En bit in på 2000-talet levde ännu en människa som erfarit författaren August Strindberg. En människa som tagit sina första trevande steg vid hans sida, en människa som lärt sig läsa och skriva vid hans skrivbord, och som genom åren burit med sig minnen av hans närvaro och frånvaro: Anne-Marie Strindberg (1902–2007).
Anne-Marie Strindberg, senare känd som Anne-Marie Wyller-Hagelin, föddes 1902 som det enda barnet till skådespelaren Harriet Bosse och August Strindberg under deras korta och turbulenta äktenskap.
Wyller-Hagelin levde inget liv i offentligheten. Hennes liv var däremot allt annat än händelsefattigt. Språkstudier i Oxford, vidare studier på Sorbonne Université i Paris innan hon slog sig ner i Oslo tillsammans med maken Anders Wyller, som under andra världskriget arbetade illegalt med norska regeringens radioutsändningar
1972 packade radiomannen Bertil Perrolf med sig mikrofon och begav sig till Oslo för att där möta Wyller-Hagelin i hennes hem. Vid det här laget var hon sjuttio år gammal, och nu berättade hon för första gången om sin uppväxt och uppfostran i skuggan av sina två berömda föräldrar. Hör hela radioprogrammet i mediespelaren nedanför. Inspelningen tillgängliggörs här med tillstånd från Sveriges Radio.
Inläggets översta fotografi föreställer August Strindberg poserande intill ett porträtt av dottern Anne-Marie. Bilden togs 1911 i författarens hem av fotografen Magnus Wester. Vi har lånat bilden, som här är bearbetad och beskuren, från Stockholmskällan och Strindbergsmuseet (CC BY).
De nedre fotografierna fångar ögonblick ur Anne-Marie Wyller-Hagelins uppväxt. Överst till vänster ser vi barnet och modern Harriet Bosse hålla hand. Till höger hela det fotografi av dottern som Strindberg lät rama in på väggen i sitt hem. Underst ett blad ur Strindbergs fotoalbum, med författarens säregna handstil: ”Anne-Marie. Vid Pappas skrifbord, och vågskålen är med.” Bilderna har vi lånat från Strindbergsmuseet.
Läs verken som nämns i radioprogrammet hos Litteraturbanken:
ANONYM: TUSEN OCH EN NATT (1828)
AUGUST STRINDBERG: ABU CASEMS TOFFLOR (1908)
AUGUST STRINDBERG: ETT DRÖMSPEL (1902)
AUGUST STRINDBERG: LYCKO-PERS RESA (1882)
AUGUST STRINDBERG: MÄSTER OLOF (1872)
AUGUST STRINDBERG: SISTE RIDDAREN (1908)
AUGUST STRINDBERG: STORA LANDSVÄGEN (1909)
AUGUST STRINDBERG: TILL DAMASKUS (1898–1904)
AUGUST STRINDBERG: BREV TILL ANNE-MARIE STRINDBERG (1901)
Automatgenererad transkription
Det var en kulen dag i mars. Himlen var tung och nästan svart. Stormen ylade och snön virvlade. Det var ett Strindbergskt oväder som drog genom Oslo denna dag. Jag trotsade vädrets makter och gick med uppslagen rockrage ut med Karl Johan. Slank in i en blomsteraffär och köpte en bukett av blå anemoner och vita margeriter. Och med dessa vårens blommor gick jag till Anne-Marie Wyller, dotter till Harriet Bosse i sitt äktenskap med August Strindberg.
Att det var en äldre dam jag skulle möta var jag givetvis medveten om. August Strindberg har noterat i Ockulta dagboken 1902, 25 mars: ”Mariebebodelsedag. Vår dotter föddes klockan sju och femton eftermiddagen.”
Och där stod jag nu utanför den snart 70-åriga damens dörr. Jag fick ett vänligt mottagande och strax satt jag i en grön soffa under ett stort porträtt föreställande August Strindberg målat av Robert Thegerström på Dalarö 1871. Ett porträtt i ljusa pastellfärger. Bokhyllor förstås utmed hela väggen med Strindbergs väldiga produktion.
Så en bild i olja av Strindberg själv. Ett höstmotiv med tung, grå himmel och en avlövad björk. Strindberg har själv ramat den. Den har en bred, svart ram. Vi satt där och språkade om hennes barndom och de minnen hon ägde.
Om Harriet Bosse
Vill ni berätta lite om er mor Harriet Bosse som var en stor aktris i Sverige då? Hon var norsk. Var hon norsk född? Kan du berätta lite om det?
Ja, hennes far var tysk och hennes mamma var danska och själv växte hon upp delvis i Kristiania som det hette på den tiden. Oslo nu. Och Stockholm. För hennes far var bokförläggare så han hade en affär i Oslo och en i Stockholm. Och i Stockholm hade han en bokhandel som min far besökte innan han träffade mor.
Så han gick och köpte böcker hos sin blivande svärfar?
Just det.
Träffades de någon gång sen då? Eller dog?
Nej, min morfar dog innan far och mor träffade varandra. Så han fick icke uppleva att träffa sin svärfar.
Vad har ni då för minnen av er mor? Som mor alltså, inte som spådespelerska?
Jag talar om henne som min mor för det är sådant jag känner henne bäst. Trots sitt stora och krävande arbete så hade hon alltid tanke för oss barn. Och ägnade en del av sin fritid åt oss och våra intressen. Hon var mer som en kamrat än som en mor.
Jag träffade henne några gånger på radiotjänsten på Kungsgatan 8 i Stockholm. Jag har lite minnen kring henne, men inte mera. Men när jag nu sitter och ser på er så har ni inte alls något drag av er mor, men däremot enormt av er far. Ni har samma höga, välvda panna, samma yviga hår och framförallt blicken, näsan, de skarpa munvinklarna. Det är verkligen August Strindbergs dotter.
Ni har ljusa minnen kring er mor. Ni föddes 1902 och August Strindberg och Harriet Bosse gifte sig 1901, den sjätte maj.
Ja det stämmer.
Och ni har inte så förfärligt många minnen av er far.
Nej jag var ju så liten när det skildes, jag var inte med ett par år. Så det blir mycket korta bilder jag har från den tiden.
Men ni var alltså tio år när August Strindberg dog?
Ja det var jag, men jag såg honom mera sporadiskt. Jag var uppe hos honom på besök, kanske en gång i månaden högst. Och då bodde han i Blå tornet. Det är en tid jag kommer minnas iallafall.
Harriet Bosse har skrivit någonting om August Strindbergs frieri: ”Han la händerna på mina axlar, såg mig djupt in i ögonen och sa: vill fröken Bosse ha ett barn med mig?”
Och då skriver Harriet Bosse att hon rodnade neg djupt och sa ja tack. Det ska vi kanske vara glada för att hon sa, annars hade vi inte suttit här i Oslo hos Anna-Marie Strindberg. Ni har själv två söner och sju barnbarn.
Ja.
Tänk så mycket annorlunda om Harriet Bosse hade sagt nej.
Ja ni har rätt i det.
Om Anne-Marie Hagelins födelse
Ni föddes alltså 1902. Jag har här i en bok skrivit, nu tycker jag väl rent personligen att det vackraste som man kan läsa om Strindberg, det finner man väl i Hemsöborna, slåttern i Hemsöborna.
Men sen finns det en annan sak som jag har fäst mig oändligt vid. Och det är det brev som han skriver till till sin ofödda dotter. Och nu har inte ni läst det brevet känner ni kanske inte till.
Man har talat om för mig att det här brevet skrevs under en schism mellan far och mor, det var innan jag blev född. Och då skrev han det här brevet till mor i Danmark i Hornbæk.
”Den fjärde september 1901, till mitt barn, den ofödda lilla. Mitt barn, vårt barn, vårt midsommarbarn. Dina föräldrar gingo i hemmet och väntade på något, och som all väntan blir lång, och kanske tråkig, trodde de att de vore tråkiga.”
”De väntade att något skulle komma, de visste icke att det var kommet. I ett tyst doftande rum under vita slöjor med gula väggar, gula som solen och guld.”
”Då greps din moder av en längtan att se sin modersland, en underbar längtan som slät henne med blödande hjärta från hem och härd.”
”I den lysgröna bokskogen vid den blåa sjön skulle du bäras, barn av söder och nord.”
”Och din sköna moder vaggade dig på blåa böljor i det hav som sköljer tre konungarriken. Och om aftnade när solen skulle gå ner, då i trädgården satt hon och såg solen i ansiktet för att ge dig ljus att dricka.”
”Barn av havet och solen, du sov din första slummer i ett litet rött murgrönshus i ett vitt rum, där aldrig hatets ord viskades ens, och där inte ett orent tänktes ens.”
”Sen gjorde du en svart resa, en vallfart till syndernas stad, där din far skulle gråta och din moder lära av hans tårar vart den vägen bär.”
”Så kom du hem till guldrummet, där solen skiner natt och dag och där ömhet väntade dig. Och så bars du bort …”
Har ni några kommentarer till det här brevet? Guldrummet till exempel.
Ja, jag har ett svagt minne av att det var i Karlavägen 40, och det var ett hörnrum som var inrett i mahogny och så var det gul silkesdamast på klädd med det.
Och där stod också ett skåp, ett glasskåp, där far hade olika, han hade en snäcka bland annat och en prisma. Och han höll snäckan för mitt öra så hörde havet sus och så fick jag se på prisman där alla regnbågens färger visade sig. Det är ett av de få minnen jag har ifrån Karlavägen.
Ni har minnen av Hornbæk i Danmark, den lysgröna bokskogen som han skriver om till exempel.
Ja, men för mig stod det mer som en skräck för jag har minnen av att jag gick och promenerade där i skogen men så krälade det av hundratals små gröna paddor så jag blev förfärligt rädd och gömde mig hos mor.
Och så kommer jag ihåg storkarna på taket där nere, tyvärr så har ju de försvunnit numera men för mitt minne från den tiden så var det storkarna som stod på taket.
Ni har i alla fall delvis minnen ifrån era söndagsmiddagar tillsammans med er far och er mor.
Ja, särskilt en middag, då var jag väl inte mer än tre-fyra år, det var en familjemiddag så fars släkt var också där, tanter och farbröder. Och så fick vi serverat stekt gädda, och som känt så har ju jädderna långa grova ben och ett av dessa ben fastnade i halsen på mig och jag började gråta.
Och så började folk skratta åt mig, och så sa far strängt: man ska inte skratta åt små barn.
Om August Strindberg
När man läser Strindberg så har man en känsla av att han var känslig, det är klart att han var. Och att han pendlade väldigt i sitt humör men han har en, det är ömhet i breven, i skildringarna kring barn.
Ja, alla mina minnen från far är bara att han var en väldigt snäll och omtänksam far. Och jag är ju väldigt tacksam för att få fram det här för att de ger ju skräckbilder som oftast av min far. Att han var uppförande och hysterisk men jag minns honom bara som snäll och lugn och omtänksam.
Fru Wyller sitter och snurrar en vacker ring på sitt finger.
Den ringen är jag mycket kär i för det är fars och mors förlovningsring. Det är en guldring med två diamanter och en safir i mitten. Och den håller jag väldigt på och vill gärna att den ska gå vidare i släkten.
Det är den ringen som August Strindberg har skrivit om. Harriet Bosse var uppe och spelade, för hon spelade piano också.
Det gjorde hon. Hon spelade Edvard Grieg och Frédéric Chopin som hon var mycket förtjust i. Och även Ludwig van Beethoven för far som han tyckte så mycket om.
Och så försvann den här ringen på vilket sätt då? Hon var uppe och spelade piano och tog av sig ringen var det inte så?
Ja, så tog hon av sig ringen och när hon skulle sätta den på sig igen så var den borta. Hon trodde kanske den hade blivit stulen. Men efter en tid så fick hon tillbaka den men jag kan inte minnas på vilket sätt hon fick tillbaka den.
August Strindberg skriver att i Ockulta dagboken måste man bryta upp golvet. Och man misstänkte väl kanske någon för att ha lagt sig till med den där. Någon hemhjälp eller något sånt.
Ja, men det visade sig att det var ogrundade visstankar för att ringen kom ju tillbaka igen.
Och den bär ni idag alltså?
Och den bär jag idag, ja.
August Strindberg, man kan ju också se i de böcker som ni har fått, han gav er böcker.
Ja, han gav mig både böcker skrivna av sig själv och böcker i naturhistoria. Jag skulle tidigt vilja komma in i de ämnena och även historiska böcker från Bernhard Severin Ingemanns historiska böcker om Erik Menved. Och så fick jag Tusen och en natt av honom också. Men så fick jag en bok som heter Siste riddaren. Det är ett skådespel i fem akter och där har han skrivit till Anne-Marie: ”Vem har skrivit den boken åt pappa? Ja, gissa om du kan. Du håller kärast på jorden, näst Gud i himlen. Det tror du ej, men det är så.”
Och det har han skrivit med bläck här på?
Ja, det har han skrivit med bläck på insidan av boken.
Och sen hade ni en bok till här med en tillägnan i. Vad heter den då? Den heter Abu Casems tofflor.
Och det är där Tusen och en natt kommer in för att jag har den boken och där står det små notater i kanten. Och han har antagligen tagit det ur idéer och sånt ur Tusen och en natt. Och i den har han också skrivit en tillägnad till mig.
Det står: ”Till min Ann-Marie. Denna lilla bok har jag fått av dig. Nu får du den igen av mig. Ty jag har skrivit den för dig och ville tillägna dig den i en solig stund. Men så kom det ett moln, din far, som bara ville lära dig gott och bli god. Godare än han kan bli.”
Han har alltså skrivit här: ”Men så kom det ett moln” och så är det tre punkter efter. Vad är det för ett moln?
Jag kunde tänka mig kanske att det var när mor skulle ingå i ett nytt äktenskap. Med skådespelaren Gunnar Wingård.
Det är det molnet som han har dragit förbi här. Harriet Bosse har skrivit att han var en mycket generös kavaljer. Kom med blommor och presenter. Var det likadant med att komma med blommor och presenter till Lillan som han kallar dig också?
Ja, Lillan fick många presenter. Särskilt kommer jag ihåg en gång. På Sturegatan i Stockholm låg det ett konditori som heter Oscar Berg. Ett gammalt, fint konditori.
En gång körde far mig dit i en kupé som vi använde på den tiden. Ett slags finare hästdroska. Han gick med mig in och köpte en hel ask med konfekt. Det gjorde ett väldigt intryck på mig. Det där hände ett par gånger att han gjorde det.
Fick ni veckopengar också?
Ja, det gjorde jag. Då följde alltid ett brev med. Han sände det med sin hushållare att komma upp med det till mig.
Så stod det som oftast i brevet att de här pengarna ska du inte spara eller sätta på banken. Du ska använda dem till något du har lust på.
Annars säger man till sina barn att spara de här och köp något vettigt för dig när du har fått ihop lite pengar. Det tyckte inte August Strindberg att Lillan skulle göra.
Han tyckte inte det. Det kanske kom av att han själv hade haft en sträng och enkel uppväxt. Han kanske måtte spara på varje öre. Så tyckte han nu att han ville unna sina barn den glädjen att kunna använda lite pengar.
August Strindberg skriver här i Ockulta dagboken 1907 den 8 mars: ”På aftonen på generalrepetitionen av Lycko-Pers resa med lillan och Harriet.
Har ni några minnen av Lycko-Pers resa? Det var 1907 det här.
Ja det har jag faktiskt. Lycko-Pers resa gick på Östermalmsteatern som nu har brunnit ned. Jag kommer mycket väl ihåg att jag var där med pappa och mamma.
Jag kommer inte så mycket ihåg själva pjäsen men jag minns att far hade givit mig en väldigt fin liten väska. Den var i vitt och så var det guldpärlor broderade på den. Så det var egentligen det minnet jag har av Lycko-Pers resa.
Ni har inga som helst minnen från somrarna på Furusund?
Nej inte annat än jag kan se genom fotografier från den tiden. Bland annat ett där far och jag står på en veranda och så leker jag med en liten kattunge. Den hade jag väldigt lust på och skulle gärna fått den men far var inte så förtjust i djur. Kanske särskilt inte i hundar men nu var det här en kattunge, men han gav mig den inte ändå. Jag var nog lite ledsen för det.
Har ni andra minnesbilder från den tiden? Till exempel hans 63-åriga födelsedag i Blå tornet.
Då var jag äldre så den kommer jag väl ihåg. Först så var jag uppe hos far samman med min äldre syster Greta och hennes man på en liten middag.
Det som har bränt sig in i mitt minne är när far gick ut på balkongen och tog emot arbetarnas och studenternas hyllning med fackeltåg. Det var på kvällen så det var en betagande syn att se. Det sitter ännu kvar i mitt minne.
För en flicka på bara en, hur gammal var ni då? 8–9 år?
Ja, 8–9 år har jag varit.
August Strindbergs död
Och sen har ni ett starkt minne till, och det var väl när August Strindberg dog. Ni var inte vid hans dödsbädd.
Jag var inte vid hans dödsbädd men jag kom upp i våningen för att möta min släkt när han skulle köras ut till kyrkogården. Då stod det svarta folk på båda sidor hela vägen utifrån Blå tornet och ut till kyrkogården. Där ute var det studenter med fanborg och en massa människor.
Ni hade väl bara en tanke, det var en far som dog?
Ja, jag såg ingenting annat. Det var bara min snälla pappa som hade gått bort.
Vad tyckte ni bäst om hos August Strindberg av det han skrev?
Som ung flicka var jag oerhört förtjust i Mäster Olof. Den var något så ungt och vackert över den pjäsen. Jag tror jag såg den fem gånger.
När jag blev mer vuxen så satte jag mest pris på Ett drömspel, Till Damaskus och allra mest Stora landsvägen. Där fick jag uppleva Lars Hansson i huvudrollen.
Dikter som han har skrivit?
Ja, jag tror mest i en dikt som mor har har läst i radio i Ett drömspel tror jag det är: I grottan, Vindarnas och vågornas sång. Den är bland de vackraste tycker jag.
”Vindarna, vi luftens barn, föra människornas klagan. Hör du oss i skorstenspipan om höstkväll, i kaklugnsluckorna, i fönsterspringan, då regnet grät ute på takplåtarna. Eller i vinterkväll i snö i furuskog. På blåsiga havet hör du jämmer och kvidan i segel och tåg. Det är vi, vindarna, luftens barn, som ur människobröst, den vi gått igenom, lärt oss dessa kvalens toner.”
”I sjukrum, på slagfält, i barnkamrar mest, där nyfödda kvidar klaga, skrika av smärtan att vara till. Det är vi, vi, vindarna, som vina och vinsla. Vi, vi, vi.”
Ni hade väl kontakter med Karin och Greta Strindberg?
Det hade jag inte så mycket med Karin, men Greta var skådespelerska. Hon och mor träffades i Helsingfors. Greta var skådespelerska vid teatern där. Mor kom på gästspel och de kom gott överens, bägge två. Så träffade jag Greta några gånger uppe hos pappa på middag.
Men den av mina halvsyskon som jag satt mest värde på, det var Kerstin Strindberg.
I äkteskapet med Frida Uhl?
Ja, just det. Vi var mycket tillsammans under sista världskriget och bodde i Stockholm, båda två. Och hade samma saker. Hon var österrikiska och hennes land var i krig. Tyskarna hade ockuperat det. Jag kom från Norge som flykting med mina pojkar. Så vi fann varandra då, Kerstin och jag.
Ni har bott i Oslo sedan ni gifte er 1926, var det så? Och hit kom också på gamla dagar Harriet Bosse?
Det gjorde hon för att jag lyckades få våning till slut här i Oslo. Och flyttade över för jag hade bägge mina pojkar här som studerade. Jag ville vara i närheten av dem. Och mor kände sig så ensam i Stockholm så hon flyttade också hit. Men ångrade sig väldigt så det skulle hon inte ha gjort. För hon fann sig inte till rätta här.
Hon saknade sina väninnor från Sverige och hela miljön, den svenska miljön. Som hon var väldigt fästad vid. Så det var nog lite dumt att hon kom hit.
Hade hon några synpunkter på August Strindberg nu sedan hon vid mogen ålders såg tillbaka på sitt liv?
Ja, hon hade stor och hög aktning för far. Jag tror att med tiden så steg hennes aktning för honom mer och mer. Hon kunde säga det att han var den finaste mannen hon hade träffat i sitt liv.