Verket: Ovidius Metamorfoser

Varmt välkomna allesammans till Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi ge oss iväg till antiken för vi ska prata om Ovidius Metamorfoser. Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag har jag Anders Cullhed. Välkommen Anders.

Tack så mycket.

Nu får du berätta lite för lyssnarna vem du är.

Jag har arbetat här på Stockholms universitet i många år inom ämnet litteraturvetenskap. Professor, numera pensionerad, emeritus som det heter i det ämnet. Och har specialiserat mig på äldre litteratur så att det är det jag ägnat kan man säga de sista 30-40 åren. Med en viss tyngdpunkt på de romanska språken, fransk, italiensk, spansk och latinsk litteratur.

Oj, det var ingen dålig presentation. Det känns som att vi är i trygga händer med Anders idag.

Innan vi börjar djupdyka i metamorfoserna så kanske du skulle kunna berätta väldigt snabbt: vad är Ovidius Metamorfoser för någonting?

Det är ett litterärt verk från den romerska guldåldern. Med den romerska guldåldern menar man vanligen decennierna, årtionderna, före och efter vad vi numera, gjorde man inte på den tiden, men vad vi numera kallar för år noll.

Decennierna kring kristi födelse då Rom upplevde en litterär storhetstid som aldrig förr eller senare. Så det finns ett antal klassiker av berömda poeter som Vergilius, Horatius och Ovidius från den här tiden.

Ovidius är alltså en i det här gänget och han skrev ett antal verk som vi hoppas kan komma tillbaka till. Men det är metamorfoserna som han är mest berömd för. Om jag bara ska i någon enda mening försöka karaktärisera verket så kan man säga att det är ett mellanting mellan berättandedikt och lärodikt.

Ovidius ville lära oss någonting med det här verket. Om naturen, historien, tidens gång och det ville han göra med hjälp av de gamla myterna. Så det är en typ av lärodikt men Ovidius halkar hela tiden över i berättande. Alltså det som med en klassisk term kallas för epik.

Så metamorfoserna är en sorts korsning mellan en lärodikt och ett berättande episkt verk.

Men innan vi går vidare så måste jag fråga, vad betyder metamorfoser?

Metamorfoser betyder omvandling. Alltså att en form, vad vi på svenska kallar form ingår i det här ordet metamorfoser. Alltså att en form övergår i en annan. Hela temat för det här verket är väldigt enkelt. Ibland översätts det också med förvandlingar helt enkelt. Det handlar från början till slut om en enda sak.

Det är ett väldigt speciellt verk i den romerska litteraturen, nämligen förvandling. Man kan också se översättningar i typ med förvandlingssagor, förvandlingsmyter, förvandlingar. Alltså typ som när en människa förvandlas till ett djur. Man kan säkert kategorisera, och det har man också gjort, sortera upp förvandlingarna på olika sätt.

Det är en typ av förvandling som du tar upp där. Men en människa kan också övergå i någon annan, jag hoppas komma in på det senare, kan övergå i ett naturelement, alltså inte djur utan låt oss säga en klippa, en sten, ett träd. Lika vanligt är det att en gud blir en människa. Och på slutet inte minst att en människa blir en gud. Så det finns olika typer av förvandlingar på det sättet.

Ovidius är ju författaren till det här verket som vi pratar om idag. Vem var han? Vet vi? Och i så fall hur vet vi? För det här är ju ganska långt bakåt i tiden.

Ja, vi vet en del. Det finns källor, dokument från den klassiska tiden som berättar om författare och om poeter. Ofta ganska korta notiser, men när man samlar ihop dem så får man ju någonting som man kunde säga liknar en levnadsteckning.

Det finns ingen samlad biografi eller så om Ovidius från den här tiden. Men om man sorterar och sätter ihop källmaterialet så får man en ganska bra bild av vem han var.

Född på 40-talet före Kristus, död nästan 20 år efter Kristus. Så det här är ju viktigt att han kommenteras ofta i litteraturen om Ovidius och hur samtidig han är med Jesus Kristus.

Han kommer från bergstrakterna, de berg som kallas för Abruzzerna, öster om Rom. Och från en relativt välbergad familj. Åker man till hans födelsestad som heter Sulmona idag så kan man se honom stå staty där på Stora torget mitt i byn. Så det är naturligtvis byns store son.

Var tänkt för en ganska kommersiell karriär inom den romerska staten på den här tiden. Så han började läsa juridik och retorik som var de stora ämnena för de ändamålen. Men han kom i kontakt med litteraturen i tonåren och den sög upp honom totalt.

Han började skriva tidigt i 20-årsåldern och med omedelbar succé. Han blev den unge mannen på modet i romsk litterära jetset på den här tiden. Det är förstås anakronistiska termer men han blev ett salongslejon som älskade att röra sig i de fina romerska familjerna.

Kunde man försörja sig på var författare då? Det kan man inte idag egentligen med några få undantag. Hur funkade det rent ekonomiskt?

Det gick bra men man var tvungen att vara skicklig och dels ha tur. För Ovidius gällde både skickligheten och turen.

Försörjningen gick till så att man var tvungen att hitta en gynnare. Som med ett ord från den här tiden då Ovidius levde brukar kallas för mecenat.

Kommer alltså från en av kejsarens närmaste män, en av de rikaste romerna, mecenas eller meicenas. Det därifrån vi har det ordet mecenat.

Man var tvungen att hitta en sådan och Ovidius hittade flera som var beredda att hjälpa honom och stödja honom i den här litterära karriären.

Han började skriva tidigt och han experimenterade i flera genrer. Han skrev först kärlekspoesi och kärleksdikter, amores heter de på latin. Underfundiga historier om älskande par som hamnar i olika, ibland lite pikanta, situationer. Pikanteriet hör till kännetecknen på Ovidius tidiga kärlekslyrike.

När du säger pikanteriet så är det lite lätt ovanständigt.

Ja, Ovidius var mycket svag för ovanständigheter. Det har också gjort honom ett kontroversiellt namn senare, inte minst under den europeiska kristna medeltiden.

Han tar sig an lite större genrer. Han skriver ett helt verk där han låter kvinnliga gestalter ur den romerska och grekiska mytvärlden komma till tals. Det där är typiskt för Ovidius. Om man jämför honom med hans samtida kollegor så är han feministen i sammanhanget. Som hela tiden puttar över perspektivet till kvinnorna.

I det här verket som brukar kallas ”Heroides” eller ”Epistulae Heroidum” och det betyder ”brev från hjältinnor”, eller bara ”Heroides hjältinnor” så är det den välkända historien.

Det är typiskt för Ovidius, han plockar välkända historier men gör något alldeles eget av dem. Det är väldigt sympatiskt att han låter kvinnorna få ordet.

Ja, i normalfallet i både Grekland och framförallt i Rom var det absolut motsatta. Alltså att det är hela tiden männen som styr handlingen och dirigerar perspektiven. Men här får Penelope ge sin syn på hennes i 20 år frånvarande make. Här får Helena ge sin syn på Paris som kommer att mer eller mindre röva bort henne till Troja. En rad andra gestalter ur mytologin, kvinnogestalter kommer att tales på det här sättet.

Men det känns väldigt modernt Anders, gör det inte det?

Så är det. Om man jämför Ovidius med hans samtida diktarkollegor så är Ovidius, jag prövade att kalla det, det är förstås anakronistiska termer när jag pratar om feministen, han är också modernisten i sammanhanget av det här ur flera synvinklar.

Feministen och modernisten, det är ju jättespännande. Modernisten, kan du bara utveckla det lite?

Jo, det har att göra med Ovidius upplägg i samband med vad man med lite fint ord kunde kalla för fiktionaliteten. Det har med fiktionen att göra. Det är ju så i den moderna litteraturen: är det sant eller inte det som berättas?

Det aktualiseras numera i samband med framförallt den genre som ofta går under namnet autofiktion. Ovidius, till skillnad från många andra, han lämnar den här frågan öppen.

Han kan ställa frågan själv i sina texter. ”Det jag berättar nu, läsare, direkt läsartilltal, kan man verkligen tro på det här? Det verkar ju helt otroligt det jag berättar just nu.”

Men man vet inte riktigt hur det var med detta. Så att avgöra själv, lägga över perspektivet till läsaren på det sättet och lämna frågan öppen om någonting är sant eller inte i en litterär text.

Det är det jag med ett någorlunda, i alla fall modernt, drag menar här.

Det är inte så vanligt under den här tiden, men hos Ovidius är det genomgående.

Det gör ju att vi helt enkelt måste kasta oss över metamorfoserna nu, tycker jag, och börja prata om dem. Så får vi än så länge i alla fall lämna Ovidius lite där hän. Kan du berätta lite om den här boken? Eller ja, det är ju egentligen inte en bok så som vi tänker oss det. Men hur är det här verket uppbyggt?

Det är uppbyggt som… Det är alltså det första som läsaren misstänker att man ska få ta del av ett stort berättandeverk. För det börjar med jordens skapelse.

Ja, det var ju verkligen från början, får man ju säga.

Ja, verkligen. Från ägget, som det heter på den här tiden, ex ovo. Alltså det är det allra första från skapelsen. Sen så går verket fram till nuet, eller nästan till nuet. Nämligen när den mördade Julius Caesar blir en gud, den sista förvandlingen i verket.

Man måste tänka sig att det här verket skrevs under kejsar Augustus tid, alltså den samtida kejsaren med Jesus Kristus.

Och det var viktigt för Ovidius då, man var tvungen att ha höga gynnare som sagt, och hålla sig väl med kejsaren. Och det här var ett centralt drag i Augustus program, alltså kejsarnas status som gudar och gudablivandet efter deras död. Så det är ingen slump att metamorfoserna slutar med det här.

Så det låter ju verkligen som ett berättandeverk, det här från början fram till nuet. Men vad i realiteten blir, är alltså att man förlorar den här röda tråden. Det finns ingen läsare som kan hålla reda på det, utan hela verket är sen uppbyggt som ett pärlband av förvandlingssagor. Och de är i runda tal 250 stycken genom det här verket, så det är inte lätt att hålla reda på alla dem.

Det är ett myller av förvandlingar som beskrivs under resans gång. Så det är alltså ytterligare ett kännetecken på Ovidius speciella sätt att berätta. Han är alltid episodisk, han försöker kanske vara en epiker i det stora formatet, men det lyckas han inte med. Han är dramatisk och han är episodisk.

De här ungefär 250 berättelserna om förvandlingar, om omvandlingar, de är ju skrivna på hexameter, som är ett versmått. Det tror jag vi måste prata lite om, för det gör lite speciell läsning, i våra dagar i alla fall. Det var det ju inte då.

Nej, det finns från det gamla Rom prosa, skildringar, historisk prosa, och vi har också exempel på prosaromaner. Men normalformatet för berättande framställning, det ärvde man från det gamla Grekland. Och det är alltså det versmått du nämnde här, hexameter, det beror i sista hand på att Homeros hade valt hexameter för att skriva sina bägge verken, Iliaden och Odyssén, som man kan läsa.

Och vid just precis som alla andra bildade romare på den här tiden hade sitt eget språk, latinet, men också grekiskan i kappsäcken, så alla läste grekiska. Så hexameter kommer ju därifrån. Och framför allt för berättande poesi, men också för lärodiktning så var hexameter vanlig. Så det är inte konstigt alls att Ovidius valde det för metamorfoserna.

Hexameter, kan du berätta vad det är rent konkret?

Ja, det är en versrad som består av fallande versmått. Alltså, babambarabambarabamba, bambarabamba, bamba.

De här fallande versmåtten består av två slag, ett något längre med tre så kallade versfötter, alltså tre stavelser, daktyler och ett annat som också faller, bamba, som kallas för trokéer. De växlar med varandra.

Kriteriet för hexameterraderna är att det näst sista, alltså sex versfötter i varje rad, sex stycken. ”Hexa” på grekiska: ”sexor”. Så där har vi det, hexameter.

Den näst sista ska vara lite längre än daktyl och det allra sista måste vara en troké. Det är det enda som måste upprepas från rad till rad här i hexameter.

Vi måste ju nästan höra hur det här låter med hexameter. Skulle du kunna tänka dig att läsa lite, Anders?

Ja, jag kan läsa några rader ur den första av de här 15 böckerna som metamorfoserna består av, som handlar om Daphnes förvandling.

Bakgrunden är helt enkelt den att guden Apollo drabbas av just det här eros, alltså det erotiska begäret, och jagar efter Daphne. Hon vill ju inte, hon flyr den ganska brutala historia som återges här, men på ett väldigt, väldigt, jag skulle säga nästan hudnära sätt av Ovidius.

Anders kommer nu att läsa ur Harry Arminis översättning av Metamorfoser från 1969.

”Han drives av hoppet, hon av sin skräck. / Förföljaren, hjälpt av kärlekens vingar. / Blir den snabbare dock, han förföljer rastlöst och kotar. / Redan i flickans rygg han andas på håret som hänger ner över halsen. / Kraften tar slut, nu bleknar hon flickan. / Andfådd och matt av sitt häftiga språng får hon syn på Peneus vågor / och ropar ’Fader, giv hjälp om din flod är en gudom’. / Hjälp, moder jord, där jag väckt sådan kärlek. / Öppna dig, eller ändra, förstör den kropp som gör att man kränker min frihet. / Detta var Daphnes bön. Då föll över kroppen en domning, / medan den finaste bark omslöt hennes smidiga midja.”

Det var väldigt vackert.

Men det som händer egentligen är att hon är så rädd för Apollon och ber hennes far, som är en flodgud antar jag, och förvandlar henne.

Hon måste be sin pappa Peneus, flodguden, precis som du säger, om hjälp för att undkomma det här hotet som blir bara värre och värre.

Och hon blir ett träd. Hon blir ett lagerträd.

Den här historien har, precis som många av Ovidius historier, en sorts symbolisk betydelse. Apollon är ju poesins gud, sångarguden.

Det kan låta trist eftersom han är så brutal i den här scenen, en våldtäktsman.

Det vill man ju inte.

Nej, men han är poesins gud. De gamla romarna förknippade lagen och lagerträdet. De blir ett lagerträd. De förknippade lagen och lagerträdet med poesin. Det är därför det är tacksamt att ta upp just den här historien, för att spinna vidare på vad metamorfoserna var för någonting.

Det finns ett drag av lärodikt här, och Ovidius vill förklara någonting, i det här fallet, lagen och lagets uppkomst, sambandet mellan lagerträdet och dikten, poesin. Det gör han på det sättet.

Därför kallas de här sagorna ibland, också ett fint ord för etiologi, etiologiska sagor, alltså orsaksförklaringar, skulle vi översätta, etiologisk med på svenska, att man förklarar orsaker till någonting, men som sagt, det är nerven, dramatiken, illusionen, tjänsterna som tar över handen hela tiden.

Det här är ju om Apollon och Daphne. Den är ju en av de här många berättelserna, men vad finns det för andra berättelser här?

Det finns väldigt många, nästan alla är hämtade ur den grekiska mytologin.

Samtidigt lever Ovidus just precis åren runt kristi födelse, det betyder att vi är en bra bit bort från den klassiska Grekland.

Vi har också passerat en period, eller större delen av den period som brukar kallas för hellenismen, då den grekiska kulturen vidgas ut över Medelhavsområdet.

Det finns också exempel på, ska vi säga, egyptiska eller österländska motiv som kommer in här. De grekiska dominerar, men det finns exempel på andra.

Jag tror det mest kända där är nog Fågel Fenix. Den österländska, arabiska fabelfågelns förvandling som det har varit fem hundrade år som den här fågeln bränner upp sig själv, går upp i lågor och återföds ur sin egen aska.

Det är kanske undantaget som bekräftar regeln, det är de gamla grekiska, myten om Echo och Narkissos, myten om Pyramus och Thisbe. Det finns ett otal av de gamla grekiska myten. Myten om Ikaros, myten om Faethon.

Det är ett välkänt motiv, Ikaros som vill flyga till solen och vingarna smälter. Men vad finns det för mindre välkända motiv? Det hade varit kul att höra.

Jo, att de här motiven är så kända, som du säger, för det är de verkligen, beror på att de har återanvänts så oerhört i den västerländska litteraturen.

Det här, metamorfoserna har ibland kallats för ett stenbrott där poeter och diktare under nu närmare 2000 år har tagit vad de behöver för att bygga, alltså byggstenar för att bygga sina egna diktverk.

Det märkliga med Ovidius är att det gäller hela tiden, oavbrutet, redan under medeltiden. Sen under renässansen och in i den moderna epoken har Ovidius behandlats på det sättet. Men det är svårt att hitta okända myter.

Men det är klart att de här du räknar upp, Ikaros, Echo och Narkissos, de är nästan ikoniska, emblematiska. Kanske inte lika många känner till myten om Glaucus.

Nej, det gör inte jag.

En fiskare i den gamla grekiska mytologin som satt och fiskade en vacker dag och fick gott om byte. Han fick napp flera gånger och kastade fiskarna bakom sig i gräset där de fick dra sin sista suck och så fortsatte han att fiska.

Men det mirakulösa inträffade att när de här fiskarna hamnade på gräset så fick de tvärtom nytt liv och började hoppa och skutta på strandkanten och sen tillbaka i vattnet för att återgå till det element de kom ifrån.

Lite oväntat.

Mycket oväntat och mest av allt oväntat för Glaucus själv som blir så nyfiken så att han börjar smaka på det gräset dvs. de här örterna får vi tänka oss där som han kastar fisken och då börjar han själv känna hur han är i sitt inre.

Det är väldigt typiskt för Ovidius, han är också vad jag skulle vilja kalla för en fenomenologisk poet. Men det menar jag, fenomenologin som är en filosofisk riktning som tar sikte på vår erfarenhet, inte så mycket tankar och idéer men vår erfarenhet, våra upplevelser av världen.

Det är upplevelsen av förvandlingen som ofta skildras inifrån.

Daphne till exempel, hon känner hur fingrarna börjar växa ut till grenar, hur naglarna börjar omvandlas till löv och så nästan inifrån kommer förvandlingen.

Samma sak sker med Glaucus. Någonting börjar hända i nederkroppen, det börjar bli något fiskstjärtsliknande av benen där och fjäll börjar växa ut där det förut fanns hud.

”Vad händer? Hjälp, jag förvandlas!”

Han blir vattenvald och hoppar själv ner i vattnet. Det kanske inte är fullt så bekant myt som många av de här andra.

En annan som kanske är bekant men det är historien om Niobe, som är en kvinna som visar sig vara exceptionellt fruktsam. Hon får sju pojkar och sju flickor och hon skryter med detta för gudarna Apollon, där har vi Apollon igen, och Apollons syster Diana.

Diana är bland annat moderns gudinna, jaktens gudinna, men också kyskhetens gudinna. Det är inte fråga om några barn där. De blir så förgrymmade på det skrytet om fruktsamheten som Niobe visar, att hon förvandlas till en sten.

Ovideus kommenterar det här själv med att i stenen ser man fortfarande moderns tårar glimma. För att innan hon förvandlas till en sten så dödar Apollon och Daphne också på ett grymt sätt. Många metamorfoser är ganska grymma. De dödar alla 14 barnen.

Den gråtande Niobe, den gråtande modern förvandlas till sten och stenen ses fortfarande pressa fram tårar.

Det kan man ju förstå. Det är ju verkligen en slumpartad grymhet som den här berättelsen ger uttryck för. Varför är metamorfoserna så otäcka i många fall?

Dels eftersträvade han en hög grad av spänning. Han ville verkligen hålla läsarna på helspänn. Det är ungefär någonting liknande av det vi kallar för action idag i framför allt filmer men också i litteratur. Det går ofta fort, det måste gå undan och det är ganska hemska saker som händer.

Den tidens läsare kunde ha en dragning åt lite förfärliga saker. Som vi också ser exempel på i dagens framför allt populärkultur.

Det är alltså sex och våld i snabbt tempo. Både idag och för 2000 år sen.

Sex och våld i snabbt tempo. Ett stående tema, det gäller inte alla de här 250 förvandlingssagorna, men ett stående tema i dem, det är just våldtäkten. Det intressanta där är att Ovidius är själv medveten om att det är förfärliga saker han berättar om. Han visar också sitt avstånd till det han berättar om.

Han låter ofta perspektivet ibland förövarens men ännu oftare offrets. Det kvinnliga offret som får tala ut om det här. I någon mån återspeglar det säkert också en samtida verklighet som nog kunde vara så ruskig och som var ganska ruskig i den klassiska litteraturen.

Det är det man undrar, just det här med våldtäkterna. Kvinnan är hela tiden ett byte att ta för den som hinner och kan. Om det fanns någon spegling av detta, att kvinnan var så oskyddad i verkligheten.

Jo, jag tror det mest kända av den typen av sagor är Daphnes saga men också historien om Filomele. Filomele som giftes bort till hennes syster, rättare sagt. Giftes bort till kung Tereus och Tereus blev då förälskad i, han blev tänd på sin svägerska och våldtog henne. Brutalt nog för att hon inte skulle berätta efteråt så tog han ut tungan på henne.

Sedan de bägge systrarna, både Prokne, makan och Filomele har tagit en gruvlig hämnd på Tereus så förvandlas de till fåglar. Filomele till en näktargal som då sjunger och sjunger och sjunger.

Näktargalen är i den gamla kulturen, precis som den moderna. Vi har flera romantiska dikter på temat den stora sångfågeln som sjunger så vackert.

Varför sjunger hon så vackert?

Jo, då kommer orsaksförklaringen att det är den här hemska bakgrunden till detta. Hon blir av med sin tunga som ett straff för att hon har blivit våldtagen men sedan får hon bli en näktargal. Ja, systern blir en svala, Prokne blir en svala och Filomele en näktargal.

Innan vi börjar, Anders, så skulle jag vilja ta upp det här med – det finns ju en del samkönad kärlek i metamorfoserna. Narkissos som är så vacker så att han blir förälskad i sin egen spegelbild till exempel.

Det är både flickor och pojkar som älskar honom och det förekommer även andra sådana här tillfällen. Hur har det här hanterats i historien? För det här måste ju ha varit lite svårt för folk att tugga i sig under långa perioder.

Ja, så är det. Det var däremot inte svårt för samtiden. I den klassiska kulturen så var samkönad kärlek, eller ska man säga samkönad kärlek mellan män väldigt vanlig.

Kvinnor kunde vara mer tabu, inte minst i den romerska kulturen, även om det finns exempel. I samtiden är det inte så mycket att orda om egentligen. Där är samkönad kärlek mellan män väldigt vanlig i litteraturen.

Men det kommer ju andra epoker efteråt som sagt. Ovidius, parallell med Jesus Kristus, det är så småningom den europeiska medeltiden som står för dörren, den europeiska kristna medeltiden.

Ovidius är alltid ett hett namn, det var han också då. Han ställde man då för att komma till rätta med det som då ofta uppfattades som förbjuden kärlek.

Det finns en nyckel till det här, det är ordet allegori. Man omtolkar dem till att handla om någonting annat egentligen än sex eller begär.

Du nämnde samkönad kärlek, exempelvis Zeus förvandlar sig hela tiden. Det är ett stående tema, de här förvandlingssagorna. Apollon kunde förvandla sig men också Zeus, överguden, den stora guden, eller Jupiter som han hette på latin, förvandlar sig ofta för att då vara tillsammans med, om vi nu inte vill säga våldta i alla de här fallen också, unga jordiska flickor som till exempel Leda.

Där har vi den berömda historien om Leda och svanen, Zeus gör sig till en svan.

Men han kan också göra sig till en örn och då är det den vackre gossen Ganymedes som han far efter. Han tar tag i stackars Ganymedes med sina klor och lyfter honom upp i höjden och flyger iväg någonstans bort till sin kammare på höga höjder, får vi tänka oss, olympiska höjder.

Vad gör man med den här historien om Ganymedes, den är i övrigt inte så detaljerad som flera andra, men det är ett bra exempel på den här samkönade kärleken.

Då kan man uppfatta det som att det handlar om till exempel den poetiska inspirationen, att människan lyfts mot höjden genom poesins eller diktens kraft.

Jag vill gärna ge ett exempel till för det, om vi drar det här samkönade ett steg längre till det som definitivt inte är heteronormativt, utan vi skulle snarare säga har att göra med transor och transar idag, myten om Hermafroditen. Där har vi en ung pojke som heter Hermafroditus och det heter han för att hans pappa heter Hermes, guden Hermes och mamman är gudinnen Afrodite. Så ett passande namn, alltså han är bägge föräldrarna här är gudar.

Ett gudabarn.

Ja, gudabarn. Passande namn blir då Hermafroditus och nymfen Salmakis, en havsnymf eller sjönymf, en najad som det kunde heta, blir då förälskad i Hermafroditus, men han är kysk och vägrar absolut att ligga med henne. Då ber hon till sina föräldrar, sina höga gudar att den här pojken som avvisar med på det här sättet, låt mig sammansmälta med honom, låt mig bli ett med honom, om inte han vill själv så får väl ni se till det.

Här kan man säga, här har vi ett övergrepp också på sistone, från den kvinnliga parten mot den unge kyskgossen. Hon blir hjälpt på det här sättet, hon blir ett med honom så vi får en helt ny varelse, en blandning av kvinna och man som heter Hermafrodite. På det här sättet vill Ovidius återigen förklara förekomsten av transor.

Hur upplevde europeiska bilden? Det var inte acceptabelt i det kristna, fromma, i varje fall det fromma medeltida perspektivet. Medeltiden var inte alltid så from, men fromheten dominerar. Det blev då ett sorts allegori, en symbolik för äktenskapet. Så åtror en man en kvinna och så åtror en kvinna en man. Äktenskapet syftar till en total sammansmältning mellan kvinna och man och det kan man se i den här myten.

Man kan moralisera hela tiden, Ovidius, för att komma till rätta med honom, när han blir för svår att ta. Det blir han ibland under den europeiska medeltiden. Det är väldigt praktiskt när man bestämmer sig hela tiden för att saker betyder någonting annat än vad de gör. Det är alternativa fakta i medeltidstappning.

Exakt.

Men när du läste för oss förut Anders så var det ju ur Harry Arminis översättning som kom 1969. Vi får bara säga något snabbt också om hur många översättningar av Ovidius finns det på svenska och har funnits?

Det finns fyra, varav tre är fullständiga. Så finns det ett urval också.

Om vi håller oss till de fullständiga översättningarna så har vi Gudmund Jöran Adlerbeths översättning från tidigt 1800-talet. En av de gustavianer som lever in i den romantiska epoken och låter sig färgas av sin tids idéer.

Den här översättningen från det tidiga 1800-talet står sig ända fram till mitten på 1900-talet som den enda på svenska. Det är lite märkligt.

Man kan fråga sig varför. Jag tror det beror på att den är så pass, det är ett väldigt banalt svar, men den är så pass bra som den är. I romantisk anda, romantisk stil, så tilldiktar Adlerbeth den det. Så det är inte alltid han blir alldeles ovidiansk. Vi får en romantisk Ovidius med lite drag av romantisk, ibland lite förandligad romantisk kärlek.

Det som hos Ovidius är ganska rått, grovt begär, det som är sex helt enkelt hos Ovidius. Det blir en sorts romantisk oändlighetsåtrå i Adlerbeths version. Det är poetiskt fullödiga, väldigt vackra rader som Adlerbeth konstruerar.

Jag tror det är det som ligger bakom, precis som andra översättningar från den här tiden av Vergilius, så ligger det bakom hållbarheten.

Men så småningom såg man att det behövdes en nyare, modernare och mer Ovidius-trogen översättning. Det är därför Armini kommer med sin översättning, 1969 tror jag att det var.

Det är en bra översättning och fortfarande mycket läsbar översättning och utkom också i nyutgåva tillgänglig på litteraturbanken för alla som är intresserade av den för några år sedan. Det visar på att det här är en mycket läsbar text än idag.

Om man vill säga något om Adlerbeth, något kritiskt om den är att han går ibland lite väl långt åt andra hållet. Han blir nästan som en protest mot Adlerbeth, om inte platta ut, blir lite väl prosaisk ibland i sina översättningar. Han behåller naturligtvis versen och hexameter.

Det är mot den här bakgrunden som Ingvar Björkeson som har översatt så mycket från den klassiska litteraturen också översatte Metamorfoserna för ett tiotal år sedan. Han går en gyllene medelväg här. Han försöker göra rättvisa åt originalet och Ovidius som Ovidius ville ha det. Samtidigt som han också, precis som Armini och Adlerbeth behåller hexameter och gör den så vacker han bara kan.

Vi får vara tacksamma för det.

Då ska jag bara fråga dig, är det svårt att läsa metamorfoserna?

Nej, egentligen inte. Om man läser den förutsättningslöst, så kan man, om det vore något råd jag skulle ge läsare som kommer inför den här texten första gången, så är det att läsa på, försöka glömma lite grann all den här lärdomen, alla de här namnen jag nämnde alldeles nyss i den klassiska mytologin som finns. Det är en historia som vimlar av bakgrundsinformation, som vimlar av namn och platser i den gamla klassiska världen som för oss är förlorat över 2000 år tillbaka nu.

Om Ovidius själv kunde tala till en läsare idag i Sverige år 2021 så skulle han också säga att jag är fullkomligt övertygad om det. Häng inte upp dig på det här, låt inte detta styra läsningen utan försök att njuta av spänningen, dramatiken, nerven, glöden i de här fantastiska berättelserna.

Med detta ypperliga råd tycker jag ifrån Anders så ska vi knyta ihop oss för idag. Det har varit en fantastiskt rolig stund. Vi har befunnit oss i antiken och det har varit så roligt.

Tack snälla Anders för att du var här och pratade metamorfoser.

Tack.

Och tack till alla er som har lyssnat. För er som vill känna av den ovidianiska pulsen, gå in på litteraturbanken.se och läs. Det finns också en direktlänk på anekdot.se. Tack för idag.