Verket: Ett halvt ark papper

Varmt välkomna allesammans till ett avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi prata om en novell som många har läst, inte minst i skolan, nämligen ”Ett halvt ark papper” av August Strindberg. Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag, redo att prata klassisk novell, finns Ingrid Elam och Björn Meidal. Välkomna!

Tack!

Ni ska få presentera er själva och vi tar damerna först. Ingrid, nu får du berätta vem du är.

Det är alltid lika svårt, men jag är pensionerad från väldigt mycket. Jag är pensionerad professor, pensionerad kulturchef och så vidare. Men jag är fortfarande verksam som litteraturkritiker.

Björn, nu vill vi veta vem du är.

Jag är också pensionerad professor och har väl ägnat det mesta av min energi åt dagens huvudperson, alltså August Strindberg. Det senaste stora jag skrev var en bildbiografi över Strindberg och pandemin. Jag och hustrun gömde oss i ett och ett halvt år på landet, men sen förstod vi att det var ingen mening att gömma sig längre. Vi har krupit fram.

Jag har skrivit en ny liten bok där jag har gjort en liten dubbelbiografi om August Strindberg och Carl Larsson och deras relationer som kommer här under våren.

Roligt! Vi är i mycket trygga händer med våra gäster. Vi ska alltså prata lite om den korta novellen Ett halvt ark papper. Ingrid, kan inte du börja med att berätta lite om den här texten?

Det är en väldigt kort text som två gånger lyckas pressa in ett helt liv. Först på ett halvt ark papper och sen på två sidor i Strindbergs utgåva. I den stora som jag har hemma i alla fall så tar den här novellen två sidor.

Den handlar om en man som går genom en lägenhet. Sista flyttlösset har gått. Han ska bara se att han inte har glömt något. Sen går han ut i hallen. Där hänger ett halvt ark papper med telefonnummer på. Där står allt han inte vill glömma. Han ska se att han inte har glömt något men där står allt som han faktiskt vill glömma. För att det gör ont.

Det som gör ont är de två år han har levt där med en hustru som förstår man väldigt snart har dött. Vad gör han då? Han tar ner det här pappret. Är det för att slänga det? För att det är det sista som är kvar? Nej, han går tillbaka in i lägenheten och börjar läsa det här pappret.

Då får han hela sin livshistoria eller historien rekapitulerad. Medan vi som läser vet ju ingenting. Så vi får reda på det först då.

Sen kommer en väldigt intressant scen där han till slut står att nu kunde han inte läsa längre. För det blir alldeles vattnigt framför ögonen på honom. Som när en drunknande försöker se genom kallt vatten. Sen går det över och så stoppar han ner det här pappret närmast hjärtat. Och går ut genom dörren. Återupplivad. Glad.

Först har han sorgflor och när han lämnar lägenheten så är han glad. Så man kan säga att det här är naturligtvis en novell som handlar om precis det jag har sagt att den handlar om. Men som också kan läsas som en återuppståndelsenovell. Och också hur en författare omvandlar minnet till litteratur.

Det var väldigt fint. Och för er som känner att ”åh, det var lite länge sedan jag läste den här texten” eller som kanske inte har läst den alls, så finns den dels att läsa på Litteraturbanken.se. Och man kan också lyssna på den, för där finns det en inläsning som Ingrid har gjort för oss.

Men nu ska vi faktiskt ta och lyssna på inledningen till novellen av författaren och regissören Keve Hjelm. Och det här var en av de absolut sista sakerna han gjorde innan han dog 2004.

Sista flyttningslasset hade gått. Hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten, vandrade en gång genom våningen för att se om han glömt något. Nej, han hade inte glömt något. Absolut ingenting. Och så gick han ut i tamburen fast på slutet att inte mer tänka på det han upplevt i den här våningen. Men titta. I tamburen vid telefon satt ett halvtarkt papper fastnubbat och det var fullskrivet med flera stilar. Som dredigt med bläck, annat klottrat med blyuts eller röben. Där stod det. Hela den här vackra historien som avspelats på den korta tiden av två år. Allt han ville glömma stod där. Ett stycke människoliv på ett halvtarkt papper.

Björn, nu när vi har fått höra lite ur novellen så måste vi ju vända blickarna mot själva upphovspersonen, alltså August Strindberg, den svenska litteraturens titan. Kan du vara snäll och berätta lite om honom?

Man kan ta några hållpunkter. Man kan egentligen börja baklänges också och börja från den här novellen. Det finns ju mycket biografi och sådant i den.

Men några punkter kan man ju göra. Han var ju egentligen allting. Han är författare, och på hobbyverksamhet var han målare och fotograf. Så de två senare verksamhetsområdena är ju ute i världen nu precis lika viktiga som det han skrev. Det är en sån där hållpunkt man kan ta.

En annan är att jag tror att det finns så många Strindberg, han var så otroligt produktiv. Som du, Ingrid, nämnde den här samlade verktygen. Det är 72 volymer. Sen är det 22 volymer brev plus, det har kommit ett kompendium till med brev och det kommer att fortsätta. Det finns ju enormt många olika Strindberg.

Vem den riktiga Strindberg var, det ägnade han ju hela sitt liv åt att försöka hitta ett svar på. Den här novellen kan man också insortera i det. Han genomgick alla sin tids ismer, kan man säga. Socialism, darwinism, nietzscheanism etc. Sen övergav han dem lika snabbt. Han utnyttjade ju människor och kvinnor på samma sätt.

Allt var vetenskapligt, han kastades in på hans egen kreativa brasa. En annan sak som man kanske inte tänker så mycket på är att han aldrig var riktigt synkroniserad med sin tid. Jag kan bara nämna några exempel.

Det var Fröken Julie som skrev slutet på 1880-talet, som nu många säger är världens mest spelade drama. Kanske det mest kända i Sverige i alla fall. Det fick han vänta ända till 1906, då han fick premiär.

Då var det en liten amatörteater. Det är rätt hissnande, så att säga.

När den Nya Dramatiska teatern invigs 1908, så är det en parallell historia.

Då väljer man inte Spöksonaten eller Till Damaskus, utan Mäster Olof, som Strindberg skrev i slutet på 1870-talet och början på 1880-talet. Då var tiden mogen, men då hade han gjort mycket annat.

En annan sak som jag tror är viktig, jag ska inte gå in på allt det biografiska. Det kan vara lite pedagogiskt, men den svenska och internationella Strindberg. Vi är fast i det biografiska fortfarande. Så var skolan man fick lära sig om, vad hans fruar hette. Det var en skrivningsfråga.

Det internationella visste väldigt lite om Strindbergs fruar och om Sverige. Ett enda exempel där, när hans historiedrama Karl XII spelades första gången i USA på 50-talet. Då kan vi komma ihåg att den fick mycket kritik i Sverige. Det var ohistoriskt, ahistoriskt, opatriotiskt etc. Men när den kommer där, då säger kritikerna att det här var märkligt. Det är Becket, 50 år före Becket.

Vad tänker de på kritikerna? Här kommer en man, de vet inte om det är en svensk, de har aldrig hört talas om Charles XII.

Det kanske är någon sorts King Lear, Shakespeare eller Kung Ubu hos Alfred Jarry. De vet ingenting om honom. Han kommer, alla pratar om honom. Han säger ingenting, han är tyst, alla tittar på honom.

Sen slutar det med att han pratar så hörs det inte om han är förkyld. Vad gör han då? Jo, han medvetet går och söker döden. Det är ett perfekt skript för ett Beckett-drama.

Ibland tror jag det har varit skadligt för oss svenskar att veta för mycket om Strindberg. Det finns mycket om Strindberg på scenen, ni vet också, där manligen protagonisten. Han är maskerad som Strindberg etc. Och huset i Spöksonaten, det är på Karlaplan. Och Furusund i Ett drömspel etc.

Han är obegripbar och jag tycker också att den här lilla novellen som vi ska diskutera nu, man blir ju aldrig färdig med den, det är ju en utmaning som du säger att prata om Strindberg som någon slags person. För det är ju helt ogripbart.

Men jag tycker det var en fantastisk bra sammanfattning vi fick här nu. Men den här novellen vi ska prata om idag. Du sa ju, det här med Strindbergs enorma författarskap. Var någonstans befinner sig Ett halvt ark papper i det här författarskapet?

I stort sett halva sitt produktiva liv har han utomlands. Han kommer hem, han nosar på Sverige nere från Lund och sen vågar han se upp till Stockholm. Och sen plötsligt, han har inte skrivit någonting på en herrans massa år. Den här så kallade Inferno-krisen. Plötsligt lossar allting. Och han skriver, teatern hinner inte spela alla hans pjäser.

Sen när vi är framme här vid 1903 så känner han sig lite utskriven. Han känner sig att han går på tom gång och han prövar en ny genre. Och det är där sagorna kommer in då.

Och här är också en intressant sak att han är på väg flera gånger i sitt liv. Det här är en sån här tillfälle, på väg att bli etablerad. Och så var det ju långt tidigare också flera sådana perioder, där han gör bort sig, han petar bort schackpjäserna från brädet. Och precis efter det här så skriver han ju Svarta fanor. Han är ju på väg.

Och jag tror då, om man ska bara förenkla det hela, att det handlar om en omedveten process där han är ute efter att värna sin konstnärliga frihet, att kapa av alla band, böja om från början.

Men rent biografiskt så är det klart att det finns hur mycket som helst. Jag tror inte vi ska ta upp vår tid här. Men det finns hur mycket som helst.

Den här telefonlistan, det finns ju sådana som man nästan har skrivit av. Och han använder ju också, det är ju en annan aspekt, han skriver ju hela sitt liv. Ingrid var inne på det i sin ingress här också. Terapeutiskt på något sätt, han prövar olika lösningar. Och i den här romanen så tar han ju ihjäl den unga hustrun, den unga dottern.

Det var inte första gången, det har han gjort flera gånger tidigare. Och de är ju helt nygifta här, men hon flyttar ju hemifrån nästan på en gång. Och sen får hon ju barn och då är det en ganska lyckosam period.

Och äktenskapet blir ju först lyckligt när de skiljer sig rent formellt. Och bor på varsin adress. Då funkar det ganska bra.

Man kan väl också säga att detta är nio år innan han dör. Så att han dör ju 1912. Så att det är ganska sent i livet.

Och sen tycker jag man ändå kan nämna att han skriver de här sagorna ungefär samtidigt som han skriver hela betraktelsen Ensam som en underbar text.

Och jag tycker lite att den här, i alla fall den här av sagerna, hänger ihop med ensam väldigt tydligt. Att det är en ensam man som gör någonting av sin ensamhet.

Ja, för det vi ska slå fast här lite konkret är att den här Ett halvt ark papper den utkommer i en större bok som heter Sagor, helt enkelt, 1903. Och det som du säger, Ingrid, det här är slutet av hans liv och författarskap, helt enkelt.

Fanns det någonting i mottagandet som av Sagor eller av den här novellen specifikt som kunde tyda på att det här skulle bli en av våra mest lästa Strindbergs noveller?

Ja, det får Björn svara på. Det vet jag inte. Jag har inte kollat mottagandet av just den här.

Nej, jag har gjort det faktiskt. Och nej, det kan man inte säga. Och jag har rotat lite grann. Det finns ju till exempel, när kom den in i kanon? På den tiden vi hade kanon i skolan. Den första antologin jag hittade är från 1919.

Där kom den in alltså. Och sen spökar den då i alla fall i antologier till slutet på 50-talet. Nej, till och med 60-talet. Men, jag har aldrig, Ingrid, läste du den i skolan?

Absolut.

Den försvann, Ingrid läste ju, det var ju ambitiöst. Men den är ändå jämnåriga. Och jag kan säga att min son som är 16, han läste den i skolan förra terminen. Så att den är ju i högsta grad närvarande, får man ju säga.

Men jag tänkte börja med en sak när Björn sa att han är aldrig i sin tid, Strindberg. Så här försöker han ändå skriva i en genre som hade blivit väldigt populär runt sekelskiftet.

Ja, och det är ju superspännande. För det här med sagor, det är ju inte riktigt det man förknippar med Strindberg. Men det här, kan du inte berätta lite om det, Ingrid? Det här med sagorna som en under tiden populär genre. Alltså konstsagan pratar vi om, för det är ju inte folksaga det här. Vad är en konstsaga egentligen?

En konstsaga är ju helt enkelt en saga som är skriven av en känd författare, med en känd titel. Och det är ju någonting som uppstår efter de artiklarna, när man börjar samla på folk anonyma folksagar. Och då skriver man också konstsagar.

Och den mest kända i Norden är förstås H. C. Andersen.

Ja, just det. Så det kan jag säga, H. C. Andersen, det är konstsagar.

Ja, det är konstsagar. Och vid den här tiden så skriver Elsa Beskow sagor, Helena Nyblom skriver sagor, Selma Lagerlöf ska vi ju verkligen inte glömma heller, som sagoförfattare. Och Strindberg, alltså det här är ju inte en typisk saga, men om man skulle definiera konstsagan, en viktig sak med det här med sagor är ju förstås att konstsagorna skriver man för vuxna i första hand.

Medan folksagorna säkert också var berättade för vuxna en gång i tiden. Men sen kom som så mycket äldre litteratur att bli något man anpassade för barn.

Men sen är väl Strindberg, han är ju ganska road, eller hur Björn, du som kan verkligen Strindberg till skillnad från mig. Han är road av att skriva pastischer och härma och pröva och experimentera med olika genrer.

Ibland kan det ju så att han är anpasslig på ett plan, du har helt rätt där, han anpassar sig efter den tendens i tiden. Och det såg man ju, den tidigare anpassningen han gjorde när han kom till Sverige, det var ju då historiedramatiken. Det här var ju så att säga den nypatriotiska tid i Sverige med Skansen och med allting sådant. Och han ville också skriva det och han grep sig ju an, Gustav Vasa, det är ju en stor succé.

Men han gör ju någonting helt annat av det, det är samma med sagorna, det blir ju aldrig någon mekanisk, han gjuter en helt annat liv i det.

Och alla de kungar, han vill ju bli en ny Shakespeare, och han har skrivit om fler kungar än Shakespeare har gjort i och för sig.

Men alla de här kungarna till och med drottningen, de genomgår samma utvecklingsgång som Strindberg har gjort. Det är liksom långt bort därifrån, han gjuter ett nytt och annorlunda liv i det.

Jag tänker om vi går tillbaka till den här Ett halvt arkt papper, som verkligen är en liten kortis, får man ju säga. Varför, Ingrid, har just den här novellen blivit så läst och antologianvänd och skolanvänd?

Alltså ett skäl är ju att den är kort. Jag råkade hitta en text som bara finns i sådana här stencilerade, det heter inte stencilerade, utan sådana här gamla fotokopier som man tryckte förr i tiden i stora A4-format. Jag råkade hitta en festskrift där litteraturvetaren Beata Agrell har skrivit över 30 sidor om den här novellen. Hon har lyckats få ut över 30 sidor där hon läser den här novellen efter en mall. Men samtidigt så är hon ju en känslig läsare, så hon ser motsättningarna i texten. Hon ser det här med att vilja glömma och att inte vilja glömma. Hon ser ett återuppståndelsemotiv, hon ser ett religiöst motiv, hon ser också ett metamotiv. Det här handlar om författarskap och så.

Så jag tycker hon får ut ganska mycket om man hoppar över en del av de mer intrikata.

Och det är ju någonstans, jag tänker just den här användningen i skolan, bortsett från att den är kort, så tänker jag att det finns saker i den som trots att mycket är tidsbundet, just i beskrivningen av saker, det här med sorgflor och kakelugnens kappa och sådär, dels är det ju sånt, då kan man få in en historisk aspekt på det, men sen är det ju den här, alltså att sorgen, att både vilja glömma och att inte vilja glömma, det är ju ändå någonting väldigt allmängiltigt, så har det varit för människor i alla tider, när man förlorar någon man älskar.

Man kan ju säga att trots att den är så kort, så är den ju inte helt lätt för unga människor att förstå.

Till exempel bara det här med de här telefonnumren, och när det står att 150.1 ser ut som ett psalmnummer, jag skulle inte ihop vad det är för psalm. I den gamla psalmboken, och det är ju, nu ska vi se vad den heter, i helt exakt, den heter ”Denna dag stod Kristus upp”.

Ah, det är en uppståndelsepsalm.

Ja, och det finns ju ett uppståndelsemotiv här.

Jag tänker, Stringberg är ju aldrig någon grund författare egentligen, oavsett vad man läser, men Björn, vad är det som gör den här texten lite märkvärdig? Det kan inte bara vara att den är kort, det finns någon slags anledning till ändå att den är så.

Jag har funderat på det, egentligen tog jag för mycket, därför har jag en massa fuskpapper här. Om man gör en sån där traditionell, titta lite på verbformer, vem är det som berättar, då upptäcker man att det är otroligt medvetet gjort alltihopa.

De första stycken börjar i imperfekt, det är något som har hänt. De stycken som är i imperfekt för fluten tid, de är längre, men de kommer i kortare stycken. Han byter tempus precis när de unga, när hon flyttar hem till honom, då blir det presens. Och så fortsätter det presens hela tiden, fram till den här scenen där den enda riktiga bilden förekommer, en sorts explosion under vattnet, och sen stycken har slängts.

Men sen blev jag väldigt fascinerad av, jag tog fram manus och tittade på vad Strindberg har ändrat, och det är inte särskilt mycket, den hette först ”Telefonlistan”. Han flyttade sig närmare det ställe där texten ska skrivas, det blev ganska fiffigt. Och sen tog han bort några små upprepningar, för normalt sett är Strindberg allergisk mot upprepningar. Men den här texten är full av upprepningar.

Om man tittar på anföringsverben, en sån här lista kan ju inte prata, i en saga hos H.C. Andersen kan den ju prata. Men språket är ju otroligt mekaniskt, där stod det, först stod det, det är en sorts upprepade tids- och platsadverb.

”Där stod det”, ”först stod det”, ”därpå stod det”, ”det står”, ”under den i stamm står”, ”där stod”, ”under det stod”, ”så kom det”, därpå ”här”, ”här”, ”här”, ”här” ”står”, ”står”, ”nedan står”, Ingrid med Herrick med er. Varför gör han det här? Det är grundat på, jo, jag har en teori, ni får rätta mig, jag tror att det här är ett dött föremål, det här står. Den kan inte prata, det här är språk som den talar, helt enkelt. Sen undrar jag nästan, hur är det med, man vet inte vem som berättar den här historien.

Alltså upplevt tal, erlebte rede, allvetande berättare, och det är en sorts tankar hos, alltihopa är mycket, mycket oklart, eller hur, man vet inte.

Och då har jag funderat här, att det kanske inte är någon större skillnad på den här mannen, som Ingrid sa inledningsvis, han kommer ju in dit, han vill glömma någonting, han vill glömma det viktigaste som han har upplevt hela sitt liv, det vill han förtränga.

Och då är det här, det är inte bara den här telefonlistan språk, det är också hans språk. Han står så här mekaniskt.

När han sen då, i den här fantastiska bilden, alltså som du tog upp där, när han är under, i havet, och han, det kursererat, han kunde inte läsa mer, då återfår han språket på något sätt. Och sen finns det då den här slutklämmen, som den är väl också ett klassiskt sagodrag, där man får författas som H.C. Andersen sa, det här betyder det och det. Och det är ju en sån sorts kombination av en lyckad terapi, en återuppståndelse, en frälsning, etc.

Men det är mycket mer sådana där småsaker som är, och det är märkligt att Strindberg har skrivit det här i ett svep. Och man ser hur den här texten är ihopsnickrad, hur den är konstruerad.

Jag tror, får jag höra vad ni tycker, jag tror att det här är viktigt när vi läser men det ännu viktigare är att det finns ingenting säkert i den här texten.

Jag håller helt med dig om att blicken i den här texten glider in och ut. Och det är ju, jag läpte redan i första stycket, nej han hade icke glömt något. Det är ju en klassisk indirekt anföring. Och sen tolkar han ju det han läser.

Och det står ju inte ”han sätter bo på lappen” utan det är ju hans egen tolkning hela tiden av de här telefonnummern. Och sen tycker jag, vi kan väl upprepa just den här bilden. ”Det började skymma för hans ögon som det måtte göra för en drunknande på havet när han ska se genom saltvatten.”

Det är den enda metaforen i hela texten. Så den är ju helt central. Det är det centrala ögonblicket. Och där händer ju något. Och sen står där inte mer, säger han. Och då tar han pappret och kysser det. Det tycker jag var också intressant. Jag lät en tolvårig sonson läsa den här i det hela. Och sen frågar jag om slutklämmen då. Att han kysser pappret. Det var inget konstigt.

Och så lägger det närmast hjärtat. Han har ju blivit helt förändrad mot han var när han klev in i våningen.

Men så frågar jag honom också. Då var jag lite fast i det här. Jag tar med mig kunskap från andra dramer. Det här med den unge mannen utanför slottet och prinsessan och sånt där.

Då frågar jag honom, känner du till någon prinsessa som växt till liv av en… Hon är ju död här, men som växt till liv av en kyss. Ja, Törnrosa, sa han. Och jag tror inte att det är en övertolkning.

Jag tror att det spökar här någonstans i den här slutscenen. Men sen vet jag inte om den här slutklämmen är lyckad eller inte. Jag är kluven själv. Jag vet inte.

Det jag tänkte när jag läste den här första gången, det var att det kändes… Då är vi tillbaka till det här med bilden man har av Strindberg. Att hans biografi ligger i vägen från honom själv. Att den känns… Alltså den är ömsint och den är kärleksfull. Och den är lite sentimental, fast på det fina sättet, skulle jag säga. På ett sätt som jag inte förknippar med bilden av Strindberg.

Fast den är ju också kall. Alltså när han läser upp telefonlistan och tolkar den, så finns det ju en kyla i det. Som ju inte går över förrän han har så att säga, drunknat i sina egna tårar.

Just det.

Men då är det nog egentligen slutet. Jag tänker på att det stannar kvar. Alltså den här väldigt korta genomgången leder till den här sortens… För det är ju en väldigt, vad ska man säga, det här med att kyssa pappret och stoppa det närmaste hjärtat. Det är ju en så oerhört traditionell romantisk gest, verkligen.

Men Björn, jag har en fråga till den här. Jag vill inte att vi ska… För min egen del är jag inte så mån om att drunkna i det biografiska.

För jag har ju förstås också läst på om Harriet Bosse och hans svåger och hans bror och allt möjligt. Men däremot, den här vännen som är tvungen att lämna och som är struken från listan. Det är en av de få sakerna på listan som inte leder något.

Nej, det är helt sant. Jag har grundat på det också.

Du har också grundat på det?

Ja.

För ordningens skull, det är alltså ett han berättar i, novellen berättar att det finns ett nummer till en vän som har varit tvungen att lämna landet. Är det så?

Ja.

Och allt annat leder någon vart eller ingår i berättelsen om frun och barnet och alla som kommer och sådär. Men just den där vännen, varför var han…

Det enda man kan fantisera lite grann om, det kommer ju på slutet då att det här är inte förunnat alla, den här stora lyckan som den där unge mannen har gjort.

Nej, inte vännen till exempel. Det här är en motsats, det här är en annan man som har varit god vän i familjen. Han har ju säkert gjort något kriminellt eller något sådant och rest till Amerika, det gjorde man ju på den tiden. Och att det är ett sorts antites, jag vet inte, det är bara en gissning.

Eller också…

Jag hoppade också till när jag läste det.

Ja, och jag har letat och sett, är det någon som har kommenterat vem den här vännen är? För allt annat finns det naturligtvis knappologiska.

Men sen kan man ju säga att det rent allmänt handlar om att det här är tiden då de personliga konkurserna ägde rum. Det fanns inte aktiebolag på det viset, utan gick man i konkurs var man tvungen att lämna. Och gjorde man oegentligheter, så jag menar…

Då var det kört.

Det behövde inte vara giftmord för att man var körd.

Nej, det var ju en personlig katastrof och en moralisk katastrof, konkursen. Idag är det ju en bokföringsteknisk historia.

Men sen… Invert Pappa hade gjort konkurs, han hade ju själv gjort konkurs, och etc. Något sånt hade han gjort.

Det finns ett stycke i den här texten som jag tycker är fantastiskt. Det är numret i operans biljettkontor, och det står att de går på operan om söndagarna. Då är det presens, då minns han ju vad de brukade göra. Och så står det ”deras bästa stunder då de själva sitter tysta”.

Ja, precis.

Alltså där anar man att det där äktenskapet inte har varit helt harmoniskt.

Och just det här när han skriver också, när de sitter där tysta så möts de på andra sidan ridån.

Andra sidan, ja.

Samtidigt finns det ett väldigt ordentligt metaperspektiv som handlar om hur en författare eller konstnär skapar. Och om man läser med de glasögonen så kan man ju se att det finns allt möjligt där.

Det är skrivet som ett litet miniatyrdrama. Någon har försett en ung man med ett sorgflor, så det behöver man vara mycket noga med hur folk var klädda. Eller på den tiden förstod alla att han var i sorg.

Och sen så småningom så kommer det här manuskriptet, där det står olika saker. Och det är svårt att förstå, någon måste göra nånting av det här. Och det är liksom fullt med sådana här anspelningar i bildspråket. Det står liksom ”stycke” och det står andra sådana saker. Och sen kommer det här sagolandet, då är det ju höjdpunkten i den här berättelsen. I deras äktenskap.

Och som du säger, de talar inte bara Strindberg, han misstror ju språket. Det är ju en sån där grundtanke inom absurdismen, att språk är ingenting som man kommunicerar med. Språk använder vi människor för att dölja våra tankar. Vi kommunicerar med våra kroppar och våra gester. Och det är ju lika bra att vara tyst.

Det där är ju lika vackert och poetiskt som den här slutklämmen, när de är på operan. Men det är ju som kinesiska askar, för det här halva arket papper är ju utkastet till den novell vi läser. Han är dessutom noga med att tala om att det är ett konceptpapper. Ett gult till och med. Det var inte lika dyrt att köpa som såna där fina papper som man använder.

Men hur slutar novellen egentligen? Och vad säger det här slutet? Efter kyssen och pappret mot hjärtat så går han ju ut ur lägenheten, stolt och lycklig och högrest. Och säger till sig själv att han har ägt det skönaste. Och då kan man ju fundera över, vad är det skönaste?

Det är ju väldigt precist. Jag har funderat mycket över det. Jag tror att det han har ägt är den återupplevelsen som han ju gör.

Han går för att glömma och för att se till att han har ingenting glömt. Inga spår finns kvar.

Han hittar ett spår, det här konceptpappret, och återupplever någonting genom att läsa igenom det. Det är själva återupplevelsen.

I grund och botten tror jag att det handlar om att han är författare. Han är en skapande konstnär. Och han återanvänder det här minnet och det förflutna.

Det är inte det förflutna i sig, det är inte frun i sig, utan det är att han har återupplevt det.

Det är ju jättespännande. Vad säger du om det, Björn?

Jag instämmer helt i hållet. Det verb som anförs där, det är ”han kände”. Han har ju varit lika mycket kulsprutet, stakato, intellektuell som det här pappret tidigare i berättelsen.

Men här har det hänt någonting, så att säga.

Och det hela slutstycket, jag tror också om man fortsätter det här metaperspektivet, det är ju en helt annan auktoritet i det här slutstycket, än i någon annan. Här ställs det ju saker. Så här är det. Tidigare har allt varit oklart.

Hela berättelsen är en process.

Och det här ur metaperspektivet så är det väl regissören som kommer med sin tolkning här, så att säga.

Så här ska ni sätta upp pjäserna, så här tycker jag att ni ska göra, så sätt igång bara.

Och sen om det här handlar om psykologi och terapi eller psykoanalys, eller om det är religiös omvändelse, allt det där tror jag bara är bildspråk, precis som Ingrid säger, för den konstnärliga skapelsen som sker här.

Det är konsten klä sig religiöst, samman med salmnumret naturligtvis.

Det är konst. Så där är det så. Det är metameta, så att det står.

Man blir nästan lite djur i mössan, när man försöker formulera det.

Det är en väldigt vacker bild, det här, att man gör det till sitt, den här upplevelsen, man integrerar den med sig själv, så att den inte kan gå en förlorad.

Det är ju det vi alla vill, så att säga, efter en förlust som vi inte har valt, och som vi lider av.

Jag tänker, mycket motvilligt, att vi ska börja fundera lite på att runda av.

Jag tänker också på det här när jag mailade med dig, Ingrid, och frågade om du ville vara med och prata om den här. Och så sa du, ja, vi får se om vi kan piska lite nytt liv i den här texten. Jag tycker ändå att det har varit ett jättespännande samtal om den här texten.

Och det visar ju att, även om en text kanske dör på ytan, för att man inte ser vad som är viktigt med den, eftersom den är så, när den blir överanvänd, så behövs det ju bara att man tittar på den ordentligt, för att inse att det är klart, det finns ju jättemycket att säga.

Men innan vi checkar ut oss för idag, så tänkte jag, vilken novell av Strindberg skulle kunna bli en ny Ett halvt arkt papper?

Oj, Björn, det har du ett svar på.

Det var ingen lätt fråga, om man ska gå på Ingrids misstankar, om man ska ha en kortare text.

Det får man kanske inte säga, men det kan man göra i alla fall. Så jag funderade på, man kanske ska byta genre helt och hållet. Och jag har då sysslat mycket med Strindbergs brev. Och just i nästan liknande studie som ni sitter i där nu, så gjordes det här, 1999 var det Strindbergs jubileum.

En serie som gick ett helt år, som jag var med i, som hette Dagens Strindbergs brev. Och det var då korta texter, och poängen med de där var att det fanns ingen som helst kronologi i det hela, utan det var ett brev som skulle ha skrivit just det datum det lästes upp. Och så var det tre olika skådespelare som gjorde det.

Och det där blev väldigt lyckat, tycker jag själv, och det var många som blev engagerade i det. Och kanske man ska välja ett Strindbergs brev. För att det finns många, och jag tillhör nästan dem, att Strindberg var ju fantastisk på de allra flesta litterära genrer. Frågan är om man inte var bäst, allra, allra starkast som brevskrivare.

Jag tycker det är en jättebra idé.

Sen måste jag fråga dig, Ingrid. Jag tänker att det är svårt att fråga Björn om man har någon Strindbergs favorit, för att Björn är så marinerad i hela Strindbergs författarskap. Men om du skulle få välja någonting, Ingrid, som du tycker bäst om av Strindberg, vad skulle det vara?

Det är ju så mycket, och det är svårt att välja. Och man har olika Strindberg i olika faser av sitt liv. Det är väl ingen slump att jag just nu tycker att ”Ensam” är en alldeles fantastisk bok.

Och det handlar inte bara om pandemin, utan det handlar om att det finns ett åldrande perspektiv. Alltså, vad finns kvar av livet, och hur kan man liksom leva med ensamheten, och hur förändrar det konsten och så?

Sen är jag ju väldigt förtjust i Drömspelet, förstås.

Det är en outsinlig text, tycker jag. Även som text, oavsett om man sätter upp den eller inte. Det finns en liten passus, och jag tittade också lite på ”Ensam” här i sammanhanget, och en liten passus som står där, hur hans biografisk, litterära byggstenstekniken Strindberg använder.

Och det kanske man har glädje av när man åldras, eller på väg att åldras, också ett litet tips.

Han talar om de här byggstenarna, och dessa kan jag behandla som bitarna i en bygglåda. Man bjuder ju lite barn på nytt också, så att cirkel är sluten.

Med dem kan jag sätta ihop alla slags, och samma minne kan tjäna till allt möjligt i en fantasibyggnad. Vända olikfärgade sidor uppåt, och som antalet sammanställningar är oändligt, får jag under mina lekar ett intryck av oändligheten. Det är väl ett tips man kan ta med sig.

Det var jättefint, och det här var ur Ensam.

Ja, precis.

Och det är ju så här att allt av Strindberg, och nästan lite till, finns ju att läsa på litteraturbanken.se. Alla de samlade verken, men även manuskript. Och det finns hur mycket som helst att läsa och upptäcka.

Så jag rekommenderar alla er som blivit lite extra nyfikna eller peppade på Strindberg idag, gå till litteraturbanken.se och vandra vidare i Strindbergsvärlden.

Och nu måste vi, som sagt motvilligt, men ändå runda av. Och jag säger ett stort tack till er, Ingrid och Björn, för att ni har varit med och pratat Ett halvt arkt papper idag.

Tack så mycket för att vi fick vara med.

Jag instämmer, och det här var ju bara en kort ingress till. Vi måste få mycket mer tid nästa gång. Vi har bara nosat på den här lilla novellen.

Jag tycker vi satsar på mer Strindbergstid nästa gång. Och det är ju faktiskt 110 år sedan han dog i år, ska vi komma ihåg. Han har ett jubileum i år. Och jag säger också ett stort tack till er alla som har varit med och lyssnat. Och vi avslutar med att lyssna på Keve Hjelm som läser några rader ur novellens slut. Tack för oss.

”Det som sen följde kunde han inte läsa. För det började skymma för hans ögon som det måtte göra för en drömknande på havet när han ska se igenom saltvatten. Men där stod begravningsbyrån. Det talar ju nog. En större och en mindre. Underförstått kista. Och i parentes var skrivet ”av stoft”. Sen stod där inget mer. Stoft slutade det med och det gjorde. Men han tog solpappret, tystade och lade i sin bröstficka.”

”På två minuter hade han genomlevt två år av sitt liv. Han var inte böjd när han gick ut. Han var tvärtom sitt huvud högt. Som en lycklig och stolt människa. För han kände att han ändå ägt det skönaste. Hur många armar som aldrig fått det.”