Verket: Doktor Glas

Hej allesammans och varmt välkomna till Verket, en podd om klassiker.

Jag heter Paulina Helgeson och dagens verk under luppen är Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas från 1905. En klassiker i ordets mest konkreta mening kan man säga.

Och med mig här i studion idag så har jag Ellen Mattson, välkommen. Och Maria Wahlström, välkommen du också.

Ellen, du är romanförfattare och litteraturkritiker också. Och sen är du sedan nästan ett år tillbaka ledamot av Svenska Akademien.

Och Maria, du är om jag har förstått det rätt forskare och lektor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Och har skrivit en avhandling som handlar om den svenska dagboksromanen. Och där har du avhandlat dagens ämne, Doktor Glas.

Ja.

Nu så ska vi djupdyka ner i Hjalmar Söderbergs roman. Ellen, du får gärna börja med att berätta lite om romanen.

Den handlar då om denne doktor Tyko Gabriel Glas. Speglad i då den här dagboken som han skriver under några sommarmånader. Där han skriver om det hemligaste i sitt liv. Och framförallt om två av sina patienter.

Dels den äldre prästen, Pastor Gregorius, som har ett skraltigt hjärta. Dels pastorns unga vackra hustru Helga, som kommer till doktorn därför att hon inte längre står ut med det äktenskapliga samlivet med sin man, pastorn.

Och hon ber doktorn uppfinna någon kvinnokrämpa som hon kan använda som ett svepskäl för att slippa ifrån de här äktenskapliga plikterna som man kallar det på den här tiden.

Och doktor Glas han blir ju förtjust i Helga, han blir förälskad i henne. Och han berör sig av hennes lidande, han beslutar att hjälpa henne. Han uppfinner en krämpa och han pratar med pastorn. Och när inte det hjälper så skickar han ut pastorn på landet på vilokur för att han ska sköta sitt hjärta.

Men ingenting av det här hjälper, pastorn fortsätter att förgripa sig på sin hustru mer eller mindre. Och då fattar doktor Glas beslutet att han för en gång skull i sitt liv, i sitt ganska tomma, melankoliska, vankelmodiga liv. Han ska löpa linan ut och utföra en stor, definitiv handling. Han ska mörda pastorn. Och på rätt sätt att befria sin hemligt älskade Helga.

Och han genomför detta, han mördar verkligen pastor Gregorius. Det leder ju inte till något gott för hans egen del och det är han ju medveten om.

Han vet ju redan att skälet till att Helga inte står ut i sitt äktenskap är att hon har förälskats i en annan man. En man som heter Klas Recke och som är väldigt viktig i romanen även om han inte är en aktiv person precis. Därför att Klas Recke han förkroppsligar ett mansideal.

Precis som Helga förkroppsligar doktor Glas dröm om kvinnan så är Klas Recke den man som doktor Glas själv skulle ha velat vara. Han ser ut så som doktorn skulle velat se ut.

Så det är naturligt att de här två ska ha varann, det är det naturliga urvalet säger doktorn i sina anteckningar.

Så han får inget pris, det är ingen jungfru som står och väntar på denna moderne riddare. Han får nöja sig med vetskapen om att han har gjort det rätta. Och det är ju en formulering som man kan diskutera men det är så han ser på det.

Och sen så fortsätter livet på samma sätt för Glas. Inget har egentligen förändrats genom den här stora handlingen utan han lever vidare i sitt tomma, lite melankoliska liv. Så slutet för honom själv blir detsamma oavsett om han handlar eller låter bli att handla.

Det är ju, när man lyssnar på dig så inser man att det är en roman om sex och mord. Det låter som att det hade kunnat vara en modern deckare men det är det ju inte utan det här är, som Hjalmar Söderberg själv sa, en tankebok. Som han ville att det skulle vara i alla fall.

Men jag tänker, vem var mannen bakom det här verket, Maria? Vem var Hjalmar Söderberg?

Det är intressant i och för sig för att när doktor Glas gavs ut så var det så att personen bakom verket var väldigt viktig.

Men om vi börjar där, när han föddes, så föddes han då under andra hälften av 1800-talet, 1869. Han föddes i ett burghetem på Östermalm i Stockholm och han jobbade en kort tid som tjänsteman eller ämbetsman. Men han höll också på att skriva, han jobbade som journalist. Han visste vad han ville, tror jag, från början.

Jag kommer inte ihåg årtalet men han kommer tillbaka, efter den här tiden som tjänsteman eller ämbetsman, så kommer han tillbaka till Stockholm och skriver kritik i Dagens Nyheter. 1897 så blir han värvad av Heidenstam till Svenska Dagbladet. Och där jobbar han då som teaterkritiker och kåsör.

Om man skulle sammanfatta hans liv så verkar det ha varit ganska svårt. Det vill säga han gifte sig 1899 med Märta, som kom från en fin familj. Han fick tre barn med henne men äktenskapet verkade ha varit dåligt. Hon var lite instabil psykiskt och hon hade också fysiska åkommor. Hon blev faktiskt tvångsintagen på sjukhuset 1911.

Han skriver ofta i sina brev att det här var ett olyckligt äktenskap. Det var inte en lycka att de träffades och sedan att de höll sig fast vid varandra. Det var inte helt enkelt heller att skilja sig på den tiden, även om det gick naturligtvis. Men de skilde sig någon gång 1910 eller hur det blev. Så det är äktenskapsfrågan i förhållande till Hjalmar Söderbergs biografi. Och den lär ha påverkat det han skriver om.

Som ung då, hans första verk var Förvillelser 1895. Något år senare kommer Historietter från 1898. Historietter är en novellsamling som vi fortfarande läser på universitetet till exempel. Så den lever kvar och han blev ju erkänd som novellist kan vi nog säga.

Sen så kom Martin Bircks ungdom, Doktor Glas 1905 och sen kommer också Den allvarsamma leken 1912.

Doktor Glas och Den allvarsamma leken är den bok som lever kvar mest hos oss idag.

Det man kan säga om Doktor Glas när den kom till mellan 1903 och 1906. Under den tiden så hade han verkligen, han levde i svåra omständigheter. Det vill säga äktenskapet var djupt olyckligt och det hade det varit hela tiden. Och den utomäktenskapliga affär som man har verkligen pratat om och skrivit om. Så det påverkar honom och sen har han pengabekymmer.

Han är skuddsatt upp över öronen så att Doktor Glas kommer inte till under någon särskilt lycklig tid i Alma Söderbergs liv. Och efter den här tiden han skiljer sig som jag sa, jag tror det var 1911 eller 1910.

1917 så ger han upp livet i Stockholm och flyttar till Köpenhamn där han har träffat en ny kvinna. Och så han får ett barn med och lämnar sin fru på ett sjukhus helt enkelt.

Det här med att det faktiskt begås ett mord i berått mod och som Ellen sa, Doktor Glas blir ju inte straffad för det här. Han får liksom fortsätta att leva vidare. Det blir ingen moraliskt korrekt avslutning på romanen.

Var det här någonting man kunde hantera 1905 undrar jag?

Nej det kunde man inte om det talar om reception eller så.

Hur tog man emot den här romanen? Hur såg man på den och det här som den avhandlar?

Den togs inte alls väl emot utan man kunde tillstå att den hade vissa kvalitativa värden. Men det var tveksamt den här polemiken som han för då som de ser och som det är i boken.

Det var väldigt provocerande och även hans kamrater såsom Oscar Levertin och Karl Warburg och Erik Hjalmar Linder tyckte inte alls om den här boken. Och kanske hans främsta kritiker. Det här är ju en tid som börjar bli väldigt infiltrerad av psykologi och psykoanalys i början av 1900-talet.

Så Poul Bjerre som är en psykoanalytiker, en läkare, tycker att han skriver en lång inlaga om den här boken och hur hemsk Doktor Glas är. Inte bara för att han bryter mot lagen och mördar utan också för att det är en läkare som gör det. Och han likställer också Hjalmar Söderberg med Doktor Glas, den här Paul Bjerre.

Men Doktor Glas kan man ju säga är en, som jag sa i början, en klassiker med stort K. Det är en klassiker och det är ju en roman som vi inte blir färdiga med. Det är ju det som är intressant med den här boken tycker jag för att den är ju inte en perfekt roman på något sätt men det är väldigt mycket man kan anföra mot den.

Där tänker jag vi kan bara fråga lite för det tycker jag kan vara lite kul. Vad tycker ni om Doktor Glas som läsupplevelse, som roman?

Jag njuter av att läsa den och det har ju med språket att göra. Det är alltid en njutning att läsa Söderberg och det är högtidsstunden när någon Söderberg-roman går som dagens novell eller radiouppläsning. För då kan man alltid, man kan gå in var som helst i texten och liksom ha glädje av det.

Men sen finns det ju saker absolut med den här boken som man kan grubbla över. Jag vet inte om jag ska komma in på det nu men det hänger inte ihop riktigt, det gör det inte. Det är inte psykologiskt riktigt trovärdigt att han begår det här brotet och mitt stora problem med boken det har att göra med Pastor Gregorius faktiskt.

Den tar ju upp väldigt viktiga frågor. Jag kanske inte då när jag läste den först tänkte på stilen och det estetiska utan då kanske jag var ung och tänkte på vad den berättar om och vilka frågeställningar som väcks i den. Som jag tror är väldigt alltid giltiga på något sätt.

Det är saker som man kan diskutera än idag fast det ser annorlunda ut i vårt samhälle så är det ett evigt ämne, eviga ämnen som han tar upp.

Men vi gillar boken allihopa, det kan vi ju konstatera, vi tycker att det är en väldigt bra roman. Men vad har den haft för plats Ellen, lite om man tänker litteraturhistoriskt? Har den haft stort inflytande?

Alltså det är ju en sån text som man kommer tillbaka till på olika sätt och lärslitteraturen är ju full med klassiker som vi läser om av olika skäl för att det är väldigt bra. Men det här är ju en bok som skaver och jag tror att det är det som det handlar om här. Det finns ju massa självklara jämförelser i litteraturen.

Glas nämner dem ju själv i sin dagbok, han nämner Dostojevskis Brott och straff, han nämner Zolas Thérèse Raquin. Vi har ju också ett svenskt exempel i Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén där några smugglare mördar en tulltjänsteman. Alla de här romanerna handlar om ett mord och vad som händer efter mordet.

Problemet med Doktor Glas är ju att hans brott inte leder till något. Han blir inte straffad vare sig av den världsliga eller den kyrkliga makten.

I de här romanerna som jag nämnde tidigare nu så är ju brottet en förutsättning för att visa hur mordet inte går att gömma undan. Det kommer hela tiden ikapp, det bryter ner mördaren, skulden tar kropp på olika sätt, det leder till en deformering, sammanbrott. Som leder fram till det här erkännandet, straff och botgöring. Men ingenting av detta händer i Doktor Glas utan han liksom lever vidare bara.

Det är ju en väldigt modern roman på det sättet. Jag tänker mig att det är därför vi på något sätt hela tiden måste återkomma till den. Glas är som en osalig ande som vandrar genom vår litteraturhistoria och vi måste på något sätt bistå honom i att bearbeta detta. Var det rätt? Kan man försvara det på något sätt? Kan vi förstå det? Och så vidare. Och så kommer vi tillbaka till det gång på gång.

Vi läser romanen, den sätts upp på scen, den har filmats flera gånger. Vi har ju den här monologen som Allan Edwall och som sen Christer Henriksson tog över. Det känns ju som att han har turnerat med den i decennier. Den är ständigt aktuell på något sätt.

Och sen har vi det här lite märkliga vidare-diktnings-fenomenet. Att författare plockar upp personer ur Doktor Glas och skriver vidare på det. Så det har alltså skrivits två romaner utifrån Helga Gregorius perspektiv. Av Björne Moelv och Helena Sigander. Och Bengt Ohlsson har ju skrivit en roman om pastor Gregorius. Kerstin Ekman har skrivit en roman som heter Mordets praktik, där en läkare då inspireras av Doktor Glas.

Så det här är verkligen en roman som har ett eget liv. Och det finns en potential för det i romanen, uppenbarligen.

Jag tycker det var jättefint den här bilden av Glas som en osalig ande som vandrar genom decennierna i vår litteraturhistoria. För att han vägrar liksom få ro. Han vägrar få ro och dessutom vandrar han omkring i Stockholm. Varje gång jag är i Stockholm och vandrar i Gamla stan så är det överallt skyltar där man kan följa Doktor Glas-vandring genom stan. Så han vandrar verkligen i alla bemärkelser av ordet.

Och sen får man inte glömma, Stockholm som stad spelar ju en superviktig roll i romanen, är det inte så Maria?

Jo, Stockholm är viktig och den här romanen, den är ju arketypisk för den flanerande mannen i Stockholm och som förekommer i litteraturen under den här tiden.

Ja, den litterära flanören, han finns ju på många ställen men han är ju nästan lite av ett Söderbergskt signum. Flanören som går och är lite lätt deprimerad och tittar på vackra Stockholmsmiljöer.

Precis, som går omkring och insuper staden.

Det finns ju som sagt, han anger ju vissa saker som är viktiga till exempel Tornbergs klocka utanför Dramaten, han sitter på Grands veranda och så vidare och mordet sker ju i Kungsträdgården. Så att Stockholm är ju en viktig miljö. Och där ser man att litteratur, det handlar inte om att man ska skriva den perfekta boken utan det handlar om någonting annat, att det finns ett liv i den och det gör det ju i den här.

Det här med doktorn, jag tänker om vi pratar lite om honom för han är ju, alla personerna har ju sin egen komplexitet. Det är ju inte jättemånga personer som egentligen pratar och agerar i romanen, det är liksom en handfull. Men vem är doktor Glas egentligen? Går det att liksom förstå vem han är, Maria?

Nej, för att han är ju en dubbelbottnad figur. Dels han kanske, jag vet inte om det är rätt att säga så men han har ju ett dag-jag och ett natt-jag kan man väl säga. Det vill säga när han sitter och skriver sina anteckningar så säger han det han inte vågar säga under dagen och då han arbetar och så vidare.

Ja, det är en dubbel natur. Jag tänker ibland på idag när man kan sitta på nätet och skriva i hemligt namn och anmärka på saker och så. Det är lite det han gör ju, han ger utlopp för sina sämre sidor kan man väl tycka då på natten.

Men det här med hans förhållande till kvinnor och hans egen sexualitet?

Nej men alltså han får inget men jag skulle väl säga att han vill inte ha någonting. Han har ju verkligen placerat sig på en plats där han inte riskerar att bli involverad med andra människor.

Han har den här historien om sin ungdomskärlek, han kysste en gång en ung flicka och några dagar senare så drunknade hon. Och det här är ju liksom, han har sedan aldrig riktigt orkat ta i tag i det där igen så att säga va. Men det är ju lika enkelt att se, man kan se det som en svår hjärtesorg, man kan lika gärna se det som hans ursäkt för att slippa involvera sig. Därför att när man ser hur han pratar om människor, om kvinnor, om kroppar.

Jag skulle säga att det finns ju en sexualskräck men det är mer än så, det är en kroppsskräck hos Glas. Han kan titta på unga kvinnor som han minns från sin ungdom och nu har de blivit lite äldre, de har blivit gifta. De kanske är runt 30, det är inga jättelika åldrar men han tittar på dem där deras kroppar har blivit lite tyngre. De har fött barn och genast har de liksom devalverats, de är lite otäcka.

Alltså allt det här som har med kroppsligheten i dess mest fundamentala former att göra, det vill säga sexualitet, samlag, befruktning, barnafödande, allt det är otäckt. Den här mänskliga urfloden av slem, blod, sekret, det är modersmjölk, det är vämjeligt egentligen för honom. Och han skulle egentligen se att kärleken, erotiken kunde liksom existera i något högt andligt plan där man egentligen inte behövde röra vid varandra. Så det här är ju en människa som verkligen är rädd för fysisk närhet.

Han skyddar sig själv, han säger ju i romanen att de enda kvinnor som attraherar mig det är de som är förälskade, alltså i någon annan. Så han har ju verkligen, han skyddar ju sin säkra plats bortom allt det här jobbiga, kladdiga, smutsiga som man måste ta om man ska komma nära en annan människa.

Precis, han är en total asket på alla livets områden tror jag.

Och samtidigt så vantrivs han, någonstans där i det här säkra fängelse han har byggt åt sig själv så vantrivs han och han sover inte och han mår dåligt och sådär. Och sen träffar han Helga Gregorius och eftersom hon då älskar en annan så ser han i henne då bilden av den perfekta kvinnan.

Men vem är Helga Gregorius egentligen, vad fyller hon för funktion i romanen Maria?

Hennes funktion är just att vara en funktion där, någon som han kan applicera sin kärlek, kanske lite väl mycket sagt, men alltså sin åtro eller sin, alltså han idealiserar henne på något sätt. Hon är ouppnåelig, hon är gift men det visar sig också att hon har en älskare så hon är ju dubbeltagen på något sätt, han kan alls inte komma åt henne.

Nej men jag har också tänkt på det, han säger att han är ful som hin onde säger han om sig själv.

Och just det här som jag sa tidigare att mitt stora problem med romanen är Gregorius, det är att jag tycker att vad har den här stackars pastor gjort för ont egentligen? Alltså redan på sidan sju så är han vidrig.

Ja.

Och då börjar jag fråga, är det handlade bara om att han ser vidrig ut? Är det något så enkelt? Man säger att pastorn, alltså pastorn är en hycklare säger St. och så vidare, men församlingen uppskattar pastorn Gregorius. Han har församlingen med sig. Hans hustru Helga har en gång gift sig med honom för att hon beundrade honom säger hon.

Så att det är liksom svårt att få ihop detta, denna vidrighet som Glas upplever bara vid blotta åsynen av den här mannen och man får en känsla av, att det är liksom ett slags självhat också. Man kan ju faktiskt se det som att Glas dödar sig själv när han dödar Gregorius.

Jag grubblar lite på det här, när man läser romanen och det är ju hemskt att säga, men jag kan inte påstå att jag tycker så synd egentligen om Gregorius, även om han blir så att säga väldigt orättvist, drabbad så framstår han ju liksom inte som någon, han våldtar sin fru och han gör det liksom, mer eller mindre våldtar sin fru i någon slags gudsnamn. Men är det det Söderberg räknar med tror ni? Att man ska tycka att det inte gör så mycket att Gregorius försvinner, vad tror du Maria?

Jag vet inte men jag tänker också på det här att han våldtar sin fru och vad han nu gör. Det kommer ju från doktor Glas eller allt är ju återgivet av dagboksföraren här. Det måste man ju ändå tänka på, någon som återberättar någonting vad någon har sagt, om man tänker sig in i det, men hur det faktiskt står så verkar det ju som att han gör det.

Är det som Maria att det är mordet som egentligen är huvudpersonen?

Det kan det väl vara och man kan ju också se det på ett symboliskt vis, det vill säga att det är läkarvetenskapen mot religionen på något sätt, någonting som var väldigt aktuellt i slutet på 1800-talet när man bytte ut präster mot läkare till exempel. Det kan vara en idé och Hjalmar Söderberg själv var ju skeptisk till religionen, även om han inte desto mindre i slutet av sitt liv började skriva om religionsfrågor helt enkelt. Han övergav ju det litterära skapandet så som vi kanske skulle se det då efter 1912 tror jag, han slutade med det och gav sig in på samhällsfrågor.

Det var ju krig som stod för dörren och så vidare också. Man prövar ju lite antika jämförelser också i den här romanen att han jämför den kristna moralen med antika exempel där man handlar på ett annat sätt, ett renare, rakare sätt, inte styrt av den här kristna moralen.

Men det är ju himla spännande, kan du utveckla lite om de här antika exemplen som han kommer med?

Ja, han kommer ju in på sådana här saker som dödshjälp till exempel och jämför med att man under artikeln så kunde man ge en dödsdråg till någon. På något sätt så är det som att den antika världen är större och har en större rymd omkring sig. Alltså den kristna världen ligger ganska tungt på oss, den här kristna moralen som är ganska kvävande ibland.

Och han tar ju till exempel exemplet med Sokrates giftbägare och han kommer ju faktiskt in på sådana saker som aktiv dödshjälp och även det här med barn som föds med olika kroppsliga defekter.

Alltså det är ett, med våra ögon, mycket råare sätt att se på det men det är också ett friare sätt på något sätt som han kämpar med den här mycket stränga, tunga, skuldtyngda kristna moralen och jämför den med den här lite större antika världen.

Ja, jag har ju någon slags jämförelse där och menar att Sokrates giftbägare är ett mycket mer civiliserat sätt att ta livet av någon än att man ska hugga ihjäl dem i en yxa.

Men det får man väl ändå hålla med om.

Ja, jag kan faktiskt också tycka det. Mer sublimt.

Ja, det är mer sublimt. Man slipper blod. Man slipper blodet.

Jag har faktiskt bett er till det här samtalet att ni ska plocka med er varsitt citat ur romanen som ni skulle vilja lyfta fram och som vi liksom sådär, det här tänker jag på lite extra när jag läser romanen. Kan vi börja med dig Maria, vad har du tagit med dig till oss nu idag?

Jag tog det citat som oftast citeras ur Doktor Glas. ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad. Man vill giva människorna något slags känsla. Själen ryser inför tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Vad säger det här citatet, Maria, om Söderbergs stil?

Ja, han är ju knapphetens mästare så att säga. Att på ett litet utrymme försöka få ut så mycket som möjligt ur det.

Alltså med några korta meningar så kan han säga ganska mycket och väcka frågor, inte minst. Jag tänker på de här historietterna som han gav ut 1898 som är noveller, men som man fortfarande läser och frågar sig vad handlar det om och så vidare. Så det är någonting som kännetecknar Söderberg, tycker jag.

Jo, det håller jag med om. Och det är ju det som gör att, som jag sa tidigare, att det är en sådan njutning att läsa Söderberg och också att lyssna på Söderberg i uppläsningar. Därför att det känns så modernt. Alltså språket är så enkelt. Det är enkelt samtidigt väldigt intimt och man har inte all den här språkliga rekvisiten som man måste ta sig igenom för att komma fram till kärnan.

För det finns inte den här, allt det där tidsvolangerna på det, utan det är väldigt rent språk. Har det någon betydelse för romanen att det är en dagboksroman?

Ja, det tror jag att det har, just genom att man får ju endast ett perspektiv på händelserna. Ibland försöker Söderberg, han inflikar ju med dialoger till exempel som man har hört, så att vi får en utanförblick. Men annars är det ju, allting är filtrerat, även dialogerna förstås, genom Doktor Glas. Och han faller väl ganska väl in i dagboksförfattarna från den här tiden.

Dagboken är ju just ett medel att skildra det inre, som man inte riktigt vet hur man ska göra innan Ulysses och James Joyce och så vidare, den här inre monologen. Så det är ett sätt att skildra en människas inre, så på det sättet ansluter den här boken till någon slags mall. Och inte sällan heller, man kan ju tycka att man inte kanske skulle skriva dagbok om en så pass kriminell handling som han är i färd med att göra.

Men det är ju också någonting som dagboken är till för. Men det är lite, ja, kanske inte trovärdigt heller. Men det påverkar naturligtvis, dagboken påverkar läsaren på det sättet, att man bara får den här enda rösten.

Jag är lite nyfiken på Ellen, vad du har plockat med dig.

Jo, jag har lite bångstyrigt här så har jag valt citat ur en annan Söderberg-roman. Och det är därför att det här är det Söderberg-citat som jag aldrig har kunnat frigöra mig ifrån. Och jag tycker att det svävar över hela Söderbergs produktion. Det är ur Martin Bircks ungdom och Martin Birck förekommer ju faktiskt som en bifigur i Doktor Glas.

Jag tycker att det var befogat, men man skulle lika gärna kunna sätta det här som rubrik över Glas, tycker jag. Eller en tänkbar rubrik faktiskt.

I sin barndom så får Martin Birck följande råd med på vägen av sin mamma. Hon säger ”Gud hjälper bara den som hjälper sig själv. Och om det en gång i livet händer dig att det är någonting som du rätt innerligt önskar dig, så att du tycker att du aldrig kan vara glad mera om du inte får det, då ska du inte be till Gud att han ge dig det. Försök hellre att skaffa dig det själv. Men om det är omöjligt, så be honom om styrka att försöka det du önskar. Han tycker inte om andra bönor.”

Och det här är ju ganska hårda bud. Att få denna livsvis stå med sig. För vad den säger egentligen är till en ung människa att allt det här som finns i livet, du ska inte räkna med att du kan få tillgång till det.

Och för mig så är ju Glas väldigt mycket en människa som står utanför. Det är egentligen det som Glas är. Han är den som står utanför och tittar in. Och tittar på de andra. De som älskar, de som passar för varandra, de som lever. Och han står utanför och vet att han inte har rättighet till det här på något sätt.

Och just den här känslan av att redan från början, på något sätt, jag tänker på det här engelska uttrycket ”nip it in the bud”. Att vara frostnupen redan som en mycket ung liten planta. Och det är så jag tänker om Glas.

Det här citatet, det kan verkligen stå för honom lika väl som för Martin Birck som ju också är en melankolisk varelse. Det finns ju jättemycket att säga om den här romanen. Vi kan ju inte sitta här och prata om den hur länge som helst. Det går ju inte även om vi gärna hade velat det.

Finns det någonting som ni har tänkt på som vi inte har fått med här idag?

Ja, men en sak som jag tog med i den här boken. Här finns ett utdrag ur ett brev som Söderberg skrev 1931, långt efter boken.

Det är en bok av Lars O. Lundgren som heter ”Liv, jag förstår dig inte” som är en studie av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Och i den boken så finns det ett brev som Hjalmar Söderberg har skrivit till en kamrat 1931 om vad hans mening var ungefär med boken eller hur han förhåller sig till doktor Glas.

Och då skriver Söderberg ”Jag hade ingen propagandamening med boken. Min ställning till moralen är i stort sett den som doktor Glas ger uttryck åt på sidan 152 i originalupplagan. Och jag ställer mig sympatisk till mordet på prästen. Annars hade jag inte skrivit boken. Jag skulle inte ha kunnat utföra en sådan handling själv. Jag försökte då tänka mig in i hur man skulle vara beskaffad för att kunna det. Och resultatet blev doktor Glas.”

Så det är vad han säger själv. Men vi vet ju att vi inte ska lita på författare som berättar om sina böcker och sina intentioner och så vidare.

Stämmer det Ellen? Ni är notoriskt opålitliga?

Ja, man säger väl snarast motsatsen till det man egentligen menar.

Men det som står på sidan 152 som han berättar om då handlar om just att man ska inte följa moralen allt för mycket. Utan man kan avvika från den på något sätt. Men att det här kanske är ett större steg att göra det. Men ändå att han tycker att moralen är ett hyckleri.

Vi kan nog lita på att han intar den ställning som han säger, eller den åsikten. Men han har säkert andra åsikter också parallellt. Och en sak som man också kan fundera över är att han har tänkt ut det här mordet. Glas. Men samtidigt när det väl sker så är det av en slump. Han bara råkar stöta på Gregorius när hon ska dricka sitt glas vatten. Eller vad det är de tar. Så att det blir…

Vad är det egentligen Söderberg menar när han pratar om en människa som kan begå ett sådant brott? Han måste vara som Glas. Vem är Glas egentligen? Är det en människa som inte har någonting att förlora? En människa som inte någonsin har haft något och aldrig kommer att få något?

Det är ju jättespännande för där är vi verkligen tillbaka i vår första frågeställning. Vem är doktor Glas egentligen?

Och det är den vi slutar med eller knyter ihop med. Det har varit nästan skamlöst roligt att prata med er idag om doktor Glas. Jag har fått massor med nya infallsvinklar och det hoppas jag att alla ni som lyssnar har fått också.

Doktor Glas finns att ladda ner och läsa på litteraturbanken.se. Där hittar ni också förutom Söderbergs hela författarskap också en rolig liten teckning som han gjorde över händelseschemat i doktor Glas.

En liten faksimil som man kan kika på om man blir nyfiken. Och det finns en direktlänk till allt detta från anekdot.se.

Ett stort tack till dig Maria för att du var med idag. Och ett stort tack till dig Ellen.

Jag tycker att vi låter doktor Glas, denna omöjliga undanglidande karaktär, få sista ordet. Vi slutar med romanens sista dagboksanteckning från den 7 oktober. Kan du tänka dig att läsa den Ellen?

Det kan jag göra. Då ska vi se här.

”Hösten härjar mina träd. Kastanjen utanför fönstret är redan naken och svart. Molnen farar i tunga skockar över taken och jag ser aldrig solen. Jag har skaffat mig nya gardiner i mitt arbetsrum. Helt vita. Då jag vaknade imorse trodde jag först att det hade snöat. Det var alldeles samma dager i rummet som när den första snön har kommit. Jag tyckte jag kände lukten av nyfallen snö. Och snart kommer den, snön. Man känner den i luften. Den ska vara välkommen. Låt den komma. Låt den falla.”

Du har lyssnat på ”Verket”, en podd om klassiker. Producerad av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Alla avsnitt samt fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.