverige.

Men här vill han visa, och det är ju intressant för i förhållande beskriver han Sverige som en nyrik nation som är lite uppblåst och samtidigt inte vill veta av sina mörkare sidor och nu ska han lyfta fram de mörkare sidorna.

Och rent konkret så innebar detta, om jag förstår det hela rätt, att han skulle titta på hur bostäderna såg ut på landsbygden, bokstavligt talat från yttersta Norrland till södra Skåne.

Ja, och det gör han så att han åker.

Kapitlen, eller den här resans olika delar är väldigt lika att han kommer till en plats, han tar kontakt med oftast provinsialläkaren eller kan vara någon annan kommunaltjänsteman men oftast är det provinsialläkaren och så får han redogörelse för hur är läget här då, hur ser det ut och så får han olika siffror på hur många bostäder som är underbord och sen åker man ut på inspektion ofta är det ett dåligt exempel och ett bra exempel, nästan vid varje besök och samtidigt kan man säga att det finns också ett mönster i boken att han beskriver Sydsverige och Västsverige som ganska mörka, mellan ljuset, ju längre norrut han kommer, ju ljusare blir det och ju bättre blir det.

Man känner att han är lite partisk där med tanke på att han är från Härnösand.

Han är mycket partisk för att det finns en enorm norrlandspatriotism i hans författarskap och den etableras väldigt tidigt, han ser ju att motorn i Sveriges omvandling, det är Västernorrland och norrländska industrisamhällena, det är de som har skapat det, det är de som är motorn i Sveriges omvandling till modern industri.

Vad är det han får se när han åker ut och tittar på de här bostäderna, vad beskriver han?

Han beskriver ju ofta någon slags skräckexempel på bostäder och det handlar ju allt om det, det är kallt, det är dålig värme, det är dåligt avlopp, det är dåligt vatten, folk är trångbodda, man kan inte hålla rent och det är det som han, exempel på sånt, det här måste vi avskaffa, det här måste vi ta bort.

Och man kan säga att det är hans projekt att väcka en medvetenhet om vad som behöver göras i Sverige.

Jag tänker att det kunde vara kul om du kunde läsa lite, vad tror du om det?

Så att vi kan få höra hur det låter när han är ute live på plats.

Då besöker han en statarbostad och intressant…

Innan vi kommer till statarbostaden, alltså statarsystemet. Alltså statare, vad är en statare?

Det är statare som är sådana som är lantarbetare, de har knutna till stora gods och de bodde i anslutning till godset, de var lantarbetare och fick sin lön i natura till stor utsträckning.

Och natura betyder i det här sammanhanget?

Inte pengar utan kött och mjölk och sädeslag. Sånt som gården producerar. Ja, och i Ludvig Nordströms ögon är detta en kvarleva från feodaltiden. Han beskriver ofta detta som feodalt och människor som slavar nästan. Det kan man ju faktiskt förstå när man inte ens får betalt i pengar.

Då vet vi vad statare är, men då kommer han till en statarbostad.

Och som han då jämför med sina resor i Balkan och Orienten. Det är lika mörkt här. Och så då läser jag här, så här skriver han:

”Till en lägenhet om tre rum och kök fanns ingen förstuga. Man kom utifrån luften direkt in i köket. I ett hörn av kammaren hade man den så kallade spisekammaren, vilket på svenska heter skafferi och inte, som man skulle tro, betyder matrum. Innanför kammaren hade man finrummet. I denna lägenhet där värmeledning införts bodde man, hustru och nio barn. Golvet var svart av smuts. Skodon var slängda över hela detta golv. Kläder hängde på spikar på väggarna. Servis, matrester, kläder, hodde hopblandade i en enda röra. Barnen vore smutsiga. Hustrun hade ett magert, utslitet, förbittrat ansikte. Ändå på något vis stämplat av denna egendomliga, osvenska, onordiska undergivenhet som man ser i gamla livegenskapsländer. Men som verkar så på en gång främmande, motbjudande och nedstämmande Sverige. Där det återfinns endast uteslutande inom urgamla storgårdsområden.”

Det var ord och inga visor där.

Detta är inte en unik beskrivning. Det finns ganska många beskrivningar som är liknande. Det är smuts, mörker, ohygien. Många barn, bevisligen. Utslitna kvinnor, människor som är apatiska eller undergivna, passiva och initiativlösa.

Men hur var det nu egentligen? Man tänker, reportagebok, han har ett uppdrag. Han ska skildra hur det ser ut med bostadsförhållandena på landsbygden. Allt detta kräver, tycker man, en neutral inställning. Har han det? Var Lubbe neutral eller hade han en agenda med detta?

Han har en väldigt tydlig agenda. Det har han haft i flera decennier. Att han ska uppfostra läsaren till att bli modern och inse nödvändigheten av att lämna jorden och jordbruket och gå in i industrisamhället och bejaka det.

Det är det stora temat i hans författarskap sen slutet av tiotalet. Det märks på allt han skriver. Han är ingalunda neutral. Han ser verkligheten hela tiden. Vare sig han reser i Sverige eller om han åker till Fijiöarna som han gör ibland eller om han åker till Kalifornien. Det är samma mönster hela tiden.

Han ska hela tiden ta tempen på att se hur långt han har kommit här i den moderna utvecklingen. Vad återstår att göra? Eller hur illa står det till här? Hur mycket mörker lever man i här? Det är samma tematik hela tiden.

Men sen kan man se att Lort-Sverige har den här förskjutningen att från att ändå skildra att det moderna Sverige är ganska positiva ord i en rad reportageböcker och Sverige som ett modernt land, så är det vändrande lite grann på perspektivet just att han lyfter fram lorten.

Det skriver han i förordet, det är både väldigt konkret fysiskt men också moraliskt, andligt. Han har en idé, vilket väl inte är unikt för honom, att de här primitiva levnadsförhållandena skapar också primitiva människor. Människor tänker, de beter sig på ett primitivt sätt.

När man läser boken så ser man också att när han pratar om prästerna och kyrkan så är han väldigt kritisk. Han säger inte mycket som är bra och han låter inte någon annan han intervjuar säga något som är bra heller.

Hur kommer det sig?

Jag tror att det är ett resultat av hans väldigt dikotoma tänkande.

Det är gammalt–modernt, mörk–ljus och så placerar den in människor i yrkeskategorier enligt det mönstret också.

Här är det provinsialläkarna som han säger är oerhört viktiga för Sveriges modernisering.

Tidigare har han pickat ut företagsledare, ingenjörer, de moderna arbetarna. Prästerna hamnar på fel sida, de hamnar i mörkret. Med ett undantag faktiskt, han är Roslagen och det är en präst och han avviker, prästen, för han är verklighetsförankrad och han är intresserad av sina församlingsbor.

Men Nordström tycker inte att prästerna är på det sättet. Och det märker man på väldigt många plan i boken, att boken är byggd på kontrastteknik, genomgående, det är alltid kontraster.

Och nyanserna är inte, det finns inte så stor plats för dem i hans, och så är det nästan allt han skriver som är påverkade av de här totalistiska idéerna. Det är ganska schematiskt egentligen.

För det är lite samma sak som med överklassen, de får också ganska mycket pisk på något vis.

Tillhör de också det gamla i hans sätt att se?

Det gamla feodala byråkratiska Sverige som inte var den dynamiska industrien. Där fanns prästerna, där finns den gammaldags överklassen. Och det gamla byråkrats-Sverige, den kungliga ämbetsmannen av staten, den tycker han inte heller om, utan det är den moderna industrin i Sverige som är, det är det som han bejakar och det är dit man ska.

Men vad blev det egentligen för respons på den här boken?

Som ju då var en radioreportageresa som du har berättat från början. Du har berört det lite grann, men hur reagerade samhället i stort? Inte bara att ett landskap blev upprört för att man skildrade som väldigt smutsigt, men hur blev den övergripande responsen på det här? Hur folk hade det på landsbygden?

Jag tror man kan jämföra med liknande reportage som vi har, de har täckt på Uppdrag granskning och liknande program som nu idag är ganska vanliga.

Somliga var ju väldigt tacksamma, det tar han själv om, därför att de led verkligen till de här bostadsförhållandena.

Andra skämdes naturligtvis och man kan ju se att när han reser omkring och ibland går in i vissa bostäder, det är ju ganska brutalt, för man kom som sagt i överhet och ungefär som man kom till en by i Afrika, en kolonisatör och tittar hur det lever de här, ungefär som främmande folk.

Och sen skapade det naturligtvis de som, det var ju många människor om man tänker på Sverige vid den här tiden, som verkligen var engagerade i det moderna projektet. Och de såg ju honom som en bundsförvant naturligtvis.

Och så fanns det de som då politiskt inte alls tyckte om att Sverige beskrevs på det här sättet, utan tyckte att det här var liksom landsförrädderi och han blev kallad judedjävel. Han var ju lite mörk och han var ju faktiskt halvbritt, hans mamma var ju från England. Så då var han utlänning och föräldrar som som var långt åt höger. Så att en hel karta av olika reaktioner på den här boken.

Var han långt åt höger?

Hur ska, alltså med våra ögonsätt så kanske han var det, jag vet inte. Alltså politiskt var han ju inte det för att han beskriver sig själv som socialdemokrat. Alltså han var ju beundrad av storfinansen och industrin och så.

Men han var också stor och beundrad av den socialdemokratiska arbetarrörelsen. Han var ju väldigt för klassamarbete och så. Sen, så att han var ju absolut inte konservativ utan i någon mening progressiv i sin tid.

Men sen klart en hel del av de idéer han hade, det här med hans totalism och hans socialingenjörskonst. Hans koloniala idéer och också hans rastankar. Uppfattar vi idag som konservativa eller rektionära kanske till och med.

Ja, alltså användandet av ordet ras för en modern läsare så är det ju ganska stötande.

När han bara pratar om det här med rasförsämring som han gör ibland då när han pratar med provinsialläkarna.

Vad som händer. Alltså hur förhåller man sig till det idag som läsare?

Jag tror att man får se det som helt historiskt att detta var ett normalt sätt att tänka. Detta var liksom common sense för den här tiden. Alltså det här med att man tänkte ras. Man talade om att, jag vet inte.

Han talade om hur ska det gå för den svenska folkstammen om folk fortsätter leva så här. Hur ska det gå om massa finskor kommer och i norra Sverige tar arbete och förändrar befolkningsöversättningen. Detta var, alltså det här så tänkte väldigt många vid den här tiden.

Ja för det är ju väldigt stötande för en modern läsare.

Idag är det ju det.

Det är oerhört obehagligt att möta de här tankarna.

Men jag håller ju på och skriver om de svenska Afrikaresenärerna från samma period. Alla talar om ras i stort sett. Men då får man tänka att det är inte rasism, kanske i vår bemärkelse, för idag har vi ett annat förhållande. Utan man såg detta som vetenskap.

Att den var ju också underbyggd genom rasbiologiska, den tidens rasbiologiska forskning. Man tog detta som sanningar. Så här var det. Ja utifrån den aspekten så är det ju väldigt nyttigt.

Boken kom ju ut 1938, så vi befinner oss ju ändå i någon slags ganska förankrad 1900-talsmodernitet.

Men tänker man på 1938 så kan man ju inte låta bli att tänka på att året efter så utbryter andra världskriget. Jag tänker på vissa sätt så vill man ju associera det här resonemanget kring ras till det här med att det står ett världskrig för dörren.

Alltså orsakat av en diktatur, en diktator som tänker i ras. Men på vilka andra sätt ser man på andra sätt att det står ett världskrig? Bokstavligt talat lurar runt hörnet. Vad syns det i boken på något vis?

Jag tycker inte att det görs så mycket i den här boken faktiskt.

Däremot är det ju, jag tänker på det här, det har ju kommit, alltså han är ju en del av det här samhällsförbättra programmet. Den här socialhygieniska och det har ju kommit under vår tid ganska mycket kritik mot de inslag i det svenska folkhemsbygget. Att det hade sådana här ganska rasistiska inslag och att man skulle ta bort det sjuka och det smutsiga och sådär.

Och klart när man, den här tidsramen som du tar upp, den finns ju för oss. Det är väldigt obehagligt att tänka oss att steget från en man som Lubbe Nordström, som ändå var på sätt och vis politisk radikal socialdemokrat, i vissa frågor är väldigt nära till de här nazistiska och rasistiska, alltså den färgen.

Man tvivlar ju inte på hans engagemang, det sprutar ur öronen på honom när man läser boken. Men sen säger han de här sakerna ibland som får en att bara stutsa och tänka, men oj, var hamnade vi nu? Sen får man också tänka på att vid tiden så fanns det en föreställning i Sverige om att den svenska rasen som han då talade om var väldigt speciell, den var speciellt ren och homogen.

Det är så hemskt.

Och det var han inte från höger och vänster och det var många som då ansåg att det här skulle man, det här var värt att bevara.

Men jag tänker på det, Lubbe pratar ju ganska mycket om folket. Och utifrån vad vi har pratat om nu, vilket folk var det han menade? Vilka fick vara med på det här tåget som han ville skulle tuffa mot framtiden?

Allas kvalificeratses moderna skulle jag säga.

Vad krävdes?

Ja, man skulle bejaka, man skulle grovt sett flytta till städerna, börja jobba i industrin, bygga moderna bostäder, bejaka det, modernitet helt enkelt.

Och det är en tanke som man har att alla har möjlighet att göra detta. Det som är dömt är att evigt leva i mörker. Och det är kanske ovidt vetat en del av hans besatthet över det här mörka. Och det handlar ju om att väcka folk. Vi måste bort, vi måste utvecklas.

Ett slags missionerande nästan. Så alla ska väl egentligen på sikt kunna bli moderna människor. Det är väl hans tanke.

När jag läste boken så fanns det någonstans en formulering och den återkommer på lite olika sätt. Den ser ut på lite olika sätt. Men bostadsfrågan som då var den stora saken i Lort-Sverige. Han beskriver den som att den inte står och faller men bostadsfrågan är lika med förhållandet mellan könen. Kan du förklara det lite?

Ja, han har en ganska komplicerad syn på kvinnor. Männen i hans modernitetstänkande totalism har ju sin givna plats i de här rollerna som vi har varit inne på flera gånger. Kvinnorna vet han inte riktigt vad han ska göra av. Det är inte de som leder utvecklingen.

Men i Lort-Sverige tar han upp det här med hemmän. Och där är han ju ganska kluven för att han – å ena sidan så talar han om – han kan ha en väldig förståelse för lantbrukets kvinnor.

Vilken enorm arbetsbörda de har och det är ohållbart. De måste hjälpas och då är en lösning rationalisering. Mer maskiner även till jordbruket.

Men också att männen, att man gör en omfördelning mellan könen runt jordbruket. Sen är han väldigt anklagande mot de unga kvinnorna som inte vill vara kvar på landet.

Vilket är väldigt konstigt för att egentligen vill jag att alla ska lämna landet för att bli industrimänniskor och stadsmänniskor. Men kvinnorna ska på något sätt vara kvar och sköta på landet.

Hur får han detta att gå ihop?

Jag tror inte han får det att gå ihop faktiskt. Han är väldigt negativ mot vissa former av modernitet som är speciellt kopplade till kvinnor.

Det man kan kalla nöjesindustri, biografer, kondis, smink och sånt där. Den delen av det moderna, för det representerar också ett slags uppbrott för det traditionella bodössamhället. Men det tycker han väldigt illa om.

Hans syn på kvinnor, han får inte ihop kvinnornas modernitet riktigt. Det är en väldigt manlig modernitet som han beskriver och ser. Kvinnorna vet inte riktigt vad han ska placera in.

Vad beror det på tror du? Att han inte ser det här själv?

Jag tror inte att man ska leta så mycket i biografier. Det finns mycket forskning om modernitet. Internationellt tänker jag, och den betonar att det moderna projektet var väldigt mycket ett manligt projekt. Där kvinnorna var några som de fick följa med. Men de var inte aktörer. De kunde möjligen få njuta frukterna utav modernitet. Eller jobba i underordnade positioner. Det var ett manligt projekt. Där är han inte unik. Där är han snarare tidstypisk.

Det är lite beklämmande. Som kvinna blir man lite irriterad på detta.

Det kan jag förstå.

Men det finns ju feministiska modernitetsforskare, Rita Felski till exempel, som väldigt mycket har påpekat det här. Och andra som har påpekat det här, hur det västerländska modernitetsprojektet och förståelsen av det har varit väldigt manscentrerad. Så han är tyvärr inte unik, utan snarare typisk för sin tid.

Nu har vi ägnat oss åt alltid dåliga som Lubbe hittade. Du läste ju en håresande beskrivning. Där pratade hon om vad hans idealbild var, hur det skulle se ut och hur han ville att det skulle vara. Kan du läsa någonting av det? För någonstans måste han ju ha hittat bra bostäder. Och hur det låter då?

Det gör han ju lite vart annet. Men framförallt gör han det i industri-Norrland. Det är där som ljuset finns.

Och här beskriver han då Skutskärsverken i Älvkarleby. Som ett norrländskt industrisamhälle som för honom representerade moderna och ett mönstersamhälle.Och då skriver han bland annat så här:

”Man imponeras på vägen dit av bebyggelsens utsträckning i form av nya villor längs den perementerade landsvägen. Där är en till synes ändlös rad av nya ljusmålade hus, olikt allt annat i Sverige. Inte minst därför att husen förefalla placerad mitt i vildmarken under skyhöga tallar. Bland upprivna, snående trädrötter. Mitt i grusbäckar och bland brått och vindfällen. Det verkar vara Amerikanybyggarland.”

”Men sedan när man åker ner i samhället med dess breda asfaltgator. Dess långa, lummiga boulevarder. Dess gamla, välvårdade träd i skugga. Dess öppna platser. Dess moderna villakvarter. Dess parker. Dess sportområden. Då häpnar man. Det är som ett välfärdssamhälle i England eller Frankrike.”

Ja, det var ju inte dåligt. Det var något helt annat än den här smutsiga misären.

Och det här ser man, naturen är ju som det ofta är. Han framställer ofta naturen som idyllisk.

Känna som kontrast till den smutsen och dåliga målsäten. Men sedan är det också naturen som har tagits i bruk. Som har blivit en del av industrisamhället.

Det är ju en annan tanke. Funktionen naturen har, det är som industrirådvara. Människan seger över naturen genom industrialiseringen.

När du läser det här märker man att det är en skönlitterär författare som har skrivit den här boken. Han är ju ofta väldigt effektiv i sina beskrivningar. Vad kan man säga, vad är det för genre på den här boken? Om man vill placera den eller sätta en etikett på den.

Det är en resebok och en reportagebok. Men det märks, som du säger, att han är en skönlitterär författare. Det märks inte minst i hur han bygger upp sin text. Kontrasterna, ljus, mörker, det dåliga, det bra.

Man känner att det är en person som har ett budskap han vill ha för fram. Men han har funderat över hur han ska gestalta detta på ett effektivt sätt. Med kontraster och hans målande bildspråk. Han går också in i väldigt, som vi har läst, detaljrealism.

Här lyfter han fram det nymålade, rakade, asfalterade. Han måste ändå ha skrivit den här boken ganska snabbt. Själva radioreportageresan var väl 1938 också. Boken kommer ju ut 1938.

Det är ganska karaktäristiskt för Lubbe Nordström när han reser. Han gör resor och han skriver sina böcker ganska nära anslutning till resandet. Så han var väldigt produktiv.

Han skrev inte bara de här långa raderna av reseböcker. Han skrev en hel del artiklar, reportage också. Han var ju en högst produktiv författare. Han levde i offentligheten väldigt mycket som en debattör.

Där påminner han ju, vi nämnde ju tiotalisterna i början.

Där är han och Elin Wägner ju väldigt lika. För Elin Wägner skrev ju bok för bok, men skrev oerhört mycket artiklar och reportage inom hela sitt författarskap och var ju också mitt i samhällsdebatten. Och där står de på olika sidor när det gäller synen på industrisamhället och industrialiseringen kommer vi göra.

På vilket sätt gör de det? Om vi kan ta något exempel så där kanske.

1938 kommer Lort-Sverige ut, 1941 kommer ju Väckarklocka ut.

Elin Wägners Väckarklocka. Det har ju bara tre år gått och kriget har börjat som vi nämnde. Och det är en bok som, en feministisk civilisationskritik som går väldigt hårt åt hela industrisamhället och vad den har gjort med människor och natur och att den har lätt till krig och naturkatastrofer.

Och det är ju en bild som är diametralt motsatt. Och det var nog Elin Wägner väldigt medveten om. För de var ju gamla vänner ifrån åtminstone på tiotalet. Men de utvecklas ju i helt olika håll när det gäller synen på industrialiseringen och urbaniseringen.

Man kan nästan inte tänka sig större kontraster när det gäller deras syn på samhälle och samhällsutveckling.

Lubbe dör ju 1942. Och innan han dör ger han ut sin sista bok, den heter ”En dag i mitt liv”, som är en slags betraktelsebok. Han skildrar ett dygn i Stockholm, från det han vaknar i sin säng. Och sen en hel dag han går ner på stan. Och han är mycket medveten nu, det pågår krig i Europa, det är mörkt. Men ljuset kommer att segra.

För han tror på den här byggandet av det goda folkhemmet och det demokratiska, nya demokratiska samhället som han ser håller på att växa fram i sin samtid.

Och där kan man säga att Lubbe väldigt ofta har varit lite som samhällsinförgör och lite grann från Åben talar om det. Men här har han mycket mer ett underifrånperspektiv. Och det är första gången han talar mer med inlevelse om kvinnornas situation och hur viktiga de är för det här samhällsbygget. Att de måste få stöd och ska ha sin plats. Och det är nästan första gången han gör det.

Det är ändå ganska fint som du säger att han mitt under brinnande krig när det inte såg så kul ut 1942, ändå ser med någon slags tillförsikt på framtiden.

Ja, han har väldigt starkt tro där.

Just det här som du säger att 1942, man vet inte hur det kommer att gå. Man vet inte om demokratin kommer att överleva. Man vet inte om Sverige kommer att överleva som självständig stat.

Men han har den här tron på att: ”Jo, men jag har sett, här går det om något nytt, fint, demokratiskt.” ”Folk vill väl, vill skapa ett gott samhälle.”

Du måste nästan säga vad boken heter igen.

”En dag av mitt liv”.

”En dag av mitt liv”, nu ska vi lägga detta på minnet.

Det är en mycket fin bok.

Jag tänker vi ska börja runda av lite stillsamt. Men innan vi är färdiga med varandra idag, Peter, så tänker jag att det här är ju en podd om klassiker som vi säger i början. Men skulle man kunna ha invändningar mot att betrakta Lort-Sverige som en klassiker?

Jag tror inte det därför att den har blivit så. Den blev ju nästan omedelbart en klassiker. Just därför att den blev uppmärksammad och omdiskuterad och omtolkad. Man kan läsa den idag, vi har ju talat om hur man ser tillsammans med ras idag.

De tre sakerna utmärker väl en klassiker? Att man läser om den, man diskuterar den.

Kan man ha glädje av att läsa den idag?

Ger den saker till en modern läsare förutom den historiska aspekten som vi har pratat om? Men alltså som bok, har man kul när man är med Lubbe och reser runt?

Jo, det tycker jag.

Visst, det är mycket elände som möter en. Men jag tror att det finns också någon energi i hans, som man kan ibland bli lite trött på. Men det är också någonting att han är uppfylld av ett samhällsprojekt. Som man ju delar med många vid den här tiden.

Det är ju då folkhemmet börjar byggas. Och sen tror jag att det är viktigt, för en modern läsare, den här boken och en del andra böcker som skiljer den perioden. Att det här med fattig-Sverige, det är inte så långt borta. Det är inte hundra år.

Att i Sverige fanns så mycket fattigdom, faktiskt, ännu. Och det kan man ju även läsa senare.

Jag tänker på en författare som Elsie Johansson, som skriver sin uppväxt på 40-50-talet. Även efter andra världskriget, det var inte så att fattig Sverige var utplånat. Som ung kan man tro att, som vi hörde, så har det alltid varit så.

Vi har alltid haft de här fri- och rättigheterna och bostadsstandarder som vi har idag, som är väldigt höga för de flesta. Men så såg det ju inte ut.

För bara våra farföräldras generation, det var helt andra levnadsutskott. Jag tänker att innan vi slutar, så ska vi faktiskt ta och lyssna lite på hur det kunde låta när Ludvig ”Lubbe” Nordström var ute och la Sverige under sig och intervjuade svenska folket i radio.

På Litteraturbankens Ljud- och bildsida så finns det nämligen ganska många inslag från när Lubbe var ute. Och vi lyssnar på ett nu.

”Ja, kära Karl Larsson i by. Nu sitter jag här hos dig och nu ska du svara mig på en del frågor. Särskilt är det en sak som jag under den här resan har träffat på överallt. Och det är nämligen svårigheten att få arbetshjälp till jordbruket.”

”Det visade sig ju att alla ungdomar ska ges in till städerna. Men anser du nu att det där verkligen är nödvändigt för dem att ges in till städerna för att få det bättre?”

”Ja, frågan kan ses från olika synpunkter. För en del ungdomar är det nödvändigt. Det är för att om de nu vill lära sig att gå i skola och utbilda sig till några yrke så finns det ingen möjlighet att utöva detta yrke på landsbygden. Men för en del andra som nu inte utbildar sig utan nöjer sig med folkskolan och fortsättningsskolan och där så har de egentligen ingenting annat att välja på än att gå in vid industrin på landsorden, industrin i städerna eller gå vid jordbruket.”

”Nu är det det att de där herrarna som nu går in vid jordbruket, de har i genomsnitt, de manliga ungdomarna har kanske en lön på en 80-80 och kanske vissa hundratal, hundra kronor i månaden. Om de nu skjuter in till städerna så kan de inte påräkna denna höga lön.”

Och så här kunde det alltså låta i Sverige 1938. Ja Peter, nu måste vi, mycket motvilligt, för det här har varit roligt, runda av.

Vi tackar alla er som har lyssnat. Jag tackar dig Peter för att du kom och pratade med mig om Lortssverige.

Tack själv.

För de som vill veta mer och läsa mer, gå till litteraturbanken.se och det finns länkar på anekdot.se också förstås.

Tack igen för att ni har lyssnat och välkomna tillbaka.