Verket: Norrtullsligan

Varmt välkomna allesammans till Verket, en podd om klassiker.

Idag ska vi ägna oss åt Elin Wägners korta men innehållsrika roman ”Norrtullsligan” från 1908.

Jag heter Paulina Helgeson och med mig idag i studion finns Katarina Leppänen. Välkommen!

Tack!

Nu får du berätta lite om vem du är.

Jag heter alltså Katarina Leppänen, professor i idé och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet. Jag har jobbat med Wägners texter i snart 20 år, framförallt med ”Väckarklocka” – som jag skrev en avhandling om som kom ut 2005. Sedan dess har jag intresserat mig också lite mer för hennes romaner. ”Väckarklocka” väckte på något sätt ett intresse också för det skönlitterära hos Wägner.

Roligt! Jag tänker att utan ”further ado” så sparkar vi igång och så får du berätta lite kort om boken.

Ja, ”Norrtullsligan”. Jag tror att det är en speciell bok på många sätt. Den kom ju först ut som följetong, idén, så att den har en speciell dagsaktuell form.

Den är också skriven i dagboksform, vilket ju ger en väldigt tydlig berättarröst. Där vi egentligen följer en kvinnas berättelse. Den handlar om 1900-talets början, Stockholm, ett gäng kvinnor som arbetar på kontor.

Den är också ny i sin genre, de här kvinnliga kontorsarbetsgårdarna, deras arbetsvillkor. Men också väldigt mycket om kvinnlig vänskap, solidaritet, utsatthet delvis. Men också hur den här utsattheten skapar ett behov och en vilja till samvaro, solidaritet och nära vänskap.

Innan vi kastar oss över de här kvinnorna i ”Norrtullsligan” så tänker jag att vi måste veta lite mer om Elin Wägner. Vem var hon?

Ja, man kan nästan fråga vad har Elin Wägner inte gjort?

Hon började som kontorist på en tidning. Hon ville studera men fick inte för sin pappa. Det förtäljer i alla fall historien. Då började hon istället skriva, skicka in noveller och börja jobba på Helsingborgsposten. Som ett sidojobb som passade en flicka av hennes klass.

Hon flyttade senare till Stockholm och tar olika typer av skribentuppdrag för tidningar.

Elin Wägner är väl kanske mest känd för sitt kvinnosaksengagemang. Det kanske några som känner till eller kan dra sig till minnes den här bilden av Elin Wägner där hon står bredvid en hög med underskrifter som lämnas till riksdagen för kvinnors rösträtt. Där själva pärmhögen är högre än vad hon själv är när hon står upp.

Hon engagerade sig politiskt väldigt tidigt men fortsätter som skribent av alla möjliga slag. Noveller, romaner, journalistik. Är med och startade en kvinnotidsskrift som heter Tidevarvet.

Är också med och startade den här kvinnliga medborgarskolan vid Fågelsta som sen har stått som exempel för tidig kvinnlig bildningsverksamhet. Hon har gjort allt möjligt.

När jag hör Elin Wägner så tänker jag på Småland. Men var hon ifrån Småland?

Wägner är väl framförallt känd för sina Smålandsromaner. Det är därför du tänker på Småland. ”Tusen år i Småland” var en hyllad bok som kom ganska sent i hennes karriär. Men väldigt många romaner placerar sig på en prästgård i Småland eller på en mindre ort. Förutom de romaner som handlar om Stockholm så har hon skrivit väldigt mycket om kvinnors roll på små orter. De utmaningar som fanns där under framförallt 20-talet med väldigt stora samhälleliga förändringar med rösträtt, rättigstatlig tjänst och så vidare. Det är det som jag tror att hon är mest känd för.

Jag inser att vi inte har sagt när hon föddes och när hon dog så att vi har henne i något slags tidsspann för dem som lyssnar.

Elin Wägner föddes 1882 och dog 1949.

Hon genomlevde två ganska stora händelser i Europas historia, första och andra världskriget. Och alla de sociala och politiska förändringar som skedde under den perioden. Vilket jag tror präglar också, eller det är väldigt synligt i hennes engagemang i det politiska. Att det här är händelserika tider för Europa och Sverige.

Var hon fredsaktivist också?

Det var hon. Pacifist. Hon är väl också känd som radikal pacifist. Och mycket engagerad i Europa och den europeiska feminist- och kvinnorörelsen under den här perioden.

Det blir mycket kvinnor idag för nu ska vi prata om Norrtullsligan. Det är inte bara titeln på boken utan det är faktiskt en beskrivning av de här kvinnorna som delar lägenhet i Stockholm. Och jobbar på kontor. Kan du berätta lite om de här olika personerna?

Ja, huvudpersonen att berätta rösten i boken är Elisabeth, eller Peg.

Hon kommer till Stockholm. Med sig har hon en bror som då placeras hos en annan kvinna. Och så hittar hon ett boende med tre andra kvinnor. Magnhild, som också kallas Baby, Emmy och Eva. Och tillsammans bildar de en typ av kollektiv. Även om det inte heter så. De delar på två rum och ett litet pentry. Vad man kan förstå av boken. Och där skapar de sig ett vardagsliv som väldigt mycket går ut på att komma sig till jobbet, komma hem, äta smörgåsar och dricka pilsner.

Det låter väldigt fluffigt, men det är det ju inte.

Det tänker jag att vi kommer in på senare när vi ska prata om det här med arbetsförhållanden. Men vad är de för sorts kvinnor de här?

Pegg då, Elisabeth. Eftersom hon berättar så får hon ju också en lite speciell roll. Hon berättar inte så mycket om sig själv. Utan det får man lite grann utröna ur händelser som hon är med i. Men hon är väl en ganska ansvarsfull och lite äldre.

Om vi då säger lite äldre om kontorskvinnor på 2000-talet så är det ju att man är över 20.

Alltså det är verkligen inte äldre i den bemärkelsen.

Men för en kontorsarbetarska så är det ändå en ordentligt vuxen kvinna.

Eva är den som känns kanske vuxnaste av dem i boken. Hon har en ganska rationell syn på sin roll som kvinna i det här kontorsyrket. Och det visar sig också sen att hon är den som stadgar sig inom sin klass. Och allting är ordning och reda och så där.

Och så har vi Emmy, den som är äldst. Som alldeles uppenbart har varit med om rätt mycket och varit ganska illa. Hon engagerar sig inte heller riktigt i gruppen på samma sätt som de andra. Och dessutom har ont och visar sig sen att hon är sjuk. Hon har helt enkelt slitit ut sig på kontorsjobbet. Och jag skulle gissa att hon inte är över 30. Kanske något år så där.

Så det är väldigt unga kvinnor men ändå i det här tidsspannet på tio år så täcker de in otroligt mycket olika skeden av livserfarenhet.

Och det låter ju ganska fruktansvärt det här att vara utsliten när man är i 30-årsåldern. Men visst, det var en annan tid.

Och det här är ju en på vissa sätt kontorsroman.

Och när man säger det så ser man ju framför sig någonting, om vi återanvänder ordet fluffigt, någonting väldigt fluffigt med kvinna som börjar jobba på kontor och träffar en sympatisk chef. Men det här är ju väldigt långt ifrån det scenariot. Hur ser de här kvinnornas arbetsvillkor ut? Hur är kontorslivet?

Det är ju underbetalt för det första. Och man är väldigt mycket på sin chefsnåder. Och det är också uppenbart i romanen att det finns två typer av kontorsarbetande kvinnor. Det är de som bor hemma och har det gott ställt och som har fått jobbet genom familjekontakter.

Och som egentligen använder sina pengar, jag tror det är de som pratar om handskar och choklad.

De fick pengar för flickor eller unga kvinnor.

Och sen har vi de här kvinnorna som kallas ”ligan”, och det är de som faktiskt måste överleva på sina pengar.

Och i Peggs fall också, sörjar åtminstone delvis för sin bror.

Så det gäller verkligen att slita ihop pengarna varje månad för att klara sig.

Och det här framkommer ju också i romanen att vid en strejk så visade det sig att solidariteten bland kvinnor inte sträcker sig över klassgränserna egentligen.

Nej, och den sträcker ju sig egentligen inte alltid inom klassgränserna heller.

För många av dem är ju så rädda för att bli av med arbetet.

Alltså vad fanns det för alternativ för en kvinna som inte hade något arbete i Stockholm 1908?

Jag tror att det framträder ett par gånger redan i romanen, även om det inte är explicit uttryckt.

Det är ju till exempel prostitution. Att även de här kvinnorna som uppenbarligen är på väg till eller från jobbet får ju blickar och blir antastade, speciellt om de rör sig runt stand på kvällen. Och sen är det klart att det finns ju en hel del pigjobb och annat. Men jag tänker mig att de betalar ännu sämre. Så kontorsjobbet gav ju ändå en viss frihet. Man bodde inte inne hos en familj.

De här fyra kvinnorna bor ju tillsammans med varandra. Och det ger ju både frihet men också kanske en avsaknad av trygghet. Om man tänker generellt, hur såg villkoren för kvinnor ut 1900-tal?

Ja, det var ju inget vidare.

Arbetsvillkor överhuvudtaget är ju inte alls något som vi kan jämföra med idag med uppsägningstider och annat.

Man kunde nog få gå på dagen om man inte behagade chefen. Minimilön finns ju inte.

Det är alldeles uppenbart att de kan få väldigt olika betalt på olika ställen.

Det här är också en period när tidigare var ju kontorsarbetet ett vanligt jobb.

Så de här kvinnorna konkurrerar ju med lägre löner ut männen.

Så det finns också på kontoren en slags schism mellan män och kvinnor kring de här jobben.

För när kvinnorna kommer och tar över och är lägre betalda så konkurrerar de ut män.

Någon statlig tjänst kan ju inte kvinnor ha under den här perioden. Det kommer ju först på 1920-talet. Så det är vissa jobb. Så det här är ju små kontor som de jobbar på.

Och den här romanen utspelar sig och kommer ut ganska långt innan kvinnorna ens får rösträtt. Vilket ju är lite nästan svårt att tänka sig. På många sätt så känns romanen modern.

Men jag tänker att vi håller på det lite.

Eller modern och modern. Men det finns något modernt och för sin tid otidsenligt anslag.

Men när jag läser ”Norrtullsligan” så får jag en känsla av att kvinnorna både hatar och älskar sitt arbete. Eller älskar kanske är för mycket sagt. Men att det är ett väldigt dubbelt förhållningssätt. Det representerar frihet på ett visst sätt. Och det representerar också någon slaveri. Kan det vara så? Eller är det jag som inbillar mig här?

Jag tror nog att det är så. Och jag tror att det har mycket med arbetsvillkoren att göra. Friheten kommer ju med den egna ekonomin. Möjligheten att få egna pengar och göra vad man vill med dem. Så länge man inte är gift. Samtidigt så är det ju kanske. Man är liksom under någon man.

Antingen så är det chefen som är den som dikterar villkoren för ens liv. Eller så är det maken som gör det. Och det är ju där stridigheten väldigt mycket i romanen. Eller det det kommer att handla om.

Vad väljer man av de här två? Och håller man ut på arbetsmarknaden? Alltså finns det någon möjlighet att verkligen leva och överleva där i längden?

Ja och det här med pengarna. Apropå överleva. Det är ju ett genomgående tema i romanen. Det här med att pengarna inte räcker till.

Man får liksom skrapa kistbotten när man ska göra någonting. Och de kan ju egentligen inte leva på sin lön. De behöver göra en massa övertid för att få sig att klara sig till mat och hyra. Det är inte så mycket lyx i deras liv.

Nej lyxen är väl just den här friheten. Att man inte bor hemma. Varken hos en make eller sin ursprungliga familj. Utan att man kan göra någonting annat. Men du har helt rätt i att det är knapert hela tiden. Och den som har pengar får handla åt de andra.

Och det gör man. Men det blir ju just ingenting över från månadens lön. Och det finns ju några sådana ställen i romanen där fotogenet är slut. Eller brödet är slut.

Och det skiner också genom att det finns ganska liten samhällelig förståelse för de här kvinnornas situation. Att man mera tänker på kontorsarbetsgård som de som använder pengarna till choklad.

Man förstår inte att för vissa kvinnor är detta det enda levebrödet man har. Det är inte bara fickpengar utan man måste klara sig på det.

Fanns det, måste jag fråga, någon form av socialt skyddsnät vid den här tiden för den här sortens kvinnor? Som inte hade försörjning genom att de var familjeflickor eller att de var gifta?

Nej, det tror jag inte. Det finns väl någon slags fattighus. Men där vill man ju inte hamna. Nej, där vill man ju inte vara. Och det är håresande att tänka sig det här att det var så för drygt hundra år sedan. Inget skyddsnät och att det underbetalda arbetet var en tunn linje. En tunn gränslinje mot prostitution eller regelrätt nöd. Och så är det ju för de här kvinnorna varje månad. Att pengarna är slut mot slutet av månaden inför nästa avlöning. Så det finns ju inga marginaler.

De pratar om bland annat att de har små illegala lotterier. De syr något och så säljer de lotter, vad jag förstår i alla fall, på sin arbetsplats. Och på det sättet skramlar de ihop lite extra pengar till sina egna julklappar.

Vilka roller kan man säga att männen i romanen har? Vad finns det för sorts män? Det här är ju en roman som kretsar väldigt mycket kring de här kvinnorna och deras liv. Men vilken plats har männen?

En ganska undanskymd och ganska stereotyp. Eller stereotypa roller. Det finns ju då de här tafsiga cheferna. Det finns någon rik farbror som kan ge lite pengar vid behov.

Men som då inte Pegg vill egentligen be som att få pengar från.

Sen finns det de lite tråkiga, potentiella, äkta männen som då Eva hittar. Men alla de här männen verkar ju ha någonting att säga till om hela tiden i de här kvinnornas liv. Så de är liksom styrande på ett sätt. Och samtidigt åtrovärda i och med att de öppnar dörrar. Gör det möjligt att ha ett annat liv. Jag skulle gissa att de tjänar mycket mer även om de har samma typ av arbete. Så männen är ganska stereotypa faktiskt.

Och de är inte särskilt, för att uttrycka det mycket milt, kärleksfullt skildrade heller?

Nej. Det är de ganska sällan hos Elin Wägner. Faktiskt. Generellt.

Så är det ju kvinnorna i väldigt många romaner som står i fokus. Och då får männen faktiskt spela biroller.

När jag läste om boken nu inför vårt samtal idag så tänkte jag faktiskt på både Sex and the City och på Girls. För det är den här typen av kvinnlig solidaritet och vänskap som ganska långt faktiskt, där männen blir bifigurer för de kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Sen tänkte jag att ingen populär kulturell fenomen idag skildrar några som inte har pengar. Nästan allt handlar om lyxliv på något sätt. Även i Girls kan man se att det finns pengar hos familjer och annat, även om de kanske inte har så mycket pengar själv. Så det är lite spännande vilken värld vi lever i idag.

Ja, för Wägners roman är ju ändå väldigt mycket en skildring av många kvinnors vardagsliv och verklighet.

Ja, och jag tror att det är helt rätt.

För att även om förhållandena på vissa sätt är extrema, som de inte är idag, det här med att det inte finns något skyddsnät och det finns ingen arbetsrätt att luta sig på.

Så är det ju ändå så här att det finns den patriarkala närvaron som på något vis genomsyrar väldigt mycket.

Den ser ju likadan ut på vissa sätt, även idag ska sägas.

Ja, verkligen. Och det här med att vi ändå är väldigt inskolade i hur det ska vara.

Man ska ändå skaffa sig ett förhållande, även om inte riktigt av samma skäl idag, men hur stark den heterosexuella normen trots allt är.

Så det är ju något som är väldigt tydligt i boken.

Och frågan är hur man löser detta på ett värdigt sätt för sig själv.

Där de då kommer fram till olika lösningar.

Och sen skildrar ju boken bara en höst och en tidig vår.

Så den skildrar ju också bara en liten skärva av de här kvinnornas liv.

Och det gör också ett intressant perspektiv, för man landar rakt in i ett händelseförlopp och så rycks man rakt ur det.

Det finns inte så mycket förarbete eller efterarbete som det ofta finns i längre romaner. Den är ju på 100 sidor, lite drygt. Men det gör också ett intressant tvärsnitt.

Och jag kan tänka mig att det också fungerade väldigt väl när det var en följetong i en dagstidning.

Och jag tänker på det här med män, för det finns ju en sympatisk man i boken egentligen.

Och det är ju den här doktorn som de blir tvungna att ringa efter när den stackars Emmy kollapsar fullständigt till slut.

Och han tar inget betalt av kontorsflickor, för han vet vad som är skillnad från de andra männen i berättelsen och i samhället. Hur de här kvinnorna har det ställt.

Och där kommenterar ju Pegg också att någonting med det ovanliga med att han inte begär något i en gälld. Hur ovanligt det är för en kvinna att få en tjänst utförd i en läkarkonsultation. Och han begär ingenting. Han är lite av ett helgon får man nästan säga, jämfört med de andra männen.

Men det här är ju en både väldigt rolig och väldigt svart roman samtidigt.

Hur får Elin Wägner ihop det? Vad är hennes knep för att få oss att ha roligt samtidigt som vi ser all den här svärtan och rädslan och mörkret som ändå finns för de här kvinnorna?

Det är en bra fråga. Hon skriver ju alltid ganska kvickt. Med ganska mycket humor. Och trots alla problem i romanen så tycker jag att det ändå finns någon slags positiv grundton. Inte så att alla får sin prins. För det tror jag inte var meningen med Wägners skrivande överhuvudtaget. Utan det är just det här skildrandet av en vardag som ändå är värdig. Trots alla problem. Så jag tror att där finns det någonting.

Plus att den är skriven med mycket humor och många roliga vändningar. Vilket gör att själva läsningen blir en positiv läsupplevelse.

Verkligen. Och nu kommer vi till det här som jag verkligen tänkte på första gången jag läste ”Norrtullsligan”. Att den känns så modern för att vara en produkt från 1908. Även om språket på något vis hör hemma i en annan tid så finns det ändå någon slags puls och ett angreppssätt som känns väldigt ”ja men så här är det ju nu också ibland”.

Ja det tror jag att det har mycket att göra med hennes journalistiska skrivande. Att hon försöker fånga en atmosfär, en tid, ett skeende. Och att det där ligger någonting i det här att det känns så modernt.

För jag tror också att vi lite omedvetet tenderar att tänka oss dåtid som mer moralistisk. Segare, inte så rolig. Och när de då använder sina sista pengar för att springa ner och köpa lite pilsnär och ta sig ett glas och sitta och snacka hela natten. Då känner man ju igen sig. Om inte från nu så från sin studietid kanske. Sådär att det finns någonting allmänmänskligt i det som nog finns i alla tider. Och hon är ju inte som honom att tillrättalägga.

De här kvinnorna har ju alla sina konstigheter och brister. Även då huvudpersonen Pegg själv. Till exempel att hon tycker att det kan bli för mycket. Hon behöver dra sig undan. Det blir för babbligt och då måste hon ta en liten paus.

Så det är inte så att huvudpersonen utmålas som nån slags geltinna eller någonting annat. Hon är väldigt cynisk. Hon är extremt cynisk för att vara 25 år. Hon framställer ju sig själv som att hon har sett så mycket och är så erfaren.

Och då undrar man ju lite förskräckt, vad har hon hunnit med på de här 25 åren?

Ja, så är det.

Och just det här med ålder och utbrändhet som vi var inne på lite tidigare. Det är ändå det väldigt korta perspektivet som man nog hade på ett annat sätt. Om man jämför nu och då. Ergonomi, arbetsvillkor, säkerhet och trygghet. Det fanns inte. Och då är man också mycket mer utsatt.

Men i den här gemensamma utsattheten så finns det någon typ av solidaritet och vänskap. Och ändå en vilja att göra det så bra som möjligt.

Den här känslan av att det är modernt, kan det också hänga ihop med att det här utspelar sig i Stockholm? Att det är staden som är bakgrund?

Ja, det tror jag. Överhuvudtaget 1900-talets början och just staden som plats och som en slags magnet för allihanda existenser och den urbaniseringen och den snabba stadstillväxten tror jag spelar en roll för att den känns modern.

Men det är ju kanske inte ett glatt och soligt Stockholm som man möter i boken.

Nej, det är inget Allsång på Skansen-Stockholm. Nej, utan det är ju dimmet och mörkt och luktar rök.

Jag tror att någonstans skriver hon att det är biografdimma och röklukt.

Så det är också den lite mer negativa delen av staden som ljusspeglar kvinnornas villkor.

Jag har för mig att Elisabeth, huvudpersonen, skriver att de har ett dubbelt förhållande till Stockholm.

De har kommit dit, de har klöst till sig en plats och de vill, trots att de vet att staden på något vis tar knäcken på dem, så vill de ändå inte lämna.

Nej, det är ju lite märkligt. Jag tror att städer fortfarande har den dragningskraften på väldigt många, vilket är uppenbart. På stadens puls, alla möjligheter som finns där.

Mot slutet av boken säger Elisabeth att hon aldrig hann gå på teater så många gånger som hon hade tänkt.

Hela stadens utbud ligger för hennes fötter. Och så har man varken råd, tid eller ork att nyttja sig av detta. Vilket är ett dilemma i en storstad.

Det finns så mycket, men hur ska man nå det?

Det sägs om baby att hennes mamma vill ha hemmenet i Oskarshamn igen. Hon har ju bevisligen en familj, hon har något att falla tillbaka på. Men hon vill inte det.

Det är som att man får bilden av att det känns som ett misslyckande.

Och det är inte bara Oskarshamn, jag tror att Elisabeth faktiskt säger Oskarshamn eller någonstans.

Det spelar inte ens någon roll var du egentligen kommer ifrån. För i Stockholm är du ny. I Stockholm är du det du är där. Du är inte familjeflickan eller vad som nu kan ha hänt i de här kvinnornas liv tidigare. Det är en slags rensning nästan. Man får återskapa sig själv, men då under hårda villkor.

Jag tänker ibland på att det här är som en emigranttillvaro. I någon slags miniatyrperspektiv. Att man gör som de svenska emigranterna, man lämnar landsbygden och istället åker till USA. Och hittar lyckan där. Så hoppas man att lyckan finns i Stockholm. Fast man någonstans ändå vet att man inte är den enda och att konkurrensen är mördande på alla sätt och vis.

Om man kan tänka sig romanen nu i ett globalt perspektiv. Så tror jag att det här är något som väldigt många kvinnor genomlever idag. Och väldigt många andra migrantarbetare som du var inne på. Osäkra villkor men ändå något som känns som befriande i en storstad. Fast det är svårt.

Och en dröm om någonting annat. Att det ska bli bra. Att det ska falla på plats.

Att det ska kunna gå att få den här friheten samtidigt som man kan försörja sig utan hjälp av en man. Och det går ju sådär. Men någonstans finns det en kampvilja som är väldigt… Man blir glad av den. Att de inte ger upp.

Ja. Så är det ju verkligen. Jag tror att ingen av dem ger egentligen upp även om de väljer väldigt olika vägar framåt. Jag vet inte om vi ska spoila slutet.

Här spoilar vi. Jag tycker vi får spoila lite.

Elisabeths val är ju att faktiskt inte återgå till sin egen familj. Utan att flytta in hos en annan familj. Egentligen som någon slags hushållerska. Och det är ju egentligen ett ganska konstigt val. Fast kanske ett ganska Wägnerskt val. Det är liksom aldrig lätta lösningar. Det är aldrig så att prinsessan får prinsen. Det är ju inte hennes grej. Utan det är de här tuffa villkoren och sen någon slags kompromisslösning för väldigt många kvinnor.

Och prinsen i den här romanens kontext är ju Elisabeths chef som hon mot bättre vetande blir kär i. Trots att hon vet att han är en värsta sorts mansgris egentligen. Och att han är ute efter er övrigen. Och att han har ett sånt rykte. Men som så många andra kvinnor så kan hon inte riktigt stå emot. Nej och då väljer hon att sticka istället för att till exempel söka ett annat jobb. Man kan ju själv tänka sig en massa alternativ.

För det tror jag också är den här romanens styrkor. Att man kan känna igen sig i flera av de här personerna. Kniviga val som de ställs inför. Och så drar ens egen fantasi igång. Oj, varför gör hon inte så istället? Varför byter hon inte bara arbetsplats? Varför nobbar hon inte honom bara? Och fortsätter att leva i Stockholm.

För att det är på något sätt det som ändå skulle vara en vinst här. Trots att det då inte är framställt som en förlust. Det är att hon sticker iväg. Nej och när hon kommer till landet, för bokstavligt talat så hamnar hon ju på landet. Så berättar hon ju hur hon får jobba med kroppen. Hon tar hand om barn. Hon går till en ganska traditionell kvinnosfär. Men mår väldigt bra av det. Och till skillnad från det här hektiska febriga stadslivet så sover hon nu på nätterna. Vilket jag relaterar väldigt mycket till. ”Åh, nu får hon sova på nätterna”.

Ja, men det är väl ändå väldigt bra.

Men du och jag gillar ju den här boken jättemycket. Men hur var det när den kom? Hur tog samtiden emot den här? För den är ju ändå ganska bitchy mot män och manssamhället.

Ja, den togs, vad jag har förstått i alla fall, emot ganska väl. Det sågs som en fartig roman. Och att den var en följetong gör ju också att den var väldigt aktuell när den kom ut. Så att den mottogs väl.

Men när man tittar lite grann litteraturhistoriskt kring hur Wägner lite senare samtidigt värderade hennes böcker. När den här debuten kommer ut så finns det inte så mycket att jämföra med. Men sen kommer ju de här tyngre, mer traditionella romanerna. Och då är det ju många som värderar de här tendensromanerna som mycket lägre. De är alldeles för politiska, de är för feministiska. De har en udd som man inte riktigt tycker om. När man då gör den här lite mer litteraturhistoriska sammanfattningen. Eller jämför tidigare och senare romaner med varandra. Men hon var ju en väldigt högt värderad författare under sin tid.

Och var alldeles ju också inne i Svenska Akademin. Så hon hade ju absolut en uppburen roll.

Jag funderar lite på, vad är din bild av huruvida Wägner är läst idag eller inte? Läser vi Wägner?

Jag tror vi läser Wägner. Men på ett lite annat sätt än tidigare. Från att ha varit en litterär klassiker, det är hon naturligtvis fortfarande. Men jag tror att Wägners viktigaste roll idag är som feministisk klassiker. Och det är ju också ganska tydligt tror jag i mycket ny forskning som kommer om Elin Wägner. Och hur hon figurerar på kurslitteraturen. Inte så mycket litteraturhistoria som genusvetenskap till exempel.

Och boken ”Väckarklocka” är ju en slags ekologisk föregångare. Ekofeministisk föregångare. Och det är ju också något som drar mer mot det politiska och samhällsengagemanget snarare än mot det litterära. Så jag tror det har skett en skiftning i det mer politiska och samhällsengagerade.

Kan du få berätta lite om ”Väckarklocka”? För nu blir vi lite nyfikna.

”Väckarklocka” kom ju 1941, alltså ganska sent i Wägners karriär. Hon var redan medlemmar i Svenska akademin och hade haft stora engagemang i fredsrörelsen och kvinnorörelsen. Och allt möjligt annat. Bland annat då en slags miljöuppvaknande, en miljörörelse som fanns i Europa från 30-talet. Eller egentligen från 20-talet och framåt.

Och ”Väckarklocka” har ju beskrivits på jättemånga olika sätt. Men det är någon typ av manifest där hon skriver att hon samlar all erfarenhet i den här boken. För att egentligen då väcka. Alltså den heter ”Väckarklocka” för att den ska vara en slags uppvaknande för människor. Det pågår en rovdrift av miljön, av våra resurser. Kolonialiseringen är fel, rasismen är också fel. Vi behöver fred och inte krig.

Och så försöker hon belägga detta lite grann med olika metoder. Bland annat så tittar hon historiskt tillbaka på matriarkatsteorier. Hon diskuterar hur rasismen fungerar tillsammans med en slags förakt eller förtryck av kvinnor. Hur kronismen är lika varandra.

Och hur krig är ett sätt att ärövra nya kontinenter och nya resurser. Och hur det också leder till fortsatt rasism och exploatering. Så det är en väldigt komplex bok.

Och den fick ju inte riktigt den genomslag hon hade tänkt. Så det finns en liten besvikelse från Wägner kring ”Krigsväckarklocka”. Men det är ju inte heller en lätt bok att ta till sig. Just för att den är så mångfacetterad.

Men som jag läser den så finns det ju redan från början av 20-talet stråk som drar åt samma håll i Wägners tänkande. Tankar om psykologi och dominansmekanismer och annat sånt här som finns etablerat i europeiskt psykologiskt tänkande.

När du beskriver ”Väckarklocka” så låter det som att den borde vara obligatorisk medborgarläsning. Bokstavligt talat. Idag, här och nu. Jag måste erkänna att jag faktiskt inte läst den, även om jag läst annat av Wägner. Men jag får ta och ge mig på den nästa gång.

Jag rekommenderar den. Och så får man läsa lite selektivt. För den är ju skriven 41. Så det är ju inte en sån dagsaktuell på det sättet.

Men om man jämför med mycket ekologiskt tänkande idag och framförallt ekofeministiskt tänkande så är det ju verkligen en föregångare.

Vad är din privata relation till Wägner? Om du tar av dig din yrkeshatt. Vad känner du för Wägner?

Jag känner mig kluven. Jag tycker personligen att det kan vara problematiskt att alltid när svåra saker som handlar om kvinnor ska avhandlas så måste det vara med lite humor.

Jag tycker att det är så genomgående i vår kultur att vi har svårt att se seriösa kvinnliga huvudrollsinnehavare eller huvudpersoner i böcker om inte de också kan vara lite… Antingen så ska det vara superromantiskt, om man faller in i alla stereotyper. Eller om det är någon som är lite stark så ska det vara med lite skoj.

Det finns inte riktigt utrymme för allvar. Det kan irritera mig ibland, även om det är kul att läsa så kan jag bli irriterad av det. Och sen har jag intresserat mig mera för just de romaner som handlar om samhällsfrågor och samhällsförändring snarare än de mer litterära romanerna. Och det har ju att göra med att jag är idéhistoriker, så det är det jag söker i romanerna. Beskrivningar av samhällsförändring.

”Natten till söndag” beskriver en kvinnas försök att frigöra sig från sin familj och behålla sina pengar. Och hur svårt det kan vara. Trots att hon har all juridisk rätt så finns det en samhällsstruktur som fortfarande helt ignorerar en kvinnas egen vilja.

Det vi har pratat om idag, Katarina, är ”Norrtullsligan”. Skulle du säga att den är representativ för Wägners författarskap? Eller är den ett litet undantag tidigt i karriären? För om jag förstår det rätt så var det här hennes debutroman.

Ja det stämmer, det var hennes debut och efter den här så kommer ju ”Pennskaftet”. Och jag tror att de två står ut lite i hennes produktion. Sen kommer det tyngre romaner i mer sedvanlig form.

Och jag tror, vågar mig att säga att det var nog de som hade väldigt stor betydelse för sin samtid. För unga kvinnor.

Vad jag har förstått från Margareta Ståhls forskning så blev ju ligan en förebild för många kvinnor. Så det var så man ville ha det på ett sätt också. De sticker nog ut för att de visar den här nya kvinnorollen så väldigt tydligt och explicit. Och att de har ett så klart politiskt budskap på ett sätt som ju var lite ovanligt under den här perioden.

Då ska vi kanske förklara vad ”Pennskaftet” är för sorts roman lite snabbt. ”Pennskaftet” handlar ju, namnet refererar ju till journalisten ”Pennskaftet”. Också en kortare roman. Ganska lik ”Norrtullsligan” på många sätt. Och det är ju en, som det brukar heta, rösträttsroman. Där man avhandlar kvinnlig… bristen på kvinnlig rösträtt, får man väl säga, som råd i Sverige då. Så det är från arbetsrätten till rösträtten.

Ja, precis! Det var väldigt bra.

Och detta var så bra så jag tänker att vi får börja knyta ihop oss här nu. Det har varit jätteroligt att ha dig här Katarina och prata om ”Norrtullsligan”. Tack så jättemycket!

Tack!

Och för er som blir sugna på Wägner, och det är klart att ni blir efter detta, så finns det massor av Wägner hos Litteraturbanken.

Och det finns också en direktlänk på anekdot.se.

Och jag ska också tipsa alla er som är lite extra intresserade om att gå in på vår ljud-och-bild-sida. Där finns nämligen stumfilmen ”Norrtullsligan” med både Tora Teije och Inga Tidblad i regi av Per Lindberg.

Tack till alla er som har lyssnat. Jag hoppas att ni har haft det bra med mig och Katarina när vi har pratat om ”Norrtullsligan”. Och vi tackar för oss.

Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker. Producerad av bildningsmagasinet Anekdot, i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.

Alla avsnitt, samt fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.