Verket: Jag kommer av ett brusand’ hav

Varmt välkomna allesammans till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag kommer vi få känna saltstänk och doften av tång, för verket som vi ska prata om idag är Evert Taubes bok ”Jag kommer av ett brusand’ hav” från 1952. Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag finns David Antin. Välkommen David.

Tusen tack.

Nu får du tala om för lyssnarna vem du är och vad du har för relation till Taube.

Ja, jag är 52 år gammal, litteraturvetare i grunden, skrev min doktorsavhandling om just Evert Taube här vid Göteborgs universitet. Den hette ”Evert Taube scener. Från Cabaret Läderlappen till Gröna Lund” och kom 2007 på Ellerströms förlag. Och sen har jag fortsatt med Taube i olika sammanhang och har vidgat mitt intresseområde till att utforska den svenska visan i stort.

Härligt. Och vi ska grotta ner oss du och jag i ”Jag kommer av ett brusand’ hav”.

Och den här boken har en undertitel som jag tycker är ganska rolig som heter ”Barndomsminnen från Vinga och Göteborg på Oskar II:s tid”. Och då undrar man ju lite grann, vad är det här för bok? Är det en självbiografi?

Ja, det är som ofta när man läser Taube eller studerar Taube, någon form av hybrid. Den går naturligtvis att läsa som en självbiografisk bok om hans barndomsminnen från Vinga och Göteborg under 1890-talet.

Men jag läser den kanske framför allt som en litterär och konstnärlig programförklaring, där han på något sätt vill sätta in sin senare diktning i ett sammanhang. Han söker sig tillbaka till barndomen och till rötterna.

Sen är den ju, ja du har ju läst den så att du vet att han hoppar vilt, det är anekdotiskt och det är många förklaringar till hur visor har blivit till.

Och så är det som så ofta hos Taube, egentligen tre tidsplan. Det är nutid i det här fallet, början 50-tal och så är det barndomen på 1890-talet. Men sen gör han ju också sådana här djärva historiska utflykter längre tillbaka. Och det där mixar han på ett sätt som få andra skulle jag vilja säga. Men det där återkommer i många av och över Taubes prosaböcker, just de där tre planen som han laborerar med.

Men hur gammal är Taube 1952? När är han född?

Jag vill kanske också först säga att initialt så publicerades det här som en artikelserie i Göteborgsposten. Så jag tror att den kom 1950–1951 och sen blev det en bok. Men Taube visste ofta från början att det skulle bli en bok.

Så gjorde han även på 20-talet redan när han skrev sina prosaböcker, att först kom de i Svenska Dagbladet eller Nya Dagligt Allahanda eller vilken tidning det nu må vara. Och sen blev det en bok.

Men han var i 60-årsåldern. Så det finns ju en sån där sammanfattning apropå den här programförklaringen: ”Det bor en femåring i mitt 60-åriga bröst”. Och där har du programförklaringen.

Han söker sig tillbaka till den här idylliska, naiva diktningen, och citerar sig själv hur han skrev sina första visor där ute på Vinga. ”Det blåser blått, det blåser blått” och så vidare. ”Havet är inte farligt, det är bara glitter trallala”. Så ligger han med en mungiga där och diktar visor. Och har ju ett förvånansvärt bra minne, får man ju säga, som 60-åring. Man får ju ta honom med en yta salt vad det gäller sanningssalten.

Ja, för det var ju det som var egentligen min nästa tanke där. När han ser tillbaka på sig själv som den här femåringen som ligger i gräset. Och diktar väldigt enkla visor om lammen som hoppar. Alltså, någonstans, och det här tycker jag är en spännande genrefråga. När man läser någonting som har självbiografiska anspråk så är det väldigt lätt att fastna i det här:

”Ja, men hur sant är det här egentligen? Kan det här stämma?” Jag har en bild av Evert Taube, du får gärna korrigera mig, men han var liksom lite, inte sådär så att han tänkte att sanningshalten är det viktiga, utan att han gärna tog ut svängarna.

Ja, jag tänker på ett, jag vet faktiskt inte, jag har inte källkollat det, men jag har hört att Dostojevskij någon gång fick frågan ”Är du realist eller romantiker?” Och så svarade han ”Jag är realist på en högre nivå”. Och så var ingen nöjd. Varken realisterna eller romantikerna.

Jag tycker det där stämmer ganska bra på Taube också. Alltså, man kan sällan tro att han, alltså det är sannolikt allt han skriver. Och ganska många gånger när man kollar upp, han kan ha fel på ett årtal, han kan skriva 1918 och det var 1919 och så vidare. Han är ju liksom inte historiker eller litteraturhistoriker.

Men det finns ofta ett uns av verklighet där bakom. Men så lyfter han det i ett annat ljus. Någon gång har han sagt att ”verkligheten vill bli poesi” eller ”verkligheten härmar dikten”. Och det låter ju poetiskt och vackert, men jag tycker att han också har rätt. Jag tänker på vår svenska sommar, vad hade den varit utan Evert Taube?

Det är liksom som att vi upplever verkligheten som Evert Taube har diktat den. Och ofta fick han rätt i efterhand.

Det var någon gång han åkte tillbaka till Pampas, eller rättare sagt, Sven-Bertil Taube har berättat när han var på Pampas med Lars Forssell och han frågade: ”Är det här krogen där Carmencita och Fritiof Andersson hade sin tango?” Och de sa ”Ja, det är den här”.

Och så sa Sven Bertil till Lars Forssell ”Ja, fast den här byggdes långt efter Evert var här”. ”Ja, men det är ju det som är poängen” sa Lars Forssell. ”Den står ju här nu”.

Det är liksom som att det blir som Taube vill i efterhand. Det var ju egentligen inget svar på din fråga, men man kan ju läsa det här självbiografiskt, men jag tror man missar många poänger. Han är ju ute efter någonting här genom att hitta sitt ursprung.

Och när han beskriver att han sitter i knät på en sjöman, och det var han som berättade om den här bakgrunden till ”Karl-Alfred och Ellinor”, eller varenda visa verkar ha sitt ursprung i en sjömans knä på 1890-talet, då missar man lite poängen att han försöker beskriva, tror jag, en tradition och någonting att det här har sjömän upplevt på massa olika sätt. Och sen så diktar han om det och det blir bara fånigt om man letar efter exakt vilken hamn vad.

Det är ju en tradition han traderar. Och han skriver någonstans i den här boken att man måste ha varit ute till sjöss för att hitta rätt attityd. Man kan inte skriva en sjömansvisa von oben. Man måste ha levt livet för att förstå vad det är.

Och felbetonningar och annat, om man tänker på ”Karl-Alfred och Ellinor”, det är ju felbetonningar överallt. En ung sjö-man, Karl Alfred hette han. Och det är ju medvetet. Han härmar ju en litterär genre med exakt gehör, får man väl säga.

Alltså det var precis det svaret jag ville ha. För att det är ju någonstans så, den här boken är ju inte intressant utifrån det sanningshallt, utan den är ju intressant utifrån vad Evert Taube gör med den.

När jag läste den här så slogs jag av det här med att han gör så mycket olika saker. För det är verkligen inte bara en prosaberättelse som bara är prosa från första till sista sidan, utan han stoppar in saker. Men jag tänker att vi måste faktiskt, innan vi vänder vidare, stanna ett tag vid titeln: ”Jag kommer av ett brusand’ hav”.

Ja, det där är ju ett citat ur en psalm, Magnus Gabriel de la Gardies 1600-tals-psalm ”O Jesus! när jagh hädan skal”. Det är den tredje strofen som inleds med ”Jag kommer av ett brusand’ hav på rätta glädjestranden”. Och bakgrunden till det där, han kommer ju verkligen från ett brusand’ hav. Han är född i Göteborg, men uppväxt på Vinga.

Han är jämnårig med Vinga fyr, som byggdes 1890, samma år som Evert föds. Hans pappa är ju då fyrmästare därute.

Där ute lärde sig, och det här handlar mycket om att Evert lär sig väldigt tidigt att havet både tar och ger. Han är vrakplundrare efter orkaner, då ger det. Det ger honom berättelser, fantasi och äventyr.

Men det tar också. När han är fyra år gammal så dör hans lekkamrat, Alvar Läbom, i Gaddulven, drunknad därute. Och då seglar man till Styrsö kyrka och begraver Alvar. Och då sjungs den här ”Jag kommer av ett brusand’ hav” eller ”O Jesus! när jagh hädan skal”.

Han beskriver det så otroligt. Då beskriver han den här begravningen, hur den tar så hårt på honom. Han var ett känsligt litet barn.

”Det var i Styrsö socken i Askim härad, där folket har röster som hörs i storm.” Han beskriver de här basarna, lotsbasarna, hur deras toner och hans mors röst, hur den flyger som en liten fågel. Och från modern fick han just de här folkvisorna från norra Bohuslän, och sången och kulturen och allt det där. Så ”Jag kommer av ett brusand’ hav” är verkligen symboliskt.

Jag har skrivit mycket om det där, att vad han försöker med sin barndomsskildring från Vinga är att beskriva de två linjer som egentligen alla hans visor följer senare. Det är idylllinjen, den svenska sommarens främsta poet, och det är äventyrslinjen, äventyren i jordens alla hamnar. Och den drömmen om det som vi efter Taube har älskat.

Bakgrunden till allt det här skriver han fram från Vinga och sin barndom. Och så läser jag det. Sen om detaljerna är exakta eller korrekta, det får vi aldrig veta, tror jag.

Nej, och det är ju precis som vi har konstaterat, det är ju faktiskt inte det som är det intressanta.

Men den är ju väldigt rolig att läsa, den här boken, just för att han tar små språng hit och dit och gör saker på de mest oväntade sätt.

Och jag tänker, du måste nästan läsa det, David, för att ett av mina favoritstycken i den här boken det är när han i det här kapitlet, som jag tror heter ”Återseendets glädje” – ”Förtjusning” – ”Förtjusning”, ja du ser, till och med ”Förtjusning”, då kommer han tillbaka till Vinga som vuxen och tittar på det och ser det, både med sina ögon då och sina ögon nu. Men då börjar han ge sig hän åt strandkål i hexameter, vilket ju inte är jättevanligt i alla barndomsminnesskildringar. Du måste nästan läsa lite så vi får vara över hur det låter.

Jag måste bara säga, hexametern, precis som Strindberg älskade Taube den, och det här tror jag han lärde sig av sin mentor Albert Engström i sin ungdom. Albert Engström tyckte också om hexametern, och gärna skriver hur man vänder tillbaka till naturen och blir en del av naturen i hexameterform.

Taube har skrivit mycket hexameter, han har någon teori också om att, ni vet, lyrik kom ju från lyra och all den antika lyriken var ju förmodligen tonsatt eller hade någon musik till. Då har Taube någon djärv teori kring att det borde ha varit i valstakt.

Han har gjort ett par valser med hexameter ”På kryss med Monsunen” bland annat. Då är det: ”Jag älskar dig, härliga soppa” och allt vad det nu är.

Det känns väldigt Taube, skulle jag bara säga här. Vem annan skulle kunna ha kommit på detta?

Så grekerna dansade naturligtvis vals när de läste Homeros.

Men då skriver han om strandkålen: ”Strandkålen suger sig fuktig och fet ur den mustiga myllan som varit sjögräs och tång med vrakspillror vräktes in i viken. Sedum och viola tricolor väver en matta som räcker från denna västliga sida av ön bort till midsommarhamnen.”

Det här är strandkål. Det är väldigt långt ifrån gudar och hjältar. Men strandkålen blir ju någon slags hjälte för Taube här. Som den här delen av naturen. Och någonstans, om jag inte missminner mig, så beskriver han ju sin barndomsvinga som en gammal grekisk värld. För det fastnade lite hos mig.

Ja, så är det verkligen. Han beskriver hela det här. Det måste man förstå. Taube är ju varken göteborgare eller stockholmare. De kan bråka hur mycket de vill om honom. Han är ju världsmedborgare. Det här börjar redan i barndomen, om vi får tro Taube.

I öster, för er som inte har varit ute på Vinga: det ligger det långt ute i havsbandet. I öster låg Sverige. Men blicken var riktad västerut mot horisonten. Där låg världen. Och efter de där orkanerna så flöt ju in varor från hela världen. Viner och exotiska cigarrlådor och allt vad det nu var som han kunde fantisera om.

Och vid något tillfälle säger han att inloppet i Göteborg börjar väl i själva verket i engelska kanalen. För honom är han ju varken göteborgare eller svensk. Han är ju någon världsmedborgare redan från barndomen.

Det är det han skriver fram, får vi komma ihåg, som 60-åring.

Sen är han ju mästare, apropå strandkålen, på att också se nära. Men det är ju de där växlingarna mellan det nära och det globala som är fascinerande med Taube.

Någon gång lämnar han ju så att säga Vinga, västkusten och tar sig någon annanstans. Hur ser hans liv ut då?

Familjen flyttade ju tillbaka till Göteborg, 1906–1907. Men Evert vill vid den här tiden bli målare, konstnär. Det hade han lärt sig av sin kusin. Det står också i den här boken. Mattias Taube som var äldre och både skådespelare och konstnär.

Nåväl. Han går på konstlektioner på Valand. Han praktiserar hos dekormålarna på Storan, Stora teatern. Det var ju en tid när man målade kulisser och annat. Men kände ju som många gjorde vid den här tiden, och fortfarande kanske, att Göteborg var en återvändsgränd. Man måste till Stockholm för att kunna slå igenom.

Så han rymmer dit. Han pantsätter en släktring och rymmer till Stockholm. Och får något löft om att komma in på konstakademin. Men pappan var sträng och kunde inte riktigt förlåta honom för att han hade pantsatt den där ringen.

Hur gammal är han?

Då är han 17 år. Då hamnar han för första gången på Freden. Det finns lite teckningar på Gyldene Freden på detta. Som han själv har gjort när han beställer mjölk istället för andra drycker.

Men då ställs han inför ett ultimatum. Antingen så blir det militärskola eller så får du ge dig ut till sjöss. Det är så vi gör i den här släkten. Sjökaptenen hade talat.

Han hamnar ute till sjöss i olika omgångar. Och varvar det med bohemliv i Stockholm. Där han försöker slå sig fram som bildkonstnär och författare. Han skriver artiklar i Stockholms-tidningarna.

Så småningom kommer han in på det här spåret: att jag ska bli den stora romanförfattaren. Knut Hamsun är idealet. Han skriver brev till Hamsun och får snälla brev tillbaka.

Visorna kommer först senare som en bisyssla som han sen slår igenom i brett. Under 1920-talet framförallt. Och 30- och 40-talets och resten i historia.

Du nämnde ju Albert Engström förut. Det finns ett kapitel som delvis ägnas åt en sån här sittning på Den Gyldene Freden. Med Albert Engström och Erik Axel Karlfeldt som då var den stora giganten. Han hänvisar till Engström och Karlfeldt som sina mästare. Och sen radar han upp en massa andra författare. Men vilka är Evert Taubes stora litterära influenser?

Det är ingen tillfällighet i den här undertiteln som du refererade till ”På Oscar II:s tid”. Taube gör gärna en sån här liten glidning. Han har någon gång kallats för den sista 90-talisten. Nu råkar han vara född 1890 och inte 90-talist i den bemärkelsen.

Men det är ju Karlfeldt, Lagerlöf, Fröding, Heidenstam. Alltså den här 90-talismen som hyllar romantiken, glädjen, skönheten och färgerna i konsten. Det är ändå hans bakgrund och det hänvisar han ofta till: ”vi 90-talister”. Så där har han ju en.

Men sen är det den klassiska diktningen. Shakespeare kommer tidigt in i hans liv. Han älskar Shakespeare och översätter honom så småningom. Några år innan han skriver den här ”Jag kommer av ett brusand’ hav” så översätter han ett antal sonetter av Shakespeare, ”Diktaren och tiden”.

Bellman sjöngs redan i barndomshemmet. De klassiska diktarna, Horatius blir tidigt en favorit hos honom.

När han skriver ”Inbjudan till Bohuslän” så är det ”Quintus Flaccus” som nämns där.

Det finns någon här i arkivet i Göteborg, jag har läst, där det är en strof ”Inbjudan till Bohuslän” eller ”Inbjudan till Ängön” som den hette från början. Där han säger att om Horatius såg de här ängarna på ängön, han ville säkert Bohuslänning bli. Så det är liksom till Horatius den är diktad.

Robert Burns översätter han, ”Min älskling du är som en ros”, det är en fri översättning.

Så det finns många, men jag tänkte just på den där ”Karl-Alfred och Ellinor”, det är väldigt roligt. Jag ska se om jag hittar det. Det är i den där episoden när han sitter med Engström och Karlfeldt på Gyldene Freden.

Karlfeldt är jätteimponerad då, enligt Taube i alla fall, av de här naiva sjömansvisorna. ”Så kan man bara dikta om man har varit ute till sjöss.”

Taube ursäktar sig lite för att det här är skrivet med glimten i ögat, som en kabarervisa. Och den kanske inte har riktigt så djupa rötter till det folkliga som Karlfeldt uppfattar. Men då slutar han här, då kommer han plötsligt in på Shakespeare.

Han beskriver Karl-Alfred och Elinor, det är också Taube som plötsligt… Och då inser han när han skriver det här att han har ju skrivit Karl-Alfred och Ellinor på blankvers. Så man kan liksom sjunga Shakespeare till melodin Karl-Alfred och Elinor.

Då citerar han ”Och likväl skall min sång i sekler än trots tidens grymhet prisas skapelsen. Men den som denna visan diktat har, det är en ung sjöman som en gång var, ute i ett hus i tredje våg …” och så vidare.

Så han varvar liksom Shakespeare, det var dåligt sjunget, det får ni klippa bort.

Men det var för Shakespeare du sjöng.

Det första var Taubes översättning av Shakespeare, diktaren och tiden.

”Och likväl skall min sång i sekler än trots tidens grymhet prisa skapelsen. Men den som denna visan diktat har, det är en ung sjöman som en gång var”.

Det är jätteroligt.

Ja, det är Taube. Och det här står sida vid sida. Det blir på något sätt ett försvar för den ytliga humorn som han tillskriver den här sjömansvisan.

Men du pratade om förebilder, det är de här klassikerna. På senare tid så kom han även in på modernare diktare. Han och Ekelöf blev ju snart valfränder, Harry Martinson. Även om han från början var något av en modernisthatare.

Ja, och det är ju spännande det här med det moderna. För när jag läser den här boken, då är vi ju ett antal år efter andra världskrigets slut. Men jag får ju någon känsla av att han vill återvända till Vinga för att det är något slags förlorat paradis, alltså någonting som han inte hittar i efterkrigsmoderniteten.

Ja, men han är ambivalent, skulle jag säga, just i sitt förhållande till moderniteten. Ungefär som att han är ambivalent i sitt förhållande till modernismen. Han skriver ju om Ovidius när han beskriver sin barndom. Alltså Ovidius tal om guldåldern, och så förlägger han mänsklighetens guldålder till barndomen.

För det är den naiva förtjusningen inför äventyret, och inför det vackra, och blommorna, och bergen, och allt det där som han vill tillbaka till. Och han säger att paradiset, det måste ju vara att få uppleva den där moderskärleken som jag fick uppleva, och att få plättar och sylt. Mer paradisen, så kan det inte bli.

Så då har jag en poäng där, att han ser det som något förlorat. Samtidigt som han i andra sammanhang kan vara jättepositivt inställd till teknik och modernitet, så länge det är ställt i människans tjänst.

Moderna båtar har han inget problem med, han flyger gärna, det var ju före flygskam och annat, för annars var han ju miljövän. Men då är inte det, så det är inte entydigt så att allt var bättre för mentalitet, men allt var bättre för ens eget liv. När man var barn då upplevde man saker som renast, och det vill han tillbaka till.

Men som mänsklighet betraktad är han inte motståndare till moderniteten, men den skövling av naturen som han ser i modernitetens skugga, den är han ju motståndare till, och utbyggnaden av älvar och stenbrotten och allt det där, det kan han inte förlika sig med.

Men han är inte riktigt så kritisk som valfränden, Martinson skulle jag säga, utan han ser mer positiva saker i det också.

Ja, för det slår mig lite grann det här, det finns ett kapitel precis i början av boken, där han berättar om det här med barndomen och just de här rena upplevelserna av det här enorma. Man är liten och omgivningen är stor och skön och förunderlig på så många sätt.

Men samtidigt så skriver han ju väldigt tydligt om det här med att få stryk och bli ställd i skam från alla de här aspekterna av barndomen. Han skriver väldigt sådär, nästan lite modernt på vissa sätt, om det här med ångest, alltså barnets upplevelse av ångest. Och det tycker jag är ganska spännande, för det är liksom lite två bilder som slåss med varandra om utrymmet.

Jättefint att du har sett det, för jag tänkte på det nu när jag läste den, det är ju en väldigt vek pojke, en rädd pojke som framträder. Det är ju absolut inte den där sjömanshjälten, James Bond-typen. ”Jag är just med dig, ursäkta att jag går.” Det är ju inte alls den där coola, utan han är rädd för att bli instängd, han är rädd för mörker.

Han söker sig till det kvinnliga, Alvar Läboms syster som han är kär i och mamman som han beskriver oerhört kärleksfullt. Och då kommer också den här kritiken mot manlig brutalitet och det här som han fick uppleva till sjöss väldigt uppriktigt.

Så det är inte alls den där, det är inte macho-Taube man möter, även om han då är äventyrare och tjusas av det också. Så finns det den, ja men, en vekare sida som inte uppmärksammas särskilt ofta när man tänker på Taube. Men det är så han beskriver sig själv.

Ja, och det tycker jag överhuvudtaget, det här med manligt–kvinnligt, när man läser den här boken, så är han väldigt pro kvinnor. Och det känns ju som den Taube, Taube och kvinnorna och så ser man liksom den här.

Men Taubes kritik mot manlighet, jag skrev faktiskt ner ett citat för jag tänkte jag måste ta med det.

Och jag minns inte kontexten här men han skriver på ett ungefär, ”när alla vattenfall har slutat sjunga har vi fått mannens samhälle fullbelyst”. Så det är som att det han tycker är dåligt i den här modernitetens samhälle associerar han väldigt tydligt till ett manligt samhälle.

Ja, och där liknar han ganska mycket faktiskt just den 90-talisten, nämligen Selma Lagerlöf, som ofta hade den dikotomin mellan det manliga och det kvinnliga. Kvinnan i Taubes universum står för kultur och bildning och sång och poesi, allt det som han vill dra en lans för.

Medan männen skrivs fram som brutala, de står för just skövling, utbyggnad av vattenfall, utsläpp av olja, allt det som han inte står för. Så den dikotomin och krig och brutalitet och han är ju pacifist. Det är krig och politik som har fördervat vår jord.

Det är ingen tillfällighet att det är en liten flicka, Karin, som kommer springa emot honom som predikar det där. Eller som står för trösten. Ibland kan jag tycka att det är märkligt att det har undgått läsaren eller bilden av Taube.

Men det är klart att den bullrige Taube som många mötte på scenen kanske stod lite i vägen för hans egna ord. Men det är egentligen bara att läsa innantill. Det finns många sådana citat som du just läste nu i Taubes brosa böcker. Och läser man visorna noga så finns den där världsbilden där också.

Men det här med Taube och kvinnorna, jag känner att jag inte riktigt är färdig med det här nu.

Men han har ett kapitel som heter någonting i stil med ”En räddande ängel i England”. Där han faktiskt blir omhändertagen av en kvinna. Återkommer det här väldigt tydligt?

Det här med att kvinnor är de som hela tiden finns där. Han dyrkar dem och de tar hand om honom eller älskar honom. Ja, det här är ju den här fina visan ”Mary Strand i England”. ”Newcastle on Tyne” eller ”North Shields” utanför Newcastle som han hamnar.

Taube drogs ju då, nu varvar vi här, och det är ju så han gör själv också. Biografi och fiktion. Men jag har en uppfattning av att han tyckte ju om starka kvinnor. Han drogs åt dem och han tyckte om kvinnor som inspirerade honom på riktigt. Inte som bara var kuttersmycken.

Astrid var ju en sån som han gifte sig med som var en duktig skulptör. Eller skulptris kanske man säger. Och konstnär.

När den där förälskelsen hade lagt sig så är det väldigt fint att se dem som ett äldre par. Även om de kanske hade bråkat mycket så respekterade de varandra väldigt varmt för att de var konstnärer. De förstod varandra.

Astrid kunde vara jätteirriterad på Evert många gånger för att han var slarvig med pengar. Men hon såg upp till honom just för att han var konstnär. Så det var ju bara en.

Men Marianne Greenwood som han hängde med, den duktiga fotografen som introducerade honom för Picasso. Stark kvinna. Ytterligare en sån där stark kvinna som han träffade här i Göteborg.

Margot Lithander som han dansade med. Det är hon som dyker upp i visan ”Damen i svart” med violer i barmen. I visan heter det att ”Viskade jag provencalska strofer i ditt öra”.

Det var förmodligen tvärtom för det var Margot Lithander som var expert på occitansk diktning eller provencalsk diktning. Han tyckte om den här att bygga upp en fiktion mellan sig och ihop med sin relation.

Men verkligen han utmanade ju Margot Lithanders man på duell med blanka vapen utan visir.

”Jag har blivit förälskad i er fru, jag utmanar er på duell.” Men det är ju bara ett spel. Det är en uppvaktning men han tyckte inte om kuttersmycken är min bild. Om de var räddande änglar vet jag inte. Men de höll nog styr på honom. De var som kollegor.

Han kunde också besjunga dem som en klassisk poet. Men det fanns mycket mer däremellan som var mycket mer kollegialt.

Jag tror att han trivdes mycket bättre i den typen av kvinnorskällskap än med de här karakararna som Karlfeldt och andra som du nämnde. Det var inte riktigt Taubes melodi egentligen. Nej, och det är ju så sympatiskt som kvinna.

Och just i det här kapitlet om den här räddande ängeln som han stöter på i England och ser till att få lite mat och husrum och hjälper honom. Där skriver han ju också någonting om att räddande änglar är alltid kvinnor. Och att män som dyker upp i samma roll, dem ska man akta sig för.

Så det är som att han ser på världen med en blick som vi inte riktigt förväntar oss av någon som är född 1890. Och som är man, ska jag tilläggas.

Han är otidsenlig, precis som du är inne på. Jag vet att Maria Taube, hans barnbarn, Ellinors dotter, har berättat hur när Ellinor blev mamma väldigt tidigt och hamnade väl kanske med en man som inte riktigt kunde ta hand om varken sig själv eller en familj. Och de bodde i Bergslagen någonstans.

Då reste Evert dit och lärde sin dotter att amma. Han lärde sin dotter att laga mat. Och på lördagen tog han på sig finskjortan och gick ut så att alla traktens människor kunde titta på den stora trubaduren. Och sen gick han in igen, kavlade upp ärmarna och lagade mat. Det var inte många fäder som gjorde det på 1950-talet och 60-talet.

Det är svårt att fånga Evert på ett sätt. Sen kunde han vara slarvig och sen försvann han bara hemifrån och var borta och var inte alls en ansvarstagande pappa. Men inte så enkelsidigt som att han var bara en gammal, traditionell gubbslarver. För det var han inte, utan han hade den andra sidan också.

Och det är väl fint att kunna lyfta att han var komplex.

Ja, ofta är det ju så med författare och offentliga personer av den sorten som Evert Taube var.

Att det är så lätt att de här människorna stelnar i den här formen som är enkel att ta till sig. Han var sån, hon var sån, det var si, det var så. Och därför är det väldigt roligt att läsa den här ”Jag kommer av ett brusand’ hav” och se alla de här sakerna han säger.

Och hur han ser på världen 1952 som drygt 60-åring och tänker ”Oj, det finns så mycket mer än vad man skulle kunna tro egentligen”. Snarare än att ”Nu ska jag skriva om hur duktig jag var”. Alltså den här sortens lite självglorifierande biografisk text.

Och det är ju det på en del roliga sätt, men man upplever ju aldrig att han är pompös. Nej, för han sticker ju hål på det själv genom att han driver med sin pompösa sida.

Han skriver ju underbart där hur han föds vid Otterhällan. Där kungen stod och pekade ut ”Här ska staden ligga”. Ungefär som att han också sa ”Här ska den stora poeten födas”. Men det är ju skrivet med en ironisk blinkning.

Och överhuvudtaget, om man ska förstå Taubes storhet både i den här boken och i övrig prosa, så är det ju att man mår ju så bra av att läsa honom. Han är på så gott humör. Och man blir på så gott humör.

När man då läser brev skrivna i samma tid eller i samband med att de här böckerna skrivs, då mår han ju jättedåligt. Och han är ju hypokondriker och klagar på det mesta. Men när han väl omvandlar sin upplevelse till litteratur, då är han ju hela tiden på gott humör.

Även när han är arg på utbyggnad av älvar eller oljeutsläpp så finns det ju ett jäkla hejigt humör i det som gör att man åtminstone blir på gott humör också. Och känner att det är fantastiskt. Vi förtjänar inte en sån här författare, tänker jag ibland.

Jag håller med dig. Just det här att man blir på väldigt gott humör, man blir glad. Och inte för att det är simpelt eller banalt på något vis. Utan det är som att han har någon slags utstrålning som man blir glad av. Som lämnar sidorna och verkligen som man kan ta till sig.

Är det någon mer än du och jag som läser, och det låter ju som att jag läser prosa av Evert Taube generellt. Men Evert Taubes prosa, det känns som att man vet ens om att den finns.

Nej, jag har blivit för bluffad. Jag har hållit på i 20 år och propagerat för den. Men det är klart att lite står ju visorna i vägen för prosan eftersom de är så kända, det får man ju väl ändå säga.

Så fortfarande blir ju folk förvånade. ”Va, skrev han prosa?” Jag tror att han släppte nån mer prosabok än visbok. Det är drygt 20 av varje.

Men Lars Forssell har ju någonstans i någon dikt skrivit att ”Prosorna är som hans visor, visorna är som hans prosa. De ropar till varandra” eller något liknande. Och det är ju precis så. Är man intresserad av Taubes visor, då ska man läsa prosan. Och vice versa, kan man väl säga. Men det är ofta det förstnämnda som kanske är fallet, att man känner till visorna.

För här får man fantastiska bakgrunder. Man ska dock inte ta dem som sanningar. Han kan komma med tre, fyra olika förklaringar till samma visa. Det är ju en genre i sig. Men läser någon prosa? höll jag på att säga.

Kanske inte den sortens prosa. Men jag tror att vi beklämmande nog närmar oss den här punkten där vi måste börja runda av. Men innan vi rundar av så måste jag ju faktiskt säga att ”Vallfart till Trubadurien och Toscana” där Taube verkligen går all in med den provencalska lyriken. Det är en fantastisk bok. Även den finns på Litteraturbanken. Och också en utställning kring den här och de radioprogram som föregick den här boken finns hos Litteraturbanken på Diktens Museum.

Så det är bara om man känner sig sugen på mer Taube-prosa att gå dit och kolla in det. Tack snälla David för att du var med och pratade Taube.

Ja, det var ett nöje.

Ja, det har varit väldigt kul det här och vi kan båda två mycket varmt och kärleksfullt rekommendera ”Jag kommer av ett brusand’ hav” för den är fantastiskt bra. Men innan vi checkar ut oss ifrån er, alla som har lyssnat, tack för att ni har varit med, så tänker jag David att du kunde läsa någonting. Och ett av mina favoritställen det är ju just det här, du var inne på det förut, när det flyter i land vrakgods på Vinga. Finns det någonting där du kan läsa?

Ja, jag kan läsa slutet av det här när han är vrakplundrare. Då skriver han: ”Med ögon skarpa som fiskgjusens, med brännande och likväl svala kinder i sjöblöta kläder och med själarna bräddade av dödsförakt kastade vi oss hänsynslöst ut i vrakplundrarens omtyckta värv och släpade i land de mest exotiska saker på Vinga – underbara fynd, en världspoesi av flytande varor! Jag längtar dit, jag reser dit nu i mars, jag har gjort en dikt, en sång som ropar i mitt hjärta:”

”Kom ut i stränderna de ödsligt sköna, med slån och hagtorn böjda djupt av storm, och gamla båtvrak som ha multnat gröna, men än, i brustnas skrov, bär vågens form. Det bor en femåring i mitt sextioåriga bröst.”

Du har lyssnat på Verket, en podd om klassiker, producerad av bildningsmagasinet Anekdot i samarbete med Nationalmuseum och Litteraturbanken.

Alla avsnitt, samt fler poddar, filmer och kvissar hittar du på anekdot.se