Verket: Aniara

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker.

I dagens avsnitt ska vi ge oss ut i solsystemen och då förstår ni säkert att vi ska prata om Harry Martinsons rymdeepos Aniara från 1956.

Med mig i studion idag finns litteraturprofessor Emeritus Johan Svedjedal.

Välkommen Johan.

Tack så mycket.

Du har ju varit med i Verket förut.

Det första avsnittet som vi sände var ju när du och jag pratade om Karin Boje.

Nu ska vi ge oss på en annan 1930-talsförfattare, men Martinson spänner ju över ganska många decennier.

Ja, just det.

Du kom i våras ut med en biografi om Harry Martinson.

Ja, det stämmer.

Min egen äldst kurir heter den.

Det är lite underligt kanske, men det är den första heltäckande biografin om Harry Martinson.

Det fanns ju mycket forskning om honom, men ingen hade försökt fånga hela hans liv.

Det var det som intresserade mig.

Ja, och det var ju verkligen på tiden kan man ju säga.

Men vi ska ägna oss inte åt Harry Martinsons hela liv, utan åt Aniara idag.

Många har läst Aniara och ännu fler har säkert en hum om vad den handlar om.

Men jag tycker ändå att du får berätta lite om Verket, så att vi börjar med det.

Det är en framtidsskildring då, när människan har börjat förstöra jorden genom atomkrig motsvarande.

Det har också varit en klimatkatastrof som inte har varit människans fel, men ändå förhärjar jorden.

Det gör att människorna börjar kolonisera rymden, tar mänskligheten till andra planeter.

Aniara är en jättestor rymdfärja som ska lyfta med ett antal människor ombord.

Men den kolliderar med en asteroid efter ett tag och kommer inte bara ur kurs, utan hela styrsystemet blir förstört.

Då är den på väg, den här fakosten, ut i rymden.

Det är den yttre historien.

Men den inre historien är att dels människornas skam och skräcke för vad de har tillfogat jorden och atomkrigen fortsätter.

Men sen är det också den existentiella tomheten för alla som är ombord och vet att de kommer att gå under och har den här skulden med sig för vad de har gjort med jorden.

Det handlar väldigt mycket om olika sätt att försöka hantera den här tomheten.

Folk har mycket sex med varandra, folk fästar mycket, folk går in i religiösa kulturer och försöker allting.

Men ingenting hjälper i längden.

Och så finns det då med ombord på Aniara en maskin eller cyborg som heter Miman.

Det här är något väldigt avancerat, en blandning av tv, superdator, artificiell intelligens och cyborg.

Miman kan se allting som har hänt i universum och förmedla det här till människorna och ge dem tröst.

Det betyder mycket i början av verket.

Men ju värre tomkrigen blir, och till sist så förstör de jorden, ju värre blir det för Miman.

Och Miman drabbas av en sådan sorg att hon går under en bit in i det här.

Då är det den stora ödsligheten som omger människorna som är kvar på Aniara.

Det är de yttre dragen och sen finns det en sorts diktatur ombord på det där rymdskeppet där människor far väldigt illa.

Men ändå försöker hitta tröst hos varandra.

Det låter ju inte som något munterpiller det här.

Och det är ju ett komplext verk kan man väl ändå säga, Johan?

Ja, det är det.

Det är ju väldigt ovanligt att det är ett versepos i rymdmiljö.

Själv sa Harry Martinson att han var väldigt noga med att den dels inte skulle få bli för lyrisk, utan det måste driva händelserna framåt i de här olika dikten eller sångerna som det heter, att den består av.

Men det fick inte bli för högsträmt heller, för det skulle bli jämntråkigt.

Utan det måste ju vara med, sa han, vardag och humor och lite larvigheter helt enkelt.

Och det där gör ju att vissa delar av Aniara är ganska spexartat och ganska roliga.

Ja, och innan vi fortsätter med vårt samtal så tänker jag att det hade varit roligt att lyssna lite på hur det faktiskt kan låta.

Och på Litteraturbankens ljud- och bildsida så finns tre stycken av sångerna ur Aniara inlästa av Dan Berglund.

Och vi lyssnar på en del av den trettonde sången.

Hon färdas fram i någonting som är, men ej behöver vandra tankens väg, en ande som är mer än tankens värd.

Ja, genom Gud och död och gåta går, vårt rymdsköp Aniara utan mål och spår.

O, kunde vi nå åter till vår bas, nu när vi upptäckt vad vårt rymdsköp är.

En liten blåsa i Guds andes glas.

En liten blåsa i Guds andes glas.

Jag tycker det är en av Martinsons absolut bästa rader.

Men innan vi ångar vidare med att prata om verket så tänker jag att vi behöver höra lite om Harry Martinson också, Johan.

Och det kan vara svårt att göra det kort, men du får göra ditt bästa.

Ja, då tar jag det nästan ur vinkeln hur han kom fram till Aniara.

Vi vet ju kanske alla en del om hans barndom.

Han var sockenunge nere i Blekinge och hade det väldigt svårt.

Han tog sig därifrån med sin dröm att bli sjöman.

Han ville komma ut på haven och komma bort därifrån.

Han ville också få tag på sin mamma som var i USA.

Det här med att vara sjöman var faktiskt hans första stora upplevelse av modern teknik.

Han jobbade som eldare.

Han gav näring åt ångpannen ombord på båtarna.

Det var ett väldigt slitigt jobb.

Det var varmt och det var tungt.

Han såg sig själv som en havsproletär eller en maskin bekänt.

Det där gjorde att han blev väldigt skeptisk till den moderna tekniken redan från då.

Han tyckte att det där var något som förslavade människor.

Tekniken var då i tjänst hos den globala kapitalismen skulle vi nu säga.

Det var ungefär så han sa det.

Han förstod precis hur den här handeln fungerade.

Sedan höll han på väldigt länge med den här oppositionen eller polariteten mot å ena sidan den hårda och förtryckande tekniken och å andra sidan den levande och mer mjuka naturen.

Det här varierade han på en massa olika sätt.

Han utvecklade också väldigt tidigt ett hat mot bilismen som han inte tyckte var bra.

Det där hängde med för honom.

Sedan kom hans stora upplevelse egentligen 1945.

Det var när atombomben sprängdes.

Han var en av de första som varnade för det i Sverige.

Han skrev flera artiklar där han precis pekade på hur farligt det var att få de här krafterna att lösa och vad som hände om atombomben kom i fel händer.

Han insåg också att atomkraften kunde vara farlig.

Det var väldigt ovanligt för de flesta var väldigt positiva till atombomben när den sprängdes.

Det sågs som ett bra vapen i kampen mot diktatorerna.

Han vidhöll det här och följde med mer och mer i forskningen och debatten om att atomkraften och den moderna tekniken och världsskymden var han intresserad av.

Så kom det ordentligt fram sommaren 1953, tre år innan Aniara var färdig.

Då berättade han själv att han var på landet på sommaren och hade ett teleskop och satt och tittade upp mot stjärnhimlen.

Så fick han plötsligt idén om att det finns ett rymdskepp långt där ute med människor ombord som inte kan komma tillbaka till jorden.

Det där har han beskrivit flera gånger, hur det var en alldeles fantastisk fantasigingivelse som fångade honom.

Han hade uppfunnit situationer som han kunde följa med i och utveckla.

Han var nyfiken på själv, de här människorna ombord som var levande för honom.

Vad gör de, vad tänker de, hur förhåller de sig?

Så då skrev han den sommaren ungefär första tredjedelen av Aniara som kom i en diktsamling och väckte ganska stort uppseende.

Då kan man stanna till där och tänka på vad var det för tid det där egentligen?

Början av 50-talet, dels var ju kalla kriget fullt utvecklat då.

Så det var inte alls otroligt att tänka sig att olika stormakter skulle stå emot varandra och bekämpa varandra med atomvapen.

Det var den ena sidan.

Det andra då, det var precis vid den här tiden som science fiction började slå igenom i Sverige och bli uppmärksamma.

Man tror ganska mycket om de här sakerna i tidningarna.

Vi kan komma tillbaka till det mer i detalj sen.

Men det var en aktuell litteratur.

Och sen det tredje, det här är ju också början på rymdkapligöpningarna som var den stora nya tekniken.

Så att allt det här kombinerades för honom.

Det är väldigt lätt att vara efterklok och säga att det här var den tidpunkt man gjorde.

Och att det var naturligtvis ingen annan i världslitteraturen gjorde det här vid den tiden med den litterära kraft och storhet som Harry Martinson fick till.

Och sen fortsatte han som sagt att jobba med den här fiktionsvärlden och 1956 kom Aniara ut då.

Ja, för att den är ju speciell.

Man säger ju ofta att någonting har en särställning i den svenska litteraturen.

Ibland blir det nästan lite klischéartat.

Men Aniara får man ju faktiskt säga är ett av de verk som har en slags särställning.

Vad är det som gör den så speciell?

Det är ju hela den här visionen av, alltså den självklara visionen av hur tekniken fungerar.

Och att här finns en helt annorlunda framtid än vår där.

Men den är helt självklar för människor.

Och så är det ju atombombskräcken som ligger under den.

Och för vår tid också miljöförstöringsskräcken.

Så det finns en väldigt ödslig kyla bakom den här framtidsvisionen.

Där människorna framstår som oerhört utsatta och han har hittat en objektiv situation som gör dem till det.

Jag tror att det är mycket där det ligger.

Men Johan, rent språkligt, hur skiljer sig Aniara från det övriga författarskapet?

Det stora är ju att han hittar på en massa nya ord och nya namn också.

Och det har ju att göra med att det här är en främmande framtid.

Så det finns en massa apparater och fenomen där som vi inte har några namn på.

Miman, den här apparaten som inte har funnits.

Det måste han ju hitta på ett namn.

Och det gör han då på ett bra sätt.

Och de här namnen fångar ju ofta egenskaper hos personer när han sätter på den.

En väldigt sexy kvinna som heter Libidell till exempel.

Libido att göra.

Och fototurb som är ett väldigt farligt vapen.

Det är egentligen en sorts motsvarighet till atombomben.

Och det finns en väldigt ekstatisk dans ombord där som alla hänger sig åt som heter Jörg.

Därför att den dansen finns ju inte i vår tid.

Vi har inte ens sett den så då måste man hitta på ett nytt namn till den.

Och det här finns ju inte i Martinsons övriga författarskap.

Utan där är han ju väldigt noga med att använda precis de riktiga benämningarna på saker i naturen eller saker på bondgårdar eller på fartyg.

Han hade ju ett enormt stort ordförråd.

Men här så uttrycker han det med ord som ingen annan än han kan.

Och det är något som vi har fått lära oss av honom.

Ja, och alltså min bild av Aniara handlar ju också om att det finns passager när den språkliga skönheten och det som drabbar en väldigt starkt hela tiden ligger emot den här dystra bakgrunden.

Kan den här blandningen av skönhet och undergång vara en del, tror du?

Nu börjar jag teoretisera här.

Men en del av det som gör det här verket så speciellt.

Ja, det tror jag absolut.

Det är en väldigt bra synpunkt.

Därför att där finns ju storheten i Aniara.

Just det här, den yttersta undergången och den yttersta skönheten och den yttersta märkligheten som de här människorna färdas igenom.

På vilket sätt, om något, kan man se att Aniara är inspirerad av andra texter?

Det där är väldigt krångligt faktiskt.

Det är lätt för oss att säga att det här är science fiction.

Han hade inte läst så väldigt mycket science fiction vid den här tiden.

När han kom på Aniara, han hade läst gamla framtidsskildningar och gamla skildningar av världsskynden.

Då pratar vi om Chauvin och Flammarion, böcker om världsalltet.

Han hade förstås läst Karin Boyes ”Kallocain” som framtidsskildning.

Men det är ju inte i världsrymden.

Han hade läst Orwells ”1984”, som han tyckte var en väldigt skakande samhällsarty.

Men det här med rymdfärder och så, det var han inte så inläst på.

Däremot sa han själv att efter den första publiceringen 1953 då började folk upplysa honom att han skriver science fiction.

Då tänkte han att han skulle läsa in sig på det.

Så han började samla det han kallade rymdromaner.

Det är lite intressant det där med att man tittar på hur Harry Martinson pratade om det här.

För honom var science fiction vid den här tiden, det var egentligen inte framtidsskildringar utan det var rymdskildringar.

Och där hann då gränsen.

Sen kunde han ju också läsa framtidsskildringar.

Men det här Bradbury slog igenom i Sverige vid den här tiden, ”Invasion på Mars” till exempel.

Du tyckte nog att Martinson så småningom var en av de bästa science fiction-romanerna.

Den som hade litterär kvalitet.

Men jag tror inte att i grunden inspirerade Annie Ara att så uppfinnande av situationen.

Men kan det finnas andra genrer som inte just rör sig i science fiction-genren?

Det fanns det säkert.

Martinson var ju en otroligt beläst författare.

Och vad han gjorde i den här framtidsskildringen var att han tog upp någonting som var egentligen litterärt stendött sedan nästan hundra år.

Alltså versepåsätt som var en genre som romantikerna odlade.

Och där hade man ju, det var ju ofta historiska berättelser.

Och då var vi inne på författare som Tegner till exempel, som ju han kunde.

Det var ofta de versslagen som han återvände till.

Men som sagt, han fyllde det då med ett helt nytt innehåll.

Så det finns en väldigt intressant spänning där mellan det totalt ålderdomliga och det totalt moderna.

Ja, det passar i hela det här Aniara-klustret.

Alltså med motsättningar som existerar sida vid sida.

Men det hade ju inte funnits något liknande när Aniara kom ut 1956.

Hur reagerade läsare och kritiker på den här boken?

Ja, men de flesta var ju väldigt positiva.

Den hade ju liksom de här 31 sångerna, de hade ju haft tre år på sig att verka.

Och man ser det att hans förläggare och hans redaktörer, de höll på mellan 1953 och 1956 och bad honom att skriva fler Doris-dikter som det kallades på den tiden.

Och det gjorde han också.

Och sen så förstod ju alla när det kom ut den civilisationskritiska äggen i det här.

Den civilisationskritiska storheten i hela Aniara-visionen.

Och sen var det då naturligtvis lite dragkamp här om vad var Aniara för någonting.

Ja, det är väldigt fint att det var ett världsrepos, tyckte många.

Men det var ganska dåligt att det var science fiction, tyckte också många.

Så då fick man göra lite krumbukter i kanten där.

Men konsensus blev väl sen ganska snabbt att ja, men det här är någonting annat.

Det är någonting utöver vanlig science fiction.

Det här är stordikt helt enkelt.

Och den sålde bra och den blev en framgång på väldigt många andra lite underliga sätt.

Så att det blev, man döpte servicer efter det.

En restaurang döptes efter Aniara.

Flera båtar döptes till Aniara.

Vilket är lite lustigt för att det var ju Aniara i någon sorts rymdålderns Titanic egentligen.

Väldigt många konstverk gjordes från det.

Det blev en opera efter tre år också av Erik Lindegren och Carl Biddebromdahl.

Jag funderar lite på det här med läsarna.

Inte kritikerna eller de som såg potentialen kanske för efterdiktning och sådär.

Utan den vanliga läsaren.

Min bild är ju att folk läste den väldigt mycket när den kom.

Och den är ju ett ganska tufft piller att tugga i sig på många sätt.

Så jag har funderat lite över det.

Men stämmer det för det första att det var många som läste den?

Ja det var det.

Den gick ut i stora upplager.

Jag tror att den aldrig har varit ur tryck sedan den kom ut.

För att först kom den i massa nya upplager i bokhandelsutgåvan.

Och sedan kom den i pocket på 60-talet.

Och det har rullat på.

Och det är väl också så att många science fiction läsare har älskat Aniara.

Men för många läsare är det så att de stora framtidsbildningarna, och kanske de enda som en del har läst det, är Aniara och Karin Boyes Kallocain.

Och det finns ju någonstans ett släktskap emellan.

Jag tycker att jag känner det på ett helt ovetenskapligt sätt.

Men det är som att de hör ihop på något vis.

Bägge utspelar sig i världar av diktatur.

Och bägge utspelar sig i världar av förhärjande krig.

Men i Karin Boyes krigsvärld så finns ju inte atomvapen.

Utan det är vanliga gevärs- och kanonkrig.

Så de är inte förhärjande på den nivån som hos Harry Martinson.

Men det är samma instängda, utsatta värld.

Ja, och apropå Karin Boyes och Harry Martinson så finns det ju en en tanke hos många om att den kvinnliga piloten som heter Isagel i Aniara är en bild av Karin Boyes.

Håller du med om att det är så?

Det finns väl drag av Boyes hos henne.

Men lite paradoxalt, hon är ju också matematikens gudinna.

Och var det något Karin Boyes hade svårt med så var det ju siffror.

Ja, jag gillar att vi kanske inte får veta det någonsin.

För jag tycker om tanken på att det faktiskt är så.

Att hon är det, det är lite fint att Karin Boyes kan vara med på ett litet sätt i Aniara.

Isagel, hon är ju då en gudinneliknande person och väldigt rationalistisk också.

Hon framstår ju inte som hon är förknippad med traditionella kvinnliga dygn.

Det där var Martinson ganska noga med faktiskt.

Han ville vända upp och ner på föreställningen om män och kvinnor här i Aniara.

Det är väl kanske det som är intressant med henne.

Ja, det är ju väldigt fint att det är en briljant kvinnlig matematiker som är den kvinna som Mimaroben, som vi egentligen inte har pratat om, men som är någon slags berättarröst, som han dyrkar.

Precis, och Mimaroben är ju väldigt mycket den som ser händelserna i början då, den sammanhållande instansen här.

Samtidigt är han en ganska anonym person som egentligen ger scenen åt andra som får berätta om saker, eller Mimaroben ser andra.

Vi vet inte ens vad Mimaroben har för kön faktiskt.

Nej, det är spännande att du säger det.

Jag har på något vis alltid utgått ifrån att Mimaroben är en man.

Jag tror man gör det, inte minst då på grund av det här med att han dyrkar Isagel.

Men det är ju en jättespännande tanke att Mimaroben kan vara en kvinna, eller någonting annat.

Precis.

Är Aniara Martinsons mest lästa verk?

Kan vi veta det?

Vi kan inte veta det faktiskt, och det är svårt att komma åt det där.

Det finns en liten paradox i det här.

Den hade ju en jättestor upplaga för ett världsrepos.

Den kom på tre år i 25 000 exemplar, jättemycket.

Det var en av hans mest sålda böcker, men den som kom mest de tre första åren var Vägen till Klockrike.

Den kom i 60 000 exemplar.

Och bägge har ju varit omtryckta väldigt mycket.

De här Vägen till Klockrike och de andra romanerna gick ut i de här så kallade folkbokserierna på 40- och 50-talet.

Det gjorde inte Aniara då.

Så på den tiden var de mer lästa.

Det kan vara kanske att Aniara har seglat fram som mer och mer läst.

De brukar ju komma ut på topplistor över människors favoritböcker.

Hur läser vi Aniara idag i ljuset av hur det ser ut här och nu?

Den får ju en allt otäckare aktualitet.

Tyvärr så känner man igen sig mer och mer i den här världen.

Det kan vara bokstavligen science-fiction-mässiga visioner av en förfärlig framtid.

Det är ju då saker där vi börjar närma oss att de här sakerna inträffar på jorden.

Den här typen av miljökatastrofer som han beskriver.

Som ju är någonting nytt nu med klimatförändringarna.

I atomkrigen har vi, gudskelov, inte behövt se ännu.

Månsken har ju naturligtvis ökat för dem sedan hans tid.

Är det därför vi fortsätter att läsa Aniara idag?

För att den har en så stark bäring på vår verklighet?

Det är det säkert.

Men som vi pratade om i början, det är ju också en väldigt stark berättelse.

En väldigt stark idevision och en väldigt stark miljöskildring.

Så att man dras in i den.

Det är ju lite typiskt för detta att det är bara några år sedan det gjordes en film av Aniara.

Det dröjde så pass länge men då var kanske tiden mogen.

Det är en vidare dikten kan man säga utifrån Martinsons verk.

Så att den griper omkring sig.

Den har börjat översättas mer och mer genom åren.

Och det visar sig att Aniara är oerhört svår att översätta.

Det är väldigt svårt att hitta tonträffen i den här blandningen av högstämdhet och spexighet och larvighet ibland.

Och det är inte alla länders poetiska traditioner där man hittar den här omedelbarheten i övergångarna mellan de här olika nivåerna.

Det har varit väldigt svårt att översätta den till engelska.

Det kom en översättning ganska tidigt men den blev omdebatterad och ansågs inte vara så bra.

Nej, den bjuder utmaningar på alla möjliga plan.

Det måste man ju säga.

Men Johan, hur slutar Aniara egentligen?

Ja, det är ett väldigt mörkt slut.

Det här rymdskeppet fortsätter ju och människor blir ju allt mer sårade mentalt av den här tomheten.

Många dör då under de första decennierna.

Och sen fortsätter Aniara faktiskt i slutet i 15 000 år till.

Och då ligger ju alla människor döda ombord till man kommer till slutsången.

Som paradoxalt nog i slutet bjuder på en sorts öppning till försoning.

Och det där är rester av någonting som fanns med i arbetet.

Han skrev alltså ett lyckligt slut på den till en början.

Han tyckte att det var för grymt det här.

Enligt det här lyckliga slutet som han strök sen, då skulle människorna, eller Aniara skulle ha räddats då.

Den kom till undsättning och de flesta av människorna där, de fördes då till en grön planet.

Där de fick då arbeta i all enkelhet med att bruka jorden där.

Chefen för hela diktatorn då, han blev bestraffad.

Och så var det några som fortsatte ombord, Aniara, som en sorts offerhandling.

Ut i rymden och de fick dö ombord.

Men det här tyckte han blev för enkelt att ha det slutet, så det strök han.

Och istället kom ett annat slut.

Alltså det är väldigt svårt att tänka, säger Aniara, med ett lyckligt slut.

Och det är också svårt att se att den kanske hade haft samma genomslag med det slutet.

Eller vad tror du?

Det tror jag också.

Sen är det också så att det här, vad som händer då i det strukna slutet, det är egentligen att människorna kommer till paradiset.

Och exakt det slutet hade han ju använt i Vägen till Klockrike, där huvudpersonen då blir återfödd just i paradiset.

Men apropå paradiset, finns det någon religion i Aniara?

Någon trosåsgårdning?

Ja och nej kan man säga.

Religionen finns ju i den diktade världen.

Och det är någon sorts rekstas som människor hänger sig åt.

Och det där betraktas ju ganska ironiskt egentligen, som ett falskt medvetande ungefär.

Och det är ju inte så att den Martinson som skrev Aniara var religiös i den meningen att han trodde på några särskilda dogmer eller lärare, även om han var väldigt intresserad av buddhismen och så småningom av kristendomen.

Utan jag tror att den religiösa resonansen i Aniara, det beror på att den som har skrivit de här sångerna, tror på absoluta värden.

Och här har vi ju kärnan i de flesta religioner då, att det finns saker som människorna och mänskligheten inte får förbryta sig mot.

Och det är vad de har gjort här.

Och då är det här straffet.

Och han talade ju själv om det här ibland som en botgöringspredikan.

Det här är en utläggning om de yttersta tingen, men den är inget evangelium, sa han.

Alltså det har ingen tröst.

Inget tröstande slut.

Men det finns en väldigt stark etik i den.

Och det är uppenbart att människorna har betett sig på ett sätt som man inte får bete sig mot naturen, mot skapelsen.

Den, detta underbara, outforskbara universum som de här människorna färdas igenom som ju är den stora gåtan egentligen som fascinerar och förbryllar dem.

Som man säger i science fiction-kretsar, det här är religion men inte som vi känner den.

Men det är ganska träffande.

Men det finns ju, någonstans så finns ju Martinsons sorg över sakernas tillstånd här, väldigt tydligt.

Absolut, det gör det ju.

Han berättade ju efteråt hur han har försökt att bli troende kristen.

Men han kunde inte, för han kunde inte tro på de här dogmen och han kunde väl kanske inte tro på den naturvetenskap som Bibeln utandas.

”Jag har försökt tro”, sa han, ”jag kan inte, det är hemskt”.

Ja, men jag funderar lite grann på vad det var med Martinson som person som gjorde att han, till skillnad från många andra av sina kollegor, hade den här väldigt starka visionen om vad vi gör fel när det gäller naturen och oss själva.

För där får man ju säga att han har någon slags härställning på vissa sätt.

Ja, han var ju väldigt beläst, väldigt kunnig.

Han hade följt med de här debatten om naturen och läst på om astronomi och debatterat i radio och så där, alltså rymdens mysterier.

Och han var ju också väldigt tidigt ute i det vi kallar miljödebatten.

Alltså började diskutera naturföroreningar och nedsmutsning av vatten och så där på 40- och 50-talen i väldigt stark motvind.

Och det här gjorde att han fick läsa in sig mer och mer på de här frågorna så att han såg ju väldigt tidigt vart saker var på väg och var väldigt rädd om det.

Och det fanns ju också en konservativ ådra i honom som ville att saker skulle vara rena och fina som på den gamla tiden.

Och det moderna samhället, han var ju ganska skeptisk till utvecklingen i rekordåren Sverige där det blev för mycket teknik och för mycket instängdhet.

Alltså Vägen till Klockrike var ju också på sitt sätt en protest mot moderniteten där det är luffarna, de här personerna, längst nere på samhällsbotten.

Det är de som står för den sanna individualismen och integriteten i den här världen.

Och de tittar ju på förakt på de luffare som åker tåg.

Nej, man ska gå längs landsvägen.

Så det där var väldigt starka värden för Martinson.

Det ska vara i människans eget tempo och inga övergrepp mot natur.

Man ska helst lämna efter sig världen bättre än den var när man kom till den.

Och han pratade ju också mycket vid den här tiden i debatterna runt Aniara om att det går så fort i den moderna tiden så att människorna inte hinner utveckla något eget omdöme.

Det där det mänskliga omdömet blev väldigt viktigt för.

Man ska tänka efter.

Man ska ha överlagda åsikter om någonting.

Och det ser man i ett avsnitt som många inte tänker på i Aniara.

Det finns något som heter ”Tankens kartotek” ombord på Aniara.

Det är egentligen ett stort arkiv eller bibliotek skulle man kunna beskriva det som.

Där finns allt det goda som människor har tänkt och sagt genom tiderna.

Men det har fallit i glömska.

Det är väldigt sällan besökt, det här tankens kartotek.

Utan människorna är fullt upptagna med sina egna kultur och det egna hetsiga livsloppet.

När jag tänker på Martinson och hans förhållande till naturen så känns det som att naturen har ett annat värde för honom.

Det är inte idegods och det är inte metaforiskt material utan det är något annat fundamentalt.

Stämmer det?

Aniara är på sätt och vis Harry Martinsons författarskap vrängt ut och in.

Det finns egentligen ingen natur i Aniara.

Martinson var en av våra stora naturskildrare.

Då blev han väldigt tidigt med sina dikter och romaner och andra typer av naturreserv.

En av hans första böcker hette mycket riktigt Natur.

Han utvecklades till en iakttagare av naturen och så småningom till en iakttagare av naturen för dess egen skull.

Där hittar vi hans dikter.

Han har skrivit underbara kortdikter som är bara naturimpressioner.

Han började skriva naturreserv i slutet av 30-talet.

Han betraktade en gran i blåst, en insekt eller en liten växt eller precis vad som hände på stället.

Det är nästan som de här prosa stycken, små naturrutor som han sätter upp för sig själv.

Men i Aniara finns ingenting.

Det finns alltså minnet av den jord som människorna har förött med sina kärnvapenkrig.

Men natur i vår mening finns inte alls ombord på Aniara.

Jag har faktiskt aldrig tänkt just på det.

Det är självklart att rymden är en slags natur men det är en helt annan sorts natur än den som är Martinsons.

Det är bra att du tar upp den här aspekten för att man kan precisera det med natur.

Det är det som växer, det som förnyas och det som återföds.

Det finns inte i Aniara.

Folk växer inte, de blir äldre och dör.

Det finns ingen reproduktion, det föds inga barn ombord på Aniara.

Det tillhör det osynliga regelverket för den där.

Det finns ingen trädgård att gå ut och titta i.

Sådana saker.

Nej, jag tror den enda gången det nämns som ett barn som föds så är det för att en mor sitter och gråter glädjetårar över att hon har dödat barnet.

Så att barnet slipper att växa upp på Aniara.

Och man vet faktiskt inte om det där barnet har fötts ombord eller om det var fött när Aniara avreste.

Ja, det är sant.

Nej, det har du helt rätt i.

Och det är en av många horribla bilder av det här extrema tillståndet som människan har försatt sig i.

Det finns så enormt mycket att tänka på och prata om när det gäller Aniara.

Och jag tänker till alla er som är med i en bokcirkel eller läser det tillsammans med någon.

Läs och prata om Aniara, ni kommer att ha massor att göra.

Men vi måste böja oss under tiden, Johan.

Vi kan inte sitta här hur länge som helst.

Även om det har varit fantastiskt roligt att prata om den här boken som ju inte lämnar en när man har läst den.

Så är det ju.

Man kan tycka vad man vill, men man kan inte bli av med den.

Nej, så är det.

Det där präglade ju återstorden av Martinsons liv.

Han sa att han fått en vision och steg ombord på Aniara och har försökt stiga av flera gånger.

Men det går inte, jag kommer på den igen.

Jag kommer inte ur den här fiktionsvärlden.

Så han fortsatte under återstorden av sitt liv att skriva nya Aniara-dikter.

Det finns också ett antal som rensades bort ur manuset när han skulle putsa det.

Mycket av det där utgivet i en extra volym som heter Doriterna.

Med detta så måste vi börja runda av.

Jag säger ett stort tack till dig, Johan, för att du var med här idag och pratade om Aniara och Martinson.

Tack för att jag fick vara med.

För alla er som blir nyfikna så finns förstås Aniara på Litteraturbanken och där finns också mycket annat Harry Martinson-material.

Så det är bara att gå till litteraturbanken.se och botanisera.

Vi säger ett stort tack till alla er som har lyssnat.

Vi avslutar med att lyssna på Dan Berglund igen när han läser den 103 och sista sången ur Aniara.

Jag skruvar lampan ner och bjuder frid.

Vårt sorgespel är slut.

Jag återgav med sänderbudets rätt från tid till tid vårt öde speglat i galaxens hav.

Med oförminskad fart mot lyrans bild i femton tusen år goldondon drog likt ett museum fyllt av ting och ben och torra växter ifrån Doris skog.

Bisatta i vår stora sarkofag vi födes vidare i öde hav där rymdens natt oändligt skild från dag en glasklar tystnad välvde kring vår grav.

Vid Mimans gravplats stupade i ring till skuldfri mull förvandlade vi låg förlossade från bittra stjärnors sting och genom alla drog Nirvanas våg.

Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker producerad av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.

Alla avsnitt samt fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se