Kvinnor på tvärs #1

Varmt välkomna alla lyssnare till Verkets sommarserie: Kvinnor på tvärs. I fyra avsnitt ska vi prata om litterära kvinnor som på olika sätt stångas med normer och konventioner.

Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion finns Ingrid Elam, sommarseriens tvärsexpert, som kommer att vara med i dagens program. Välkommen Ingrid!

Tack ska du ha!

Både jag och Ingrid är nu redo att gripa oss an den första kvinnan, som också är den äldsta, i alla fall om man ser till verket. För idag ska vi prata om Sara Videbeck, den kvinnliga huvudpersonen i Carl Jonas Love Almqvists bok ”Det går an”, som kom ut 1839.

Ingrid, ge mig en kort mening för att beskriva Sara Videbeck.

Ja, vi kan väl låta Almqvists själv beskriva henne. Hon är ett intagande och märkvärdigt mellanting.

Ett mellanting, ja det ser vi fram emot att få höra dig reda ut lite senare. Men innan vi grottar ner oss i Sara, huvudpersonen för dagen, så tänker jag att det kan vara roligt att bara få en kort mening om ”Det går an”. Kan du berätta lite om den?

Ja, den kommer i 1839 och det är ett stort år i Almqvists liv. Han ger ut gamla romantiska texter på nytt och så smäller han den här bomben som ”Det går an” är. För den beskriver en resa, först med båt och sen med häst och vagn.

På denna resa träffas två människor, Sara Videbeck och hennes Albert som aldrig får något efternamn.

De kommer innan resan är slut, ha bestämt sig för att flytta ihop utan att gifta sig. Och utan att ens bo ihop i samma lägenhet. De ska bo i samma hus men i varsin del av huset.

Det förstår man att det var något av en bomb 1839, för så gjorde man väl inte då?

Nej, och det blev ju ett herrans liv så att säga. Och inte minst från kvinnor, kvinnor som själva var feminister och stred för kvinnans sak. De såg ju direkt att det här var någonting som en kvinna inte kunde tillåta sig. Man kunde inte tillåta sig att leva ensam och få barn och inte vara gift.

Det fanns ju redan vid den här tiden något som kallades för Stockholmsäktenskap. Men det var de lägre klasserna som ägnade sig åt det.

Det var för att kunna arbeta, en kvinna kunde inte vara gift om hon skulle arbeta för då var hon inte myndig. Utan då bestämde mannen allt.

Ja, alltså det är ju väldigt radikalt det här får man ju säga. Men det hände ju saker efter att den här boken hade kommit ut. Det kom stridsskrifter emot den här, var det inte så?

Runt tio skrifter, Fredrika Bremer skrev en till exempel. Och andra, kanske inte lika kända kvinnor, också några män, präster framför allt, som skrev emot. Så det blev det som kallas för ”Det går an”-fejden. ”Det går inte an”, sa de.

Nej. Man blir ju lite nyfiken på varför Almqvist skriver det här. Fanns det något privat skäl till varför han tyckte att man skulle kunna leva så på väldigt mycket tvärs emot samhällets normer?

Alltså han hade ju experimenterat själv. Han hade bott i någon slags koloni i Värmland ihop med vänner och sin fru. Han var gift. Han älskade uppenbarligen sin fru, men det var ett olyckligt äktenskap. Sånt kan ju också hända.

Men jag tror inte man ska överbetona de privata skälen. För att Almqvist hade i flera skrifter tidigare diskuterat kvinnans roll i samhället. Och hennes ofrihet. Och han är ju otroligt radikal i detta. Att han menar att kvinnan måste inte bara få ett eget rum, som Virginia Woolf säger.

Hon måste ha en egen ekonomi. Hon måste få lov att arbeta och tjäna sina egna pengar. Annars är hon inte fri.

Och han hade skrivit romantiska texter. ”Arthurs jakt” och ”Schems-el-Nihar” – versberättelser som handlar om kvinnor som blir fria och starka. Bland annat genom att bli änkor.

Ja, men ibland undrar man ju över att det inte var fler mord på män. Med tanke på att änka verkar ju ha varit det perfekta tillståndet för en kvinna vid den här tiden.

Ja, och många blev ju änkor.

Ja, vi ska inte gräva i skälen till det. Men nu tänker jag att vi kastar oss över Sara Videbeck. För det är ju så att Almqvist, han lägger ju den här väldigt radikala synen på hur en kvinna ska få ha det i munnen på en kvinna. Berätta om Sara Videbeck nu. Vem är hon?

Hon är ju detta mellanting. Och hon betraktas ju först utifrån. Det är Albert som ser henne.

Så berättaren i den här väldigt sakliga texten som berättar om deras resa, karaktäriserar inte Sara, utan det får Albert göra.

Och han funderar väldigt mycket över, är hon jungfru, är hon mamsell? Och det här är ju svårt för en modern läsare att förstå.

För att djungfru betyder ju ursprungligen en adelskvinna, ogift adelskvinna. Men på Almqvists tid så betyder det snarast tjänsteflicka. Eller i alla fall någon ur de lägre medelklasserna. Medan mamsell var borgerligheten.

Alltså mamsell Bremer, säger man ju till exempel.

Ja, just det.

Sara är ingenting av detta. Utan hon är något helt eget.

Och det egna handlar framförallt om att hon kan någonting. Hon kan arbeta. Hon är glasmästardotter, hon kan skära glas.

Och så länge hon kan arbeta hos sin mamma, som just är änka. Och som har möjlighet att idka en näring. Då kan hon fortsätta med det. Men den dag hennes mamma dör, så måste hon sluta med det arbetet.

För då finns det skrålagar, alltså de olika handelsskråna bestämde. Vem får vara mästare, vem får vara gesäll. Och då skulle hon inte kunna fortsätta.

Men då har hon andra idéer. Då har hon kommit på att hitta på lite andra småsaker som hon kan tillverka. Speglar och sånt där. Och speglar är en viktig symbol i den här berättelsen också.

Ja, precis.

Så det ska hon kunna göra. Hon har en livsplan helt enkelt. Och hon har också en plan för sitt privatliv. Inte bara sitt yrkesliv, men de hänger ju intimt ihop.

Precis.

Albert däremot, han är ju en romantiker. Men han är också ett slags mellanting. Han har uniform, men han är varken högmilitär eller låg. Utan han är ett slags mellanting.

Och man ska komma ihåg att vid den här tiden så var medelklass ett väldigt positivt begrepp. Det var hos medelklassen det moderna fanns. Rörligheten, nyfikenheten på den moderna tillvaron. Och det fanns adelsmän vid den här tiden som kallade sig för medelklass.

Oj!

Ja, ja. Alltså efter franska revolutionen så var det här med adel inte något man strävade efter som ideal. Det var inte så hett längre. Och många hade ju blivit nackade.

Ja, kära nån. Men det är spännande det här som du säger att medelklassen är synonymt med något som är lite hipp och happening. För att så är det ju inte idag så att säga.

Och bara det här att de ger sig ut på resa. Och hon reser ju ensam. Och det beror ju faktiskt på att hennes moster hinner ju inte med båten om du kommer ihåg.

Nej, ja precis.

Alldeles i början så kommer en kvinna springande som inte hinner med. Så det är liksom den gamla tiden som blir kvar på kaj.

Just det, och den nya medelklassen. För man kan säga att de hör till medelklassen, Albert och Sara.

Ja, båda två gör ju det.

För det jag minns från i början av romanen, och som du säger, det är svårt för en modern läsare att förstå vikten av det här. Men det har med hennes huvudbonad att göra. När Albert går där och klurar på om hon är jungfru eller mamsell. Och det är om hon har hatt, eller om hon har huckle, eller om hon har något annat på sig.

Och det här med kläder är ju så stort i 1800-talets prosa. Kläderna gör både mannen och kvinnan. Det är kläderna som definierar vem du är, om du har förstått vem du är.

Och hon vet precis vem hon är. Hon vet precis vad hon tar på sig.

Så att hon är nykter, hon är saklig, och hon är uppriktig och rätt fram. Så att det är något helt oförstört över Sara.

Ja, hon är ju ett intagande mellanting, som du sa i början där, som Alnqvist beskriver. Och uppenbarligen vet hon ju också vem hon kan vara, eftersom hon växlar mellan hatt och huckle. Därför att har man hatt så är man då mamsell.

– Ja, och har man huckle, då är man jungfru.

Så att det är någon slags… hon kan röra sig mellan de olika så att säga, tecknen på vilken klass man tillhör.

Ja, hon kan anpassa sig efter situationen, laga efter lägenhet, som det heter. Så att hon vet att nu ska jag göra det, då tar jag på mig det här.

Och det här med förklädnande är ju också spännande. Det återspeglar ju också det här att på den tiden fanns det ju regler för vad hade man på sig på förmiddagen, vad hade man på sig på eftermiddagen. Och det finns ju rester av det kvar i vår tid. Inga bruna skor efter sex, till exempel.

Jag tänker på det här för att Albert, som du sa, han är ju också ett slags mellanting, för han är underofficer. Men han rör sig också så att säga på den här båten. Båten beskrivs ju, om jag inte har alldeles fel, som någon slags samhällsminiatyr. Där människor är på olika ställen på båten, beroende på vad de har för sammanställning. Men inte Sara kan gå i salongerna.

Alltså han kan vara på första klass-däck. Och hon passar hans saker på mellan… Han söker sig till mellandäck, för där finns ju hon. Och hon är ju hela tiden så praktisk. Så när han ska springa iväg och göra någonting, hämta något, då passar hon hans grejer på mellandäck där.

För han kan gå och hämta saker, och han kan hämta dricka. För att han rör sig över hela båten. Men han går naturligtvis inte på nedre däck. Där tredje klass-passagerarna befinner sig. Och det gör inte Sara heller.

Nej, men att hon inte kan röra sig på hela båten som han kan, har det med klass eller kön att göra egentligen? Har det att göra med att hon är kvinna?

Både och.

Ja. Nu tänker jag att vi behöver prata lite om deras romans. För att poängen med den här resan är ju att en romans ska kunna uppstå. Och hade ingen romans uppstått så hade Almqvist inte kunnat säga vad han tycker om det här äktenskapet. Så nu får du berätta lite om det, tänker jag.

Det mest fascinerande med detta är ju att hon pratar ju till sig det här förhållandet. Hon pratar hela tiden. Hon lägger ut texten, hon säger hur hon vill att det ska vara. Och han vet inte riktigt vad han ska säga.

Han blir ju förälskad. Hon visar inga större tecken på förälskelse, tycker jag. Hon är saklig, nykter, förståndig.

Och till exempel så ska de ju, när de går av båten så ska de bo på härberge. De ska bo över i Arboga, är det väl va? Och då finns det bara ett rum kvar på hotellet. Eller på gästgivaregården, eller vad det nu heter.

Och då så är hon så fruktansvärt praktisk. Hon säger att, ja, vi kan vara i samma rum. Men det är självklart då att han ska sitta i en stol vid fönstret och titta ut hela natten medan hon ligger och sover i sängen.

Men sen det roliga med henne, det är att hon inser ju att världshusfolket tror ju att de är gifta. Så på morgonen så säger hon, kom nu och sätt er bredvid mig här i sängen så att det inte syns att jag har sovit här ensam. För då börjar de ju undra hur vi har det med varandra.

Så på något vis, utan att det egentligen händer något, han sitter ju i stolen hela natten och tittar ut genom glaset och apropå speglar och glas och så.

Och ändå så förstår man att de tänker hela tiden på vad som skulle ha kunnat hända.

Precis, och hon maskerar ju det väldigt väl. För han blir ju så stressad över det här att hon kan tänka sig och dela rum och han går ut och säger att han ska sova på höskullen eller vad han nu säger. Och hon säger, ja gör du det om du vill men du får gärna vara här.

Men någonting som jag har tänkt på, som jag undrar om du också har funderat på, det är det här att hon ska gå och lägga sig för hon är trött, hon har haft en lång dag, och han säger att han ska gå ut. Och då säger hon, lås gärna dörren och ta med dig nyckeln så att ingen kommer in.

Och det tycker jag är lite spännande för att där är det ju någon slags metaforisk inlåsning om henne. Men som hon ändå tillåter. Jag blir liksom inte riktigt klok på vad det här betyder, om det betyder någonting, jag vet inte.

Det betyder ju att hon litar fullständigt på honom men inte på någon annan. Och när han kommer tillbaka och låser in sig i rummet igen så sover hon ju sött.

Så hon har inga problem med att somna, hon är inte orolig att dugg. Det är han som är orolig, det är han som funderar över detta. Och bara mer och mer börjar tycka att hon är konstig men samtidigt förtjusande.

Ja, för att det här med hennes extrema tillit i början där, det är nog det enda som jag har att… Det är på något vis en väldigt realistisk och tilltalande berättelse.

Det är inte konstigt att Sara är som hon är. Man köper henne. Det jag inte köper kanske är att hon, hon har ju bara känt honom i några timmar och hon litar ovillkorligt på honom bevisligen.

Ja, men får vi tänka sig att hon har någon slags intuition. Att det är tillit vid första ögonkastet, för han ställer ju då nästan kärlek vid första ögonkastet.

Och jag tänker mig så här att Almqvist han behövde en resa. Det måste gå fort.

Ja, precis.

Och han ska få ihop det här. Och han ska precis som du säger lägga det i hennes mun.

För att hade han låtit Albert propagera för den här typen av kärlek, då hade det ju bara sett ut som den manliga önskedröm det också är. För det sa redan min mamma när hon gav mig den här boken första gången att nu ska du få läsa om en riktig manlig önskedröm här.

Ja.

Få allt utan att ha jobbet var ens försörjningsbörda.

Ja.

Och samtidigt är det ju så att Albert han tycker ju verkligen inte att det här är någon önskedröm. Han har ju en väldigt tydlig bild av hur det ska vara. Metaforiskt så skriker han ju och sparkar emot det här som Sara säger.

Och nu tänker jag att vi måste komma in på vad är det Sara säger egentligen?

Hon vill inte gifta sig, det har vi konstaterat. Det finns flera skäl till det.

För det första har hon sett avsidan av äktenskapen. Hon har sett vad alkoholism gör. Hon har sett att ofta så drabbas även kvinnorna av alkoholism för att de är så instängda i äktenskapen. De blir omyndiga, de är aldrig myndiga, men de blir ännu mer omyndiga när de gifter sig.

Då övergår förmyndarskapet från far till make. Och de är helt beroende av att den här mannen är god, bra. Och det har inte Saras mamma råkat ut för. Hon har inte haft lyckan att leva i ett gott äktenskap. Så Sara har vuxit upp med ett elände. Det är det ena.

Det andra är att hon ser att kvinnor inte har det som kallas för näringsfrihet.

Och det var någonting som Almqvist stred jättemycket för och propagerade för: att kvinnor måste få rätt att arbeta. Inte för att de ska slava utan för att arbete och pengar ger frihet. Och han var ju trots allt kristen. Bed och arbeta. Det gäller både för man och kvinna.

Och det här gör att Sara har tänkt att så fort en blir ofri, så fort kvinnan blir beroende, då kommer bitterhet och gräl in i äktenskapet. Men hon tänker sig, och Albert har ju hela tiden invändningar och säger:

”Tänk om vi blir sjuka och vad händer om någon av oss kommer på obestånd?”

”Ja, men det är klart vi tar hand om varandra.”

Då säger Sara, ”Vi tycker ju om varandra. Men det ska inte vara tvång, det ska vara av frihet som vi ska ta hand om varandra.”

Jag tycker fortfarande det är en otroligt radikal hållning.

Men hon vill inte gifta sig utan hon vill ha ett förhållande där båda är lika fria och utan någon slags tvång i relationen. Det är tvånget som är det viktiga. Att det inte får förekomma.

Han ser ju tvång överallt. Han ser tvånghistorien, han ser faders välde, han ser ofrihet. Samtidigt med det går han skriver han ju på sin stora idéskrift, ”Europeiska missnöjets grunder”, som han aldrig blir färdig med. Men där han i första hälften skriver om äktenskap och om familjen. Familjen som förtrycksinstans och hur ska den bli något annat än en förtrycksinstans eller en förtryckkammare. Hur ska den bli det?

Det här resonerar han ju mycket kring. Ellen Key sa ju mot slutet av seklet att Almqvist var Sveriges modernaste författare. Det var han naturligtvis för att han hela tiden experimenterar.

Även ”Det går an” är ett slags experiment. Han prövar en tanke. Han tänjer ju på gränserna. Han lägger sina egna idéer i Saras mun, inte i Alberts. Men han gör det på ett väldigt övertygande sätt. Man blir ju väldigt övertygad av hennes resonemang.

När man då får den här bilden av hur fadern har bokstavligt talat knäckt och förstört modern till ohälsa. Det känns ju väldigt rimligt att hon känner så inför äktenskap.

Men någonting som de pratar om som ju är en ganska viktig aspekt av det här det är ju frågan om barn. För där lyfter ju Albert: men hur kommer det bli för barnen?

Och där har ju egentligen inte Sara några bra svar på det.

Och det hade inte Almqvist. – Nej, precis.

Och det har hon inte. Hon har svar. Det är deras barn, men de ska bo med henne. Hon kunde inte tänka sig delad vårdnad. Så radikalt var det inte.

Men han har inget riktigt svar där. Men vad begär man av en utopist?

Verkligen. Man får ju vara oerhört tacksam för att han är där han är och att han ändå väckte den här frågan. Och med tanke på all upprörd reaktion så var det ju verkligen någonting som folk inte kunde tänka sig, trots som du säger att man visste att det förekom väldigt mycket förbindelser utanför äktenskapet.

Men det är ju också radikalt i det här att han beskriver ju…

Alltså efter Arboga så hamnar de ju i Bodane.

Exakt. Och det måste vi ju komma till. För när jag läser texten så tycker jag det är ganska tydligt att de ligger med varandra där. Är det det?

Ja, alltså han beskriver ju… Och nu är det berättaren och inte Albert. Och berättaren säger så här att efter natten i Bodane så är Sara lite yr och känner sig lite dålig och har sovit dåligt. Och jag tror nog att man ska vara skapad som en sten för att inte tolka in att där har det hänt någonting på natten.

För Albert är nämligen jättepigg och glad. Och han skriver ju också någonting, om jag inte missminner mig, om att Sara har upplevt känslor som hon inte har upplevt tidigare. Så att det är någonting nytt som har hänt med hennes jungfruliga tillstånd.

Och efter natten i Bodane så blir hon mjukare, inte lika rak på sak. Hon blir lite stillsammare och lite ödmjukare och lite mer lik Albert. Och han har väl blivit lite mer lik henne.

Så det är en väldigt fin liten beskrivning av hur två människor närmar sig varandra och förändras av varandra också. Och av kärleken förstås.

Och sen när de kommer fram till Liköping så ska han ju ta in, hon ska gå hem och förbereda sin mor på att de ska få en hyresgäst, det vill säga Albert. Och då ska han ta in någonstans och vänta på att hon ger honom bud.

Men det hampar sig så olyckligt eller lyckligt att det första Sara ser när hon närmar sig hem att det är moderns liktåg. Hon hör då att hon är död.

Då blir det helt annorlunda och då hinner hon inte springa iväg och varsla Albert. Så han drabbas av en slags osäkerhet som aldrig finns hos henne. Hennes tillit är ju orubbad hela tiden.

Medan han tänker, vad är det nu? Han kan till och med tänka sig att hon bara struntar i honom. Den moderna motsvarigheten till hans läge där, det är ju en kvinna som vandrar runt och undrar varför han inte ringer.

Det är ju inte så värt det när han går där och väntar och tänker. Det finns ju ändå telefon. Kan han inte säga.

Det var ju ledsamt inte då. Och han tror ju att hon har dött.

Vilket också är lite sådär undrat över varför Almqvist lägger in det här att han låter Albert tro framför höra att det är en Videbeck som har dött. Då tror han att det är Sara. Och det är jättemärkligt.

Jag tänker att vi måste också prata om det här med glas och speglar som du har sagt några gånger. Det här är ju liksom en romanens bärande metafor. Och Albert säger ju att Sara har ett glashjärta. Vad är det Almqvist gör här med glas och speglar?

Dels är det ju så att så realistiskt är det att han inte kan fylla det med en massa symboler i den här berättelsen. Och glaset är en sån symbol, liksom diamanten som man skär med.

För Albert har ju bara flinta. Han bär med sig en flinta för att kunna göra upp eld. Men det Sara kan göra är att hon kan skära glas. Och det säger hon till honom. Om man vill skära glas måste man ha diamant. Och det upprepar han. Han sitter där på natten och tittar ut genom fönstret.

Och man har försökt tolka det här. Vad är det här glaset, fönstret? Det är ju en gräns mellan ute och inne förstås.

Men också ett mellanting. Det blir ju också ett mellanting. Men det är också något som skyddar från kyla och också ger värme. Så det är en väldigt viktig bild. Och det är en mycket vanlig bild i 1800-talets prosa.

Alltså vad man än läser för en av de här brittiska romanerna av systrarna Brontë så finns det fönster. Och det är alltid någon som tittar ut genom ett fönster och längtar bort eller också tycker det är tryggt att sitta innanför fönstret.

Så att hon är glasmästare är ju en väldigt dubbelbottnad metafor. För det betyder både att hon är ett mellanting. Men det betyder också att hon kan skapa… Alltså hon ger klarhet. Alltså hon skär till speglar så man kan förstå sig själv. Det är någon slags självinsikt, eller hur?

Man ser sig i spegeln varje morgon och undrar vem man är idag. Så den är verkligen bärande hela vägen, den här metaforen.

Men också den där skillnaden mellan diamant och flinta. Det stenhårda som skär och flintan som bara kan slå gnister. Och det är ju också… Man kan också tolka det sexuellt naturligtvis. Utan slå gnister, eller eld. Medan hennes kärlek ser ut på ett lite annat sätt.

Men om vi återkommer till det här att Almqvist är ju superradikal. Inte bara för att han går emot det som var så att säga oerhört självklara normer, regler. Utan också för att Sara formulerar en egen bild. Som ju faktiskt fortfarande är radikal.

Jag tänker att någon slags tvåsamhet under samma tak det är ändå dit väldigt många vill. Och där väldigt många hamnar.

Ja, att ge varandra lösa tyglar.

Det är det han föreslår. Och barnen är ju en komplikation naturligtvis. Men det är ju precis så väldigt radikalt.

Och går ju emot den tidens syn på det manliga och det kvinnliga. För att i den tiden så tänkte man sig om man läser till exempel Almqvists samtida Esaias Tegnér, så är ju Tegnér, han tänker sig ju att män är liksom starka och kvinnor stöttar mannen. De är till för att stötta mannen. De är naturligtvis vackra, underbara och åtråvärda. Men deras roll är en annan än mannens.

Medan Almqvist ger ju Sara ett manligt yrke.

Ja, precis.

Och han är ju mycket mer radikal. Det handlar ju verkligen inte bara om äktenskapet. Det handlar ju verkligen om vad får kvinnor göra? Vilken roll har de?

Och han låter ju henne också tänka på ett så att säga manligt, inom citationstecken, rationellt sätt.

Albert vill beundra landskapet och tänka romantiska tankar. Sara är bara glad för träden för att hon ger skugga för att det är varmt och såna här saker. Hon är en praktiker. Hon är en praktiker och det blir väldigt roligt det här.

För det vi inte har sagt, som vi faktiskt måste säga också, det är ju att det är en väldigt rolig text det här.

Ja, det är det.

Almqvist är jätteroligt.

Men innan vi lämnar det här med radikaliteten så tänker jag det jag slogs av när jag läste det här och Sara så ivrigt invänder mot fastlåstheten så tänkte jag, men den har vi ju idag också. Fastlåstheten i relationen, fast den ser annorlunda ut. Vi har alla juridiska möjligheter att inte vara fastlåsta i relationer. Men i vår modernitet så är man ju fastlåst av ekonomiska och statusmässiga skäl. Av ekonomiska och också av förväntningar. Förväntningar på varandra. Och där kan man säga att Almqvist är ju fantastiskt tidig med att föreslå tvåfamiljsvilla.

Ja.

Som man kan leva där i. Friare, men inte för att slarva. Utan för att bevara kärleken.

Precis.

Och bevara lyckan i äktenskapet. Det som inte ska bindas då i kyrkan. Och där ser man ju att även om Almqvist var en troende människa han tror ändå på Gud. Och han var präst, vet vi ju. Så tycker han inte att man ska gifta sig.

Nej.

Jag tycker det är jättefint att sluta med den tanken att det det handlar om, hela det här radikala budskapet handlar om att bevara kärleken. Människors lycka, människors kärlek till varandra. Så att kärleken är det viktiga.

Precis.

Med det så tvingas jag och Ingrid, fast vi hade kunnat sitta här hur länge som helst och prata, att runda av detta första avsnitt av Verkets sommarserie.

Missa inte och lyssna på de andra avsnitten. Och i vanlig ordning så finns den här texten dessutom i flera olika versioner, och det är ett helt eget samtal, att hitta på litteraturbanken.se.

Där har vi i princip allt av Almqvist. Massor om Almqvist och där finns också en del stridsskrifter mot ”Det går an” som kom ut i samtiden att läsa. Så missa inte litteraturbanken.se. Ha lite Almqvist i sommar.

Tack snälla Ingrid för det här samtalet. Vi hörs igen när det är dags för nästa sommaravsnitt.

Tack och hej!