Verket: Nådevalpar

Varmt välkomna allesammans till Verket, en podd om klassiker.

Idag ska vi prata om den svensk-samiska författaren Sara Ranta-Rönnlunds bok – Nådevalpar från 1971.

Och är det en klassiker, kanske ni undrar?

Just den frågan och mycket annat ska vi ägna oss åt i det här avsnittet.

Jag heter Paulina Helgeson och mina två gäster i studion idag är Katarina Pirak Sikku och Anne Heith. Välkomna!

Tack, tackar.

Jag tycker att ni får presentera er själva, det blir roligast.

Så, vi börjar med dig Katarina. Nu får du berätta vem du är.

Jag heter Katarina Pirak Sikku. Jag är konstnär.

Jag är född och vuxen i Jokkmokk där jag numera bor.

Anne, nu får du ge oss lite info om dig själv.

Jag är docent i litteraturvetenskap och jag har skrivit väldigt mycket om – samisk och tårnedalsk litteratur under senare år.

Och bland annat om Sara Ranta-Rönnlund faktiskt.

Ja, och jag tänker så här, du ska få fortsätta lite Anne, för innan vi ger oss in – ordentligt i detta så behöver vi veta lite. Vem var Sara Ranta-Rönnlund egentligen?

Ja, Sara Ranta-Rönnlund hon föddes 1903 i Kaalasvuoma sameby som numera heter Laevas och hon dog i Uppsala 1979.

Hon växte upp i en nordsamisk nomadiserande renskötarfamilj.

Och det är den här nordsamiska miljön som hon beskriver i sina böcker – som kom ut på 1970-talet.

Där måste jag bara flika in, för när man pratar om nordsamiskt och sydsamiskt – vad är skillnaden så att säga?

Det finns olika samiska grupper kan man säga och det är de renskötande samerna – men i huvudsak då nordsamerna. Men sen så finns det alltså flera olika samiska grupper – som använder olika varieteter av det samiska språket.

Det finns lulesamer till exempel och det finns sydsamer och många flera grupper helt enkelt.

Hon levde alltså med sin familj under sin barndom och ungdom ända tills hon gifte sig.

Och första gången hon gifte sig så var det med en man från Tårnedalen.

Och det hade ju då ganska stor betydelse för hennes liv, för i och med det här äktenskapet – så lämnade hon det nomadiserande livet och blev bofaste.

Så hon bodde då i lästadianska byar i Tårnedalen under den period som hon var gift med den här mannen.

Och det var byarna Nilivaara och Dokkas.

Och det här äktenskapet, det upplöste så småningom då.

Och då flyttade Sara Ranta-Rönnlund till Gällivare, där hon bodde med sina barn – och hon gifte om sig med en ny man.

Och när han gick bort då så blev hon enka och bodde kvar ett tag i Gällivare.

Men en väldigt besvärlig period började för henne då, för hennes första man – började trakassera henne och barnen.

Han kunde vara ganska våldsam, den här första mannen.

Han hade suttit i fängelse för hembräddning och misshandel bland annat.

Och som en följd av det här så flyttade Sara Ranta-Rönnlund till Uppsala med sin familj då.

Och det är alltså bakgrunden till att hon bosatte sig i Uppsala.

Och där försörjde hon sig som städerska och hembiträd och fabriksarbeterska.

Och det var genom sitt jobb som städerska som hon kom i kontakt med Björn Kolinder – på Finsk-Ugriska institutionen vid Uppsala universitetet.

Han uppmuntrade henne att skriva ner sina berättelser och minnen.

Och han ordnade också så hon fick kontakt med ett förlag som kunde ge ut hennes böcker.

Så det hade som resultat att Sara började skriva på kvällstid efter att hon hade arbetat färdigt.

Och sen efter att hon hade pensionerats så publicerades hennes böcker.

Och som Paulina nämnde då så är den första boken ”Nådevalpar – Berättelser om nomader och nybyggare i norr” som kom ut 1971.

Sen så kom ytterligare tre böcker då med minnen och berättelser om livet i Lappland.

Och det är då huvudsakligen från hennes tidiga liv då hon levde med sin renskötande familj.

Och den andra heter ”Nåjder – Berättelser om trollkarar och trolldom i Sameland”.

Den kom 1972. Och sen kom ”Njoalpas söner – Berättelser om dagligt liv i norr” från 1973.

Och till slut då sist i ”Rajden – Berättelser om ett uppbrott” som kom 1978.

Och som jag nämnde då så gick hon bort 1979 då. Så att det var under senare delen av sitt liv efter pensionen som hon blev författare.

Och alltså de fyra böckerna du har räknat upp det är så att säga hennes författarskap.

Och vi ska prata om ”Nådevalpar” idag men man kan säga att den är ju en del av en helhet.

Jag tänker Katarina, nu får du berätta lite om ”Nådevalpar”, den här boken som vi ska prata om idag.

”Nådevalpar” är en bok där Sara skriver ner sina minnen och berättelser.

Och hon börjar boken med att berätta att samer har inte familjearkiv.

Att vi har liksom inga arkiv där vi kan gå och läsa brev som har skickats mellan oss.

Och att vi inte heller har en skriftlig kultur.

Men hon skriver att berättandet är det som har varit stommen för vårt berättande.

Och det hon gör i boken det är ju att hon berättar om sin familj och sin familjshistoria.

Och hon berättar om saker hon själv har upplevt och saker som hon har hört.

Ja, för det här är ju det muntliga berättandet som ligger till grund för det som hon sedan skriver ner.

Jag tänker ordet ”Nådevalpar”, vad betyder det egentligen? Det är inget ord som jag känner igen.

Nej, och är inte heller riktigt ett ord som jag känner igen.

Men hon skriver ju om det i samband med Læstadianismen. Så ”Nådevalpar”, är det ett ord?

Ja, det är ett väldigt vanligt ord inom Læstadianismen.

Och det var ett ord som Læstadius själv använde om personer som hade blivit omvända till väckelsen.

Så en nådevalp är alltså en person som har fångats av den Læstadianska väckelsen och blivit Læstadian.

Och i Saras böcker så är faktiskt kristen synonym med Læstadian.

Så när hon säger att någon har blivit kristen, då har de blivit en nådevalp.

De har liksom bekänt sig till Læstadius väckelse.

Jag tänker att vi ska återvända till Læstadianismen, för den hade ju stort inflytande uppenbarligen.

Och den återkommer ju väldigt mycket i boken.

Men jag tänker det här muntliga berättandet som vi pratade om, för det är en väldigt…

Upplever jag när jag läser den, en ganska speciell bok.

Hon skriver på ett sätt som… Ja, det är en egen stil.

Ja, alltså Sara Ranta-Rönnlund, hon kallas ju ofta för en väldigt sån här frejdig, muntlig berättelska då.

Eller som berättar i en muntlig stil då.

Och det är klart att, som Katarina sa, så är ju det här en berättarstil som finns i den samiska kulturen.

Samtidigt så tycker jag, så får man ju skilja på berättaren Sara Ranta-Rönnlund i de här böckerna.

För det är ju alltså en vuxen berättare som befinner sig i Uppsala, som ser tillbaka på sin barndom och ungdom.

Och den här vuxna berättaren har ju erfarenheter och kunskaper som barnet och ungdomen inte hade.

Och har väl också ändrat syn på saker och ting.

Men utan tvekan är det ju så att stilen är väldigt muntlig.

Samtidigt så får man ju se lite grann vad detta kan ha för bakgrund.

För det är klart att, man kan ju säga att Sara Ranta-Rönnlund, hon vill väl kanske framstå som en stark person som inte tvekade att kritisera auktoriteter och ta ställning i olika samhällsfrågor.

Samtidigt så har ju hennes dotter beskrivit att hon var väldigt utsatt i det här första äktenskapet.

Då hennes man kunde misshandla henne och behandlade henne oerhört illa då.

Så det var ju på många sätt en traumatisk period för henne då.

Och dottern Aileen beskriver henne som en skör person som då blev misshandlad och behandlades illa av den här första maken.

Så jag tycker det blir lite missvisande om man ser det som att det är hennes sanna jag.

Att hon bara är den här starka, frediga personen. För det fanns ju också saker i hennes liv som hon inte berättar om i böckerna.

Hon berättar ju inte om problem i äktenskapet till exempel och hur hon får illa där.

Hon födde ju nio barn totalt och två av dem dog i spädålder och det är ingenting som hon berättar om heller då.

Det blir ju också lite lustigt för Ernst Manker som har skrivit då förordet till Nådevalpar.

Han är ju en väldigt känd samerforskare och etnolog då.

Han beskriver henne som sådär orädd och modig och fredig och så vidare.

Och som hon var så gladlynt och hon födde upp den här stora familjen.

Men jag menar det fanns ju mörker där också som inte kommer fram i böckerna.

Ja, det kommer ju fram väldigt mycket mörker i Nådevalpar men det är ju mer på ett större plan ska sägas.

Just när det gäller släkt och vänner och hela samhällskontexten.

Nej, för det är en väldigt speciell… när man läser den så är det väldigt uppenbart att det är en väldigt tydlig och på vissa sätt som du säger stark berättarröst.

Och det finns något lite ålderdomligt, jag vet inte Katarina, håller du med om det?

Någonting när man läser som känns att hon språkligt har hon kanske hemma i en annan tid när hon berättar?

Jo, det kan jag väl hålla med om men samtidigt så kan jag också känna igen hennes sätt att berätta är ju så otroligt bekant för mig.

Alltså att hon bär på de här historierna som man har hört och som är så viktiga.

De är så viktiga att berätta för att de… det är på det sättet vi berättar vår historia.

Och jag tror att hon på något sätt är tyngd av det ansvaret att berätta det.

Att hon behöver berätta det för att de kommande generationerna ska komma ihåg det här.

Och ibland tänker jag så här att hon gör det, hon kanske också är rädd för att det här ska liksom försvinna.

Jo, det språkliga är ju väldigt intressant tycker jag för Sara Ranta-Rönnlunds hemspråk var ju samiska och finska.

Och det var hon själv som lärde sig att tala och skriva svenska.

Hon hade ju en väldigt sporadisk skolgång.

Hon gick några sommar i en visterskola som var en speciell skolform som hade ordnats för de nomadiserande samernas barn.

Men det hände ju också att hon inte gick i den här skolan för hennes mamma ville att hon skulle hjälpa till med hemarbete, sömnad och sånt.

Så att hon hade en väldigt sporadisk skolgång och hon lärde sig svenska på egen hand.

Och det tycker jag också är intressant och det kanske också kan påverka hennes berättande, tänker jag mig.

Ja, men den här diskussionen vi har nu, det är ju ett exempel på hur svårt det kan vara att prata om litteratur ibland.

För att det är någonting med hennes stil och hennes berättande som är särskilt, men det är lite svårt som vi konstaterar här och sätta ord på.

Böckerna är ju oerhört lättlästa på många sätt och väldigt flödiga. Man sugs med i det här berättandet.

Men ja, jag tror att vi får nästan lämna det där om du inte vill säga något.

Någonting som verkligen slog mig när jag läste de här böckerna är ju att det är en väldigt subjektiv stil.

Att hon tycker ju till om väldigt många olika personer och händelser och företeelser.

Och hon uttalar sig med bestämdhet om olika förhållanden.

Så att hon är ju inte någon objektiv berättare på något sätt, utan det är ju det här subjektiva som slår igenom.

Och det är väl en del av det som är så speciellt för henne, tycker jag.

Ordet ”læstadianism” har ju kommit upp några gånger nu när vi har pratat.

Katarina, du får berätta lite för oss. Vad är ”læstadianismen”?

Lars Levelius Stadius var ju präst och han upplevde ju att det dracks väldigt mycket.

Att samer var ogudfruktiga, eller inte gudfruktiga. Så han började med egna predikningar.

Och jag är ju inte uppvuxen i en læstadiansk familj.

Men jag har ju haft rätt mycket kontakt med den.

Och hårdrar man den så ska de inte ha tv, de ska inte lyssna på radio, inte ha gardiner.

Och så har de möten. Och de här mötena kan ju pågå under väldigt lång tid.

Och under mötena så kommer man in i någonting som…

Där man börjar be varandra om förlåtelse. Har man gjort någon illa så ber man om förlåtelse ibland.

Så kan folk börja gråta och så.

Men det jag vet, och på de möten jag har varit så är de ju väldigt långa.

Och det är långa predikningar och de är rätt hårda i sina tolkningar av bibeln kan jag ibland tycka.

– Ja, alltså det låter ju som en både väldigt hårdför och väldigt känslointensiv form av kristendom.

– Ja, jo men det är det.

– Men var det så att den samiska kulturen vid den här tiden som Sara Ranta-Rönnlund skriver om i Nådevalpar, alltså ett tidigt 1900-tal, var det den som var den förhärskande religionen?

– Det tror jag ju att det är.

– Ja.

– Och du fick väldigt stort genomslag just bland finskspråkiga grupper och bland samer på hela Nordkalotten faktiskt.

För när jag läste Nordevalpar så slog det mig att Sara Ranta-Rönnlund är väldigt kritisk emot många av de här storpredikanterna som hon kallade.

Alltså hur påverkade Læstadianismen livet för de samer som tillhörde den här tron?

– Den fick ju en väldigt stor inverkan på de här personernas liv, alltså både tånedalingarna och samerna.

För som Katarina nämnde så var ju spritmissbruket ganska utbrett.

Och man kan ju säga att en betydelse som Læstadius hade var ju att han förespråkade nykterhet.

Han kallade ju alkohol för djävulens piss och ansåg att man inte skulle dricka alkohol.

Och för många samer som faktiskt hade kanske satt sig i skuld på grund av alkoholmissbruk och blev frånlurade sina renar och så vidare.

Så blev ju det en sorts veckarklocka kan man säga då.

Det här har ni kanske sett i den här filmen ”Kautokeinoupproret” som ju har det som tema bland annat.

Så det är ju en sak att han var nykterhet för kämpen men han var ju också väldigt mån om att människors levnadsförhållanden skulle förbättras.

Så han var ju en reformator också på många sätt.

Sen hör du ju till saken att det finns olika riktningar inom Læstadianismen.

Det finns en väldigt strikt gren som då Katarina nämnde då med sådana här riktiga helvetespredikanter som dom derade och styrde och ställde och ville bestämma hur människor skulle leva sina liv då.

Och de här predikanterna de upprättade så kallade syndakataloger.

Precis som Katarina nämnde så kunde de anse att det var syndigt att ha gardiner och att ha krukväxter.

Varför fick man inte ha gardiner?

Jo, därför att en tanke då var ju att det kunde göra att människor kunde dölja sig bakom gardinerna.

Så hade man gardiner så var det någonting som man inte kunde visa öppet.

Och en annan aspekt kunde vara att det var liksom fåfängt liksom.

Det var sådana här onödigt pynt för man skulle inte ha krukväxter heller till exempel.

Det var sådana här onödigt flärde.

De var ju mot radio och tv och en cykel kunde de kalla för hortrilla till exempel.

För det såg de som en sorts massageapparat som inte var acceptabel att använda, speciellt inte för kvinnor då.

Nej, det förstår jag.

Men hur Katarina såg Sara Ranta-Rönnlunds relation till Læstadianismen ut?

Hade hon någon?

Jag kan nog tänka mig att den var rätt tveeggad.

Hon har ju tre stycken stora predikanter som sina fadrar.

Men hon är ju väldigt kritisk.

Men samtidigt så tänker jag att hon har ju också respekt, upplever jag när jag läser den.

Så för mig känns det som att hon är rätt tveeggad till Læstadianismen.

Min bild när jag läser boken är att hon är väldigt arg på hycklande storpredikanter.

Hon berättar ju en del incidenter där predikanter gör en sak och säger en annan.

Men jag har svårt att få grepp om hon själv är troende eller inte.

Och det spelar kanske ingen roll, men det är svårt att veta utifrån när man läser boken.

Det är precis det jag också sitter igen med.

Den känslan, alltså, vart står hon?

För det kommer inte riktigt.

Och det är ju med all rätta att hon är jättearg på de här predikanterna.

Det kan jag ju också känna.

Det är ju utan tvekan så att hon tar avstånd från, eller ser väldigt kritiskt på, många inslag i Læstadianismen.

Jag tolkar det som att det är den här vuxna, lite äldre Sara Ranta-Rönnlund, som ser tillbaka på de här fenomenen.

Och då ser hon dem med den här moderna människans upplysta blick.

Hon vill ju ofta framställa sig själv som en modern människa som tror på utbildning och vetenskap.

Och hon ser det som att vissa inslag i den här Læstadianismen, kanske det mesta, hör hemma i en sorts gammal värld med vidskepelse och irrationalism.

Och att det är det hon är kritisk mot.

I en av böckerna finns en väldigt intressant episod där hon kontrasterar en präst i den svenska stadskyrkan, den lutherska svenska stadskyrkan, med de här Læstadianska predikanterna.

Och han framställs då som en positiv representant för kristendomen.

För han är liksom utbildad då, och han vet hur man ska behandla människor.

Till exempel, en viktig sak för henne är att människor behandlas lika då.

Att man inte behandlar fattiga människor nedlåtande och föraktfullt, vilket hon då upplever att de Læstadianska predikanterna ofta gör.

Så där kan man säga att det blir en sorts kontrast mellan den här upplyste prästen som tillhör den svenska stadskyrkan och de här predikanterna som hon ser som outbildade och irrationella.

De här storpredikanterna, och de är ju alla män, det behöver man knappt ens konstatera i den här kontexten, de utgör ju bara en del av ett väldigt tydligt patriarkat.

För det är ju en av de sakerna som man verkligen märker när man läser boken, att kvinnorna kan inte ha haft det så himla lätt.

Jo, men det är ju så att i ett kapitel så beskriver hon ju hur hon blir sina bröders piga.

Och det är klart att hon är ju otroligt kritisk mot detta då, för hon ser det ju som att hon blir utnyttjad då.

Hon förväntas arbeta gratis och utan någon som helst tack eller uppmuntran.

Och det ses som självklart att hennes bröder kan utnyttja henne som arbetskraft.

Så hon är väldigt kritisk mot det.

Och det är ju någonting som den samiska litteraturforskaren Våca Hirvonen tar fasta på i sin bok om samiska kvinnors författarskap.

Att det finns en medvetenhet om genus-hierarkier hos Sara Ranta-Rönnlund, och att hon är väldigt kritisk mot dem då.

Och hon påpekar också Våca Hirvonen att det skiljer Sara Ranta-Rönnlund från andra samiska berättare som berättar då om minnen från förr och tidigare skeden.

Så att den här kritiken mot patriarkatet finns ju där faktiskt då.

Och jag tycker det är lite intressant också att tänka sig att när de här böckerna publiceras så är det alltså i Uppsala på 1970-talet.

Och det är ju faktiskt både en plats och en tid där den feministiska forskningen får ett väldigt uppsving.

Så jag kan ju ibland leka med tanken att Sara Ranta-Rönnlund kanske var lite influerad av den tidens forskning och könsrollsseminarier och kritiska granskningar av patriarkatet.

Ja, för man får ju någon slags känsla av att de samiska kvinnorna generellt har inga rättigheter.

Kan det ha varit så, Katarina?

Jo, men så är det.

Och om man tittar på renäddningslagen så är det ju liksom husbonden som har alla rättigheter och kvinnorna, liksom en samisk kvinna som förlorar sina rättigheter om hon gifter sig med en samisk man.

Det här är ju lagar som är instiftade, inte av samer.

Men jag tänker att den svenska kvinnorörelsen har ju influerat samiska kvinnor.

Och det har ju jag hittat rätt många exempel på.

Jag funderar på, det här kanske inte riktigt hör hemma i Nådevalpar, men om man tittar på rasbiologiska institutet är ju ute rätt mycket.

Och där har de ju faktiskt, alltså några av de här nordsamiska kvinnorna som är i den här gruppen kvinnor som jobbar för institutet, det gjorde ju Sara Ranta-Rönnlund också, så har de ju kontakt med en feminist i Uppsala.

Det är ju jättespännande.

Men vad var det för arbete som Sara gjorde för det rasbiologiska, fruktansvärt, fruktansvärt ord, institutet?

Hon var, institutet, när de reste upp till nordligaste Sverige så var de ju tvungna att ha människor som hjälpte dem på plats.

Det kunde vara att tolka, folk pratade ju inte svenska, det kunde vara att laga mat, vara hushållerska.

Kvinnlig resledare var de ju tvungna att ha.

Och Saras roll på institutet, hon har inte någon riktig titel där,

och jag tror inte att hon jobbade så många somrar för Herman Lundborg, men förmodligen som hushållerska.

Ja, det är väldigt intressant, för i boken ”Nojder”, som berättelser om trollkarlar och trolldom i Sameland, så berättar Sara Ranta-Rönnlund i ett kapitel som heter ”Rasbiologen”, om hur Herman Lundborg besöker hennes hembygd, och jag citerar här ett menescitat, ”Denne långe gråsprängde herre”, alltså Herman Lundborg, ”och hans son blev ofta sedda gäster i vår kåta.

Jag anlitares till att uträtta ärenden åt den lärde mannen och gjorde det gärna.”

Så här så skriver hon ju tydligt själv hur hon hjälpte honom med olika ärenden och uppgifter som han behövde hjälp med helt enkelt, och att han ofta besökte hennes hem och såg som en vän till familjen, som hon själv uppskattade också.

Det är någon slags märklig paradox det här, att arbete för ett rasbiologiskt institut kan vara någonting som ändå vidgade de samiska kvinnornas vyer som kom i kontakt med detta.

För oss idag så är ju tanken på ett rasbiologiskt institut, inte bara hårresande utan ganska fruktansvärd, men Sara Ranta-Rönnlund i vuxen ålder, såg hon att det här hade varit problematiskt?

Vet vi det än?

Ja, alltså den bild man får av hennes böcker, om man ser vad hon har skrivit i böckerna, så har hon ju inte någon negativ syn på rasbiologi eller forskning överhuvudtaget, utan den bilden man får i hennes böcker är ju att hon beundrar vetenskapsmän och forskare och ser forskning som någonting väldigt positivt, och hon kontrasterar ju det väldigt ofta mot det som hon ser som det primitiva livet i norr och negativa företeelser som att människor kunde vara så fattiga och att det var dåligt med sjukvård och hygien.

Hon beskriver ju då moderniseringen och moderniteten som någonting positivt som kan leda till att människor får det bättre.

Så hon nämner ju inte rasbiologi som någonting negativt, utan tvärtom så skriver hon ju ganska uppskattande om Herman Lundborg.

På ett annat ställe så skriver hon ju också om hur barnen plockas ut för sådana här rasbiologiska mätningar och undersökningar.

Och i hennes berättelse, och så som hon beskriver det, så tycker barnen snarare att det här är någonting intressant, någonting skrämmande eller otäckt eller otillbörligt.

Så att hon problematiserar ju inte alls detta då.

Och det är ju lite svårt att säga varför hon inte gör det.

Är det det att hon är så otroligt begejstrad över allting som hon förknippar med modernitet och framåtskridande?

Idag ser vi det som en slags olycklig blindhet, skulle jag säga, när man läser vad hon skriver.

Men det är klart att när böckerna kom ut, det är ju trots allt ganska många år sedan, på 70-talet, att då var väl inte heller de här tankegångarna eller den här medvetenheten om att vi har en kolonialism i de nordiska länderna, en inhemsk kolonialism. De hade ju inte så stort genomslag då, utan det har ju kommit under senare decennier.

Så man kan väl säga att Sara Ranta-Rönnlund, hon är ju inte i fas med dagens postkoloniala, antikoloniala forskning, när det gäller synen på rasism till exempel och diskriminering.

Men man kan ju säga att hon är det när det gäller hennes syn på genusstrukturer.

Ja, det finns mycket vi kan säga om det här, för det här är ju ett superintressant ämne.

Och innan vi knyter ihop det så kan jag bara fråga dig, Katarina, du som samer, du läser inte Sara Ranta-Rönnlund med mindre uppskattning på grund av detta.

Förstår jag det rätt då?

Nej, jag uppskattar henne väldigt mycket.

Jag tycker ju att det är ett väldigt modigt författarskap.

Och jag tycker också att hon berättar på ett fantastiskt sätt.

Och hon verkar ju heller inte ha censurerat sig själv väldigt mycket.

Jag vet ju att de här böckerna var ju omdiskuterade då de kom.

Och de hon skriver om, är man från det här området så vet man ju vilka hon skriver om.

Och de uppskattade inte hennes böcker så väldigt mycket.

Nej, och det kan man ju förstå, för det är precis som ni båda har sagt tidigare, att hon är ju kritisk när hon skriver emot väldigt mycket som har med det sammanhang hon kommer ifrån att göra.

Och det här med mottagandet är ju jättespännande, för jag tänker att det finns ju två sorters mottagande här att förhålla sig till.

Först då, hur ska man säga, kritiken på något sägs nationellt plan och sen den samiska kontexten.

Om vi börjar med det här hur böckerna togs emot av kritiken, på det litterära fältet som det så fint heter.

Jo, när de gav sig ut då av Asgild och Kärnekull på 1970-talet så fick de ju ett positivt mottagande.

Och Sara Ranta-Rönnlund, hon blev uppmärksammad i media och man såg det som att hon gav en bild av ett Sverige som väldigt många inte kände till, åtminstone människor då som inte är från norra Sverige.

Och det såg som intressant och viktigt.

Sen så hörde du till saken också att hon skildrar en brytningstid i sina böcker.

Och det framgår ju av den här titeln då, Sista Raiden.

Det är ju den här brytningstiden då det här gamla samhället håller på att försvinna eller förändras då.

Och Sverige håller på att moderniseras och det moderna folkhemmet håller på att växa fram då.

Så att det är ju också en väldigt intressant tidsbild hon ger då, av ett samhälle i förändring.

Och hur moderniteten kan påverka samhället.

Och där kan man ju säga att hon själv då är en person som påverkas mycket av de här moderna inslagen i samhället som hon såg på med uppskattning då.

Inte minst när det gäller utbildning och sjukvård och forskning och vetenskap.

Men om man tänker det från det här perspektivet, hon skriver om det tidiga 1900-talet fram till den här brytningsperioden med folkhemmets framväxande som du beskriver Anne.

Många fanns väl kvar ändå på 70-talet när de här böckerna kom ut och nära släktingar.

Och precis, du sa det innan att folk var inte så entusiastiska.

Om man tänker att man inte hade personliga skäl att känna sig kränkt och upprörd.

Vad fanns det för någonting i de här böckerna och i ”Nådevalpar” som vi specifikt pratade om idag som kunde väcka anstöt?

Dels så kommer jag ihåg att folk var lite arga och upprörda för att hon hade lämnat ut folk hon kände, folk hon var släkt med etc.

Men sen så tror jag också att hon berättar många historier som man kanske tycker själv i det samiska samhället var lite banalt.

Att hon var lite illojal med oss samer.

Det är ju inte vackra böcker.

Det är ju inte på något sätt några romantiska drag över de här böckerna på något sätt.

Hon är ju utlämnande och jag tror att det där kan ha varit svårt att ta för vissa.

Sen så idag uppskattar jag hon väldigt mycket för att hon ger ju en bild som jag vet inte om den är sann men hon väger inte för det som är lite svårt eller fult.

Ibland kan jag nästan bli lite generad och jag läser och bara tänker ”men varför berättar hon det här?”

Jag tror att jag uppskattar hon väldigt mycket för att jag läste ju en triologi av och nu försvann namnet, Mosippan och…

– Else Johansson.

– Ja, Else Johanssons triologi.

Då kände jag mig så oerhört fattig därför att hon beskriver Sveriges utveckling på något sätt.

Jag kände mig så oerhört fattig därför att jag har inget likadant.

Det här är ju en allmänmänsklig roman men efter jag läste Sara Ranta-Rönnlund så kände jag att den där fattigheten den försvann därför att det är på något sätt det Sara Ranta-Rönnlund gör.

Hon beskriver en utveckling som ligger min kultur och historia nära.

– Ja, och hon väjer ju verkligen inte som du säger för det fula och det smutsiga och det småaktiga och det småsinta men det finns ju också väldigt mycket, tycker jag när jag läser det, som inte har någon nära erfarenhet av norra Sverige alltså landskapet, naturen. Det låter ju som att hon är naturromantisk och det är hon inte men hon lyfter fram den på ett sätt som gör att den blir väldigt levande även för någon som inte har sett den live som jag.

Ann, kan man säga att Nådevalpar och de andra böckerna av Sara Ranta-Rönnlund är de klassiker?

– Det är en jättesvår fråga för det beror ju på vad man menar med klassiker.

I min undervisning då, då jag har undervisat i litteraturvetenskap bland annat blivande svensklärare så har vi ibland diskuterat vad det är en klassiker.

– Ja, det kan man prata om hur länge som helst.

– Och det kan man prata väldigt länge om.

Men om du med klassiker menar en bok som är värd att uppmärksamma och värd att läsa idag så tycker jag ju absolut det.

Och det tycker jag Katarina har gett så bra anledningar till då.

Att hon är ju en person som utifrån sin egen bakgrund, sin egen samiska bakgrund beskriver ett liv och en livsstil inifrån så att säga då.

Även om man får ta det med en yta salt för att det är ju det här distanserade, att hon befinner sig i Uppsala hon har blivit äldre, fått en ny syn på saker och ting och hon ser tillbaka på någonting som har hänt i det förflutna.

Sen tar hon ju upp teman som är väldigt viktiga idag också.

Jag tänker till exempel på den här frågan om assimileringspolitiken, om det är någonting positivt eller negativt.

Det är ju aktuellt även idag.

Och det gör väl, Sara Ranta-Rönnlunds syn på det, gör väl kanske att hon har kommit i konflikt med den andra gruppen.

För hon ser det ju som någonting positivt att samer blir integrerade i det moderna samhället och ta del av alla moderniteter som utbildning, sjukvård, att man bor i hus med uppvärmning och så vidare.

Hon tar ju upp sådana saker konkret i de här böckerna då.

Så att hon har ju inte alls någon nostalgisk syn på det gamla livet, livet förr.

Tvärtom så uttalar hon sig ju ibland väldigt kritiskt mot personer som har den här nostalgiska, romantiserande synen på livet förr.

Hon använde till exempel ordet tofsromantiker om personer som då är kritiska mot assimileringspolitik då.

Och hon skriver faktiskt i en bok, citat, att hon inte själv vill bidra till att öka det romantiska skenet kring svunna tiders lappliv.

Hon använder ordet lapp.

Så att det gör väl att det finns liksom kanske en sorts motsättningar mellan henne och vissa andra grupper.

Men samtidigt är det ju som Katarina sa tidigare, det är ju så att människor ser olika på saker och ting.

Men det finns inte någon sån här hundra procentig konsensus.

Och hon har ju en röst som förespråkar vissa företeelser och så vidare.

Och det kan ju kollidera mot andra sätt att se på samerpolitik till exempel och frågan om assimilering då.

Allt det här går ju också tillbaka till den här ”lapp ska vara lapp”-politiken som man ju kan säga att Sara Ranta-Rönnlund är väldigt kritisk mot.

För hon anser ju inte att det är en riktig politik att de nomadiserande nordsamerna ska hållas kvar i ett livsstil

som gör att de inte kan bli en del av det svenska samhället och få samma utbildning som andra svenskar och samma förmåner.

Skulle du säga Katarina att Nådevalpar och Sara Ranta-Rönnlunds författarskap är en del av de litterära klassikerna i en samisk tradition och kulturkontext?

Jag skulle nog göra det. Som jag har uppfattat det så har man ju liksom inte lyft fram hennes författarskap så väldigt mycket i samiska sammanhang.

Jag har i alla fall inte hört så väldigt mycket om det. Men jag tror att hon kommer. Hon ligger liksom bara och bidrar sin tid.

Hon kommer att få mycket mer uppmärksamhet. Ibland måste saker och ting vila ett tag innan de kommer till sin rätt.

Det är ju faktiskt helt sant. Och med de orden ifrån Katarina så behöver vi börja runda av det här avsnittet.

Och för er som blir nyfikna på Sara Ranta-Rönnlund så finns alla de fyra böckerna på Litteraturbanken färdiga att ladda ner och läsas.

Och för dem som vill gå ännu längre och vidare i den samiska litteraturen så finns det mycket att hämta på Litteraturbanken både i vårt bibliotek, på vår utställningssida Diktens museum och på vår Ljud- och Bild-sida.

Och länkar finns i vanlig ordning på anekdot.se.

Ett stort och varmt tack till dig Katarina. Tack.

Och till dig Anne. Tack.

För att ni har varit här och att vi har fått prata om Nådevalpar av den svensksamiska författaren Sara Ranta-Rönnlund.

Och det vi alla är överens om tror jag är att hon förtjänar verkligen att läsas.

Absolut. Ja, absolut.

Tack för oss och missa inte nästa avsnitt av Verket.

Tack.

Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker.

Producerad av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.

Alla avsnitt samt fler poddar, filmer och essäer hittar du på anekdot.se.