Den tolfte luckan i Litteraturbankens julkalender slår härmed upp portarna. Välkommen, välkommen!
Texterna som ligger till grund för julkalendern har ställts till generöst förfogande av Saga Forlag och är hämtade ur Islänningasagorna. Samtliga släktsagor och fyrtionio tåtar från 2014. Läs mer här: www.sagaforlag.is.
Hela antologin, med alla tjugofyra kortsagorna, kan du läsa hos Litteraturbanken när det närmar sig julafton! Men inläsningarna – de gömmer sig bakom tjugofyra luckor i vår julkalender. Så följ den! Och lyssna ikapp dig om du kommer sent till kalendern. De öppnade luckorna står fortsatt öppna. Våra inläsare är skådespelaren och regissören Martin Berggren, författaren och essäisten Gunnar D Hansson, och författaren och blivande akademiledamoten Ellen Mattson.
Den korta tåten om Stúf
Översatt av Sofia Tingsell
Stúfs þáttur hinn skemmri återfinns i handskrifterna Morkinskinna, Hulda och Hrokkinskinna. Översättningen bygger påMorkinskinna. Stúf framstår som den typiske islänningen i mötet med kung Harald Hårdråde. Han bemöter kungen som en jämlike, svarar rappt på de frågor han får och är väl förtrogen med skaldekonsten.
Stúf hette en man. Han var son till Þórð Katt, som fostrades av Snorri gode. Þórð Katt var son till Þórð Glúmsson, son till Geiri. Þórð Katts mor var Guðrún Ósvífursdóttir. Stúf Þórðarson var blind. Han var en klok man och en god skald.
Stúf reste från Island och kom till Norge på kung Harald Sigurdssons tid. Stúf tog in hos en bonde i Opplanden. Bonden behandlade honom väl.
En dag när folket var ute såg de en stor grupp praktfullt klädda män komma ridande till gården.
Bonden sade: ”Jag väntar inte besök från kung Harald, men av det här följet att döma verkar det inte omöjligt att det är han.”
Och när följet kom närmare gården såg de att det var kungen.
Bonden hälsade kungen välkommen och sade: ”Herre, vi kan inte visa dig den gästfrihet vi borde, för vi visste inte att du skulle komma.”
Kungen svarade: ”Det kunde du ju inte veta. Vi har några ärenden att sköta i landet. Mina män tar själva hand om sina hästar och sin utrustning, men jag stiger gärna in.”
Kungen var mycket glad, och bonden följde honom in i huset och bad honom sitta ner.
Då sade kungen: ”Gör det du vill, bonde, och låt inte oss hindra dig.”
”Så får det bli”, sade bonden.
Han gick iväg, och kungen såg sig om på bänken och fick syn på en stor man som satt ytterst och frågade vem han var.
”Jag heter Stúf”, sade han.
Kungen sade: ”Det namnet passar dig inte. Vems son är du?”
”Jag är son till Katt.”
”Det kan man gott tro, men vem var den katten?” ”Gissa”, sade Stúf och skrattade.
”Varför skrattar du?” frågade kungen.
”Gissa”, sade Stúf.
Kungen sade: ”Det är inte lätt att gissa vad du tänker, men jag tror att du skulle vilja fråga vilket svin min far Sigurd Sugga var, och att du skrattar för att du inte vågar fråga.”
”Du gissade rätt”, sade Stúf.
Kungen sade: ”Sätt dig längre in på bänken så vi kan talas vid.”
Han gjorde så. Kungen tyckte att han var en klok man och att det var trevligt att prata med honom. Då kom bonden in i stugan och sade att kungen måtte ha det tråkigt.
”Så är det inte”, sade kungen, ”för din vintergäst underhåller mig och han skall dricka med mig i kväll.”
Och så blev det. Kungen talade mycket med Stúf och han gav kloka svar.
Och när folket gick och lade sig bad kungen Stúf att komma till det rum som han skulle sova i och underhålla honom. Det gjorde Stúf. När kungen hade kommit i säng underhöll Stúf honom med en diktflock. Och när den var slut bad kungen honom fortsätta. Kungen var vaken länge och Stúf underhöll honom.
Till slut frågade kungen: ”Hur många dikter har du framfört nu?”
Stúf svarade: ”Det tänkte jag att du skulle hålla reda på.”
”Det har jag gjort också”, sade kungen, ”och det är trettio dikter, men varför tar du bara flockar? Kan du inga drapor?”
Stúf svarade: ”Jag kan inte färre drapor än flockar, och ändå har jag många flockar kvar.
Kungen sade: ”Du måste vara en kunnig man på diktning, men vem skall du underhålla med dina drapor om du bara framför flockar för mig?”
”Dig”, sade Stúf.
”När då?” sade kungen.
”Nästa gång vi träffas”, sade han.
”Varför nästa gång och inte nu?” sade kungen.
Stúf sade: ”För att jag vill att mina framträdanden och allt annat som har med mig att göra skall tilltala dig alltmer ju längre och ju bättre du lär känna mig.”
”Först sover vi”, sade kungen.
På morgonen när de gjorde sig redo för avfärd sade Stúf till kungen: ”Vill du, konung, ge mig det jag ber dig om?”
”Vad är det då?” sade kungen.
”Du måste lova innan jag säger det”, sade han.
”Det brukar jag inte göra”, sade kungen, ”men för att du har roat mig så, dristar jag mig till det.”
Stúf sade: ”Jag har rest hit för att göra anspråk på ett arv österut i Viken, och jag skulle vilja att du gav mig ditt brev och sigill så att jag får med mig min egendom.”
”Det skall jag göra”, sade kungen.
Då sade Stúf: ”Vill du ge mig det jag ber dig om?” ”Vad är det nu då?” sade kungen.
”Du måste lova innan jag säger det.”
Kungen sade: ”Du är en underlig man och ingen har talat så till mig förr, men jag skall drista mig till det en gång till.”
Stúf sade: ”Jag skulle vilja göra en dikt om dig.” Kungen sade: ”Kommer du från en skaldesläkt?”
Stúf svarade: ”Det har funnits skalder i min släkt. Glúm Geirason var min farfars far.”
Kungen sade: ”Är du inte sämre än Glúm så är du en bra skald.” ”Inte är jag sämre än han”, sade Stúf.
”Det är inte omöjligt att du kan dikta, diktkunnig som du är, och jag skall låta dig dikta om mig.”
Stúf sade: ”Vill du ge mig det jag ber dig om?” ”Vad vill du be om nu?” sade kungen.
”Du måste lova innan jag säger det.”
”Det gör jag inte”, sade kungen. ”Nu har du fått hållas tillräckligt länge, så säg nu vad det är du vill.”
Stúf sade: ”Jag skulle vilja bli din hirdman.”
Kungen sade: ”Det var bra att jag inte lovade dig det, för det måste jag rådgöra med mina hirdmän om. Kom och besök mig norröver i Nidaros.”Stúf for österut till Viken och fick det arv som han krävde med hjälp av kungens brev och sigill. Sedan sökte han sig norrut till Kaupang för att träffa kungen, och kungen tog väl emot honom, och med hirdmännens samtycke blev Stúf en av kungens män och stannade hos honom en tid. Han diktade senare en minnesdrapa om Kung Harald och den kallas Stúfsdrapa eller Stúfa.
Texterna i 2019 års julkalender återges med tillstånd från Saga Forlag. Inspelningarna har gjorts av Litteraturbanken, november 2019, och i studion har Martin Joviken haft hand om kontrollerna.
