Verket: Rosen på Tistelön

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker.

Idag ska vi prata om en roman som bjuder på ond, bråd, död, galenskap, hopplös kärlek och mycket drama.

Och detta är i form av Emilie Flygare-Carléns ”Rosen på Tistelön” från 1842.

Jag heter Paulina Helgesson och med mig i studion finns Yvonne Leffler.

Välkommen Yvonne.

Tack så mycket.

Nu får du berätta vem du är.

Jag är professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och jag har sysslat mycket med svensk 1800-talsroman.

Och inte minst Rosen på Tistelön har följt mig sedan jag var doktorand fram till nu kan jag väl säga.

Jag har också sysslat med skräckromaner och kriminalfiktion och lite annat.

Härligt.

Ja, det finns ju element av både skräck och kriminalaction i den här romanen.

Absolut.

Och för alla, och det kanske är ganska många, som inte har ”Rosen på Tistelön” färskt i minnet.

För den är ju inte direkt en modern kioskvältare, det kan man ju inte säga.

Nej, men den var ju fram till 1930-talet i alla fall.

Jaja, men det är bra.

Då är det vi som på senare tid har fallit av.

Precis.

Men du får berätta lite kort om boken.

Ja, det är ju i en bemärkelse en brottsroman.

Den bygger på ett verkligt brottsfall som ägde rum under 1700-talet.

Två smugglare, far och son, under en smuggeltur blir upptäckta av tulljakten.

Det blir strid och de dödar tullöjtnanten och hans besättning.

Sen håller de det här mordet dolt eller hemligt.

Och sen handlar romanen om konsekvenserna av mordet både för tullöjtnantens änka och son och för mördarnas familj.

Det är lite kort.

Ja, vi är ju inne i nästan true crime.

Nästan är det så.

Ja, precis.

True crime, nästan, från 1842.

Och Rosen på Tistelön, bokens titel, det är ju egentligen Gabriella, den unga, oerhört vackra, från början flickan och sen kvinnan.

Men är hon bokens huvudperson egentligen?

Finns det någon riktig huvudperson?

Det är väl inte helt enkelt, men titeln är Rosen på Tistelön och det kallas ju Gabriella.

Och hon är ju den äldsta mördarens yngsta barn, dotter.

Som är den enda i hela familjen som inte känner till det här mordet.

Och på grund av det förälskar hon sig i den mördade tullöjtnantens son.

Som också blev tullöjtnant.

Och båda de här två är ju helt ovetande om att den här kärleken är omöjlig.

Det är på ett sätt en Romeo-Julia-historia.

Ja, det måste det vara.

För det är så att säga två sidor.

Ska vi prata lite om de två sidorna, vilka de här personerna är?

Det är ju inte någon slags kollektivroman, för så är det ju inte heller.

Men det är väldigt många personer som vävs in och ut i varandra.

Så om vi tar den kriminella sidan först, hur ser den familjen ut?

Ja, den består ju då av de här två mördarna, alltså far och son.

Haraldsson, gamla Haraldsson och hans son Birger.

Och på Tistelön så bor också en, ska vi säga, från början tjänsteflicka och även uppfostrar till barnen, Erika.

Som den yngste av de här Birger gifter sig med.

Och sen har den äldre smugglaren fadern här ytterligare två barn.

Det är Gabriella som är yngst men också en son som bevittnar det här mordet.

Han är med på båten när det sker och var svagsint från början.

Klen och svagsint som det heter.

Vad är svagsint?

Inte helt skarp i hjärnan.

Han blev helt traumatiserad och mer eller mindre galen.

Det är Tistelöns befolkning.

Då kan man säga också att Birger är någon som står mellan den sin far har som står för det mer amoraliska som liksom inte har några direkt samvetskvalet för det här mordet, utan det är bara sånt som händer när man är ute och smugglar.

Och sen är det ju då Erika som han från början har älskat som står då för ett mer, ska vi säga religiöst godhetsideal och hon har ju också blivit hämtat till Tistelön för att uppfostra barnen till goda människor av Haraldssons fru som är död nu.

Så det är Tistelön.

I fiskeläget så har vi familjen Arnman, alltså den mördade tullöjtnantens familj.

Och det är ju då änka, Katarina Arnman och hennes son som hon fostrar själv då, Arve.

Och sen bor det också lite fler hos dem.

Dels en äldre man som hon tar hand om men sen tar de också hand om en ung kvinna som heter Josefina som Katarina tycker att Arve ska gifta sig med.

För att redan första gången han får syn på Gabriella då är de bara barn.

Men när de är ute under en säljakt så förälskar han sig igen.

Eller hon är på något alldeles speciellt.

Och Katarina har redan, eller hon har alltid haft någon sorts avog inställning till befolkningen på Tistelön.

I alla fall infödingarna där.

Så hon vill inte se någon förening mellan sin son och någon från Tistelön.

Nej, och att man får ju också en känsla av att enkan, Aneman, den här Katrina, det ligger liksom lite mellan raderna att hon vet egentligen vad som har hänt men hon har inga bevis och hon misstänker hela tiden att det är de här Tistelö-människorna som ligger bakom bordet på hennes man.

Ja, det ser de ju kända för att vara de värsta smugglarna och mest amoraliska.

Och hon vet väl också att hennes man gick ut där för att bevaka dem den här kvällen där han aldrig kom hem.

Och hon har haft lite drömmar och sånt där också som har gjort att den här misstänksamheten har förstärkts.

Ja, och vi går tillbaka till den här frågan.

Finns det någon egentlig huvudperson?

Nej, jag skulle säga att det inte gör det.

Jag tror att många av dem som läste den på 1840-talet, alltså den unga kvinnliga läsaren, identifierar sig snabbt med Gabriella.

Och kanske i viss mån med Erika också, som ju hamnar på den här ogästvänliga Tistelön.

Och som sen liksom också lite mot sin vilja gifter sig med Berger för att uppfostra honom till en god människa.

Så att de två kvinnorna.

Men sen är det ju också att Katarina Arman som är en äldre, hon är ju mor och hon är enka.

Är ju också en huvudperson som har stort utrymme.

Och Birger som hela tiden brottas med det brott han har begått.

Och att han ändå vill på något sätt sona det.

Det är därför han gifter sig med Erika.

Det är ju en kluven människa.

Han är ju också en huvudperson.

Och Arve är ju naturligtvis också en huvudperson för honom får vi ju följa hans utbildning och hur han tar över efter sin far som tullöjtnant.

Och faktum är att väldigt mycket är ur intern synvinkel från Arves perspektiv.

I alla fall lite längre in i romanen när han blev vuxen.

Ja, det är väldigt spännande.

För man skulle ju kunna säga att det här är en roman som handlar ganska mycket om män som gör och sen inte gör saker och kvinnor som på något vis försöker hantera de här handlingarna.

Ja, absolut det är det.

Alltså, den här romanen är ju från 1842.

Vad kan man säga karaktärsteckningen?

Jag tycker det är lite spännande nu.

Alltså jag läste den här för länge sen och sen så har jag uppdaterat mig lite inför vårat samtal.

Men det är som att det är en väldigt spännande blandning av både det här lite schablonmässiga, överdrivna som vi kanske associerar med litteratur från den tiden och sen också väldigt skarp iakttagelseförmåga som hon skildrar väldigt bra.

Det är som att jag lägger ordet i munnen på dig här, men vad tycker du?

Hur lyckas Flygare-Carlén med det här?

Det skulle jag säga att hon är en väldigt bra berättare.

Det är ju en komplex historia det här.

Många trådar som vävs ihop och hon väver ihop det väldigt väl och på ett sätt så att måste bara läsa vidare och se hur det går för alla.

Alltså vi misstänker att det kan gå mot en katastrof här.

När Arve och Gabriella blir förälskade.

Nu har ju Gabriella först en annan fästman.

Men i alla fall liksom.

Och samtidigt så vill vi kanske inte att det ska sluta i katastrof.

I alla fall inte för de oskyldiga i den här.

Så att hon är duktig på det.

Och sen som du säger att ja det är kanske det här mordet äger ju rum, och det får vi ju ta del av i början på romanen, väldigt dramatiskt.

Vi får vara med om när de här två smugglarna mördar tullöjtnanten och hans besättning och sänker jakten.

Så visst är det så, men samtidigt så är det väldigt mycket av de här personernas konflikter.

Och hon lyckas ju ge ganska färgstarka porträtt av alla, och det är ju det hon blev känd för också.

Inte minst blev hon ju under samtiden känd för att hon som kvinnlig författare också kunde skildra män.

Ja, för det kan hon ju verkligen.

Arve är ju, han är ju väldigt bra gjord.

Han känns ju levande och har både styrkor och svagheter.

Erika som ju gifter sig med Birger för att rädda honom ifrån att gå under i det här träsket.

Hon känns ju väldigt stereotyp på vissa sätt.

Hon är så god så att det är nästan omöjligt att man kan vara så god och självuppoffrande.

Ja, men samtidigt så har hon ju andra sidor också.

Hon trotsar ju först Birger.

Hon har en egen vilja men hon låter sig övertala.

När hon låter sig övertala så är han ju väldigt bra på att övertala henne också.

Om hon inte blir hans så kommer hon att ha offrat en person.

Men vi har ju, Arve är ju kanske mer komplex på ett sätt.

Och kanske även Birger som ju hela tiden brottas mellan de här olika sidorna.

Och sen har vi ju Gabriella som är charmerande, ung, levnadsglad.

Hon befinner sig i en familj med en sinnessjuk bror som finns där som ett orosmoln hela tiden.

Han är ju en trickster.

Han kan man inte lita på.

Blir de avslöjade så är det den här galne Anton som själv inbillar sig tidvis att han är näcken och bor i havet.

Och kommer med konstiga antydningar som Gabriella inte förstår.

Men alla andra förstår ju vad hans syftar på.

Och det är det här mordet då.

Alltså just skildringen av Anton och hans galenskap.

Det är svårt att skildra galenskap om man inte väldigt fyrkantigt berättar vad någon och någon gör.

Men när det gäller Anton så är det ju bara vad han säger.

Det är ju bara där det kommer fram.

Jag tänker så här.

Hade Flygare-Carlén någon egen erfarenhet av galenskap?

Det är det jag undrar.

Jag vet inte om hon hade någon erfarenhet av den här typen av galenskap.

Men det är väl inte helt otroligt.

Hon var ju gift med läkare en period.

Försa äktenskapet var ju med läkare.

Och det kanske fanns den här typen av lite opolitliga, så kallade svagsinta personer också ute i Bohuslän där hon växte upp.

Ja, och för den som undrar varför vi inte får veta någonting nu om Emilie Flygare-Carlén.

Så är det faktiskt för att Yvonne har medverkat i ett avsnitt av Bildningspodden och pratat om Flygare-Carlén som person och författare.

Så då får man lyssna på det faktiskt.

För idag ska vi bara ägna oss åt romanen.

Jag skulle också fråga vilken eller vilka av personerna i boken tycker du funkar bäst?

Gabriella fungerar väl bra i den roll hon har och Arve i den roll han har skulle jag säga.

Men det är inte så, det här är ju på sätt och vis en kollektivroman.

Vi följer ju även Gabriellas första fästman Rosenberg.

Den här omöjliga kapten som lider skeppsbrott tre gånger under gommades gång.

Så fort han får ett skepp så går han under.

Det är så han kommer till Tistelön också.

Han skildras också som den här lite streber som vill göra sin lycka.

Efter första skeppsbrottet är han väldigt illa tilltygad när han blir räddad av Birger Haraldsson till Tistelön.

Han till och med förfrusit båda fötterna och kan inte gå.

Men när han väl blir frisk så ska han ju ut igen och då är det ju för att han ska tjäna ihop pengar så att han kan gifta sig med Gabriella för då är de ju förlovade när han ger sig iväg.

Så hon har ju många av de här porträtten där man kan känna igen personen och kanske sida hos sig själv också i flera av de här.

Ja, det finns ju så att säga två huvudrelationer kan man väl säga mellan dels Birger och Erika och dels Arve och Gabriella.

Även om den så att säga egentligen, det dröjer väldigt länge innan den blir till.

Men så finns det ju skenrelationer också, gör det inte det?

Mellan Gabriella och Rosenberg.

Man förstår ju någonstans när man läser att det här är ju inte på riktigt.

Nej, kanske inte.

Men samtidigt så skildras den ju att hon har ju varit med och vårdat honom efter skeppsbrottet tillsammans med Erika.

Och det är ju, jag menar hon har varit isolerad under hela sin uppväxt på Tistelön och knappt träffat någon annan.

Och det är ju en bildad man, en kapten, som hon umgås med och sitter vid sjuksängen och pratar med.

Så någon typ av tillgivenhet och vänskap växer ju fram.

Och kanske också någon sorts lite romantisk frälskelse i den här unge framåt mannen då.

Som lovar att ta med sig snäckor till henne.

För hon samlar på vackra snäckor då.

Så kanske inte ett skenförhållande så.

Vi har ju ett annat skenförhållande också på ett sätt.

Det är ju Arve och Josefina som finns hemma hos hans mor.

Och som är en god husmor där tillsammans med mamman.

Och framförallt tar hon hand om hans rumstädade.

Och lägger fram kläder när han ska ut på sjön.

Och kommer med något varmt att dricka.

Hon är som en hustru redan från början.

Och han hyser ju varma känslor på Josefina.

Men mer som en syster.

Och det säger han ju till sin mor också.

Att hon kan inte bli hans syster.

Hon är en syster medan Gabriella är den han hyser en passionerad kärlek för.

Ja, och det är nästan som två lite mer realistiska relationer.

Det vill säga Arve och Josefina och Gabriella och Rosenberg. som någon slags överbyggnad så kommer det här Romeo-och-Julia-ödestyngda mellan Arve och Gabriella.

Så det är som att läsaren får extra allt, verkligen.

Ja, bara som de möts.

Det är ju verkligen, det är så klick kan man säga.

De har gjort en liten lusttur tills det är borna och evigt skär.

Och där får de syn på en ung pojke som jagar säl och som de brunar hans skicklighet.

Och det är Arve då som får syn på Gabriella och verkligen bekräftas för att det är Rosen på Tistelön.

Redan då verkar hon ju bara 12, 13, 14 år någonstans där.

Och sen återser de ju varandra, då är hon ju redan förlovad.

Och så han kan liksom inte riktigt acceptera det här med att hon är redan bortlovad.

Även om han kanske inte önskar hennes fästman att han ska gå över bord.

När han inte kommer tillbaka i tid så hoppas ju Arve att han ska kunna få Gabriella.

Även som läsare har man ju lite svårt att acceptera den här förlovningen.

Den känns ju mer som någon slags, vad ska man säga?

Jag ska inte säga utfyllnad, för så enkelt är det inte riktigt.

Men det är som att förefattaren bidrar sin tid väldigt mycket.

Och det här är ju, ska vi också säga, en rejält omfångsrik bok i två delar.

Och den är ju, man skulle kunna säga så här, den skulle ju kunna ta varit hälften så lång.

Egentligen utifrån vad som händer.

Och det känns ju som att det är ganska mycket just utfyllnad.

Det är änkan Arnman som pysslar om sina balsaminer som står i hennes fönster. och de återkommer med nästan oroväckande täthet.

Och det är Arve som skriver brev hem och berättar om småsaker.

Alltså, ibland så kan man ju tycka att det blir lite överlastat med detaljer och med högtravande repliker och sådär.

Var det så här romanerna såg ut vid den här tiden?

Ja, det gjorde de ju.

Det var ju de här breda skildringarna.

Och det är väl också, vi kallar dem ju familjeromaner.

Det är inte bara att de handlar om familjer, för det gör de ju.

Utan de ska också passa alla i familjen som läser dem.

Det finns något för alla.

Den unga, den äldre, den romantisk sinnade som vill ha lite mer dramatik och spänning.

Män och kvinnor.

Alla har någonting att hämta i den här romanen.

Och det är de här breda porträtten.

Och sen ska man ju inte heller glömma att den utspelar sig under väldigt många år.

Det går liksom fem år då, mellan två kapitel ibland.

Så att det är en lång tid och mycket hinner hända på den där tiden.

Men sen är det ju också det att hon skildrar ju inte bara personerna utan en av karaktärerna är ju också miljön.

Den bohusländska miljön.

Den börjar med att skildra var den här Tistelön ligger någonstans utanför Pater Nosterskären.

Och ingående skildrar Tistelön som den här ogästvänliga karga ön med det här huset där Haraldsson bor.

Och sen så skildrar hon ju fiskeläget också som är liksom ett fattigt fiskeläge.

Det stinker fisk, barnen springer knappt klädda där.

Kvinnor och män arbetar konstant ute på sjön.

Kvinnorna sliter med att hänga upp fisk för torkning och liknande.

Och då finns det ju ett undantag på fiskeläget.

Och det är ju familjen Arnmans stuga där balsaminerna blommar i fönstret.

Och som är ett under av renlighet och liksom prål och hemmiljö i det här fattiga fiskeläget.

Man kanske skulle säga, fast det är klart, det kanske drar lite långt.

Men att landskapet egentligen är den verkliga huvudpersonen.

På vissa sätt skulle man kunna säga att det är det.

Absolut.

Därför att alla de avgörande händelserna sker ju på något sätt när det är storm och hela miljön talar på något sätt.

Och sen familjen Haraldsson är ju en produkt av miljön.

De skildras väldigt mycket att de är en produkt av den karga Tistelön.

Och arvet från de tidiga invånarna, det vill säga vikingarna, går igen här.

Den gamla Haraldsson är ju liksom en oborstad, omoralisk viking på något sätt.

Så som han skildras i den här romanen.

Jag har ett svagt minne av att Rosen på Tistelön var en följetong första gången.

Stämmer det?

Nej, den kom som roman.

Ja.

Det är ju den av Emil Flygare-Carléns romaner som har kommit ut i flest utgåvor på svenska fram till idag.

Och har ju påstått att den antagligen har varit eller var Sveriges mest lästa roman fram till ungefär 1930-talet.

Att det fanns en roman i ett hem så var det Rosen på Tistelön som stod bredvid Bibeln.

Alltså det är ganska fantastiskt.

Och det var ju den första radioföljetongen var Rosen på Tistelön.

Och den har gått tre gånger som radioföljetong, om jag inte missminner mig.

Så att den har varit stor.

Och jag kan ju bara som en aning då säga att min mormor hade ju läst den och det var hennes favoritroman.

Hon var en från den generationen.

Som en talesperson från den generationen så hade hon ett väldigt nära förhållande till Rosen på Tistelön.

Jag har dock inte hört det, utan det är min mor som berättade det när jag började när min mor fick veta att jag sysslar med Rosen på Tistelön så var det ena som sa, det var ju det min mor.

Och aldrig kunde glömma denna roman.

Men var det just den här blandningen tror du av både lite skräck, lite brott och kärlek som var framgångsreceptet så att säga?

Ja, och sen har den ju den här folklivsskildringen.

Den skildrar ju för första gången Bohuslän, en kustmiljö.

Man brukar ju säga att med denna roman introducerades en helt …

Det är en ny miljö i svensk litteratur och det är den svenska västkusten då.

Och förhållanden.

Så det är ju också någonting som är attraktivt.

Och vid den här tiden så upptäckte man ju västkusten.

Man började ju, om man var tillräckligt rik, så kanske man åkte på badsemester till västkusten.

Till de här brunnsorterna.

Alltså njuta salta bad.

Så det var en het miljö vid den här tiden.

Och då kan man ju tänka sig att de som åkte till västkusten eller drömde om att göra det.

Så kunde man läsa det här så fick man lite hum om hur det var på västkusten.

Även om man inte hade varit där.

Ja för det här när Flygare-Carlén beskriver fiskelägesmiljön och miljön i den yttersta skärgården.

Alltså var det här exotiskt för dem som aldrig hade varit där?

Ja absolut.

Jag tror att den sålde väldigt mycket på det här exotiska också.

Det är en spännande tanke idag när världen är så stor och det exotiska äger rum på andra sidan jordklotet.

Att en stor drivkraft till att köpa och läsa och förfara svar just det här.

Att det blir en miljöskildring ifrån ens eget land men som man ändå inte känner till.

Och Flygare-Carlén trodde ju inte att hon skulle kunna förlägga en roman till sin barndomsmiljö.

Så hon var ju väldigt tveksam innan hon skrev den.

Men sen, ja, så blev ju, alltså den blev väldigt välmottagen.

Och just för att den skildrade den här nya miljön.

Sen var det ju en del recensenter som tyckte att hennes skildring var lite för rå.

Hon skildrade den här fattigdomen lite för rått och ocensurerat.

Nästan naturalistiskt ju ibland.

När Flygare-Carlén skildrar det här fiskeläget och fattigdomen och barnen i traser.

Och det är ju väldigt starkt.

Finns det samhällskritik i det eller är det mer för effekt?

Har vi någon känsla för det?

Hon var ju engagerad i den fattiga befolkningen på västkusten.

Hon skänker ju mycket pengar sen framöver till just sjömän och sjömansänkor och barnen.

Så jag tror det finns en samhällskritik här.

Att verkligen synliggöra missförhållandena på västkusten.

Och också väcka medlidande med den här befolkningen som inte syns normalt.

Så det är nog en del i den här.

Hon är ju socialt engagerad och det finns ju mycket i den här som på något sätt sätter den i sin egen samtidskontext.

Diskussionen om tullar.

Att lägga tull på varor.

Varför smugglar Haraldssönerna?

Och varför ägnar sig den unge kapten Rosenberg också till smuggleri?

För det gör han ju.

Och det är liksom inte det att det är något stort brott utan det är ett sätt också att överleva här i skärgården.

Och hon var engagerad i det här lurendrejerifrågan som det kallades.

Alltså smuggleri och tullar.

Alltså de här dubbelmördarna kallas för lurendrejare vilket känns väldigt milt och harmlöst med våra öron idag.

Men det var det ju inte.

Men du pratade precis om det här med mottagandet av Rosen på Tistelön, Yvonne, och att en del av kritikerna tyckte att hon var lite för rå.

Men vad fick den generellt sett för mottagande?

Den fick ju ett gott mottagande.

Jag skulle kunna läsa upp en liten del tror jag.

Och det är från Dagligt Allehanda då.

Och där skriver recensenten så här: Det gör en gott initialt att äntligen finna den kvalmiga salongsvärlden som hittills snart sagt uteslutande var ett skådeplats på vilken vår romanlitteratur lever rört sig och haft sin varelse nu utbytt mot folklivets friska anda och den förra sliskiga eviga sig lika societet dock och lämnar rum för den senares järvare originellare bilder.

Ja, det var inte dåligt.

Nej, den kvalmiga litteraturen är ute Så den friska in med Rosen på Tistelön.

Ingen salongsdekadans utan brott och straff i god ordning.

Precis.

Och levande personer som man kan finna trovärdiga på något sätt.

Jag tänker innan vi går vidare till det här med brott och straff.

Och så straffdelen av det hela.

För det är också ganska intressant.

Så tänker jag att det vore spännande att prata lite om de olika kvinnorna.

För männen har ju på många sätt väldigt tydliga roller.

De är smugglare, de är tulltjänstemän.

Det är liksom rätt och fel, ont och gott.

Sådär.

Med ordentligt tag och Birger som är lite mitt emellan.

Men kvinnorollerna.

Änkan Arnman, Erika och Gabriella och även Josefina.

Det är kvinnor som är väldigt, vad ska man säga?

Det är inga rebeller.

Nej, det är de inte.

Nej, det är väldigt duktiga kvinnor som gör som kvinnor ska.

Ja, de är duktiga, de är handlingskraftiga och kapabla ju.

Men de har också alla offer för män på ett sätt.

Alltså Katarina Arnman blir ju enka.

Hon har ju älskat sin man och det har varit ett gott äktenskap förstår vi.

Men hon blir enka och hon får uppfostra sonen själv och försörja sig så gott hon kan.

Och hon drar ju också ett hunklas med den här äldre mannen som bor hos dem som hon tar hand om.

Och sen Josefina som kommer som hon också uppfostrar ju som en dotter i hemmet.

Och sen har vi ju då Erika som när romanen, eller vi får veta hur hon hamnar på Tistelön.

Och det är ju att hon är föräldralös från början.

Hon blir någon typ av tjänsteflicka i ett hem i någon stad någonstans.

Där husets herre, han begår inget sexuellt brott direkt, mer än att han trakasserar henne.

Hon utsätts för sexuella trakasserier, och när hustrun får veta det så får Erika gå.

Hon blir straffad och då tar fru Arnman som träffar henne hand om henne och för henne till till Tistelön då och där uppfostrar hon ju då de här barnen och går eller får ta på sig fru eller fru Haraldsons manteljö som husfru på Tistelön.

Bland dessa, ska vi säga, oborstade män då.

Framförallt i gamla Haraldsson.

Men sen är det ju när Birger, eftersom Birger älskar henne så får hon ju stöd av Birger också i sitt arbete.

Då håller sig äldre Haraldsson på mattan lite.

Ja, för min bild lite grann här är att är det någonting som håller de här kvinnorna uppe så är det inte de stöttande männen i deras liv egentligen utan det är religionen, det är Gud.

För att det är oerhört mycket gudfruktighet och liksom gamla testamentets stränghet i den här romanen på många sätt.

På många sätt samtidigt som vi ju inte ser att de springer i någon sorts skärgårdskapell eller så här.

Men det finns med, och vi ser att de inte sitter och läser Bibeln eller något sånt där.

Men moralen finns där hela tiden.

Och det här, när Birger till sist övertygar Erika att gifta sig med honom.

Då har han ju först begått det här mordet.

Och hon har ju, när hon har tagit hand om den mycket störde, traumatiserade Anton.

Så har hon ju kunnat gissa vad som har hänt.

Så hon vet ju det.

Birger ger sig ju iväg den vintern och kommer tillbaka med skepparexamen.

Och när han kommer tillbaka det är ju då han friar till henne igen.

Hon har ju nekat honom tidigare.

Hon vill inte ha den här omoraliska mannen, den här grymma.

Och då finns, jag kan ju också läsa upp det där när han friar.

För att det är liksom så avgörande hur han gör det tror jag för att hon ska svara.

Han har kommit hem då och hon har gått upp i sin kammare.

Undfly honom lite men han knackar på.

Och då säger han, mamsell Erika.

Han har ju förstått då att hon har förstått vad som hände.

Mamsell Erika, står det icke i Guds ord att ingen synd är så svår, ingen skuld så stor att icke ett förbättrat liv kan utplåna den.

Ensam förmår jag dock icke.

Att fullborda ett arbete däremot strider mitt sinnelag.

Men ni mamsell Erika som är god och mild, en ljus ängel.

Ni skulle, det vet jag, ännu kunna göra mig till människa.

Och det kan man säga, det är väldigt utpressande det här naturligtvis.

Att om hon nu avvisar honom, ja då blir han inte en människa.

Utan han lägger ansvaret på henne om han ska bli en människa eller inte.

Om han ska göra gott eller inte.

Och därmed också hur hela familjen på Tistelön ska utvecklas.

Så att visst, om vi kallar det gammaltestamentligt.

Det finns ju där med brott och straff.

Och vad kan man sona?

Och vi leds ju som läsare också att tro att Birger lyckas sona sitt brott väldigt mycket.

Han gör ju gott.

Han hjälper de fattiga.

Han bygger en båt som den här Rosenbergs polis som är igen.

Men han gör väldigt mycket gott på fiskaläget ju.

När nöden verkligen står för rörande.

Ja, för att det är ju väldigt mycket i replikskifterna.

Och framförallt från kvinnorna så kommer det väldigt mycket det här med Guds vilja.

Vad som står i Bibeln.

Hur man ska leva.

Och då tänker jag också, är det här också en nödvändighet utifrån tiden att det här var tvunget att vara med?

Eller är det här Flygare-Carléns egen twist på det hela?

Nej, det skulle jag inte säga.

Fredrika Bremer är ju mycket mer religiös i sina skrifter.

Så jag skulle säga att Flygare-Carlén har ju ganska avslappnat förhållande till religiositet och präster och kyrkan.

Jämför man många andra, men den här moralen finns ju där.

Och den genomsyrar ju, inte minst som du säger, de här kvinnorna.

För att den här Josefina ju också, hon lever ju som en kvinna ska utifrån den kristna synen på en god kvinna.

Och Gabriella uppfostras ju av Erika till att bli, hon har kanske en annan sida egentligen.

Anar vi att det kokar lite utan det.

Men eftersom Erika är hennes stora förebild så blir hon god också.

Men vi har ju pratat mycket om brottet.

Och brottet får ju inte gå ostraffat.

Det hade väl tiden knappast accepterat.

Vad är det som händer med dem där på slutet?

Ja, det är ju så att när Rosenberg inte kommer tillbaka i tid.

Så träffas ju Gabriella Arve och förklarar varandra kärlek.

Samtidigt så stövlar ju han in kaptenen.

För han har ju överlevt trots allt.

Han kom i sista minuten.

Och då avstår ju Gabriella från båda männen.

Men Anton har ju sett bevittnat kyssen mellan Arve och Gabriella.

Och då slår det helt slint.

Eller så sätter han det han har planerat i sånt direkt.

För han är ju listig.

Han har ju samlat alla bevisen från brottet i en gömma.

Alltså delar av tulljakten och så vidare.

Och han kontaktar ju myndigheterna på Marstrand.

Och ja, lagens hand når ut till Tistelön.

De kommer dit och de får ju bevisen.

Och sen kommer de ju för att hämta brottslingarna.

Som försöker fly en natt där.

Och då är det ju Gabriella som försöker rädda dem också.

Att de ska fly och sätta fyr på huset.

För att förvirra.

De här lagens arm så att säga.

Eller de som representerar det.

Men då brinner ju Erika inne.

Så att de vänder tillbaka.

Eller Birger vänder båten tillbaka.

Och då blir de ju tagna och avrättade.

Och sen slutar den ju.

Den slutar ju inte bara med att nu brottet bestraffas.

Där skulle man kunna sluta.

Utan den har ju ett ännu mer tragiskt slut på ett sätt.

Det är ju horribelt.

Och som också samtidigt många läsare och recensenter protesterade mot.

För vi slutar med att Gabriella sitter på ett världshus som också några bipersoner har byggt upp här.

Många, många år senare som en gammal kvinna.

Och leker med snäckorna som hon fick av kapten Rosenberg.

Det är en fruktansvärd sista sida för den här bilden av Gabriella. som den här vithåriga liksom förkrympta gumman som dessutom då det här paret som har värdshuset drar bort gardinen som är in till henne och låter folk titta på henne.

Och ta betalt för det.

Att det är får de kallare som Rosen på Tistelön.

Ja.

Och de här som bygger det här värdshuset har vi ju förstått som goda personer tidigare men här får vi ju inte sådär positiv bild av dem som utnyttjar hennes tragik.

Nej, men där slår det över i någon slags nästan lite fysiskt obehagligt groteskeri.

Men det är ju ett oerhört effektfullt slut.

Det får man ju säga.

Ja, och som också kanske är lite av det här gammaltestamentliga.

Att ingen som är född av Haraldsson alltså inte hans stam ska liksom överleva.

Utan hon sitter förtvinad på det här värdshuset.

Och sen finns det inga Haraldssöner kvar.

Nej.

Ett är ner, utraderad.

Men Yvonne, är Rosen på Tistelön läsbar idag?

Ja, det skulle jag ju säga.

Alltså, jag skulle säga att den är läsbar.

Det är möjligt att många yngre läsare tycker att det är gammalmodigt språk om man läser en av de äldre utgåvarna.

Så att man ska nog välja en lite senare, lite moderniserad språk.

Men alltså det är en bra brottsroman.

Det är ju den första brottsroman vi har i Sverige som är som en uppdrag som en frilla, att vi läsare känner till brottet vad ska hända, ska de ska mördarna avslöjas eller ska de komma undan, hur ska det gå liksom, och sen precis som vi på senare tid har fått i många kriminalberättelser så handlar det liksom inte om att lösa mordet, för det är ju redan lös för oss läsa.

Utan det handlar om hur ett brott drabbar omgivningen.

Alltså både brottsoffrets anhöriga och mördarnas anhöriga.

Och det kan man ju verkligen läsa den från det här brotts…

Och sen är den väl fortfarande som folklivsskildring.

Alltså man får ju ett litet titthål tillbaka till 1840-talet och hur det var att leva i Bohuslän, någonstans längs kusten här norr om Marstrand.

Jag håller med dig.

Jag tycker också att den är i högsta grad läsbar.

Om man tar sig över den här tröskeln som det här lite ålderdomliga och utsirade språket är.

Men gör man det så är det som du säger.

Man kan inte sluta läsa förrän man vet vart det här tar vägen.

Det har varit så roligt att prata Rosen på Tistelön med dig Yvonne.

Jag säger stort tack till dig för idag.

Tack själv.

Och med detta så knyter vi ihop för idag.

För den som är nyfiken på Flygare-Carlén och hennes böcker så finns det att hämta i vanlig ordning på Litteraturbanken.se.

Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker.

Producerad av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.

Alla avsnitt samt fler poddar, filmer och isär hittar du på anekdot.se.