”En av tillvarons största och renaste njutningar är denna: att röra på benen och sätta fötterna i marken.” – Så skrev Klara Johanson (ofta kallad K.J.) den 24 april 1914. Bilden av Johanson som avskärmad i sitt bokrum ger en del av sanningen – men inte hela bilden. Nog tillbringade hon mycket tid i tyst koncentration med böckerna, men hon älskade också att promenera. Tillsammans med sin livskamrat Ellen Kleman företog Johanson många vandringar på Djurgården i Stockholm. Och vandringen och läsningen var aldrig varandras motsatser; genom bokrummets väggar blickade hon också ut i världen. I dagboksanteckningarna hon lämnade efter sig kunde dessa vandringar, tankens och kroppens vandringar, komma till uttryck.

Klara Johansons dagböcker gavs nyligen ut i två band av Kungliga samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia (båda volymerna finns tillgängliga hos Litteraturbanken). Utgåvan har ställts samman av Ingrid Svensson (tidigare förste bibliotekarie på Kungliga biblioteket), som också givit ut ”Ty till sist blir allting litteratur”. Texter i urval (2020). Och det är just från Kungliga bibliotekets samlingar som vi har fått fotografierna i detta inlägg, hämtade ur Johansons personarkiv. Fotograferna är i många fall okända, och bilderna tycks mestadels konstlöst arrangerade. Men alla visar de levande ögonblick i Johansons liv: ett liv bland vänner och böcker.

”Middagssolen flödar in över mitt blad och lyser upp raderna, så att de nästan ta sig bra ut. Låt mig njuta av denna ljuseffekt, miraklet går strax över.”Klara Johanson, ur dagboken 12 augusti 1912.

Från bokrummet blickade hon ut i världen. Och i dagböckerna finns många observationer av väderfenomen och av årstidernas växlingar. Ibland antog de formen av rättfram och saklig redogörelse, ibland av mer utvecklad, ekfrastisk gestaltning. En vinterdag skrev hon:

”Färre köldgrader än vanligt, skyig men ljus himmel, några snövirvlar, en behaglig vinterstämning. Ett par minuter i förmiddags bländande sol som kom de röda tulpanerna på min bortersta bokhylla att glöda.”Klara Johanson, ur dagboken 8 januari 1941.

Men för att kunna njuta av synintrycken måste man ha övat sin blick. En annan januaridag, många år tidigare skrev hon:

”Man måste ha insupit världens mesta, nej bästa lyrik och tränat sig till kritisk urskillning för att naivt kunna fröjdas åt solfläckarna i en backsluttning, och det behövs en filosofiskt hyfsad världsåskådning för den som vill uppfatta skönhetsnyanserna i klimatets skenbart misantropiska nycker.”Klara Johanson, ur dagboken 27 januari 1914.

Också andra sidor av Klara Johanson framträder i dagböckerna. Här syns individualisten, kvinnosakskvinnan, rösträttsförespråkaren, den politiska observatören, normbrytaren. Men det är ändå litteraturen som utgör den röda tråden. Omdömena och kommentarerna kunde vara hårda, men så var också Johanson av åsikten att läsaren och kritikern skulle vara subjektiv – och författaren måste ha ett ärende. Håglösa flanörer och ytlig stilbravur förkastade hon.

Hård kunde hon vara också mot sig själv – som när hon kände sig overksam eller klen. Självbilden pendlade mellan ytterligheterna, vilket fångas koncist i detta utdrag från sensommaren 1912:

”Duger jag till ingenting annat (och det tycks ju vara fallet), läsa kan jag åtminstone. Kanske bättre än någon.”Klara Johanson, ur dagboken 28 augusti 1912.

Men i dagböckerna möter vi inte bara Johanson som den geniala läsaren och kritikern, utan också som sällskapsmänniska. Där beskrivs diverse tillställningar och återkommande, efterlängtade besök av de närmaste. Samtidigt pågick ett obrutet umgänge med de tankens valfrändskaper som livet igenom var så viktiga för henne. Två exempel är J. W. v. Goethe och Fredrika Bremer. De samsades med vänner och samtida kulturpersonligheter om dagbokssidornas utrymme. Precis som mellan bokrummet och den yttre världen råder här ingen motsättning. I dagbokens tankevärld var de alla lika nära.


Fotografierna är hämtade från Kungliga bibliotekets samlingar. Fotograferna är okända om inte annat anges.