Verket: Första avsnittet

Varmt välkomna allesammans till ett avsnitt av Verket, en podd om klassiker.

Idag ska vi ägna oss åt Karin Boyes dikt ”I rörelse”. Jag heter Paulina Helgeson och min medpratare idag är Johan Svedjedal som ska få presentera sig själv.

Tack så mycket för att jag får vara med här Paulina. Jag heter alltså Johan Svedjedakl och är professor i litteraturvetenskap med inriktning på litteratursociologi i Uppsala.

Jag håller på ganska mycket med forskning om bokmarknad under de senaste 200 år men har kommit över mer och mer på biografiförfattande. Inte minst för att biografin är en väldigt bra utkikspunkt över hur det känns att vara författare och hur det känns att vara författare på en bokmarknad.

En av de personer jag har skrivit om är då Karin Boye i biografin ”Den nya dagen gryr” som kom ut 2017.

Just det och den här titeln är inte helt ointressant ska sägas för dagens samtal för den är nämligen hämtad ur just ”I rörelse”.

Vad tänker du Johan, ska vi inte ta och lyssna på dikten nu innan vi kör igång så att alla har fått höra den?

Det låter utmärkt och jag hoppas vi får lyssna på den i Karin Boyes inläsning.

Det får vi faktiskt och här kommer den.

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen, en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd.

Men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Det är ju väldigt härligt att få höra Karin läsa detta själv.

Men om vi börjar någonstans där det kan vara bra att börja för alla de som faktiskt inte har superkoll: Vem var Karin Boye egentligen?

Vi har ju en bild av Karin Boye att hon är en väldigt allvarlig och etiskt högspänd författare. Hon kräver ganska mycket moraliskt av personer och av läsare.

Det är helt rätt, det var en stark sida av henne. Men jag tror man ska gå in i den ingången att Karin var en kul tjej. Det glömmer vi ofta, hon var en väldigt levande person. Hon var skojfrisk, självironisk, sportig. Hon var en modern yrkeskvinna.

Om vi hoppar framåt långt så kan man säga att man för mycket har sett det här olyckliga självmordet som någon sorts nyckel till hennes liv. Det var inte det hennes liv handlade om, utan hennes liv handlade om aktivitet att förbättra för människor. Ja, att ställa krav på människor, att ställa krav på sig själv. Men också ha kul och söka frihet.

Så det är ett svar på henne.

Det är en femma i den sociala bakgrunden och i hennes barndom. Det är en annan femma.

Kan du inte säga några meningar om det, Johan?

Hon kom från övre medelklass i Göteborg. Familjen hade det väldigt bra ställt. Hon bodde i en stor våning och hade tjänstefolk. Men sen blev det en serie katastrofer i familjen.

Den första var när Karin var ganska liten. När hennes mamma fick sitt tredje barn hade hon en väldigt svår förlossning. Efter det så utvecklade hon ett alkoholmissbruk.

Det där hade att göra med en ordination som hon hade fått från en läkare. Hon sa att hon skulle stärka sitt blod genom att dricka porter och maltextrakt. Det var dåtidens kur för det där. Det där gick överstyr för mamman så hon hade alkoholproblem några år.

Karin, som var äldsta barnet, trodde att det var hennes ansvar att ta hand om mamman. Samtidigt som hon var skräckslagen för att mamman blev så förändrad. Långt upp i åren hade Karin svårt att förlåta mamman. Hon såg det som någon sorts ohansvarighet.

Vi skulle kanske prata om postnatal depression eller amningssvårigheter. Vad det nu var för mamman som hon försökte medicinera bort. Men det där insåg aldrig Karin. Hon blev hela tiden den här lilla fyråringen i förhållande till mamman.

Efter några år förlorade pappan sitt jobb. Familjen blev tvungna att flytta till Stockholm och hade det ganska svårt i några år, socialt sett. Det där brydde sig nog barnen inte så mycket om.

Familjen kom på rätt köl igen. De fick ett bättre jobb och kunde flytta ut till Huddinge där de köpte ett eget hus. Där hade familjen det väldigt bra. De kom tillbaka till den här övre medelklass tillvaron.

Karin hade ett eget rum där uppe under takåsarna som hon älskade. Där hon satt och skrev och ritade.

Det man ska veta om familjen Boye är att de var ganska radikala för sin tid. De satsade hela tiden på Karins utbildning. Det var självklart för dem. Det var självklart att hon skulle gå gymnasiet.

Tittar man på statistiken så var det inte det för flickor. Det var självklart att hon skulle få utbilda sig till lärarinna, folkskollärarina. Det gjorde hon efter gymnasiet.

När hon insåg att hon inte trivdes med det var det självklart att hon skulle få åka till Uppsala och läsa in en magisterexamen. Det var socialt exklusivt för kvinnor för den här tiden. Hon var en omhuldad och ovanligt välutbildad kvinna.

Men Uppsala där hon hade mycket roligt och trivdes väldigt bra på många sätt och hittade sig själv. Det var också en ganska besvärlig upplevelse för henne. Det var egentligen första gången som hon riktigt upplevde det man kan kalla för manssamhället.

Där fick hon väl sitt första riktiga politiska uppvaknande. Det var ett uppvaknande till att bli feminist skulle vi säga, kvinnorsakskvinna kanske man sa på den tiden.

Men där fanns en grundläggande orättvisa i samhället som hon sedan såg hela sitt liv. Den här flickan från över medelklassen som hade det väldigt bra blev samtidigt rätt radikal ganska tidigt. Det där hade nog bland annat att göra med att hon var väldigt religiöst intresserad.

Hon tog då fasta bland annat på de demokratiska idealen i olika religioner. Alla är lika egentligen inför det högre väsenet. Därför ska alla vara lika i samhället.

En väldigt stark och viktig etisk blandning för Karin Boye. Hon är ju en av våra mest folkkära poeter.

Det är ju lite av en klyscha, det säger man om många. Hon är en eller han är en av våra mest folkkära. Men i Karin Boyes fall så stämmer det ju ganska bra ändå, gör det inte det?

Det stämmer väldigt bra, särskilt hennes poesi som har hängt med på ett remarkabelt sätt sen hon dog för 80 år sedan. Jag tror att hennes dikter har väl egentligen hela tiden funnits i tryck.

Om vi tänker på den här dikten som vi ska prata om idag. Det finns ju två dikter som man förknippar väldigt mycket med Karin Boye.

Det är de här ikoniska dikterna. Det är dels ”I rörelse” och sen är det ”Ja visst gör det ont när knoppar brister”.

”I rörelse”, som vi hörde Boye läsa själv förut. När fanns den i tryck första gången? När mötte den offentligheten allra först?

Den kom i tryck i tidskriften Clarté hösten 1927. Det var första gången och då var den lite undanstoppad längst bak i ett nummer av Clarté.

Så att den gjorde inte mycket väsen av sig på det sättet men ganska snabbt så blev den uppmärksammad. Sen kom den ju i hennes diktsamling Härdarna, bara kort efter det här.

Så det var 1927. Och när du säger Clarté, den här tidskriften Clarté var kopplad till föreningen Clarté. Den måste vi nästan prata lite mer om, tänker jag. Vad var Clarté egentligen?

Clarté var enkelt uttryckt dåtidens studentvänster. Och Clarté var egentligen en antikrigsorganisation som hade grundats i chocken efter första världskriget. Och då var tanken att man skulle undslippa det här helvetet med världskrig framöver.

Och hur skulle man göra det? Jo, man skulle införa socialismen egentligen runt om i världen. Och så hade man tänkt vidare på det här och sa att vilka var det då som skulle göra det här? Vilka skulle åstadkomma den här nya rörelsen? Jo, det skulle vara studenterna. Man siktade väldigt medvetet på olika studentgrupper runt om i Europa.

Och så att Clarté-föreningar grundades på olika universitetsorter utomlands och i Sverige. Och sen efter några år då så kom tidskriften Clarté till. Så själva föreningen Clarté började grundas med lokalverksamheter i början av 20-talet i Sverige. Och tidskriften Clarté kom till 1924.

Och det här var precis den tiden när Karin Boye var student. Först i Uppsala och sen i Stockholm. Så att hon kom ju nära den här rörelsen som inte alls bara var en politisk rörelse i smal mening.

Utan det var ju en kulturrörelse och ett sätt att överhuvudtaget förändra människors sätt att tänka och vara. Hon träffade också sin blivande man Leif Björk i Uppsala.

De flyttade sen till Stockholm och fortsatte med Clarté där.

Till exempel en person som Gunnar Ekelöf fanns med i utkanten av Clarté-rörelsen. Det är ju väldigt spännande.

Sen är det klart att många politiskt och ekonomiskt intresserade. Det var mycket prat om sovjetiska femårsplaner och det samhällsexperimentet.

Sen kan man lägga till att Clarté på den tiden var en väldigt manligt dominerad församling. Man skulle kunna säga att de var manligt kodad i moderna termer. De intresserade sig inte särskilt mycket för kvinnors sämre villkor än män. Det var klass man gick in i, det var inte kön eller genus.

Men Boye hade koll på könsaspekten, rättvisa frågor mellan män och kvinnor. Det var mycket det hon arbetade med och för i Clarté.

Jag grovlar lite över, finns det någon anledning till att ”I rörelse” dök upp i Clartés tidskrift första gången?

Det fanns egentligen två anledningar. En ganska praktisk anledning var att hon hade under sin tid i Uppsala från början av 20-talet. Då hade hon blivit en poetisk kändis i Uppsala. Hon hade debuterat och givit ut ett par diktsamlingar.

Hon skrev mycket i studenttidsskriften Ergo. Det var hennes plattform. Hon hade sina vänner runt det där. Men det där kändes lite för utslitet och studentikost för henne.

Så när Clarté kom vidgade den vyerna mot hela världen och stora politiska frågor. Då flyttade hon egentligen över sitt skrivande till Clarté. Det var då hennes hemarena. Det var naturligt för henne att skriva där.

Det begränsade svaret och det bredare svaret har precis att göra med tematiken i dikterna. Den reformgiven framstegsoptimismen. Känslan av egenplikt att förbättra världen. Det där var precis Clartés grundvärden vid den här tiden.

Den blev alltså väldigt snabbt känd som Clartés kampsång. Det var så folk såg på den på 20-talet.

Kopplingen till Clarté-rörelsen var helt uppenbar. Den har fallit bort nu när vi läser den här dikten i helt andra sammanhang. Men du nämnde förut att den här dikten dyker också upp i hennes diktsamling Härdarna som kom ut samma år 1927. Hur fick den här dikten uppmärksamma det?

Man vill ju gärna tänka så här i efterhand när vi vet att det här är en av hennes ikoniska dikter. Att man såg detta redan då när det begav sig. Men så funkar det ju sällan.

Hur var det i Boyes fall med ”I rörelse”?

I det här fallet var det faktiskt så att dikten slog igenom direkt. Det var lite speciellt därför att Boye var ju ändå fortfarande ganska ny som poet. Det här var hennes tredje diktsamling då.

Hon var ganska ängslig när den kom ut. Hon trodde att nu kommer de att skriva ner mig. Hon var ju förknippad med Clarté-rörelsen. Då tänkte hon att de konservativa kritikerna kommer inte att gilla det här. Men det gjorde de faktiskt.

Det fick överhuvudtaget ganska bra kritik för alla dikterna. Väldigt många sa att just ”I rörelse” stack ut här. Att det var en generationsdikt.

Någon kritiker sa att om man ska göra en antologi över hur poesin och livsämnena såg ut vid den här tiden. Då måste just ”I rörelse” vara med. Det var den goda nyheten.

Den dåliga nyheten om man tittar på det här var att sen skyndade alla kritiker att säga så här. Hon skriver bra för att vara en kvinnlig poet. Det där var någonting hon fick leva med hela sitt liv. Hon lyftes ut. Man satte inte in henne i hela bredden av poetiska generationen.

Men om vi tittar lite närmare på själva dikten så undrar jag…

Vad är det egentligen tänker du Johan som gör att den här har blivit så ikonisk både för Boye men också som dikt generellt?

Det är alltid svårt att säga sånt där. Men den är ju en väldigt avskalad och direkt dikt. Det är liksom inte några onödiga utsigningar utan bildspråket går ju fram väldigt direkt.

Om man tänker på de här två första raderna. ”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen, en dag av törst.” Vad är det hon menar där egentligen tror vi?

Man kan säga att hon, människan bör inte slå sig till ro. Bör inte vara nöjd och försoffad. Det är väl ett sätt att parafrasera den.

Sen kan jag inte låta bli att säga att den första raden i dikten är ju rubriken. Och det är faktiskt en ordvits. Det tänker man inte på. Den handlar ju naturligtvis om att röra på sig, att gå framåt. Men den handlar också om att vara med i en rörelse.

Det vill säga Clarté-rörelsen.

Just det, det har jag aldrig tänkt på.

För samtidigt så är det ju så här att det hon beskriver är ju ett slags hemlöshet på vissa sätt. Någonting som vi idag förknippar med.

Det är oerhört, att bli hemlös man kan ju inte tänka sig någonting värre. Man har ingen trygghet, man har ingen fast punkt.

”Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast.”

Inget hem, inget kök, ingen mat.

Alltså det hem som finns som jag ser i den här dikten, det är ju så att säga ett abstrakt hem. Därför att man ser i tredje raden då, om man räknar bort rubriken. Det är ju en väldigt tröst i det. Alltså det finns faktiskt mål och mening i färden.

Senare modernistiska dikter de berövar i människan allt det där. Det finns många dikter där det inte finns nåt mål och mening utan allting är upplöst. Men här finns det ändå någonting högre man syftar mot. Inte i direkt religiös mening men världen, ideal som människan kan sträva efter.

Då kanske priset är den här hemlösheten som du pratar om. En brist på en fast punkt eller en brist, en avsaknad av en punkt där man slår sig till ro och blir försoffad. Karin Boye var ju en väldigt asketisk person genom hela sitt liv.

Det ser man ju här egentligen, det är nästan ett sorts nunneideal, en vandrande nunna som man ser framför sig.

Ja, och vill man läsa den med väldigt moderna ögon så kan man ju också säga att hon beskriver någon slags eftersträvansvärd tillvaro där vi inte har så mycket bagage i våra ganska materiella tider.

Att man skalar bort allt det här och att det är bortskalandet av detta som gör att mening uppstår. Mening uppstår inte när man släpar sitt hem efter sig utan när man kan vandra på vägen. Och samtidigt, det hon säger är ju ganska tydligt att det är rörelsen, det är vägen som är själva målet. Och det är ju en oerhört, det är en slagkraftig sanning tror jag för många.

Och det som du säger att den här rikten, vad talar den inte om?

Ja, den talar ju inte om som du säger att söka efter några materiella tillgångar, materiella fördelar. Den handlar inte ens om att söka efter kärleken mellan två personer utan den är på en högre nivå. Det är en kärlek till en högre uppgift att förverkliga olika typer av ideal. Så att individen blir verkligen underordnad den här större rörelsen.

Rent formmässigt om vi tittar på den, det är en ganska kort dikt, det är fem stycken, två radingar. På vissa sätt så tänker jag när jag tittar på den att den egentligen inte är särskilt representativ för hur hennes dikt ser ut ur ett formmässigt perspektiv. Är det jag som tänker fel där?

Den är väl representativ för en del av hennes dikting som ju var bunden. Hon var ju skicklig på att rimma och sådär. Sen blev hon ju en av pionjärerna för den fria versen i den svenska litteraturen. Men lite grann kan det här ha att göra också med den poet hon var då.

Hon var ju i de här studentkretsarna ofta en väldigt muntlig poet. Hon var väldigt uppskattad som uppläsare, hon blev en väldigt skicklig och magnetisk uppläsare. Det är många som har pratat om det, att hon ställde sig på scenen eller om det var sådana uppläsningar, eller hon ställde sig i hörnet i ett rum och så bara la hon händerna efter sidorna och tittade lite fjärrskådande. Och så blev det alldeles tyst runt henne.

Hon läste på det här magnetiska sättet som drog in människor i det här. Och då är ju sådana här dikter som är korta, tydliga, rimmade, bundna, de fungerade ju oerhört bra för den typen av situationer.

Men Johan, bortsett från allt som vi har sagt om den här dikten idag så finns det en sak som vi faktiskt inte har pratat om. Det är ju, mig veteligt, den enda dikt i den svenska litterära historien som har vunnit Sverige ett VM-brons i fotboll.

Ja, det kan det nog ha varit. Det var ju en märklig turnering det här fotboll -94.

Och det sades ju i tidningarna redan då att förbundskaptenen Tommy Svensson använder den här dikten i omklädningsrummet för att peppa det svenska laget. Alltså läsa upp ”I rörelse”.

Och det ser man ju inte ofta att manliga förbundskaptener använder dikter, allra minst av kvinnliga författare skulle jag säga, för att bygga upp någon inför en match.

Nej, alltså det framstår ju med något slags nästan mirakulöst skimmer, just precis som den här kopplingen mellan en traditionell höglitterär dikt och ett väldigt uttalat sportsammanhang. Men jag tycker att det är det som gör det så fint. Det är det som ger det en extra dimension.

Men det är en rolig sak med det här, eftersom jag är litteratursociolog så gillar jag ju att räkna saker. Så jag gick in i de digitala tidningsarkiven och försökte se spåren i tidningarna från den här tiden av dikten. Och det var ju väldigt, väldigt få artiklar som det stod just 94.

Det var, man kan räkna det på ena handens fingrar ungefär, hur man än söker. Så det här nämndes väl då i det allmänna flödet. Och sen var det med åren efteråt som dikten började riktigt komma tillbaka igen. Det har ju alltid varit en levande klassiker, men nu ser man att fraserna här citerades i tidningar på ett helt annat sätt. Så det var inte någon omedelbar effekt, utan det är ju framförallt det kanske att vi sitter nu, 25 år senare och pekar på det här att en fotbollstränare citerade en dikt. Vidden av det gick inte upp för oss när det var så spännande med fotbollsmatcherna.

Ja, och jag vet inte, Boye har ju aldrig egentligen, det är ju inte så att man omnämner henne som nationalpoet direkt, men i det här fallet så blev hon det, eller hon har blivit det i kraft av att åren har gått och man ändå har uppmärksammat det här sambandet.

Ja, och det är ju också andra saker med Boye kan man säga, som om man ska fundera på hennes litterära liv efter hennes död. Alla visste ju när hon gick bort att det här var en stor svensk författare och vi har gjort en förlust.

Hennes samlade skrifter började ges ut och det kom en biografi efter ett antal år och så där, så att hon var liksom med. Men det var många sidor av henne som var dolda och man hade nog en ganska glättad bild av henne.

Men sen började det hända någonting på, riktigt på 1980-talet kan man säga, när den feministiska forskningen återupptäckte henne. Och då börjar man plocka fram två saker med Boye som hade tryckts ner tidigare. Och det ena var hennes politiska radikalism, att hon faktiskt var en vänsterförfattare, att hon såg sig själv som socialist.

Och sen också naturligtvis hennes sexualpolitiska betydelse som vi skulle säga nu, alltså att hon var bisexuell och att hon bejakade det och att hon kämpade för de sakerna, att hon faktiskt praktiserade det i sitt eget liv. Och att det då ledde till en väldig massa personliga komplikationer för henne, men också till starka, starka inslag i hennes lyrik.

Så där började man ändra bilden av Boye och då blev hon ju liksom modern. Man hade tidigare sett henne som nästan en religiös helgongestalt och de sidorna finns hos henne. Men nu kompletterades det med helt andra sidor som då kanske talar mer till vår tids läsare. Och det är ju väldigt fint det här, det är ju en strävan som man alltid måste hålla på med på något vis, att göra bilder av författare hela, så att man inte bara fastnar i de här väldigt enkla etiketterna.

För det ligger någon slags frestelse i det att göra saker och ting begripliga och endimensionella, men det leder ju sällan framåt.

Johan, du och jag skulle ju förvisso kunna prata hur länge som helst om Boye och ”I rörelse”, men vi behöver tänka på att runda av oss lite motvilligt. Men innan vi gör det så tänker jag att det kunde vara lite spännande att ställa ”I rörelse”, bredvid Karin Boyes andra superikoniska dikt, nämligen ”Ja visst gör det ont”. Och inte ställa dem emot varandra, utan just bredvid varandra. Vad finns det för likheter om några, emellan de här två dikterna?

Jag tycker ju att bägge handlar om att växa, att utvecklas, att röra sig framåt, att släppa fram livets krafter. Men skillnaden i ”Ja visst gör det ont”, ja det hörs ju på de första orden här, det är smärtan, att det liksom kostar någonting.

”I rörelse” där finns inte den här smärtan, utan det kanske finns en ansträngning, men det gör inte riktigt ont. Men det gör det i den dikten, men det jublar lika mycket på slutet där. Och man tittar på det här, man blir nästan häpen att det är bara fem år emellan dem.

Ja, det är ju så som det skrivs. Men Karin Boye hade ju haft ett oerhört innehållsrikt liv, vi har inte pratat om det. Men vad hon hade gjort då, under de här åren emellan, hennes vuxenliv började egentligen 1927.

Sen hade hon gift sig, hon hade haft en massa olika kriser i sina personliga förhållanden. Hon hade varit nere i Berlin och genomgått psykoanalys och bejakat sin bisexualitet på ett helt annat sätt. Hon hade kommit mycket längre ner i sitt eget psyko i smärtsamma erfarenheter. Och det är väl den erfarenheten som hon skriver om i den här dikten.

Jag tänker för alla som faktiskt inte har den i huvudet precis, så vore det superfint om du kunde läsa den första strofen. Vill du det?

Ja, det här var en dikt som alltså var tillägnad Edin Wägner faktiskt, var en festskrift till henne. Och den börjar så här:

”Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern, vad är det för nytt som tär och spränger?

Ja, visst gör det ont när knoppar brister, ont för det som växer och det som stänger.”

Det är ju inte svårt att se att den här har fått en så stark ställning hos människor. För att den är, det här erkännandet av att utveckling och växande är smärtsamt, och det trösterika i den här uppmaningen att man ska våga, det är så vackert.

Ja. Men de här dikterna är egentligen samma andas barn kan man säga då?

Väldigt mycket ser jag det som det i alla fall. Och bägge dikterna är ju ljusa. ”Ja visst gör det ont”, den börjar då bokstavligen med att det gör ont, men den slutar i ”den tillit som skapar världen”. Väldigt fina ord det där, och det där är också någonting utmärkande för Karin Boye.

Men är det ändå inte så här Johan, att man undrar lite över motsägelsen i att en författare som skriver den här typen av livsbejakande, växande bejakande, mänsklig dikt slutar med att ta livet av sig?

Jo det är ju, det är en konstig motsägelse. Det är en faktisk motsägelse men det är också en skenbar motsägelse för att jag tror helt enkelt att Karin Boyes självmord var ett misstag. Det var det klassiska ropet på hjälp som gick fel.

Och det där skulle ta ganska lång tid att utreda men hon hade en historia i hela sitt liv av sådana här nästan teatralt genomförda självmordförsök, där hon såg till att bli räddad hela tiden. Och det där hade då någon psykologiskt väldigt renande betydelse för henne. Och allting tyder på att det här sista självmordet var likadant.

Hon lämnade en massa spår efter sig och så gav hon sig ut i naturen där och satt och tog sömnmedel. Men allt tyder på att hon räknade med att hon skulle bli hittad igen och räddad och hemförd. Och så gick det fel, det var en serie olyckliga omständigheter.

Men hon höll ju på för fullt med sitt arbete och allting fram till det där så att hon verkade inte vara på väg ner.

Jag brukar ibland fundera lite över hur hennes författarskap hade sett ut om hon hade fått leva över krigsslutet och in i den framrusande moderniteten och det är väldigt svårt att föreställa sig.

Ja, det håller jag med om. Samtidigt är det ju ett väldigt perfekt avrundat författarliv det här. Det blev liksom inga långörer på slutet. Och hon var ju verkligen på sin litterära topp när hon omkom då hon hade givit ut ”Kallocain” något år innan en av de stora antitotalitära romanerna i vår litteratur.

Vi får sluta på den goda tanken tycker jag för idag. Det har varit jätteroligt att prata ”I rörelse” och Boye med dig Johan. Tack så jättemycket för att du var med.

Tack själv, det var roligt att få vara med.

Och för alla er som vill läsa ”I rörelse” och väldigt mycket annat av Karin Boye så tar ni er till Litteraturbanken.se, där finns mycket att hämta. På Ljud- och bild-sidan kan man också lyssna på fler inläsningar som Karin Boye gör själv och det finns en länk till det hela på Anekdot.se.

Och vi avslutar det här avsnittet av Verket med att lyssna till ännu en inläsning av Karin Boyes ”I rörelse”, denna gång av Ingrid Elam.

”I rörelse” av Karin Boye

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast, där elden täns och brödet bryts i hast.

På ställen där man sover blott en gång blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp, den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr.

Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker. Producerad av Bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken. Alla avsnitt samt fler poddar, filmer och kriser hittar du på Anekdot.se.