”Ibland tröttnar Gud på sin gestalt av ljus och tystnad. Evigheten kväljer honom, hans kappa faller. Vi ser en skugga ta form bland stjärnorna, natten kommer. I Newtons hus i London bereder man sig ovetande på det sällsamma besöket. Sent på kvällen kommer en vagn glidande i regnet längs gatan, där Newton bor. Den kör in genom portvalvet till Newtons hus, gör en sväng runt den mörka gården. Ekarnas löv faller oupphörligt.”
Ett mysteriespel om människan och hennes Gud – så beskriver Olof Lagercrantz Tusen år hos Gud, av Lagercrantz själv och av många andra betraktad som den sena höjdpunkten i Stig Dagermans korta men rika författarskap. Texten är ett fragment, ett längre avsnitt ur en vid Dagermans död ofullbordad roman. Men texten är långt mer än ett ofärdigt verk. Den är ett oupphörligt fascinerade ordkonstverk som lodar djupt i dröm och verklighet.
Här är texten i Hannes Meidals suggestiva inläsning:
Det var Norstedts skicklige litteräre chef, Ragnar Svanström, som efter Dagermans död 1954 lät ge ut Tusen år hos Gud i en vacker, tunn utgåva. Förordet är mycket kort och förtjänar att citeras i sin helhet:
”Något halvår före sin död lämnade mig Stig Dagerman manuskriptet till den berättelse, som nu framlägges för offentligheten. Han kallade den ’en prolog vilken utspelas hos en berömd man i London’. Den ryktbare är Newton, och i hans hus ikläder sig Gud en människas, en segelsömmares, skepnad. Berättelsen var tänkt som en upptakt till en roman om Jonas Love Almqvist i landsflykt, ett projekt som livligt sysselsatte hans tankar under hans sista levnadstid. Han ställde emellertid planen på framtiden – ämnet var, sade han, för stort, för rikt, för viktigt, för att han skulle kunna göra det rättvisa under en kort och hektisk arbetstid. Prologen Tusen år hos Gud skulle få sin pendang i en epilog. Någonstans hade Stig Dagerman sett en uppgift om att Almqvist varit i Söderhavet. Denna notis eggade hans fantasi och gav honom idén till epilogens utformning: i den skulle Gud-segelsömmaren under sina irrfärder sammanträffa med Almqvist någonstädes i Stilla Oceanen.”
I Olof Lagercrantz bok om Dagerman (utgiven 1958) kan man bilda sig en uppfattning också om de fragment som inte kom med i Norstedts utgåva (och som sedan länge tycks vara förkomna.) Dagerman hade funnit sin segelsömmare, Claes Jensen, i en föga tillförlitlig bok från 1874: Svenska minnen på utländska orter. Där återberättades ett alternativt slut för Almqvist, som enligt en minst sagt tveksam källa skulle ha gått sitt öde till mötes på Hawaii under aliaset Jensen. I ett anfall av skräck och paranoia kastade sig Jensen – så lyder anekdoten – i en vulkan:
”Hans förföljare voro honom så nära, att de kunde se den vansinnige störta sig utför en förfärlig klippbrant och krossas i det mörka djupet nedanför. Hans kropp återfans aldrig, men på stället, från hvilket han kastade sig, fann man en sliten och urblekt medalj af tyskt silfver, knuten vid en grof läderrem, som den beklagansvärde mannen synbarligen burit kring halsen. Denna medalj hade följande inskription: ’C. J. L. Almqvist. Ingenio et diligentia’. På frånsidan funnos icke graverade, men skrifna de enkla orden: ’Domi bene est’. Så uppdagades det öde, som träffat den länge saknade mannen, hvilken sålunda ändade sina vandringar likt en litteraturens Kain, som i tjugotvå långa år färdats omkring i verlden med vanärans märke på sin panna och hädelsen i hjertat […]”.
Med impulser hämtade ur detta märkliga material, och ur andra, skapade Dagerman sitt verk. Olof Lagercrantz:
”Hur det hela skulle gestaltat sig kan man i stora drag göra sig en föreställning om. Ett kapitel skulle handla om Almqvists avfärd från Stockholm. […] Ett kapitel skulle handla om Almqvists färd med ångfartyget Mälaren […] ett annat hans möte med Sturzen-Becker i Hälsingborg, ett tredje hans upplevelser i staden New Braunfels i Amerika, ett fjärde hans äktenskap med mrs Nugent i Philadelphia, ett femte slaget vid Gettysburg, som Almqvist kom att bevittna på nära håll.”
Det som återstår räcker långt.
Läs mer av Stig Dagerman på Litteraturbanken:
DE DÖMDAS Ö (1946)
ESSÄER OCH JOURNALISTIK (1983)
DE RÖDA VAGNARNA. NOVELLER OCH PROSAFRAGMENT
HEMLIGHET. DIKTER OCH PROSADIKTER
Inläsningen av Tusen år hos Gud är upphovsrättsskyddad och verket återges med tillstånd från rättighetshavarna. Inläggets bild, ”Newton” av William Blake, har vi lånat från The William Blake Archive.
