Den tjugondeförsta luckan i Litteraturbankens isländska julkalender står vidöppen. Äntligen!
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och igår invalda akademiledamoten Ellen Mattson.
Tåten om Odd Ófeigsson
Översatt av Joakim Lilljegren
Odds þáttur Ófeigssonar finns bevarad bland annat i Morkinskinna och Flateyjarbók. Översättningen bygger på texten i Morkinskinna. Odd Ófeigsson är också huvudperson i Bandamanna saga. Händelserna knyts till Harald Hårdrådes tid 1030–1066.
En sommar reste Odd, son till Ófeig Skíðason, från Island och anlände till Finnmark och stannade där över vintern. På den tiden var Harald kung över Norge.
När de så seglade söderut på våren talade Odd till sitt manskap. ”Denna resa för med sig ett visst ansvar”, sade han, ”för hit upp får ingen bege sig på handelsresor utan kungens eller sysslomannens tillstånd. Dessutom verkar mannen som tillsatts för att kräva in finnskatten och ha översyn över området inte vara särskilt medgörlig. Han heter Einar Fluga. Nu vill jag veta hur mycket ni köpt av samerna.”
Men de förnekade att de hade köpt någonting. När de sedan fortsatte söderut och seglade förbi ön Tjötta såg de ett långskepp som snabbt lade ut från ön och kom emot dem. Ombord var Einar.
När de såg detta bad Odd männen att förbereda sig och se till att inget skattepliktigt skulle hittas hos dem. ”Om det är som jag misstänker, att ni i själva verket har bedrivit handel med samerna, måste vi lägga undan allt gods på ett och samma ställe om skeppet skulle råka bli genomsökt.”
Det visade sig vara som Odd trodde. Alla plockade fram det de hade köpt, och sedan gömde de det på den plats som Odd tyckte verkade bäst, och de hann bli klara med det innan Einar nådde fram till dem. Så lade de långskeppet bredvid handelsskeppet. Det blåste en lätt bris, och vinden blev sedan kraftigare och tilltog i styrka.
Odd hälsade på Einar, för de kände varandra. Einar sade: ”Du är välkänd för att bete dig hedersamt, Odd, men ni har varit hos samerna i vinter och kanske har några av dina män inte varit lika försiktiga och handlat med samerna. Vi har fått vårt uppdrag av kungen och vi vill genomsöka ert skepp.”
Odd svarade och sade att de gärna fick söka igenom lasten, och männen öppnade sina kistor. Einar och hans män gick ombord och letade, men hittade inga samiska skattevaror.
Då sade Einar: ”De här männen har varit mer försiktiga än jag trodde. Nu tycker jag mig knappast kunna bryta upp lastsurrningen för vinden tilltar och det är klokast om vi går tillbaka till vårt skepp.”
Då sade en man som satt på lastgodset: ”Dessförinnan måste du granska den här packen som jag har och se vad den innehåller.” Han tog fram den och började knyta upp den medan Einar väntade. Det var en lång rem runt packen, så den var svår att öppna och han höll på länge.
Einar bad honom skynda på. Han sade att han skulle göra det och plockade fram ännu en packe ur den yttre packen som han nu började öppna, men det var många remmar runt och det blev ordentligt trassligt för honom.
Då sade Einar: ”Men vad långsam du är.” Ändå väntade han ifall det skulle finnas något i hans packe som han skulle kunna åtalas för.
Därefter kom en tredje packe fram, och när han hade lyckats öppna den visade det sig att den bara innehöll några trasor och andra oanvändbara saker.
Då utbrast Einar: ”Du din lymmel. Du har lurat och fördröjt oss så att ön har försvunnit ur sikte.”
Han återvände till sitt skepp, för vinden tilltog i styrka och de kunde inte hålla kvar handelsskeppet. På så sätt skildes de åt.
Då sade Odd: ”Vi har klarat oss från Einar Flugas angrepp, men nu tror jag att det är viktigt att vi inte stöter på kungen.”
Einar skickade genast bud till kungen och meddelade honom vad som hade hänt. Sedan när de kom söderut vid ön Mjöla var det så att kung Harald redan låg där och väntade, och de fick syn på handelsskeppet.
I och med att kungen hade blivit förvarnad sade han när de fick syn på skeppet: ”Kanske kommer detta att gå bra. Det där måste vara Odds skepp, och det är ju passande att vi möts, för det är sällan som Einar blivit så lurad som av Odd och hans besättning.”
Kungen var arg. Odd och hans manskap seglade nu mot ön. Kungen och hans män dröjde inte utan for genast för att möta Odd, och han välkomnade kungen varmhjärtat. Men kungen svarade fåordigt och rätt ilsket och sade att Odd hade betett sig respektlöst. Han menade att han själv alltid hade tagit emot honom hedersamt och sade att han nu varit och handlat med samerna utan tillåtelse.
Odd svarade: ”Vi skulle hellre ha kommit i land söder om Finnmark, herre, men väl där kunde jag se till att det inte drevs någon köpenskap som bröt mot ert förbud.”
Kungen sade: ”Jag känner på mig att det nog finns skäl att bakbinda er alla och hänga er i det högsta trädet. Och även om du själv är oskyldig tycker jag att det verkar som att dina män inte skulle tveka att bedriva olaglig handel, så vi vill genomsöka ert skepp.”
”Det får du så gärna, herre”, sade Odd.
Det gjorde de också, men de hittade ingenting.
En man hette Þorstein och var släkt med Þórir Hund. Han var en ung och lovande man och en god vän till Odd, och vid den här tidpunkten var han hos kungen. Þorstein stannade kvar på skeppet när kungen och de andra hade gått iväg, och han började sedan diskret att prata med Odd och frågade om de egentligen var skyldiga till det de anklagats för. Han sade att kungen var arg och att deras skepp nog skulle undersökas flera gånger till.
”Då tror jag att vi knappast kommer att bli rentvådda från anklagelserna. De handlade först på egen hand, trots att jag förbjudit dem, men nu har jag ändå hjälpt dem med att gömma varorna.”
”Var ligger godset nu?” frågade Þorstein.
Odd sade honom att allt låg i en skinnsäck.
Þorstein sade: ”Kungen kommer att komma tillbaka för att leta, så den där skinnsäcken skall du ta och lägga under kungen och göra ett högsäte ovanpå. Det är nog det sista han förväntar sig, skulle jag tro, att det han letar efter ligger gömt under honom själv, men det har ju också sina risker.”
Sedan gick Þorstein iväg, och Odd gjorde som han hade sagt. Kungen kom tillbaka litet senare och satte sig på den plats eller det säte som förberetts åt honom medan hans män letade i alla kistor efter varorna, och allt bröts upp där man trodde att det de hade gömt skulle finnas, men de hittade ingenting.
Kungen sade: ”Jag kan inte begripa det här, för allt tyder på att godset som vi letar efter finns här på skeppet.”
Odd svarade: ”Herre, man brukar ju säga att den som tvingas gissa ofta tar fel.”
Kungen och hans män gick sedan iväg, men Þorstein blev kvar på skeppet och sade till Odd: ”Det här knepet kommer inte att fungera länge till. Om en liten stund kommer kungen att förstå och han kommer att tänka på letandet länge, så ni måste förbereda er. Nu skall ni lägga godset i seglet och sedan hissa upp seglet i masten. Nästa gång kommer allt ombord att brytas upp, både lastsurrningen och allt annat.”
Sedan gjorde Odd och hans män som Þorstein hade sagt, och han gick iväg.
Men när han kom ikapp kungen och hans folk frågade kungen varför han dröjt kvar.
”Jag var tvungen, herre”, svarade han, ”jag behövde knyta skorna.”
Kungen svarade ingenting.
Litet senare kom kungen till Odds skepp och sade: ”Kanske var det så att ni ställde i ordning mitt säte ovanpå finnskattevarorna, så där skall vi leta först den här gången och sedan på alla andra ställen ombord. Ju besvärligare det här blir för oss, desto hårdare straff kommer ni att få.”
Sedan letade de på alla platser de kunde komma på, men de hittade ingenting.
Kungen gick i land, men Þorstein stannade kvar litet och sade till Odd: ”Det här kommer inte att hålla länge, så nu hjälper inget annat än att ta varorna från skeppet och bära dem till andra sidan udden. Jag tar en annan väg hem än kungen, så att han inte får reda på att jag stannat kvar. Och ikväll när dagen är slut skall ni lätta ankar, och sedan får du styra skeppet med stor skicklighet, Odd, för annars kommer kungen ikapp er och ni kommer inte undan. Han är mycket listig av sig och obeveklig när han bestämt sig för något.”
Odd sade att det skulle bli svårt att belöna Þorstein tillräckligt för all den hjälp han gett dem. De skildes åt och Þorstein gick iväg medan Odd och hans män gjorde som han hade sagt åt dem. De arbetade hela natten.
På morgonen kom kungen tillbaka och lät nu undersöka seglet, men ingenting hittades, och kungen undrade fortfarande var de hade gömt godset.
Odd sade: ”Herre, nu kan du väl inte misstänka oss längre, för nu har ni vänt upp och ner på allting ombord.”
Kungen svarade att det nog ändå inte var som Odd påstod, och han sade att ingen hade betett sig så föraktfullt mot honom. Det gick knappt att prata med kungen, så vredgad var han.
Dagen gick.
Och när det mörknade flyttade de tillbaka godset på skeppet och gjorde sig i ordning. Vid gryningen kom en bris som förde dem från land.
Kungen vaknade tidigt och sade: ”Nu tror jag mig förstå allt, och det är nog fler som haft ett finger med i spelet än bara de. Nu är jag säker på att vi kommer att hitta det vi letar efter ombord. Jag kunde inte gärna ge dem dödsstraff så länge det bara var något jag anade. Nu far vi ut och letar igen.”
Men när de kom ut ur sina tält och såg sig omkring upptäckte de Odds segel långt ute vid öarna. Då sade kungen: ”Så skiljs jag och Odd åt den här gången. Och du, Þorstein, är duktig på att hjälpa dina vänner, och du värdesätter Odd högre än mig. Kanske brås du på släkten när det gäller förräderi.”
Þorstein sade: ”Herre, det är inget förräderi att du inte dödar din gamle vän Odd och många andra bara på grund av misstankar. Jag tycker snarare att det visar på trohet gentemot dig att hindra dig från ett sådant illdåd.”
Odd och hans män lade ut till havs och hade medvind.
Då sade Odd till sin besättning: ”Nu skall jag berätta för er varför jag handlade som jag gjorde. Jag bad er att inte köpa mer från samerna än det som var tillåtet, men det lydde ni inte. Och när vi sedan stötte på Einar, sade jag att ni skulle välkomna honom hövligt, men vara omständliga och långtradiga, för jag visste att ni var skyldiga. Jag bad er segla medan han låg och väntade, så att vi så fort som möjligt skulle skiljas åt. Och när kungen fick höra att ett skepp var i sikte frågade han om det var vårt skepp, men vår vän Þorstein svarade och sade att det bara var några som var ute och fiskade. ’God fångst’, sade kungen, ’får den som kan fiska och all fångst tillfaller mig.’ Nu har vi dock behållit fångsten och sluppit undan, och det är till stor del tack vare Þorstein.”
Odd kom ut till Island och for till sin gård.
En man som hette Hárek, en släkting till Þorstein, var vid denna tidpunkt ute på handelsresa och anlände till Miðfjörð. Trots att det var missväxt bjöd Odd hem honom till sig. Han överlämnade några präktiga rödbruna hästar med vit man som han skulle ge till Þorstein som tack för att han räddat hans liv.
Hárek for till Norge på sommaren och träffade Þorstein, som fortfarande var hos kungen. Han gav honom hästarna och sade att de var från Odd.
Þorstein svarade: ”Detta var en riktig björntjänst, för annars kunde min hjälp ha tystats ner, men nu kan den inte hållas hemlig, så det här blir svårt att lösa.”
Sedan visade Þorstein hästarna för kungen och sade att de var en gåva till kungen från Odd.
Kungen sade: ”Jag förtjänar inga gåvor från Odd. Det måste vara till dig han har skickat dem och inte till mig, så du skall få behålla dem.” Sedan gav han order om att Þorstein skulle dödas.
Men ingen var villig till det. Þorstein lämnade hirden och kungens vänskap till honom var över.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
