”Julen är ju en barnafest, en minnesfest helgad åt barnet i krubban; men den är äfven en fest för alla, gamla och unga, just derför att vi då – vi må vara aldrig så lefnadströtta, aldrig så mätta på verlden – känna oss som barn i hjerta och själ. Denna känsla förgår väl, då vi lemna de heliga dagarne bakom oss; men det har dock brunnit ett verkligt ljus, ett julljus i vårt hjerta, vid hvars sken vi ännu en gång blifvit varma och känt en fläkt af sälla förgångna, eller saligt anade tider.”
Så skrev författaren Wilma Lindhé (1838–1922) i sitt debutverk Tvenne julmorgnar från 1877. Och kanske är hennes ord sannare än någonsin idag, knappt 150 år senare, nu när solen ständigt tvekar vid horisontlinjen, och avstånden i alla riktningar tilltar. Kanske får vi fyr på den där lågan i våra bröst lagom till jul.
Wilma Lindhé var, när det begav sig, ett namn att räkna med i det litterära Sverige. Hon skrev otaliga romaner, noveller, dramer, memoarböcker, i upplagor man blott drömmer om idag. I centrum för författarskapet gapade motsättningen mellan äktenskap och offentlighet, och med prosan som vapen riktade hon eggen mot samtidens skenhelighet.
Hon var därtill förtrogen med flera av den tidens stora namn som Sophie Elkan, S. A. Hedlund, Karl Warburg, för att nämna ett fåtal. Och på Lackarebäcks gård i Mölndal, som då ägdes av Karin Boyes farfar Eduard Boye, bodde hon tillsammans med sin make under slutet av 1800-talet. Det sägs att vännen Viktor Rydberg titt som tätt besökte familjen Lindhé och badade i kvarndammen intill.
Teckning av kvarndammen intill Lackarebäck gård, där Viktor Rydberg badade under sina besök. Tecknaren är okänd, men skissen är daterad till 16 augusti 1872. Paret Lindhé flyttade in på gården omkring mitten av 1870-talet.
Teckningar av utsikten från Lackarebäcks gård (här stavat Lagklarebäck), respektive en mangårdsbyggnad, 1872 och 1875. Klicka för att förstora. Vi har lånat bilderna, inklusive den övre, av Mölndals stadsmuseum (CC-BY-SA). Du hittar dem här, här och här.
Men även historieböckerna härjas stundom av tidens tand, och Lindhés namn har blivit alltmer sällsynt i de litteraturhistoriska översikterna. Därför är vi glada att kunna ge hennes författarskap ny luft under vingarna. Allteftersom det litterära 1800-talet tillgängliggörs i och med vårt massdigitaliseringsprojekt Nya vägar till det förflutna skymtar alltfler bortglömda författare dagens ljus på nytt.
I våra samlingar finner man numera tretton volymer Wilma Lindhé – och fler ska det givetvis bli. Till dess får vi lov att hålla till godo med en inläsning av Lindhés novell ”Intet att giva”, som spelades in för Litteraturbankens räkning under 2021. Vid mikrofonen satt regissören och skådespelaren Emilie Strandberg (som ju även är vår inläsare för årets julkalender).
Med inläsningen av ”Intet att giva” återvänder vi till ämnet för blogginläggets inledning: julen. I novellen får vi nämligen följa sömmerskan Hilda, som under natten till julafton vandrar hemåt från syateljén, och våndas över pengabrist och den omöjliga önskan att erbjuda familjen en värdig jul.
Litteraturvetare Lilian Perme skriver vidare om novellen på Litteraturkartan: ”Hemma väntar en sjuklig mor och flera småsyskon. Novellen ger ett levande porträtt av den unga kvinnan, en realistisk bild av kontrasten mellan julskyltningen och det fattiga lilla hemmet. Klyftan mellan manligt och kvinnligt syns tydligt: det är uppenbart att kvinnolöner är låga – samtidigt som rika kvinnor bekymrar sig om små detaljer i de kläder som sys, utan att tänka på sömmerskans begränsade tid.”
Lyssna på inläsningen i mediespelaren ovanför, eller titta på bilder ur Wilma Lindhés liv i vårt kollage nedan!
Wilma Lindhé från ung till ålderstigen i fyra bilder. Samtliga fotografier av okänd fotograf. Klicka för att förstora. – Den första bilden är hämtad från memoarboken Från flydda tider (1917), de mellersta har vi lånat från tidskriften Idun (1891:51, samt 1909:31), och den sista har vi lånat från Falbygdens museum.
Wilma Lindhé tillsammans med maken Josef Lindhé, fotograferade av en okänd fotograf. – Bilden är hämtad från memoarboken Från flydda tider (1917).
Inläsningen spelades in i Göteborg mars 2021 och inspelningstekniker var Martin Joviken.
