Den samiska jojktraditionen, i all sin mångfaldiga prakt, utgör en av de äldsta ännu levande musiktraditionerna i Europa, och har trots århundranden av förtryck behållit kännetecken och särdrag från en förkristen, samisk form av muntligt berättande, som än idag fortsätter att fascinera och utmana lyssnare runt om i världen.
Å ena sidan kan detta förklaras med den koloniala fascination som läskunniga runt om i Europa redan tidigt hade för samisk kultur i allmänhet, och, tack vare Olaus Sirmas två kärleksjojkar i Schefferus Lapponia, jojk i synnerhet, men å andra sidan kan det hela te sig svårförklarligt, då statsmakterna och kyrkoväsendet i Sápmi aktivt försökt att tysta ned och skambelägga jojktraditioner, så till den grad att kristna samer från flera olika områden än idag ser på jojk som syndigt. Men trots detta, en kristen demonisering av samiskt muntligt berättande under trehundra års tid och olika politiska beslut om jojk, så som Kristian IV:s dödstraff för jojkande samer från 1609, så har ändå jojktraditioner och de som bär dem levt vidare tills idag.
JOJKEN SOM MINNESKONST
Den nordsamiske författaren Johan Turi beskrev i sin banbrytande bok Muitalus sámiid birra från 1910 jojk som ett sätt att minnas.
Att komma ihåg platser, personer och händelser, för att med jojkens toner ge liv till dem här och nu.
Till höger: Johan Turi fotograferad av en okänd fotograf. Bilden har vi lånat från Wikimedia Commons.
Ett annat sätt att se på jojk är att förstå den som en musikalisk signatur. Detta speglas i den traditionella förståelsen av att det är den eller det som jojkas som äger en jojk, snarare än personen som skapat jojken. På samma sätt måste det att jojka inte misstolkas som att sjunga, utan i stället förstås som en transitiv handling; medan en sångare sjunger om olika ting, och därigenom närmar sig texter utifrån så förutsätter det att jojka ett inifrånperspektiv, där den eller det som jojkas blir ett med jojkaren. Man jojkar helt enkelt inte om någonting, i stället kan en jojk beskrivas som en manifestation av den eller det som jojkas.
När jag jojkar Umeälven, så blir jag Umeälven.
DET CIRKULÄRA BERÄTTANDET
En jojk består i grund och botten av en cyklisk melodi, utan början eller slut, som inte förändras, även om karaktären på en jojk kan varieras, beroende på jojkarens förhållande till den person, plats eller fenomen som jojkar. På så sätt blir en jojks melodi viktigare än dess text, som i sin tur kan saknas helt, eller vara både improviserad och situationsbaserad.
Med det sagt så kan traditionella jojkar beskrivas som skattkistor fulla av aerpie-maahtoe, traditionskunskap, och samisk historia, de fungerar på en och samma gång både som musikaliska signaturer, och som dekoloniala repliker till majoritetssamhällets självpåtagna rätt att beskriva och tolka omvärlden.
Jojkens främsta funktion, vid sidan av att gestalta människor, platser och djur är att förmedla kultur. Den sydsamiska poeten och jojkaren Gaebpien Gåsta har i sin text Joejkeme jeala sagt om jojk att ”denna i sig själv utgör en pendelrörelse, en strömmande kraft i djupt vatten som människan låter sin själ fyllas med – i glädje och sorg”.
På många sätt måste man därför se på jojk som en social konstruktion, snarare än enbart en konstform, där traditioner, värderingar och sociala koder kan förmedlas, beskrivas och befästas. Genom jojken bearbetas vardagens glädjeämnen och tragedier, och det i sig gör den långt mer variationsrik än vad man kanske först kan luras att tro.
JOJKEN SOM MOTSTÅND
Jojken har använts som motstånd på många sätt, både traditionellt och idag. Den fungerar som ett sätt att lyfta upp andra personer, men också att visa missnöje och tillrättavisa, med hjälp av ironi och i vissa fall förändrade textstycken som skapas i stunden. Att jojka en person som för tillfället går en på nerverna, är inte det samma som att jojka samma person, när man är fylld av kärlek för den samme.
När man förstår detta, blir det också enklare att förstå att jojk, snarare än att vara någonting enhetligt över hela Sápmi, kännetecknas av en stor mångfald, och idag pratar man ofta om olika jojkdialekter som i stora drag följer våra språkgränser, samtidigt som tydliga variationer och stilskillnader kan finnas inom ett och samma språkområde, precis som dialekterna mellan två närliggande byar kan skilja sig markant ifrån varandra. Med det sagt kan man i enkla ordalag dela upp jojken i tre undergrupper, där den östsamiska jojken representeras av bland annat skoltsamiskans leu’dd och enaresamiskans livđđe. Denna typ av jojk skiljer sig ganska markant, både från den syd- och umesamiska jojktraditionen som består av vuelieh och vuöllieh, och den centralsamiska jojktraditionen som representeras av nord- och lulesamiskans luohti och vuolle.
EN TRADITION I STÄNDIG FÖRÄNDRING
Samtidigt har det med tiden blivit så att den traditionella jojken, som i mångt och mycket följer tonarter och rytmer som verkar främmande för majoritetssamhället, anpassats mot att bli mer musikalisk ur ett västerländskt perspektiv. Den traditionella jojken, som av ett otränat öra kan upplevas som svår och som av tidiga skildrare av Sápmi ofta föraktfullt beskrevs som primitiv och dömd att försvinna, har alltså med tiden kommit att anpassa sig mer och mer till västerländska tankar om musik.
Mycket har dock hänt sedan jojkare kunde mista sitt liv, för att jojken beskrevs som djävulsdyrkan av statsmakterna, och under det senaste århundrandet har jojk kommit att både dokumenteras av folklivskildrare som Karl Tirén vid början av 1900-talet, vars arbete resulterade i ett arkivmaterial med i runda slängar 600 jojkar som bevarat den traditionella jojken till eftervärlden, och ges plats på de stora scenerna, tack vare det pionjärarbete som framför allt Nils Aslak Valkeapää, Áillohaš, gjorde. Idag är hans jojk Sámi eatnan duoddariid utsedd till samisk nationaljojk, och har för samer samma ställning som den svenska nationalsången har för det svenska folket.
Andra personer som lyft och förstärkt jojkens position i dagens samhälle är Mari Boine, Inga Juuso, Frode Fjellheim, Gaebpien Gåsta, Johan Märak och Paulus Utsi. De har i sin tur banat väg för moderna samiska artister som arbetar med jojk och sång, såsom Marja Mortensson, Felgen Orkester, Sara Marielle Gaup Beaska, Sofia Jannok och Maxida Märak.
De jojkar som jag delar med mig av här består både av jojkar från min egen familj, jojkar som jag själv gjort, och jojkar som jag fått lära mig av andra. På så sätt illustrerar de på många sätt den mångfald som finns inom jojktraditionen, och många av de jojkar som kommer från andra jojkares repertoar har jag fått lära mig från Karl Tiréns arkivuppteckningar eller från andra personer som i sin tur lärt sig dem från andra personer.
En av jojkarna, Ánddaid Ánne Heaika, är en konfirmationsgåva till en god väns son. Orden i jojken, som på nordsamiska kallas för dajahusat och för vaajesh på sydsamiska beskriver Heaikas natur, som en ung språkbärare med ett stort intresse för att läsa. I dag är sydsamiska jojkar ofta ordlösa, men jag har sett ett behov av att personligen återuppväcka den episka jojktradition som funnits i vårt område, och därför har det för mig blivit viktigt att experimentera med vaajesh i nyskrivna jojkar.
Jag har även valt att dela ett antal plats- och djurjojkar från olika syd- och umesamiska områden – med ett lulesamiskt inslag i form av Johan Märaks jojk till Jiegŋáffo som jag fått lära mig av Juhán Niila Stålka – som kommer från Karl Tiréns inspelningar och uppteckningar, såsom jojkarna i mediespelaren nedanför.
Originalinspelningarna går att lyssna till via Musikverket, och visar hur jojkar fortsätter att leva, trots att de som först delat dem för länge sedan lämnat oss.
En av dessa jojkar, som på många sätt får symbolisera det motstånd som jojken utövat, sedan tecknade ner den nordsamiska jojken Suola ja Noaidi, kommer ifrån Nasafjäll, och den umesamiska traditionen. Jojken tecknades ner av Karl Tirén 1912, och Katarina Mårtensson från Arjeplog berättade då att jojken levt kvar sedan gruvverksamheten i Nasafjäll, där samer användes som tvångsarbetare för att frakta malm. Den förtvivlan som dessa samer kände, och som framgår i den första delen av jojken, som jag delat med mig av här, uttrycks i jojkens vaajesh, som kan översättas som ”renarna kommer att dö, och så även samerna”.
Just denna jojk har även förts vidare av moderna samiska artister, som Sara Ajnnak, som inkorporerat jojken i sin sång Sleepwalker, som blir en dekolonial kampsång mot nutida gruvplaner i Nasafjäll.
DET JOJKADE MOTSTÅNDET
Att jojk kan fungera som motstånd är relativt vanligt. Gaebpien Gåsta såg på jojken som en stark identitetsmarkör och ett effektivt motstånd mot kolonialism, som överlevt hundratals år av förtryck i det fördolda. Samma tanke förmedlas i Marja Mortenssons vuelieh sjaavoejin där hon jojkar att ”medan jojken tystnade, nynnade jorden stilla … i väntan på den dag då hennes folk återigen skulle lyfta sina jojkar med klara stämmor”.
Jojken gulahallat eatnamiin som Sara Marielle Gaup Beaska gjort blev gjord inför COP21-mötet i Paris, och blev något av ett soundtrack för urfolksmotståndet som uppstod inför och under detta klimatmöte, med olika former av aktioner och protester.
Jag har även valt att dela ordlösa personjojkar, så som min aajjas och systers jojkar, men även jojkar med vaajesh, som jojken till det sydsamiska språket och ett antal djurjojkar som jag själv gjort. Jojk idag utgör en levande kultur, och för mig är det därför viktigt att både dela med mig av nya och traditionella jojkar, för att visa på just detta.
I urvalet finns även jojkar som utmanar lyssnarens tankar om vad som är ’vackert’, som fjällrävens jojk, och en jojk till Jungfru Maria, som utmanar tankar om samisk andlighet och religiositet, framför allt då jojken ofta ansetts som syndig i en kyrklig kontext.
Till sist vill jag lyfta Gaebpien Gåstas jojk Gaavalohke som finns med i detta urval av jojkar. Det är en jojk till ledarrenen, som på många sätt även kan ses som en jojk till det sydsamiska folket. Gaebpien Gåsta gav 1987 ut den första sydsamiska poesisamlingen Gaaltije, och ses än idag som en av de främsta sydsamiska rösterna genom tiderna.
Att beskriva jojk på ett subjektivt sätt är svårt.
Att jojka är att leva.
Jojken skapar band mellan människor i sorg och glädje, och genom jojken kan vi stärka vårt folks identitet och språk. Eller, för att parafrasera Gaebpien Gåsta, ”det är först när vi förstår jojkens kraft som vi kan öppna våra hjärtan och famnar för våra grannar, som givmilda och mångfaldiga människor.”
”Först då har vi på riktigt erövrat makten som krävs för att få leva våra liv fullt ut, så att våra kommande generationer blir lyfta på jojkens vingar och bärs in i ett nytt årtusende, fyllda av en stark självkänsla och goda tankar.”
Texten är skriven av författaren och översättaren Johan Sandberg McGuinne. – Jojkarna spelades in för Litteraturbankens räkning av ljudtekniker Linnéa Ljungblad hos ORCA Sounds våren 2023. – Blogginläggets bild, ett fotografi taget av Oscar Halldin, har vi lånat av Nordiska museet.
