”Nå. Vi har hört om spjutdanernas strider,
om ärade ättlingars dådkraft,
om folkdrottars bragder i flydda dagar
och om hur Skyld krossade
mäktiga fienders mjödbänkar,
hur han besegrade stridslystna jarlar.”
En lång tystnad uppstår så snart som skådespelaren Martin Berggren uttalat titeln: ”BEOWULF.” Det som följer – efter ett lakoniskt men uppfordrande ”Nå”, är tre timmar diktkonst.
Diktverket kan man lyssna på i spelaren här nedan. Avsätt en kväll, och använd mörkret som ännu – i skrivande stund – dröjer kvar från vintern! Och det rika efterord, som poeten och översättaren Gunnar D Hansson skrev för den tryckta utgåvan av översättningen 2025, kan läsas längre ner på den här sidan.
”Nå.” Det är dags.
Litteraturbanken tackar Gunnar D Hansson, Martin Berggren och Helena Persson, SoundSibling (som skötte inspelningen).
Beowulf: ett efterord av Gunnar D Hansson
Du vars kött idag är förskingrat stoft,
en gång på jorden var det lika tungt som vårt,
du vars ögon såg solen, den ryktbara stjärnan,
du som inte levde i stelnad gårdag
men i ett ständigt nu,
på tidens yttersta punkt och svindlande spets,
du som i klostret blev kallad
av epikens uråldriga röst,
du som vävde orden
Jorge Luis Borges, ur ”A un poeta sajón”
(Övers. Ulla Roseen och Gunnar D Hansson)
Beowulf är det nordliga Europas äldsta bevarade episka diktverk. Den titellösa texten återfinns i en handskrift tillkommen – sannolikt i ett kloster – omkring år 1000. Dess språk är fornengelska, angelsaxiska. Handskriften är ställvis skadad efter en brand år 1731 i Cotton Library i London, där den till skillnad från flera andra av bibliotekets dyrbarheter mirakulöst undkom att bli lågornas rov. Dess många skadade textställen har under de senaste hundra åren till stora delar kunnat rekonstrueras. Handskriften förvaras idag i British Library.
Manuskriptet, The Nowell Codex, är utfört av två skrivare (rad 1–1939 resp. rad 1940–3182) som sinsemellan uppvisar betydande skillnader när det gäller textförståelse och skrivpraxis. Åtskilligt talar för att verket är en avskrift av ett tidigare manuskript som i sin tur kan vara en avskrift. Det bär spår av flera angelsaxiska dialekter.
Efter de senaste årens omfattande vers- och språkgranskningar tycks allt fler luta åt att diktverket skapats på 700-talet. Men diskussionerna om tillkomsttid fortsätter trots ett bräckligt underlag. Saken kan kanske aldrig slutgiltigt avgöras.
Beowulf kallas ibland Englands nationalepos, men det är ett avigt sådant, eftersom det inte utspelas på engelsk mark, utan längre österut bland grannfolken, bland daner, götar och i svearnas utmarker. Den enda historiska dateringen av när själva handlingen i Beowulf kan ha utspelats gäller avsnitten om den götiske hövdingen Hygelaks död vid ett frisiskt fälttåg under 500-talets andra decennium. Beträffande detta fälttåg finns uppgifter från medeltida källor, främst Gregorius av Tours krönika Historia francorum från senare delen av 500-talet. (Hygelak uppges där vara en dansk hövding och ges ett latiniserat namn: Chlochilaicus; i det anglo-latinska 700-talsverket Liber monstrorum återgivet som Huiglacus, Hyglacus.) Dock: Beowulf är i allt väsentligt ett fiktionsverk i två huvudavsnitt: det första om ungdomliga hjältebragder och besegrandet av Grendel och hans mor, det andra om hjältens åldrande och hans död i en drakstrid. Diktens tre dramatiska höjdpunkter handlar om strider med icke-historiska och för oss sällsamma monster.
År 1936 höll en då föga känd oxfordprofessor, J.R.R. Tolkien, ett föredrag med titeln ”Beowulf: The Monsters and the Critics” (sv. övers. i: Om Beowulfsagan. Tre essäer, 1975). Anförandet publicerades samma år i skriftserien Proceedings of The British Academy. Det huvudsakliga innehållet var redan känt av professorns studenter. Han hade i sin undervisning portionsvis delgivit dem sina synpunkter i ämnet ”Hur läsa Beowulf”. I september året efter Beowulf-föredraget utkom hans första skönlitterära verk: The Hobbit. Många har inte utan skäl velat se ett samband mellan de två publikationerna.
Den konservative professor Tolkiens essä ”The Monsters and the Critics” kom att innebära en avgörande förändring i Beowulf-tillägnelsen, den utgör ett slags före och efter när det gäller den litterära bedömningen av verket och dess kvaliteter. Essän prisades länge som något av det viktigaste som skrivits om Beowulf, ja, rent av som en av de mest inflytelserika essäerna i den engelska litteraturen. Ämnet var laddat och det låg prestige i uttolkningen av det enda verk som i brist på konkurrenter blivit betraktat som nationens ur-epos, trots att merparten av handlingen utspelas i ett hedniskt och förhistoriskt Sverige och Danmark. Något England existerar överhuvudtaget inte, som om det inte funnits. Ett nationens epos-trauma – där huvudpersonen är utlänning. Inte ens invandrarättling, som de gamla dikthjältarna på Island. Och så detta Tolkien-föredrag: att hjälten kanske inte heller var någon riktig hjälte och att monstren var temat, liksom motsättningen i verket mellan ungdom och sorgset åldrande: ”Beowulf är alltså inte precis hjälten i en hjältedikt. Han har inga insnärjda lojaliteter. Han är en människa, och det är för honom och för många en tillräcklig tragedi. Det är ingen irriterande slump att eposets ton är så hög och dess tema så lågt.”
Vad Tolkien i sin föreläsning år 1936 försökte göra var komma förbi det förhärskande historiskt-arkeologiska intresset för dikten – för att i stället söka komma åt verkets och diktarens kynne, dikten som tanke och djup känsla, dess blandning av gammalt och nytt i synen på värld och människa.
För Tolkien är Beowulfs komposition litterärt mästerlig och ett verk av en djärv och nydanande diktare. Hans uppsats representerar en vändpunkt. Intresset riktas åt håll som starkt avviker från det då gängse historiskt inriktade Beowulf-utforskandet. De tre monsterhistorierna är enligt Tolkien inga banala och enkla knep utan betydande poesi ”som ställer det historiska innehållet helt i skuggan”. Så här skriver han: ”Nästan allt klander och huvudparten av alla lovord som ägnats Beowulf har delvis härstammat ur föreställningen att verket är något som det inte är – t. ex. primitivt, hedniskt, germanskt-teutoniskt, en allegori (politisk eller mytologisk) eller, vanligtvis, ett epos. Men delvis beror missuppfattningen på besvikelsen vid upptäckten att det var vad det var och inte något som forskaren skulle ha föredragit – t. ex. ett hjältekväde, en krönika om svensk historia, en handbok i germanska antikviteter eller en fornnordisk Summa Theologica.” Och lite längre fram säger han att dikten om Beowulf använder de gamla historierna om götar, daner och skyldingar för sina egna syften, för ”att ge en känsla av perspektiv, av forntid med en större och ännu mörkare forntid bakom”. The Waste Land. Tolkien intar en närmast nykritisk hållning i sin tolkning av Beowulf, d.v.s. det slags inomtextliga läsningar som hade börjat stå högt i kurs bland djärvt litteraturfolk i Oxford och på andra håll i 1930-talets England: ”allt som finns är texten själv”. En svår position för en filolog – kanske var det bäst att börja skriva på ett eget verk där de värdefulla guldringar som det finns så många av i Beowulf kunde återanvändas.
Snart har det gått nittio år sedan professor Tolkien utgav sin stridsskrift. Möjligen har hans stjärna dalat något på de vetenskapliga Beowulf-uttolkarnas himmel. Tolkiens ”ohistoriska” syn på verket har inte förblivit oemotsagd. Längre fram även milt motsagd av författaren själv. Något nytt hade dock fötts i 1900-talslitteraturen: en mytopoetisk genre som visserligen inte var helt ny, men som kom att förnyas genom Tolkiens outtröttliga Beowulf-umgänge. Fantasy-efterföljarna är legio och i tillväxt. Inte bara inom skönlitteraturen.
Dikten om Beowulf är ett av litteraturhistoriens mest omdiskuterade verk. Forskningen är oöverskådlig. För den som vill orientera sig i verket och dess uttydning finns dock hjälp att få i en omistlig handbok– senast utgiven i sin fjärde version: Klaeber’s Beowulf and the Fight at Finnsburg. Edited by R.D. Fulk, Robert E. Bjork and John D. Niles (2008; 2014) Åtskilligt i Beowulf är omtvistat: dess muntliga drag, dess enhetlighet, dess splittring, datering, språkformer och världsåskådning. Och sedan 1970-talet dess kvinnosyn, dess gestaltning av kvinnor som freoðu-webbe, som ’freds-vävare’, eller i synen på Grendels mor som en oförsonlig försvarare av sin son, en kvinnokrigare (som i Maria Dahvana Headleys nytolkning av dikten från 2022 – Beowulf. A new translation). Listan kan göras lång. Klart är dock att dess författare varit kristen, en kristen som velat förstå en hednisk och inte alltför avlägsen germansk hjältetid. Detta skapar starka spänningar i verket. Om man så vill, ett ödesdrama där skilda livsuppfattningar möts.
Hos Beowulf-gestalten är blodsbanden ännu inte brutna, det finns hos honom ingen tro på underverk, ingen ånger, han kan inte vara någon annan än den han är. Någon förlossande Kristus finns inte i berättelsen, de egna hjältedåden överskuggar allt. Beowulfs handlingar utgår inte ytterst från honom själv utan från ätten, från hedern och äran. Hans moraliska jag är inte kristet släktlöst, ingen individuell frälsning är möjlig (förutom genom ära och minne), ingen himmelsk fader bestämmer hans gärningar, även om verkets författare ständigt försöker inordna Beowulfs bragder i ett sådant sammanhang. Diktens författare och hans hjälte tillhör inte samma värld.
Ödets värdemässiga kraft har för Beowulf inget av kristen fullbordan över sig, hur gärna författaren än vill se saken så ur sitt kristna evighetsperspektiv. Denna motsättning är dramatiskt produktiv genom hela verket. Ända till dess epilog där frågan uppkommer om Beowulfs heroiska kamp mot draken i själva verket inte utgjorde ett hot mot hans eget folk. Uttolkare har velat se aristokratiskt-tragiska förtecken i denna sista – icke-pragmatiska – kamp, trots att hedningen Beowulfs författare tycks utlova evig salighet åt den gamle stridsmannen. Detta slut har ibland jämförts med slutavsnittet (rad 569–577) i den betydligt senare dikten Slaget vid Maldon (tillkommen efter år 991), när angelsaxarnas kompromisslöse hövding Byrhtnoth har fallit i slaget mot vikingarna och en maktlöshetens tid väntar: ”Sinnet måste stärkas, / hjärtat bli djärvare, / modet växa, / nu när vår makt blir mindre. / Här ligger vår hövding / sönderhuggen, / den gode har slagits till marken, / men den som flyr / får sorg i följe.” Kristet eller ej – dramat är oavslutat.
De två tidigare svenska översättningarna av Beowulf är värda all beundran: Rudolf Wickbergs från 1914 och Björn Collinders från 1954. Den senare mästerlig i sitt högstämda återskapande av diktens allitterationer och halvrader/långrader. Det är den inbördes harmonin mellan raderna det kommer an på, påpekade den verskunnige J.R.R. Tolkien en gång i ett förord till en Beowulf-översättning, det handlar mer om ett murverk än om musik.
Föreliggande tolkning har i första hand försökt finna en språkdräkt tillgänglig för en senare tids läsare. Ingen helt oproblematisk uppgift eftersom textens författare (”The Beowulf Poet”) för att ge tidsperspektiv använder sig av ett ställvis arkaiserande språkbruk. En annan form av perspektivskapande utgörs av diktens många utvikningar om förflutna strider och mytiska gestalter. Överraskande och svårtydda, men en del av helheten. Än är vi bland svear och wylfingar, än bland friser och hetvarer, allt under en mörknande himmel. Att diktens Grendel och hans mor är en gestaltning av den klimatkatastrof som år 536 och tio år framåt drabbade götar, svear och gutar, som Bo Gräslund menar i Beowulfkvädet. Den nordiska bakgrunden (2018), har jag svårt att läsa in i texten. Beowulfs öde och avslutande drakstrid är tragedi nog – trots hans femtio år av lycka efter Grendeläventyret. Diktens underligheter är många och kanske låter de sig alls inte översättas, bara brukas för fåfäng gåtlösning. Redan eposets första ord Hwæt – med vilket Oxford-donen Tolkien brukade inleda sina Beowulf-föreläsningar – söker sin rätta tydning. Ett betydelsetomt lystringsljud? Ingen tycks veta. Hwæt, we Gar-Dena / in geardagum. J.R.R. Tolkien: ”Lo! the glory of the kings of the people of the Spear-Danes” (1926); Michael Swanton: ”Indeed, we have heard of the glory of the Spear-Danes” (1978); Seamus Heaney: ”So. The Spear-Danes in days gone by” (1999); Rudolf Wickberg: ”Ja, vi ha sport spjut-danernas” (1914); Björn Collinder: ”Lyss! vi ha sport / om spjutbärardaners” (1954). – Samma sak med verkets sista ord: lofgeornost. J.R.R. Tolkien: ”and for praise most eager”; Michael Swanton: ”and the most eager for renown”; Seamus Heaney: ”and keenest to win fame”; Rudolf Wickberg: ”mest lovlystne konung i världen”; Björn Collinder: ”och mån om sin ära”. Inget i verket tyder på att Beowulf varit ”mån om sin ära”. Han är ingen modern självförverkligare. Visste dock vad han uträttat. Jorge Luis Bueno Alonso, som ägnat sig åt frågan, skriver i en uppsats ”The Monsters, Translators, and the Artists: Lofgeornost and the Challenges of Translating Beowulf” (i: Beowulf in Contemporary Culture, 2020): ”det är just i dess slut (rad 3182) som vi finner ett av de mest intressanta tolkningsställena i diktens historia som översatt text: termen lofgeornost”. Ordet är mångtydigt, menar Alonso: “detta ord uppvisar en hög grad av komplexitet och polysemi”. Det handlar inte bara om ära utan kan i vissa sammanhang även betyda att bli rättvist ihågkommen. Slutordet kan läsas som en anspelning på Beowulfs dödsmonolog efter striden med draken. Han säger där – och i överensstämmelse med den icke-heroiska (kristna?) eftertänksamhet (med underdrifter som stilmedel) som kännetecknar Beowulfs namnlöse författare – att han försökt främja folkets bästa och önskar att han skall få en hedersam gravhög. Snarare än ”lovlysten” traktan efter postumt kändisskap, mer som i Hávamál: ”Ett vet jag som aldrig dör: / domen över död man”. Eller som i den fornengelska dikten Sjöfararen: ”Viktigast för var och en / är eftermälet, / de levandes domsord, / vunna i världen / före döden, / förvärvade bland fiender”. Skillnaden kan förefalla liten, men är avgörande. Beowulf-forskaren Roberta Frank säger i en uppsats (”Beowulf and the intimacy of large parties” i: Dating Beowulf, 2019) att nära förtrolighet med verkets hjälte är en svår sak i vår tid: ”For the poem refuses to stay put.” Jag hoppas att den föreliggande översättningen inte lagt hinder i vägen för denna mer än tusenåriga litterära obändighet.
GUNNAR D HANSSON (2025)
MER HOS LITTERATURBANKEN
GUNNAR D HANSSON HOS LITTERATURBANKEN
GUNNAR D HANSSON I LJUD & BILD: SEXTIO INLÄSNINGAR
MARTIN BERGGREN LÄSER ELVA ISLÄNDSKA TÅTAR
Inspelningen av BEOWULF gjordes vintern 2025 av Helena Persson (SoundSibling) och tillgängliggörs på Litteraturbanken med tillstånd från översättaren. Gunnar D Hanssons översättning av BEOWULF gavs ut av Ekphrasis förlag, 2025.
