Verket: Fru Marianne

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker.

Idag ska vi ägna oss åt Victoria Benedictssons roman Fru Marianne som utkom 1887.

Och med det här avsnittet så gör vi gemensam sak med vår systerpodd Bildningspodden som ägnar ett eget avsnitt åt Victoria Benedictsson som författare och person. Jag heter Pålina Helgeson och med mig i studion idag finns litteraturforskaren Claudia Lindén. Välkommen!

Tack!

Nu får du presentera dig själv för det är roligare.

Jag heter då Claudia Lindén, jag är professor i litteraturvetenskap vid Södertörns högskola. Och jag skrev ett sista kapitlet i min avhandling som handlar om Ellen Key och om Ellen Keys kärlekssyn så använder jag mig just av Victoria Benedictssons Fru Marianne, de är också väldigt nära vänner Ellen Key och Benedictsson. Så jag pratar om deras vänskapskärlek tillsammans och om Fru Marianne som en mall egentligen för Keys kärlekslära.

Och sen har jag ju sysslat mycket med de här, eller fortsatt att återkomma till de här 1880-talsförfattarinnorna efter det.

Tack! Och du gör ju en dubbelinsats för Benedictsson för du är ju med i Bildningspoddens avsnitt och pratar om Victoria Benedictsson generellt tillsammans med litteraturforskaren Birgitta Lindh Estelle och det här avsnittet säger jag nu, för alldeles säkerhets skull finns att lyssna på på Bildningspodden.

Men du och jag, Claudia, ska gräva djupt i Fru Marianne idag och jag tycker att vi börjar med att du berättar lite om romanen.

Ja, den är ju då en av, Benedictsson skrev ju inte så många romaner, men det här är då en av hennes sista romaner blir det ju väl. Och det är också samtidigt kan man säga en av hennes, vad ska man säga, lite stora idéroman i sin syn på kärleken och äktenskapet och som jag ju då tycker är en väldigt tydligt kulturkritisk bok om sin tids äktenskapspraktiker så att säga.

Och i korthet så handlar den då om Marianne som är en ungborgarflicka som en dag romanen öppnar med att hon får ett brev av börjar som hon har vaga minnen av att hon har träffat på en fest under sommaren som skriver till henne och säger att han friar helt enkelt till henne.

Och det visar sig då att han också är ganska rik så att det här blir ett väldigt intressant äktenskap då tycker hennes föräldrar som har ont om pengar så att när de träffas, men det roliga är ändå att när börjar Marianne träffas så finns det en attraktion mellan dem, men det är väldigt mycket pengar ändå som leder till att de gifter sig och sen så kan man säga att boken handlar om hur de går in i det här äktenskapet på ett traditionellt artnattalsvis med alla sina fördomar och fantasier från båda håll, om manligt och kvinnligt för att sen hamna i en kris delvis när hon har en kärleksrelation med en annan man och för att sen hitta ut det så småningom och på slutet så närmar sig någonting som är mycket mer en modern jämlik relation där de plötsligt ser varandra för sina riktiga personligheter.

När jag läste den här romanen så hickade jag till lite över att frieriet kommer i princip på sidan två, det är liksom inga preludier överhuvudtaget.

Nej, verkligen inga preludier. Nej, det är tydligt redan från början att det är en äktenskapsroman för det kan man ju ändå säga att det är kanske.

Jag tänker att vi kan prata lite om de här karaktärerna för min känsla och jag vet inte om du håller med om den är ju att det ganska mycket är triangeldrama det här.

Ja, på sätt och vis är det det. På sätt och vis, Påls relation, Pål är ju också en väldigt viktig person i boken, han är Börjes barndomsvän och det intressanta är också att när Börje ska berätta vem han är för Marianna när de sitter och har bestämt att de ska förlova sig och de blir lämnade ensamma föräldrarna och Börje vill berätta vem är han, så berättar han om den här otroligt viktiga relationen i sitt liv och han beskriver Pål som att han är nästan som mitt första, det som för andra är deras första tycke, han säger att Pål är som en flicka, han har liksom tyckt om honom så och Pål är också väldigt feminin i sin person, men att det här är liksom den, förutom Börjes mamma, så är det här den stora viktiga relationen i hans liv.

Och när Pål sen dyker upp i romanen så blir han en slags katalysator både för Mariannes egna känslor visar vi Börje och sådär, så att han blir liksom viktig, men jag skulle ändå inte säga, han är absolut viktig, han är viktig för intrigen, han är viktig för att få den här relationen mellan Börje och Marianne att stöta på både ett hinder och någonting som utvecklas, men jag skulle ändå egentligen inte säga att det är ett triangeldrama, utan mer som att han har en funktion i berättelsen för det handlar om Börje och Marianne.

Jag tänker att vi börjar lite med Marianne, vem är hon i romanen?

Hon är en väldigt typisk sån här 1800-tals, borgerlig 1800-talsflicka, av det konventionella slaget, hon har blivit uppfostrad, hon har inte fått lära sig någonting egentligen, hennes bröder får gå och studera, men det har inte hon fått göra, hon kan väl kanske lite språk eller någonting, hon kan spela lite piano, hon kan brodera, men hon vet inte ens om man sköter ett hushåll, och hennes liv bara handlar om att vara ute och flirta med olika män.

Och det enda som egentligen säger någonting om hennes karaktär är att man förstår att hon uppfattas som attraktiv, men att hon är väldigt, väldigt mån om att inte gå över den där gränsen, hon berömmer sig själv av att vara någon som kan flirta med män, flirta på baler, locka dem, men aldrig någonsin göra någonting opassande, så att den här att hålla på sig och göra vad som är rätt och riktigt, det är väl det enda man känner att det finns någon slags kärna, en slags vilja i hennes person, annars är hon ju någon som ligger och sover hela dagarna.

Och efter en bal också, förstår, bara ligger på sig slången och bara funderar över hur det var igår kväll och sådär, hon har liksom inte några, till skillnad från Selma i till exempel ”Pengar” som är Benedictssons debutroman kan man säga, som ju är någon som är sportig och är utorider och vill bli konstnär och läsa böcker, så Marianne läser dåliga romaner för att få tiden att gå, men hon är liksom inte, hon är inte, den flicktypen finns ju absolut i 1800-talsromanerna när de vill skriva fram någonting feministiskt, nämligen den unga kvinnan som går på tvärs mot konventionerna.

Men Marianne är inte sån, utan hon är typisk, hon är någon som liksom, vars claim to fame är att hon är jättebra på att hantera de här konventionerna.

Hon låter ju inte som en sådär supersympatisk geltinna egentligen.

Nej, det är hon ju inte heller.

Nej, och det är sannolikt det som är avsikten, för sen sker det ju någon slags utveckling med henne antar jag.

Ja, det gör det, och det är ju det som är romanens klo, att hon ju faktiskt förändras, väldigt väldigt radikalt, från det ena till det andra, det är en 180-graders omsvängning, och när hon blir gravid så är det någon slags insikt där om vad hon var på väg i, in i den här relationen med Pål, men att hon plötsligt börjar, hon börjar arbeta helt enkelt för att hon har lite ångest, förstår man.

Och det har hon ju aldrig, hon har ju aldrig blivit så om något arbete, utan hon sitter och knipplar små saker bara för att det ska se gulligt ut ungefär, för att hon ska se gullig ut när början kommer in, men hon har aldrig blivit så om att arbeta på något sätt.

Och det där med arbetet är ju så viktigt för Benedictsson, det är ju både för Benedictsson som person, men det är ju någonting som dyker upp som en slags ideal i hennes romaner, det här med att arbetet både som någonting karaktärsdanande, men som också det som är det som ger livet mening och framåtrörelse, och hon pratar ju, Benedictsson i sin dagbok pratar ju om det där hela tiden med arbetet, så att jag tycker att det är det viktigaste där man anar bokens ideologi, det är ju det här att Marianne börjar arbeta.

Först med att sy bebisens utstyrsel, men sen så småningom skapar hon en köksträdgård och hon börjar väva och börja göra saker, men att hon börjar jobba hårt och finner en mening i det, och det är ju det som är hennes utveckling.

Hon börjar som en ytlig glamourdocka, men börja, vem är han i detta?

Han är ju då kan man säga någon som ligger närmare Benedictssons eget ideal, och framförallt ett mans ideal, även om han har sina problem.

Börje kommer från ganska enkla omständigheter, men hans pappa måste haft pengar på något sätt, de har vuxit upp som enkla bönder, men han har kommit över pengar på något sätt och köpt sig en stor gård, och till skillnad från sin bror som är väldigt mån om att komma upp sig och ha kläder, så är Börje mer mån om att han ska vara närmare folket, han vill inte ha något rychepysch, han är någon som arbetar väldigt hårt.

I någon mening skulle man kunna säga att han är bördstolt som bonde, men han har samtidigt en viss längtan, han har en väldig kluvenhet till borgerlighet, pengar och elegans.

Det finns någon scen i början när han tittar på Marianna, han ser hur otroligt elegant hon är, och att hon representerar en annan värld, och det är som att hon känner sig främmande för honom, och att han hela tiden vet att han är den som har pengar, att han kan köpa det här.

Han pendlar mellan att vilja köpa det, vilja ha det, stöta det bortifrån sig just för att han kan köpa det, och sen vilja ha det igen.

Hans indelspänning handlar om en klassosäkerhet, en längtan efter att komma någon annanstans klassmässigt, och det är det Marianne ger efter i sin längtan efter en annan klass, att han vill ha en lyxhustru.

När du beskriver dem så känns de väldigt omaka, vad är det som gör att de gifter sig egentligen?

På något sätt finns det någon skum attraktion mellan dem, och det är ju det boken skriver fram så fint, att det handlar om att de båda två är ett offer för konventionella, erotiska fantasier om den andra i hans fall, om henne som den här vackra hustrun som ska vara mjuk och följsam, och samtidigt i hennes fall, hon benämner honom med en referens till Charlotte Brontes ”Jane Eyre”,

att han är som en Rochester som ska tämjas, en vild Rochester. Sen säger hon lite senare att han inte var en Rochester, men den här idén om en lite hård och karg och brutal man med en anstrukning av våldsamhet men ändå med ett gott inre, där Marianne föreställer sig att det är hon som ska tämja, hon säger att det vore som att tämja en Rochester.

De har ju den typen av fantasier om varandra där de också bekräftar varandra, men sen är det ju då, som du sa, det är en förlovning utan preludier, och det är en ganska gullig scen precis i början, han kommer dit på besök, föräldrarna lämnar honom ensamma, och det blir jättestelt mellan dem när de ska försöka prata om varandra, och så säger Börje någonting om att ”ja men vill du inte så får du säga från mig en gång”, och han säger så här att ”ja men vi kanske bara ska förlova oss” och då blir hon alldeles tagen, och sen så är det hon som till slut när han börjar gå säger ”men nej, nej, det här går ju inte, vi kan ju inte prata med varandra”.

Och då är det som att han lyckas få henne att förstå att ”ja men om vi förlovar oss då blir det ju normalt, då kan vi ju prata med varandra”, och sen så bestämmer de det, och när de gör det så drar han henne in till sig och kysser henne, och då blir hon liksom glad, och då börjar hon fnissa och då är det som att de plötsligt har passerat någon slags gräns, och så har de någonting hemligt kul ihop, och så där, det finns ju någonting.

Men hur ser äktenskapet ut när de väl har gift sig? För det, som vi har sagt flera gånger nu, det går ganska fort.

Ja, det går ganska fort, och man fattar inte riktigt, men det är ju på hösten de träffas och på sommaren, så att de gifter sig i november, så att man anar att den här förlovningstiden kanske är en månad, en och en halv eller någonting sånt.

Nej men då kommer ju Marianne dit, och det sägs ju, det här är ju ett 1800-talsroman, så det sägs ju ingenting om bröllopsnatten, men däremot förstår vi på morgonen att Börje går runt utanför sovrummet och väntar på att Marianne ska ha vaknat, så då går han in och väcker henne med något sånt här väldigt gulligt gest och biter henne i fingret, och hon vaknar och hon är jätteglad, och han tycker att hon är jättefin i sina små spetslåtor.

Det är ju väldigt lovande det här.

Jo men man förstår att den där biten funkar mellan dem, den var ganska bra, det där var ju inte ett problem, men problemet infinner sig sen också då när hon, han uppmanar henne, nu måste du komma upp och klä på dig, jag ska visa dig runt på gården, och sen när hon går ut i sovrummet så står det så här att Börje hade en känsla att han nästan ville stänga dörren, han ville liksom gömma henne där inne, för när hon kommer ut i sin så här då, jag vet inte ens vad det heter, men olika så här morgonrockar med lager av olika spetskläder som hon kommer ut i, så att hon ska vara så här tjusig till frukosten, så känner han att hon är som en slags nattvarelse, en prinsessa som han är, han känner av att det är något erotiskt, inte något erotiskt utan alldeles tydligt, som han inte tycker hör hemma i hans pragmatiska vardagsliv helt enkelt.

Och Marianne då tvärtom ser den här blicken och blir jätteglad och känner att åh nu var hon älskad, precis som hon vill, endast som en kvinna.

Men det här går ju då inte ihop med att hon ska ta sig då därifrån ut till husjungfrun, och som kommer in sen och säger, åh men hur vill frun ha det, hur ska vi göra med maten, hur ska vi göra med det, Marianne är kanske 19 år eller någonting sånt där, hon har aldrig brytt sig om, hon har ingen aning om vad hon ska göra, så att hon bara säger till husjungfrun, nej men det får jungfrun ta hand om, om man förstår att det här är så fel.

Alltså det är totalt konventionsbrott i den här miljön. Och det Börje vill är att han vill att Marianne ska hälsa på alla på gården, han har bjudit in allt folket på gården till middag då som det heter, men som är lunch med våra måttmätt, och hon ska hälsa på alla, och hon blir så illa berörd av att behöva ta dem i handen, för att de har liksom smutsiga grova händer, och någon har till och med våtor på händerna, hon får panik och springer in sen efter att man tvättar sig, och Börje ser det, och han blir så besviken på henne, och så illa berörd av att hon inte kan hantera det, och där får man ju se att det är ju hans naivitet, han ville ha en lyxhustru i spetsklänningar från stan, och sen tror han att hon ska kunna liksom bara så här, pang, med en smäll, bli en bondbora som ska stå där och hantera allting, och han hjälper inte henne på något sätt, han blir liksom bara besviken.

Ja, för man får ju den här känslan av att de båda två vill äta kakan och ha den kvar.

Ja, precis.

Att Börje tänker att han vill ha just det här som attraherar honom, jag minns från när jag läste boken nu, att han återkommer till de här vita armen, och hennes vita armar ser ju väldigt sexuellt laddat, men det är klart att de vita armen hade ju inte varit så vita om de hade hushållsarbetat på det viset som man hade velat, så att de vill väldigt motstridiga eller dubbla saker, känns det som.

Ja, men det är verkligen så att de är liksom fångade i den här erotiska fantasin om den andra, och samtidigt så vill de ha någonting som också i hans fall, så vill han ha en vardagshustra också, och hon har ju ganska tråkigt, hon sitter hemma hela dagen och väntar på honom, hon har liksom trott att han, alltså hon kommer ju från ett hem där män inte arbetar, de kanske drar sig undan i ett arbetsrum, men det är ju för att sitta och läsa tidningen eller någonting, men att Börje säger liksom, ”Jag har inte tid att passa, jag ska ut och mjölka korna eller jag ska övervaka olika grejer”, så att hon blir sittande själv, hon vill ju att han bara ska vara med henne och sitta och gosa med henne, men förstått, hon ägnar sig också väldigt mycket tid åt att planera för när hon ska få hem honom, och få honom att stanna hemma när han kommer in för att äta och såna här grejer, så att det är liksom.

Hon har aldrig tänkt att hon har en man som behöver arbeta på gården, det ingick inte i hennes plan för hela.

Nej, det är mycket såna här saker som inte ingick i deras respektive planer, men i detta omaka äktenskap, när de går in med ganska olika förväntningar och så, men med någon sexunderliggande attraktion, så dyker Pål upp efter ett tag, och vem är han?

Alltså Pål är ju då en, vad ska man säga, han är en barndomskamrat till Börje, som också är, han är oäkta barn till någon sån här informator på något gods, som då gjorde pigan med barn, och den här informatorpappan dog ung.

Och även förstår man, även Påls mamma då har varit ganska fattig, men även hon dog rätt ung, men Pål då har, då är liksom, han är väldigt späd och väldigt kör, men har ett läshuvud, och då är det som att det är prästen i byn eller någon sån som ordnar så att han får komma iväg och läsa.

Så att han får komma till Lund och läsa, vilket han också gör, men man förstår att han jobbar sig fram då, delvis också själv som informator.

Och sen så är det som händer i Påls liv, är att precis när han är på väg att bli färdig med sin examen, så träffar han en kvinna som har fått något arv, en italiensk kvinna, och som är lite äldre än vad han är, som han gifter sig med. Och det betraktas då, det tycker liksom Börje, då försvinner han liksom i Börjes liv, och Börje tyckte att det här att han gifte sig för pengar var någonting man tyckte var problematiskt, och lika så att han aldrig gjorde färdigt sin examen, han hade liksom typ bara en termin eller några månader kvar på sin examen, så bara lämnade han allt sammans.

Och Pål är då också, har alltid varit väldigt, haft ett starkt skönhetssinne, han är väldigt späd, väldigt kör, men tycker om vackra saker, han gick alltid omkring i en samhällsblus när han var liten, ända tills han liksom slets ut.

Och när han nu dyker upp igen i historien så har den här frun dött och så två år tillbaka, och vad han har gjort under de två åren vet man inte riktigt. Men han kommer då tillbaks till Sverige, och har egentligen inte så många andra vänner, men liksom längtar efter någon slags trygghet och slår sig ner, och tror att Börje fortfarande är ogift och tänker att ”jag kan väl hänga min kompis Börje på hans gård”.

Och så kommer han dit och förstår att Börje har gift sig. Men Börje blir väl glad över att han kommer, och Marianne som ju på något sätt har förstått att han är viktig och tycker också då att det här är liksom, att Pål representerar ju någonting mer som hon är bekant med, så att hon tycker att det är ganska spännande att Pål kommer, så att de övertalar honom att stanna. Och det gör han. Och det gör också det att han jobbar ju inte på gården, utan han inreder några rum där, väldigt tjusigt, och Marianne förstår att han ju kan mycket mer om, vad ska man säga, om estetik, alltså heminredning, snygga kläder, han har varit ute i världen, så han gör henne nervös, för han kan på något sätt allt det där som hon vill kunna, men som hon aspirerar på.

Och samtidigt är det då det som är rörande, att han tycker så otroligt mycket om Börje.

De har en sån där relation, så att Marianne får liksom syn på Börje via Påls kärleksfulla blick.

Som att när hennes bröder har varit där under sommaren, då har Marianne liksom varit så att hon känner hela tiden att de tittar lite ner på Börje, så att hon vågar inte riktigt visa att hon är kär i Börje.

Medan att nu med Påls så är det som att hon nästan blir förvånad över hur Pål prisar Börje.

Så det gör att de hamnar i en väldigt, det är en ganska mysig liksom trekantsrelation, där liksom då Pål och Marianne sitter och pratar och läser böcker under dagarna, och sen så träffar de Börje på kvällen och Pål och han spelar schack och sånt där.

Men att de just också då via den här liksom kärleken som Pål hyser för Börje och Börje för honom, så blir det som en slags intim gemenskap mellan de tre.

Men som sen då övergår till en, som det heter på 1800-talsspråken, flirtation med Pål, när han plötsligt då en vacker dag tittar på Marianne på ett speciellt sätt över schackbrädet, och hon blir liksom alldeles så här ”oj” till sig, och sen inleder de någon liten flört.

Ja, för det är inte så mycket som händer egentligen, utan det är mest att de tittar på varandra och trycker varandras händer väldigt intensivt.

Ja, men det är som att de… Nej, men det händer ingenting egentligen.

Men jag tycker ändå att det går… Man behöver inte bara tänka att det är 1800-talsspråk, de har liksom gått över gränsen, de vet båda två att de har gått över gränsen, de håller på med någonting hemligt bakom Börjes rygg, och de vet det, och de vet att det är förbjudet och de vet vad det kan leda till, och sen så måste Pål resa iväg, och då slutar det med att han i princip… Ja, han kysser Marianne på halsen, och sen så utlovar det ett löfte om att när jag kommer tillbaka, då ska vi liksom ha en relation.

Men det som då händer är att hon upptäckte att hon är gravid under tiden, och som hon själv säger, att det var ju bara en slump att det var Börje som var pappa till barnet, det hade lika gärna kunnat vara…

Hade han åkt några dagar senare så hade hon förmodligen hamnat i säng med Pål, och då hade hon inte vetat att den som var pappa till barnet var han som var pappa till barnet.

Men i alla fall det gör att hon då tar avstånd från Pål, och han blir då besviken på henne för att han tycker att hon är… Jag tror inte hon berättar de vänta barnen.

Nej, alltså jag har inget med… Inte för Pål? – Nej, inte för Pål, nej precis. Så han uppfattar henne bara som att hon har blivit liksom pryd och ångrat sig, och tycker att hon är liksom onaturlig.

Men det som händer rent konkret är att han lämnar gården, och sen så en kort tid senare, eller jag kommer inte exakt ihåg hur lång tid det går, men ett halvår senare får hon veta att han har tagit livet av sig.

Så att exit-Pål, det som var liksom både det homoerotiska och det förbjudna kärleksbegäret, försvinner ur berättelsen.

Det är därför jag menar att jag tycker egentligen inte riktigt att det är ett triangeldrama, utan han kommer in som en motor för att driva på någonting, och sen så då passar han ut när han liksom inte längre behövs på något sätt i handlingen.

Men han är väldigt viktig i handlingen.

Jag upplever ju när jag läste den här romanen att den säger en del saker under ytan om manligt och kvinnligt, just därför att Pål är så någon sex…

Han är både man och kvinna på något sätt, stämmer det?

Ja, det kan man väl säga, eller framförallt att det är svårt att säga vad Pål är, men han spelar funktionen delvis av både man och kvinna, eftersom det är så tydligt för Börje att han är någon som har varit väldigt viktig.

Och att han i, vad ska man säga, Börjes kärlek till Pål är också det som är Börjes egen, inre, sanna, goda kärna.

Det är också så som det är viktigt.

För att han… Det som annars är lite störande i Börjes karaktär, den här, vad ska man säga, klassproblematiken och allt det här, det är som att inför Pål så känner han bara ömhet.

Han säger det någonstans också, att Pål vill ha allt det här vackra och estetiska, och det som han skulle tycka var ytlig flärd, hos någon annan tycker han bara är fint hos Pål.

Han känner bara att han vill att Pål ska få det.

Så att i ömheten och kärleken till Pål så är det som att Börje också har det som han sen kommer kunna föra över till Marianne.

Det är i den erfarenheten han kan hämta vad verklig kärlek är, för det han känner för Marianne är ju egentligen bara en erotisk attraktion, på samma sätt som det som hon känner för honom är.

De gillar varandra, men de förstår sig inte på varandra, de känner inte varandra, vilket betyder att de älskar inte varandra.

Men Börje älskar Pål på samma sätt som Pål älskar Börje, så där finns det en slags mall för hur riktig på något sätt respektfull kärlek kan vara.

Jag tänkte ju, när jag läste om Pål så tänkte jag väldigt mycket på att det här var som man gör med historiens glasögon på sig, en Oscar Wilde-person, väldigt tydligt, den här fokuseringen på skönhet och det estetiska.

Jo, men det är det nog också, det är nog kanske tänkt att det ska vara så.

Nu ska vi dock komma ihåg att det här är ju då 1887, så det är ju ganska långt för Oscar Wilde-rättegångarna, det är 12 år innan, så det har ju liksom inte… Och det är ju först med de rättegångarna som, vad ska jag säga, den här också kopplingen av homosexualitet till, eller samkönat begär, kopplat till en viss typ av estetik eller litterär hållning, blir liksom en offentlig kännedom. Men det är absolut så att han ska uppfattas som någon slags dekadensfigur, tror jag.

Ja, det är lite spännande att han dyker upp där på landet, han är bokstavligt talat som en Oscar Wilde som har landat på landet och inreder sina rum på det här sättet.

Men det är ju någonting som jag tänker att vi måste prata om, det är ju det här med Mariannes romanläsning, för det upptar ju en inte helt oviktig del av boken, nämligen att hon förläser sig på romaner. Du måste berätta lite om det.

Ja, det är ju det som har gjort att den har kallats för en Madame Bovary i bondemiljö, för hon läser ju då, hon har ju ingenting att göra på dagarna innan hon börjar arbeta.

Så hon sitter ju och bara läser romaner, och vad man förstår då, trots att jag som kan artnintalet bra så är det faktiskt referenser till den nämnds, den fattar namn som jag aldrig hört talas om.

Så vi förstår att vi är nere i den underregionen, men så är populärförfattare, vad är det som skulle kunna vara sådana idag?

Men alltså sådana där som ger sig ut som folk läser, det är säkert stora upplager, men som inte är så märkvärdiga, det har inte gått till litteraturhistorien, men sådana med romantikskildringar är det som hon sitter och läser.

Och när Pål kommer in så börjar han ju då, hon förstår ju att det här är felsexlitteratur, så då börjar hon ju läsa, och då nämns plötsligt Baudelaire, och så nämns andra saker, han läser ju också den här typen av, framförallt franska dekadentförfattare.

Men det står ju samtidigt att det inte egentligen påverkade hennes själ så mycket, trots att hon då börjar läsa den här bättre litteraturen, så tar hon egentligen inte intryck av den. Men det förekommer ju många sådana här roliga formuleringar också av att hon då, under början av veckanskapet innan Pål har kommit in, när hon håller på att jobba med det här med att få Börje att vara hemma hela tiden, att hon skriver på sin roman, och sen ju mer han är ute så var det som att nu fick det också hennes livsroman, nu fick den plötsligt ett ytterligare moment, den fick nämligen spänning, det vill säga kommer hon få hem honom, och få honom att stanna hemma med henne i sängen på eftermiddagen och skolka från övervakandet av vad det nu kan vara för någonting, skördaddet, liksom mjölkning eller någonting, kvällsmjölkningen. Men då beskrivs det som att det plötsligt var ett nytt romanelement, så hon beskriver sitt eget liv i romantermer.

Och sen är det ganska roligt då för att på slutet då, eller när hon då börjar förändra sig, så går hon ju in till Börje, för i Börjes rum så finns det ju inte så mycket roman, han börjar läsa förstår man, men han läser mycket fackböcker, mycket som har att göra med gården men även andra saker.

Men hon går in till Börje och lånar en bok som är en bok av Darwin, om myror tror jag, men som hon börjar läsa, det vill säga att hon börjar läsa vetenskap.

Så det är ju då att hon längtar efter att läsa någonting, men hon kan inte riktigt gå tillbaks till de här romanerna när hon har blivit förändrad.

Så det tycker jag också är en sån här kul markör, för fortfarande 1887 så är ju Darwin lite kontroversiell, så att hon låter Marianne sätta sig och läsa Darwin, med allt vad det innebär, och kristendomskritik, och så där tycker jag var roligt.

Jag blir lite nyfiken på vad Benedictsson vill säga med den här, är det kritik av en viss sorts litteratur, och det här med att Marianne blir helt fördärvad av att läsa så under sig på alla de här fluff-romanerna, eller vill hon göra det mer till en psykologisk grej, det här med vad läsningen fyller för funktion? Jag ser inte det riktigt, har du någon teori om detta?

Jag tror att det är båda delarna, och jag tänker på, det finns i en av Jane Austens tidiga romaner, ”Northanger Abbey”, så finns det en så här underbart försvar för romanläsandet, att kvinnor läser, för det var ju någonting som man klankade ner på, att kvinnor läste romaner, och man var rädd att de skulle bli förförda av romanerna, antingen att de skulle bli lite korkade, men man var egentligen ännu mer rädd att de skulle få idéer om äktenskapet, eller kärleken, eller någonting sånt.

Och samtidigt så fungerar ju många romaner som också någon slags feministisk kritik av äktenskapet.

Men med att Jane Austen försvarar just romanläsandet, och säger någonting om att, men vad vore de inte liksom än, hon säger att det är någonting så konstigt med romanförfattare som själva skyller på romanen, vad vore de inte än, romanhjältinna i en roman, försvararhjältinna i en annan roman, säger hon.

Och jag uppfattar att det är lite det som, och Fredrika Bremer har något liknande sådär, också i ”Familjen H”, där hon också försvarar romanläsningen, att här är det ju som att hon, det är nog inte fel att läsa, det är inte fel på romaner, utan det är delvis fel på vad hon läser, men framförallt hur hon läser.

Att hon läser inte för kunskap, och det är ju det som händer plötsligt på slutet när hon läser Darwin. Hon läser inte ens, när man läser en roman för kunskap, eller för sanningen, eller någonting sånt, Benedictsson hade ju en otrolig sanningens slidelse, så är det någonting annat.

Men Marianne läser för att glömma, och för att försvinna, och för att få tiden att gå till ingenting. Det vill säga att hennes typ av romanläsning matchar inte den här idén om arbetet.

Men när man arbetar och sedan läser romaner som på något sätt är en del av ett själsligt arbete, då är det någonting annat.

Ja, för att hennes läsning, det beskrivs ju nästan i termer av att det är ett missbruk, liksom hon knarkar romaner. Hon knarkar romaner, det är precis det hon gör. Hon knarkar romaner som man knarkar dåliga tv-serier, eller någonting annat.

Hon bingear dåliga romaner.

Ja, hon bingear, det är exakt det hon gör. Hon bingear dåliga romaner, hon får ju också det. Hon har ju tråkigt, liksom. Och det är ju det Benedictsson vill på något sätt också visa, den här otroliga meningslösheten, innehållslösheten i ett traditionellt borgerligt kvinnoliv.

För Marianne sitter ju själv först och är väldigt nöjd, och tycker att hon sitter i sin lilla boudoir, hon läser de här romanerna då som är helt ofarliga och okej, och så sitter hon med något litet knyppel, och tror att borgern ska tycka att hon är så här, att hon känner sig att hon var en duktig fru, för att hon sysselsätter sig med det här knypplandet.

Hon fattar inte att borgarn tycker att hon är helt meningslös.

Varför kan hon inte gå ut och ta reda på hur det ser ut i visstens boden istället, liksom. Och det är det här som Benedictsson vill få fram, att visa att det är en sysselsättning som inte kan leda någonstans.

Alltså, den producerar ingenting riktigt. Hon sitter och gör antimakasser, och till slut får hon ju liksom själv säga att hon inte vet vad hon ska göra med alla de här antimakasserna.

Antimakasser var ju då såna här små virkade grejer som fruarna gjorde på den tiden, som skulle ligga ovanpå fåtöljen, så att när mannen med sitt pomaderade hår lutade sig bakåt så skulle det inte bli fläckar på stolstyget, liksom.

Och sådana här producerade de i partier med ut.

Och det som Ellen Key säger, att en kvinna använder sin tid bättre om hon sover bort den, än att ägna sig åt sådana här meningslösheter.

Ja, man har svårt att se hur det här med att göra antimakasser, eller vad man ju säger plural, kunde liksom fylla livet.

Vad är det Benedictsson vill säga om äktenskapet i den här romanen egentligen? För det är ju en äktenskapsroman, men hade Benedictsson någon agenda?

Ja, det hade hon ju absolut. Flera agendor handlar ju med den här, skulle jag tro.

Det ena är ju det att även om hon inte tar öppet ställning i sedlighetsdebatten så är det ju ändå ett sätt att försöka säga att det här med att till exempel vara helt sexuellt oerfaren och inte veta någonting, kanske inte så bra. Nu är ju då inte sexet det, men det är inte det här, det är inte det vanliga problemet, att hon blir chockad på bröllopsnatten eller något sånt.

Men det är ändå det här att hon är så ovetande på något sätt. Hon är det här att hålla unga flickor i ovetskap om livet i stort, alltifrån vad det innebär att sköta ett hushåll till allting.

Det är någonting konstigt när man uppfostrar unga flickor till att bara sitta och ha romantiska fantasier som möjligtvis motsvarar de första veckorna på smekmånaderna, men ingen idé om vad som kan ge ett liv ett innehåll.

Har de då tur så hittar de det, men det är ju det hon kritiserar. Vad som gör den här romanen, tycker jag precis som du säger, att den är en äktenskapsroman.

Jag tänker också på en roman av Emilie Flygare-Carlén, som var en generation före henne, i mitten partnertalet, som heter ”Ett år”.

Det är också en sån här intressant äktenskapsroman som just handlar om ett par som, när vi kommer in i handledning så har de redan gifts, så förstår man att de har upptäckt på kväll redan innan de har fullbordat äktenskapen att det här var så fel. Så att de bestämmer sig på bröllopsnatten för att, okej, vi ska skilja oss.

Men vi kan ju inte göra det med en gång i morgon, för det är för pinsamt. Så vi håller ut ett år. Vi bor på separata ställen i huset, så håller vi ut ett år och sen ska vi skilja oss.

Men därmed så har hon ju öppnat för, vilket även Marianne gör, hon har öppnat för en scen där mannen och kvinnan kan plötsligt, under mer jämlika och framförallt lite friare former, lära känna varandra.

Som de ju inte skulle kunna göra i de väldigt många partnertalsromanen som handlar om upptakten till äktenskap.

De förhandlar villkoren kring vad som ska leda fram till äktenskapet. Vilket ju ofta då innebär att mannen måste tolerera en friare och självständigare kvinna. Och sa, men vi får liksom inte se hur det går.

Men genom att förlägga handlingen till äktenskapets början så skapar det ju en möjlighet i den här artnertalsmiljön att låta två figurer, dels faktiskt, i Emilie Flygare-Carlén roman så har de inte sex. Det har de ju här.

Men att de kan plötsligt, de kan röra sig helt fritt. De kan prata med varandra när de vill. Det är ingen som övervakar dem. De får vara själva i samma rum.

Därmed kan liksom alla typer av känslor och liksom konflikter och allting kan liksom spelas ut mellan de här människorna på ett sätt som de aldrig skulle kunna göra innan de hade gift sig.

Det lät som en ganska radikal intrig ändå.

Ja, det är ju det.

För den tiden, alltså Emilie Flygare-Carlén.

Ja, absolut. Det är en radikal intrig. Och det tycker jag att det är även här. Att förlägga handlingen till, liksom, och det är därför som du säger att det inte är några preludier.

Hon är inte intresserad av preludierna. Hon är intresserad av liksom egentligen att skapa en handling där två personer nästan inte känner varandra alls. Men plötsligt befinner sig i en situation där de faktiskt, där de ska agera mot varandra i den här okunskapen men samtidigt är fria att göra val. Vilket de inte skulle varit pre-äktenskapet, så att säga.

Alltså, vad tänkte den läsande och kritiska samtiden om den här romanen? Hur fick den för mottagande?

Alltså, den fick ju ett ganska dubbelt mottagande men det var ju då att många uppfattade den ju som att den var… Benedictsson hade ju, så att säga, ett ändå ett rykte inte som fullt så radikal som Leffler eller så men som ändå var på den här lite mer radikala sidan.

Och då gjorde det att många kom att uppfatta den här som att den hade varit mer konservativ och att hon då hade liksom, just därför att hon inte, att Marianne inte skiljer sig och gifter sig med Pål istället.

Utan att hon liksom förblir i äktenskapet uppfattades som ett argument för mer traditionella äktenskap. Man såg inte riktigt hela post-Pål-biten, vad den innebär. Utan man såg bara att okej, hon skiljer sig inte.

Och sen var det naturligtvis många andra som tyckte att den var en bra roman också. Och inte minst de då som kanske var lite mer konservativa att den ändå då förordade ett äktenskap.

Så jag tyckte nog inte riktigt att någon i samtidigt, alltså den fick inte riktigt det mottagande som den förtjänade.

Och den fick ganska hård kritik av Georg Brandes bror Edvard Brandes som skrev att det var en damroman, vilket då innebär att han då just uppfattade det som en lite mer så här, en romantikroman av det lättare slaget.

Så att det var väl en del av, nu ska man inte säga att det var skälet till att hon tog livet av sig, men besvikelsen, för hon hade ändå samlat ihop sig till, det var en stor satsning och det är ju en väldigt välskriven roman. Och att den liksom sköt förbi målet på något sätt i samtiden.

Just när man läser den med moderna ögon, jag tycker att den vibrerar av massa saker under ytan som är så spännande. Och jag kan ju förstå att man ser ju sällan sådana saker i sin egen samtid.

Men det känns ändå som ett ganska orättvis omdöme att avfärda det som en damroman, ungefär som någon av de romanerna som Marianne läste.

Ett skäl tror jag till att man kanske inte riktigt förstod den är ju också att det här som vi var inne på tidigare med hur hon skapar sin hjältinna, att hjältinnan är ju liksom inte den kloka smarta, det är ju liksom inte självklart var i romanen vad ska jag säga, författarrösten eller den ideologiska budskapet ligger.

Och det är ju för att hon har förlagt väldigt mycket av det här egentligen till männens repliker.

Och det är ju början som då, i en scen där när Pål inviger sina rum och de går dit och Marianne har klätt upp sig för att hon vill imponera på Pål.

Och hon ser på Påls blick att han inte alls låter sig imponerad så hon är helt förstörd och bara sitter och bara ”Åh, vad det här var fel”. Och de kommer att börja prata om kärlek och sådana här saker och lite om Påls liv.

Då är det ju början som får plötsligt säga vad riktig kärlek är. Att säga mig att han säger att har man haft för många ytliga relationer och så blir man till slut liksom delad som en själ som de här små horokruxerna som Voldemort delar.

Han säger inte det, men han säger att man delar ut sin själ i små portioner och till slut finns ingenting kvar. Och han har ett försvar för kärleken som någonting stort och också subjektskapande.

Att kärleken är inte bara någonting som man har, det är inte bara njutning utan den stora kärleken är också någonting som skapar jaget. Och att det är bara genom att på något sätt fokusera jaget kring en kärlek som är en själ som möter en annan själ till en person som det egna jaget kan växa.

Och det här är ju i Börjes replik som hela romanens kärleksetos egentligen ligger. Men som sagt, Börje får säga det medan Marianne… Det är en scen där det händer en massa andra saker och det är inte Marianne som säger det här.

Det är inte hon som står som Jane Eyre och har en monolog i regnet. Utan Börje muttrar fram det här i en scen som handlar om en massa andra grejer och samtidigt är det jätteviktigt.

Och det är så romanen är helt uppbyggd. Jag tror att det gjorde att det var lite svårt att förstå. Just för att det är inte Marianne som säger de här grejerna. Det är ju först precis på slutet när hon för hennes sätt att kritisera Börje i det som hon återkommer till så finns det redan under förlovningstiden ”Varför får jag inte träffa din mor?”, ”Varför undanhåller du mig din mamma?” Och det har att göra med att Börje inte får ihop de här två kvinnoridealen.

Börje står jättenära sin mamma. Och det sägs också väldigt fint i den här romanen. Det sägs i början när han säger det till… Han säger ett brev till Marianne så säger han att han står sin mor väldigt nära. Och att han säger att det är det som också skapar en bra man.

Att män som kan stå en syster eller en mor nära de har också större förståelse för kvinnligheten. Så att han ber om ursäkt för att han står så nära sin mor men sen försvarar sig med att säga att män som har en nära relation med sina mödrar brukar ju bli bra män.

Det var någonting som jag tänkte på när jag läste att det här med förkläderna har en viktig symbolisk roll. Därför att Marianne har i början ett slags fluffigt spetsförkläde. Och Börje vill egentligen att hon ska ha en viss sorts randiga hemvävda saker som han associerar med sin mamma. Men är det inte så generellt att kläder är väldigt viktigt i den här romanen? Eller har jag inbillat mig i det?

Jo, kläder är jätteviktiga. Och kläder beskrivs ju väldigt tydligt. Och det är synd att man idag inte riktigt kan alla de här kläderna. För man fattar inte. Det finns sådana och sådana och då förstår man inte riktigt.

Hon beskriver till exempel Marianne Börjes svägerska som han tycker väldigt illa om.

Hon låter Mariannes mamma kommentera hennes utstyrsel att hon har en klänning i ett astlastyg som är så tjockt så att det kan stå för sig själv. Som om hon kunde gå ut ur klänningen eller något sånt. Och då förstår man att det är för mycket.

Så kläderna beskrivs ju. Man tittar på kläder, man har kläder på sig. Det gäller också männens klädsel. Framförallt påls kläder blir väldigt tydligt beskrivna.

Att han har en väldigt lång rock men den är väldigt högt uppknäppt. Och det framgör att hans smala personlighet framträder. Hans samhällsblus som han hade när han var liten som du berättade om. Den återkommer ju också.

Jag tycker det här är så spännande. En nyutgåva av den här boken skulle ju idealiskt sett involvera bilder så kommer du få se hur de här kläderna ser ut.

Apropå bild så är det också kul att hon har en referens till en 1800-talskonstnär som heter Knut Ekwall som är en sån här som jag bortglömd. Men som gjorde just såna här överlastade porträtt.

Men att hon säger någonstans att Marianne föreställer sig sitt liv som gift som någonting mellan och så är det en brittisk 1800-talsroman av det romantiska slaget och den här svenska konstnären.

Och när jag googlade på hans bild så inser jag att han har gjort just en jättekänd tavla som heter Frieriet. Men som är väldigt så här, där ser man alla de här kläderna, de här miljöerna. Så man bara så här okej, precis. Men det var ju så här, han har inte heller gått till historien.

Man kan ju konstatera att det här just med kläder som bärar av symbolik är ju något som är svårt som du säger när vi har tappat förmågan att avkoda detta för att vi inte ser framför oss hur det ser ut.

Vi måste ju motvilligt, som jag alltid säger, börja runda av för det här är ju en… Gillar du Fru Marianne måste jag fråga.

Jag tycker att det är en fantastiskt bra roman.

Ja, jag tycker också. Jag menar nu är det ju… Det var ju ett tag sedan jag läste den, det är alltid lite så här riskabelt

men jag läste den här när jag höll på att skriva om Key, och så började jag läsa den egentligen mest för att jag skulle så här, jag bara ska läsa in mig på vad Benedictsson liksom gör så här. Och var inte så himla nyfiken, hon blev då väldigt tagen av den.

Och skrev ju sen om den och då läste jag den flera gånger men sen har jag inte läst den sen dess. Så nu när jag läste om den så var jag så här kommer den att hålla och jag kände att den håller verkligen.

Alltså den är otroligt välskriven och den är just så här, den är så fylld av små detaljer och psykologiska beskrivningar och skeenden. Benedictsson har ju sitt sätt att liksom, hon kan både byta perspektiv väldigt snyggt mellan först i hon i Mariannes huvud och sen i samma scen så glider hon över till början.

Och sen så är det mycket så här att han tittar på henne, hon tittar på honom, de tänker olika saker. Men hon har också ett sätt att bara liksom beskriva hur folk rör sig eller gör någonting och därmed liksom skriva fram deras personlighet eller vad det nu är de håller på med i en viss scen på något sätt.

Så den är, också går helt ut över 1800-talet så jag tycker det är en absolut läsvärd roman även idag.

Med detta så måste jag och Claudia Lindén avsluta våran djupdykning i Victoria Benedictssons ”Fru Marianne”. Tack så jättemycket, det har varit så roligt att prata ”Fru Marianne” med dig.

Tack för att jag fick komma hit, det var jättekul att få prata om boken.

Och jag påminner igen om att det finns ett avsnitt på Bildningspodden som handlar om Benedictsson, Victoria Benedictsson som författare och person i lite större perspektiv och där pratar Claudia med Birgitta Lindh Estelle. Tack till er alla som har lyssnat.

”Fru Marianne” och resten av Victoria Benedictssons författarskap finns förstås på litteraturbanken.se och det finns en direktlänk på anekdot.se. Tack för oss idag.