Karl Tirén var en svensk konstnär, folklivsforskare, stationsinspektör och fiolbyggare som föddes den 23 juni 1869 i Oviken. Han har ofta beskrivits som en mångsysslare av rang, men den här texten tar sitt avstamp i hans pionjärarbete som ledde honom till att med fonografens och pennans hjälp bevarade mer än 600 jojkar från hela det samiska området på svensk sida till eftervärlden.
Karl Tirén växte upp som en av tio barn till kyrkoherden Olof Tirén och Christina Holm, i närheten av Luvlietjahkh på Tåssåsens Samebys renbetesmarker, och fattade redan tidigt intresse för den samiska kulturen, men trots att han var samtida med den samiska sångerskan Lisa Tomasson från Oviken, och växte upp i ett sydsamiskt område med en stark episk jojktradition så hörde han aldrig jojk under sin uppväxt.
Kanske inspirerades han i stället av sin broder Johan Tirén, som med hjälp av sina överdimensionerade tavlor skapade en debatt i den svenska riksdagen om samiska rättigheter till land och vatten, i synnerhet verket Lappar tillvaratager skjutna renar från 1892, som riktade strålkastarljuset mot de infekterade konflikterna mellan bofasta och samer i Härjedalen under samma period.
Men tystnaden fascinerar Tirén.
Senare, under sina insamlingsresor, funderade han i sina dagböcker över den ovilja att dela jojk med utomstående som han så ofta mötte, trots att han återkommande fick höra att han rör sig i områden med skickliga jojkare. Detta blev extra tydligt i dels laestadianska områden, som i området kring Torne Träsk där endast en ung same, Nils Olsson Turi, går med på att jojka för Tirén, men också i området kring Vilhelmina, i synnerhet kring Raavrevaartoe, där Tirén besökte inte mindre än fem familjer, och ändå inte lyckades teckna ned mer än en endaste jojk.
Inspelningarna i detta inlägg har vi lånat från Musikverket.
Samtidigt är flera av de jojkar som dokumenterats från Vilhelmina-området typiska för den episka jojktradition som funnits i området; de kännetecknas av ett säreget bruk av glidvokaler och långa, beskrivande texter som kallas för vaajesh på sydsamiska. En av dessa är Sara Johanssons jojk som beskriver vårflytten från Durrientjahke till Jillie Vaartoevielie.
MARIAS JOJKAR
Ett som är säkert är att han uppmuntrats av professorn Karl Bernhard Wiklund, som uppmanat honom att ”rädda undan förgängelsen, hvad som ännu räddas kan.” Dessa ord tog han till sitt hjärta, men kanske är det ändå hans bekantskap med Maria Persson, som på allvar fick honom att bestämma sig för att börja samla in traditionella jojkar, först i notform, och sedan på fonografrullar.
Maria Persson träffade Karl Tirén för första gången vid en hantverksutställning i Stockholm, 1909, och efter att Karl hade ställt sig på samernas sida i en pågående konflikt mellan de ditresta samerna och utställningsarrangörerna, fattade de två tycke för varandra, och med tiden kom Maria att bli Karls främsta informant, med över 100 jojkar som antingen nedtecknats eller spelats in, och därigenom även den direkta orsaken till att han påbörjade sina insamlingsresor runt om i Sápmi.
Eller, för att citera Tirén i Die lappische Volksmusik:
Maria Persson ”var en av de mer sångkunniga [samer] jag även sedemera lärde känna. Vad jag genom Maria Persson […] fick del av i såväl toner som i form av upplysningar om [jojkens] karaktär och idé, ökade i hög grad mitt intresse och väckte tanken på att företaga resor för att samla och forska på detta område.”
INSAMLINGSRESORNA
Det kan hävdas att Tirén påbörjade sitt idoga samlande vid en spelmansstämma i Luleå 1909, då han på avvägar fått höra att spelmannen Nils Andersson uppbar statsanslag för att dokumentera svensk folkmusik. Han hoppades genom att få ekonomiskt stöd och erkännande av densamme att han skulle kunna ta ledigt från sitt jobb vid SJ, för att under flera års tid dels vid vintermarknader och dels under sommartid tills fjälls besöka och dokumentera jojkare, utan att möta skepsis eller motstånd för detta.
Den första av insamlingsresorna förde Tirén till Umeå, där han den 3–4 september 1910 anordnade en jojkkonsert i samband med en pågående spelmanstävling. Maria Persson deltog tillsammans med tre Malå-samer, och till både Tiréns och jojkarnas förvåning blev framträdandet mycket uppskattat. Än idag anordnar därför Såhkie Sameförening i Ubmeje jojkdagar till minne av den första jojkkonserten på den svenska sidan av Sápmi.
Läs mer hos Musikverket.
OM DE MEDVERKANDE
OM TIRÉNS INSPELNINGSRESOR
OM FONOGRAFTEKNIKEN
JOJKAR FRÅN RESOR I LYCKSELE LAPPMARK
Denna insamlingsresa förde i sin tur Tirén till vintermarknaden i Lycksele, där han i huvudsak nedtecknade och spelade in flera jojkar från syd- och umesamisk tradition. En av informanterna under denna resa var Sivert Jonas Boman, som delade med sig av sydsamiska jojkar till både lodjuret och vargen.
Misstänksamheten som Karl Tirén till en början måste ha mötts av återspeglas i stor grad i det material som jojkarna som han träffade i Lycksele 1911 och 1914 har delat med sig av. Anna Albertina Andersdotter, från Vapsten, delade med sig av en jojk till den svenska överheten, som på många sätt ställer sig kritisk till den samme.
På liknande sätt kan man tolka Anders Ferdinand Anderssons val att dela en parodiserande jojk till norska bönder, där texten blandar samiska och svenska för att verkligen få fram det förlöjligande budskapet till Tirén.
Att definiera huruvida en jojk är ironisk eller kritisk kan i vissa fall vara svårt. Detta blir tydligt när Johan Månsson Franzén bestämde sig för att jojka Lyckseleprästen Sundelin för Tirén 1913. I jojkens vaajesh hör man Johan känneteckna Uno Sundelin som en samisk präst mäktig det samiska språket, väl medveten om att hans far Nils Johan var en same från Jokkmokk och den ende av över 400 elever från Jokkmokks Lappskola som kom att arbeta som präst. Vad som är osagt däremot är att samma prästs bror, som var verksam som präst i Lycksele, strax innan sin död konfiskerade en samisk trumma som än idag finns på Nordiska Museet.
Med det sagt så blev jojkare från området kring Tärnaby mer öppna när de befann sig på sina hemmamarker. Abraham Tellström delade under Tiréns resa genom Tärnaby sommaren 1913 med sig av ett tjugotal jojkar, däribland den legendariske Stor-Nilas jojk, en man vars livsöde än idag är välkänt i området kring Tärnaby.
På samma sätt valde även Anders August Sjulsson att jojka personer som betydde mycket för honom och personerna i området han kommer ifrån.
JOJKAR FRÅN NORR
Under sommaren 1911 reste Karl Tirén, som vid det laget hade fem barn och var gift, iväg till de nordsamiska områdena på den svenska sidan av Sápmi. Vid sin sida hade han Maja Wickblom, en ogift, småländsk lärarinna, och det hela skapade en hel del skriverier, och höjda ögonbryn. På grund av detta har hennes betydelse för insamlingsarbetet i stort försvunnit ur historieskrivningen, och Karl Tirén beskriver henne endast flyktigt som ”amanuensen” i sina dagböcker. Med det sagt så verkar det som att Majas medverkan underlättat arbetet med att få tag på både manliga och kvinnliga informanter, vilket lett till att Tiréns arkiv idag ses som ett av de bästa i världen.
Det är dock först under Tiréns andra inspelningsresa i norra Sápmi, som nedteckningarna började att kompletteras med fonografinspelningar. Han hade i början värjt sig mot ny teknologi, för att inte stöta sig med laestadianska samer, men kom med tiden att ändra sig. I början av sommaren träffade han den då 75-årige Nila Ribbja, som på många sätt kan ses som en av hans främsta lulesamiska informanter.
En annan av dessa lulesamiska informanter var Daniel Nilsson, som delade med sig av jojkar som härmade olika fåglar, för att underlätta jakt. Hans riplock är väl värd att lyssna på.
Men det blev inte bara nedtecknat och inspelat lulesamiska jojkar. Vid inspelningsresan 1914 lyckades Tirén till slut även att spela in ett stort antal Karesuando-samiska jojkar. Bland dessa finns bland annat Lars Sikkus jojk till vargen och Johan Turis jojk, jojkad av Johan Jonsson Sarri.
Johan Turi var den förste samiske författaren, som skrev samisk litteratur, på samiska, med ett inifrånperspektiv, och han hjälpte Tirén med att kontrollera och nedteckna flera av de nordsamiska jojkarna, så att texten skulle upplevas som korrekt, både för jojkaren och språkvetare.
Johan Turi hos Litteraturbanken.
MUITTALUS SAMID BIRRA (1910)
MUITTALUS SAMID BIRRA (1917)
ATLAS MED 14 TAVLER (1910)
JOJKAR FRÅN ARJEPLOG OCH ARVIDSJAUR
De flesta jojkarna i Karl Tiréns material kommer ifrån Arvidsjaur och Arjeplog. Det i sig är inte förvånande, då dels Maria Persson kom från detta område, och jojken därifrån ofta upplevts som ovanligt ordrik och melodisk av både samer och andra.
En av dessa är Per Perssons jojk till Sápmi, vars vaajesh på ett tydligt sätt lyfter hans kärlek till sitt land.
Han jojkade, med ord som är fyllda av både sorg och stolthet följande: ”jag vill nu jojka om vårt eget samiska land”.
Jojkarna från detta område kännetecknas av en imponerande variation, där vaajesh spelar en stor roll. Detta blir tydligt i den skicklige jojkaren Lars Eriksson Steggos jojk till björnen, där delar av texten bygger på ett episkt arv av björnjojkar från detta område, med stycken som handlar om hur björnen till slut undgår jägaren, genom att försvinna bortom fjället Barturte. Samma rader jojkade flera av hans släktingar vid senare ljudupptagningar av bland annat SR.
Kanske är ändå Sara Kristina Ruongs jojkar till förkristna samiska gudar de som bäst får visa hur stark jojktraditionen i området har varit, och hur den på ett så kraftfullt sätt lyckats stå emot århundranden av försök att assimilera och tvångskristna samer för att tysta samiska kulturuttryck.
När Sara Kristina jojkade vinden gjorde hon det som någonting mer än bara ett naturfenomen. Istället blir vinden en mäktig gud, eller för att parafrasera jojkens vaajesh: hör ”den stora och starka / den som bara sten och berghällar kan stå emot / tallar och björkar med uppslitna rötter måste se sig besegrade / ja visst är det gott att höra hur vinden dånar”.
ETT BLIVANDE VÄRLDSMINNE
Så här avslutningsvis behöver det knappast poängteras ytterligare att Karl Tiréns jojkarkiv utgör en ovärderlig skatt, både för det samiska folket, och Sverige i stort. Så sent som hösten 2022 nominerade Statens Musikverk ljudinspelningarna till UNESCO:s Världsminnesprogram, och flertalet unga samiska artister har vallfärdat till arkivet för att lära sig traditionsjojkar från sina egna områden, och jojkinspelningarna från åren 1913–1915 som består av runt 300 fonografinspelningar utgör en av Svenskt Visarkivs mest efterfrågade samlingar.
Om även du vill höra mer av jojkarna, kan du lyssna till hela samlingen på Musikverkets hemsida.
Texten är skriven av författaren och översättaren Johan Sandberg McGuinne. – Ljudspåren är hämtade ur Musikverkets samling av Karl Tiréns jojkinspelningar på fonografrullar, och tillgängliggörs här med tillstånd från Musikverket. – Blogginläggets bild, som är taget av en okänd fotograf, har vi lånat av Järnvägsmuseet.
