Verket: Körkarlen

Varmt välkomna alla lyssnare till ett nytt avsnitt av Verket, en podd om klassiker. Idag ska vi prata om Selma Lagerlöfs Körkarlen från 1912. Det är en roman där smitta har en stor bäring på handlingen. Det är ett ämne som vi alla är mycket bekanta med vid det här laget.

Jag heter Paulina Helgeson och med mig i studion idag har jag Jenny Bergenmar och Anna Nordlund. Välkomna!

Tack så mycket.

Jag tänker att ni ska få presentera er själva för det är lite roligare. Vi börjar med dig Anna.

Jag heter Anna Nordlund och är docent i litteraturvetenskap. Jag disputerade en gång i tiden 2005 på en avhandling om Selma Lagerlöf och litteraturhistorisk skrivningar runt omkring Selma Lagerlöf. Sen har jag också skrivit en biografi om Selma Lagerlöf som heter Sveriges modernaste kvinna.

Det var ingen dålig titel.

Då ska vi se, Jenny, nu får du berätta lite om vem du är.

Jenny Bergenmar, jag är litteraturvetare från Göteborg. Mina avhandlingar handlade också om Selma Lagerlöf närmare bestämt om Gösta Berlings saga och hur Lagerlöf lyckades slå igenom som kvinnlig författare, som den enda kvinnliga författaren i 90-talistgenerationen, alltså de som debuterade på 1890-talet. Sen har jag hållit på med Lagerlöf i lite olika sammanhang. Jag har skrivit om allmänhetens brev till Selma Lagerlöf. Och även om hennes reception ute i Europa.

Kul! Som ni alla hör så är vi i väldigt trygga händer med dessa två Lagerlöf-experter. Och nu när vi vet vilka ni är så ska vi börja vända blickarna mot dagens verk.

Jenny, kan inte du börja med att berätta lite om romanen?

Ja, precis som du sa förut så kom den ju ut 1912 och det var året efter att Lagerlöf hade haft en rejäl publikframgång med Liljecronas hem, 1911. Och det var en riktig publiksuccé och fick kanske ett lite, inte kritiskt, men lite oentusiastiskt mottagande att man tyckte att Lagerlöf gjorde mer av samma. För det var också en sådan här roman som anknöt till Värmland och hembygden och till teman och karaktärer från Gösta Berlings saga.

Så med Körkarlen så ville hon ju göra något nytt. Och det kan man ju säga att hon lyckades med, att det är en spännande blandning av realism och spökhistoria och kristentomatik och så. Men det är det som en själslig resa som huvudpersonen David Holm gör tillsammans med körkarlen efter sin död. Och det är nyårsnatt.

Det börjar med att vi får träffa frälsningssoldaten Edit som ligger och dör i tuberkulos och hennes sista önskan är att se David Holm som då är en försupen våldsverkare som hon har försökt att hjälpa tidigare. Och samma natt vid tolvslaget så dör David Holm i en blodstörtning som det står.

Och så redan där har vi träffat på två karaktärer som är smittade som har TBC då.

Och sen så händer det att David hämtas av körkarlen, alltså dödens körkarl som kommer i sin ruskiga och trasiga kärra.

Och han ser ut som vi brukar föreställa oss döden med kåpa och lie och David känner igen honom som sin gamla dryckesbror Georges. Och han får veta att den som dör sist på nyåret är den som får uppdraget att köra dödens kärra. Och det här är en historia som är inbakad på lite olika sätt i den här texten.

Och sen är det en resa då som Georges tar David på med lite olika anhalter. Först hos den döende Edit. Och det som händer där är att David får bevittna att hon trots allt som han har gjort mot henne och mot sin familj så älskar hon honom. Och det berör honom faktiskt. Han släpar sig fram, han kan inte röra sig, han har ingen kropp längre men släpar sig fram mot dödsbädden och tar hennes hand. Sen blir det lite värre och värre med anhalterna kan man säga.

Det låter ganska illa redan nu.

Det är en mörk berättelse. Den andra anhalten är i ett fängelse där hans bror sitter och också är sjuk och döende. Och David Holm har väldigt mycket skuldkänslor för det är han som har fått in sin bror på fel vägar i livet. Och han plågar sig den här scenen väldigt mycket av att han inte kan hjälpa sin bror. Det är mycket det här att han får bevittna saker men har ingen möjlighet att ingripa.

Och den sista anhalten är då den allra värsta och det är när han kommer till sin egen familj, sin hustru och sina barn. Och han förstår först inte varför han ska dit för det är ju ingen som ska dö där. Men det visar sig att hans fru har gett upp, hon känner sig så maktlös och förtvivlad. Så hon har planerat att ta livet av sig själv och barnen.

För att de vet ju inte att David är död och de är rädda för att han ska komma tillbaka. Dels att vara våldsam och smitta barnen med TBC. Så det är en väldigt gastkramande scen.

Och det som händer där är att han blir så skakad och förtvivlad att han övertalar kökaren att få tillbaka sin kropp. Att få tillbaka sin möjlighet att röra sig och påverka de levande. Så han skyndar sig tillbaka till sin familj och lyckas avvärja den här katastrofen. Genom att han uppvisar att han är omvänd, han gråter och ber om förlåtelse och får sin fru att till slut tro på honom.

Och det här är ju liksom bokens tema, det här att ta ansvar för sina handlingar. Konfrontera sig med sina handlingar och ta ett moraliskt ansvar kan man väl säga.

Alltså det låter ju inte som ett munterpiller när du beskriver den. Men när jag läste den inför att vi skulle prata nu så kände jag att trots att den är lite dyster så är den ändå lite hoppfull på något vis. Är den inte det?

Ja, den slutar ju inte i mörker utan den slutar med en slags omvändelse och att det omöjliga blir möjligt. Att David får den här andra chansen att bättra sig. För det är ju lite den här förtvivlan som präglar de här två första mötena med Edit och brodern och speciellt brodern kanske. Att han får vittna konsekvenserna till sina handlingar men han kan inte göra någonting. Och så i slutet så blir det den här vändningen och han får ändå en chans att göra rätt.

Men det sägs också att hans liv blir en botgöring och det han egentligen längtar efter är att dö och förenas med Edit i andrevärlden.

Hur kommer det sig att TBC och tuberkulos har en så stor plats i romanen?

Ja men det var ju en stor katastrof i samhället och inte bara i Sverige utan en jättestor epidemi som många många drabbades av. Och på olika sätt var det här närvarande för Selma Lagerlöf. Hon hade ju en syster som drabbades av TBC.

I alla de här breven från allmänheten så är TBC väldigt närvarande. Att människor är sjuka, de ber om hjälp för att kunna få vård och så. Och hon har ju skrivit om TBC tidigare också.

Nils Holgersson är det också med på ett hörn och haft kontakt lite grann med en förening som skulle jobba för att bekämpa TBC. Så det här är en viktig sak i samtiden.

Så det är en del av den här romanens försök att ändå kombinera med den här spökhistorien, anknyta till en social verklighet och både fattigdom och klasskillnader och alkoholism och sjukdomen TBC.

Nu har vi kommit in lite på det biografiska här och jag tänker Anna att nu måste vi ju ändå få höra lite om Lagerlöf. Vem var hon?

Ja vid den här tiden så står hon ju liksom precis som Janice säger på toppen av sin karriär. Och hon hade ju då som första kvinna och första svensk fått Nobelpriset 1909. Och det var inget som förvånade henne för att hon sa redan i sina ungdomsår innan hon ens hade debuterat att hon skulle bli Sveriges största skald. Så hon hade ett enormt självförtroende. Enormt anspråk. En enorm drivkraft verkligen att bli den här stora författaren.

Och det är märkligt att hon blir det i den här tiden som hon föds in i 1858 i det patriarkala samhälle som Sverige då var. Men en av anledningarna till att hon lyckas förutom att hon har en enorm begåvning och en inre drivkraft är att hon under sina formativa år verkar väldigt mycket tror jag i kvinnosammanhang.

Hon kommer in på Högre lärarinneseminariet i Stockholm och får där väldigt mycket uppmuntran av kvinnliga kamrater. Och hon får sedan anställning i Landskrona på ett elementarläroverk för flickor. Där hon också får väldigt mycket uppmuntran och stöd av sina kvinnliga kollegor.

För att ta sig fram till det här stora debutverket då, just den här Berlingssagan. Där hon ju kommer in och är med och bryter med den här 1880-talsrealismen och den här samhällsdebatterande litteraturen. Och står verkligen för någonting nytt och nydanande.

Och Heidenstam och Levertin ser ju det här också. Och det är ju det här som sedan kommer att bli 90-talismen då i den svenska litteraturhistorien. Och som Selma Lagerlöf också blir väldigt starkt knuten till. Men nu är vi 1912 och då är läget någonting helt annat.

För nu har man igen börjat söka efter realistisk litteratur och samhällsdebatterande litteratur.

Och vi har en ung våg av författare med Elin Wägner och Sigfrid Siwertz och Lubbe Nordström och så där. De som sedan kallades för tiotalisterna som har debuterat. Och som skriver i den här riktningen.

Och vi har också Martin Koch och Maria Sandel, arbetarförfattare. Så att Lagerlöf känner risker här att börja betraktas som lite passé. Och vi har också haft Strindbergsfejden som har handlat mycket om vad ska litteraturen göra. Och Strindberg vill ju också ha en uppgörelse med den här romantiserade, lite nationalistiska, symbolistiska litteraturen.

Så att Körkarlen tycker jag också är väldigt mycket en markering från Lagerlöf att hon kunde skriva på sitt sätt fortfarande, mer det här magiskt realistiska, men kunde skriva samhällsdebatterande litteratur.

Och jag tycker mig också se en förändring i hennes författarskap i och med att hon har fått Nobelpriset. Så blir hon på något vis lite friare i förhållande också till till exempel kvinnorörelsen och kvinnoemancipatoriska projekt. Och vågar gå in och vara lite mer radikal i sitt författarskap.

För att hon har nu fått den största utmärkelsen man kan få från det manliga litterära etablissemanget. Och jag tror att hon lite känner att nu är det dags att också ta lite mer ställning för kvinnorörelsen. Och det är också intressant att se hur hon… Hon har ju träffat Valborg Olander alldeles i början på 1900-talet.

Och Valborg Olander var en väldigt engagerad rösträttskvinna. Och ordförande i kvinnorösträttsrörelsekretsen i Falun där både Selma och Valborg bor. Och det gör att Selma kommer också in i de här kretsarna och är med på möten och blir frapperad av, chockerad över hur mycket elände som debatteras på de här mötena och hur eländigt livet är fortfarande för många kvinnor.

Mycket på grund av en social lagstiftning som missgynnade kvinnor. Kvinnor med oäkta barn och kvinnor som ville skilja sig och så vidare. Och det ser man ju också spår av i Körkarlen på intressanta sätt.

Och det är ju liksom svårt för oss idag tänker jag att kanske riktigt förstå den här fru Holm. Varför skiljer hon sig inte bara? Varför lämnar hon inte bara sin man och skiljer sig? Hon flyr ju från honom. Gör sig ju av när han sitter i fängelse. Och det här blir ju som någonting som han vill hämnas henne för då för att hon har gett sig av precis när han skulle komma ut från fängelse och bli en bättre människa.

Men med den skilsmässa och lagstiftning som rådde vid den här tiden som var från 1860-talet och som var väldigt omdebatterad när den här romanen kommer ut så var praktiken omöjlig för kvinnor att skilja sig, att ta initiativ till skilsmässa för att då hade mannen per automatik fullständig vårdnad över barnen. Och det här har hon också skrivit om i en novell som heter ”En luftballong”, som knyter an lite till Körkören, i en novellsamling som kom ut lagom till hennes 50-årsdag 1908.

Men det är ju roligt det du säger att Lagerlöf känner att hon vågar pröva på någonting nytt här nu. Och jag tänker på det du sa Jenny om att hon hade fått lite så höjda ögonbryn i alla fall över att Liljecronas hem var lite för mycket av samma. Men hur blev receptionen när Körkören kommer? För den är ju inte mycket av samma på det viset.

Nej, på ett sätt är den ju inte det. Men å andra sidan kritiken är, man känner igen teman i kritiken av den här romanen från tidigare. En sån här gemensam röd tråd i de kritiska rösterna var att det estetiska uttrycket var underordnat i den och att man klagade på framställningssättet.

Det blir väldigt speciellt den här historien för hela tiden är det ju David som åker omkring och bevittnar saker och ting. Så det blir ett väldigt indirekt berättande. Och det är också ganska mycket som nästan är framställt som att det är skrivet för att framställas på scen eller på film. När David tänker så är det som monologer han för, eller dialoger nästan han för med sig själv till exempel.

Så en del var negativa till och tyckte att det här skrivsättet distanserade berättelsen, att man inte riktigt som läsare blev insläppt. Men det var inte negativt i sin helhet.

Det var några tunga tongivande namn som var kritiska som till exempel Fredrik Böök som recenserade i Svenska Dagbladet som just anmärkte på framställningen om människoskildringen.

Och Karl Warburg som hade ju följt Lagerlöfs hela karriär och även recenserat hennes Gösta Berlings saga. Han var inte så negativ kanske till helheten som Böök men ändå kritiserade framställningssättet också.

Men sen fanns det andra som lyfte fram det positiva och intressanta i kombinationen av det materiella och andliga som ju var lite nyskapande då och det här samspelet mellan de här två delarna av världen.

Och Hans Emil Larsson som också var en känd kritiker han tyckte det var ett mästerstycke. En kvinnlig kritiker, Vera von Kræmer såg den faktiskt som en milstolpe i Selma Lagerlöfs författarskap. Och så här sett i efterhand får man nog ge henne rätt i det. Och sen är det ju så här när vi pratar om mottagande så pratar vi ofta om kritikerna. Men det är ju också läsarna. Och det här var också en bok som sålde bra och hon fick många brev som handlade om Körkarlen och som tydligt visade att läsare faktiskt blev väldigt berörda.

Och det är väldigt vanligt att man ju citerar de här orden, den här bönen som avslutar hela romanen då: ”Gud, låt min själ komma till mognad innan den blir skördad.”

Så det var verkligen någonting som slog an. Och som också på ett intressant sätt visar att andliga och religiösa läsningar var ganska viktiga i allmänheten. Man tänker sig lätt att nu vid den här tiden är man långt in i moderniteten och man nöjesläser och man vill läsa samhällskritiska saker och så där. Men det fanns fortfarande en slags uppbygglig läsning som var väldigt stark hos allmänheten. Och man uppskattade Lagerlöf för att hon kunde föra fram den här typen av budskap utan att det blev en tråkig predikan.

Och den här bönen har ju överlevt i egen kraft, ska jag säga, in i våra dagar. Alltså det är ju någonting som man känner igen.

Ja, det är det verkligen. Och den står ju även på Selma Lagerlöfs gravsten faktiskt.

Jag tänker på det du sa också Jenny om det här med att nästan som att den är skriven för ett annat medium. För den blev ju filmatiserad ganska tidigt, den här boken. Och det hade ju varit jättespännande att få höra lite om den filmatiseringen.

Ja, filmen har ju nästan blivit en större klassiker än romanen. Den spelades ju in 1920 och hade premiär på nyårsdagen 1921, som förstås passade jättebra eftersom hela handlingen utspelar sig en nyårsafton, också från en nyårsafton till nästa nyårsafton.

Och filmen blev snabbt mera berömd än romanen och har ju allmänt ansetts som den främsta svenska filmen före Ingmar Bergmans filmer. Och Selma Lagerlöf var ju alltså väldigt betydelsefull för den svenska stumfilmens framgångar både i Sverige och utomlands.

I alla svenska stumfilmer så är det ju Körkarlen som har intagit en central plats i filmkonstens historia och finns med i alla stora översiktsverk och sådär. Och Charlie Chaplin har intygat att Körkarlen var den bästa filmen han hade sett.

Och filmen har också haft stor betydelse för Ingmar Bergman.

Man ser referenser till Körkarlen i hans film Smultronstället, där också Viktor Sjöström spelar huvudrollen. Och även i dödens gestaltning i Det sjunde inseglet till exempel.

Och Ingmar Bergman såg ju filmen själv, har han berättat, som femtonåring. Och det sammanhanget är också lite intressant och typiskt. För att han såg den under sin konfirmationsundervisning med sin pappa som var präst. Så att den användes också i sådana sammanhang, just med den här religiösa tematiken.

Och den användes också som upplysningsfilm inom nykterhetsrörelsen. Så att den hade många användningsområden.

Och det blev både en folklig succé och en film för cineastiska finsmakare. Och filmen kan verkligen stå helt för sig själv som ett konstverk, oberoende av romanen.

Men jag har ju samtidigt verkligen velat trycka på att det är Lagerlöfs berättarteknik här.

Och hennes utpräglade scenisk-dramatiska gestaltning av det här stoffet, som har en stor del till Sjöströms konstnärliga framgångar med den här filmen.

Och han har ju berättat själv att han åkte till ett pensionat i Rättvik och satt där och skrev hela det här manuset på en vecka. Och när man läser manuset så ser man också att det gick så här snabbt. Därför att manuset är verkligen genomsyrat av citat från Lagerlöfs roman.

Och när han beskriver gestik och så där. Den har ju också fått mycket uppmärksamhet för att det är nedtonat skådespeleri. Men ändå väldigt effektfullt med hur skådespelarna rör sig.

Det finns ett fantastiskt möte i filmen mellan syster Edit och David Holms fru. Och det är väldigt starkt plagierat på hur Lagerlöf beskriver detta också. Interiörer beskriver hon, exteriörer, till och med ljussken och så där. Var ljuset kommer och från och så kan man hitta förlagen i Lagerlöfs roman. Och också alla textremsorna i den här filmen är ju tagna direkt ur romanen.

Läser vi Körkarlen idag? Det kan man ju fråga. Kan vi fråga, börja med dig Jenny. Är den en läst Lagerlöf idag?

Jag skulle nog inte tro det faktiskt. Jag gjorde ett litet test och googlade Körkarlen innan jag gick hit. Och då är det framförallt filmen man får träffar på. Precis som Anna sa så är kanske filmen en större klassiker idag än romanen. Och det kanske inte den som är lättast att ta till sig för en nutida läsare som vill läsa en bra roman.

Det är klart är man intresserad av tiden och man är intresserad av speciella berättartekniker och estetiska saker och så där, då är den spännande. Men som sagt kanske inte bjuder ett större motstånd om syftet är att man ska kunna gå in i en fiktiv värld bara och njuta av läsupplevelsen.

Håller du med om det Anna?

Det är filmen som har tagit över. Det är lite kul att vi lyfter upp boken ändå idag.

Den är absolut läsvärd.

Ja, men visst är den. Men den är ju lite speciell. Det är som du säger, man går inte rätt in i ett flödande berättande på det viset. Och om vi kikar lite närmare, vi har ju pratat om huvudpersonen David Holm. Det kretsar ju så att säga kring honom. Är han en person?

Egentligen kan man ju säga att de tre, så som jag läste den så är de tre huvudpersonerna egentligen. Det är ju David Holm och så är det Georges, den här som har blivit körkarl och så är det syster Edit. Men är de personer egentligen? Eller är de någonting annat? För de är så väldigt symboliska.

Jag tänker att hon är ju en otroligt skicklig berättare. Och som en skicklig berättare så blir ju de här personerna både och. Och det är väl utmärkande för storlitteratur att man kan läsa verket som en indragande, intrigdriven, spännande berättelse. Och det funkar ju verkligen Körkarlen som så.

Men också att det finns den här underliggande tematiken och budskapet som vi också tolkar olika beroende på vad vi befinner oss i tid och rum.

Och det finns ju en kristen tematik här om botgöring och kristendomens kärleksbudskap och syndernas förlåtelse. Där ju syster Edit kan ses som någon slags frälsarfigur.

Och det är intressant i laglösa utfattarskap för det är ju inte första och inte heller sista gången där hon använder sig av en kvinna som blir något av den här frälsaren som dör för våra synder. Och David är då den här syndaren som blir älskad och förlåten och börjar uthärda livet och acceptera livet och inte hela tiden gör uppror mot livet i en känsla av att vara väldigt förfördelad. Utan han accepterar livet och han gör bot och han vill komma till mognad därför att han väntar på någon slags frälsning i livet efter detta.

Men man kan ju också samtidigt läsa romanen som en slags psykoterapi, tänker jag. Att det han också utsätts för är ett läkande samtal och en stark tilltro också till det goda i människan. Och där ju syster Edit blir också, faktiskt också varsebaksidan med den här godheten, naiviteten i den här tron.

Men en väldigt viktig del av intrigen här är ju också hur syster Edit då i någon slags missriktad välgärning och kanske också för att sublimera sin egen förälskelse i David Holm då mer eller mindre tvingar då hans fru, fru Holm att återförenas med honom. Och det här leder ju till en fullständig misär och katastrof för henne och barnen.

För någonstans är det ju så här att jag kämpar lite själv med, och det är ju fånigt kanske att säga, trovärdighetsaspekten i det här. För det här är ju så att säga en magisk realismberättelse som bor på flera plan. Men han är ju så fruktansvärt ond i början, för han är ju verkligen någon slags ondskan personifierad. Han har lungsot, TBC, tuberkulos. Och han vill smitta sina barn med den för att, så att de dör, för att straffa sin hustru då. För att hon, som vi har berättat om innan, liksom första gången, man tänker sån ondskan kan den omvändas?

Alltså den här, om vi tänker realismaspekten här Jenny, vad säger du om det?

Ja men om man skulle gå inför och läsa den här psykologiskt realistiskt, då blir det ju en lite misslyckad läsning. Alltså det är ju, man kan inte helt hålla sig där. Men ska säga så också, de har de här uttalade symboliska funktionerna. Men samtidigt så finns det ju ett realistiskt plan. Så det finns hela tiden en kontakt ändå med verkligheten.

Och jag tänker att den här mannen, visst det, hans ondskan är lite skruvade, kanske framför allt genom den här idén att han sprider smitta medvetet. Men samtidigt så är det inte så långt ifrån berättelser som faktiskt Lagerlöf fick, till exempel genom breven från läsarna.

Där kvinnor kunde berätta om sina försupna män, till exempel, och hur de var desperata, de hade inga pengar, de visste inte hur de skulle klara barnen och sådär. Så att hon återkopplar ju starkt ändå till en verklighet.

Och sen så vinnlägger hon ju sig också i det här återberättandet av hans liv som Anna var inne på, om att också förklara hur det blev så här dåligt. För en gång i tiden så var han skötsam och han var lycklig med sin fru. Och sen så blev han alkoholiserad och sen blev det än värre då när hans fru hade lämnat honom och han blev hemlösten.

Så på något sätt så beskriver hon ju också ett psykologiskt förlopp, hur en människa fördärvas, hur en människa kanske blir fråntagen chanser också. För mycket handlar ju, alltså i idén om att Edit kan rädda honom i kärlek så ligger ju också en idé om att man kan gå under utan att, om ingen tror på en, om ingen tillskriver en någon positiv funktion överhuvudtaget i världen.

Så jag skulle nog säga att ja, man kan inte läsa dem psykologiskt realistiskt, det kan man inte. Men det innebär ju inte att det inte finns ett realistiskt plan och ett psykologiskt innehåll också.

Men jag tänker på, alltså syster Edit är ju så att säga hans raka motsats. De här frälsningssoldaterna som är vid hennes dödsbädd där i bärna romaner, de gör ju inget annat än att prata om vilket helgon hon är. Och hur hon har liksom frälst dem allihopa.

Och sen så har ju hon ändå den här karaktärsbristen får man ju nästan säga som gör henne mänsklig. Att hon älskar honom trots att han då under den här perioden är något av ett monster. Och att hon som du säger Anna då, övertygar frun om att hon ska gå tillbaka till honom och skapa en massa elände.

Alltså hur, är det här någon slags sätt att göra hennes, jag tänker lite hur ni tror att Lagerlöf hade tänkt. Är det här ett sätt att göra henne mer mänsklig syster Edit och inte bara som någon slags överjordisk gestalt? Jag vet inte.

Jo men det är så tror jag man kan tänka faktiskt för att det är ju lite svårt att köpa den här karaktären. Hon blir liksom för god, för överjordisk, för helgonlik. Men det blir liksom också ett sätt att få ihop de här två nivåerna, den andliga nivån och den realistiska nivån.

Att hon är också en kvinna som kan känna känslor som inte är lämpliga, som är väldigt olämpliga. Och som hon har svårt att försonas med själv också. Att hon har lite förnekat det här men på sin dödsbädd vet om ändå att så här är det liksom. Och det här mina handlingar ledde fel och att de var egoistiskt grundade så. Så jag tycker att den här aspekten finns både med Edit och David. Att ja han är på något sätt en bild av ondskan och hon en av godheten.

Men de har också de här psykologiska förklaringarna eller andra omständigheterna som förankrar dem i världen. Och som också motiverar handlingar och så.

Jag tänker om vi tittar på den här tredje personen i den här slags treenheten då. Den här Georges som är körkarl. Han omtalar som jag inte missminner mig som den som har förlätt David Holm från början. Och han är ju en annan sorts, som läsare får man ju liksom inte möta honom som sitt dåvarande dåliga jag. Utan mer som, alltså bara som körkarl egentligen som har ett helt annat sätt att se på livet. Kan man säga någonting särskilt om honom? Alltså vad är hans roll i den här, i det här dramat?

Dels så har han ju lockat in då David Holm på den här dåliga vägen. Men man förstår ju också att det har inte bara med spriten att göra. Utan det har också med att Georges är en väldigt intressant person.

En kreativ människa, konstnärligt lagd. Han har legat vid Uppsala betonas det så här. Och så bildningen. Så det är också det som lockar David med Georges. Att han ser andra möjligheter i livet.

Men sen är ju Georges en vanlig liksom förtappad människa. Men som också i sitt möte med döden då, under sitt år som den här dödens körkarl. Har tvingats att rannsaka sig själv. Och inte bara sig själv utan kanske också mänsklighetens förhållande till döden.

Innebär det för livet att vi ska dö? Det är ju en fråga som han ställer sig. De flesta flyr ju inför de här krassa faktum ännu mer idag kanske än på Lagerlöfs tid.

Men Georges har ju nått en väldigt viktig insikt då som han ju också konfronterar David med. Att döden är tragisk bara när den drabbar människor som inte är färdiga med sina liv. Och som inte heller har levt i enlighet med sitt samvete. Och det handlar ju om att gå till botten av oss själva och reflektera över vad som är viktigt och oviktigt. Och hur vi lyssnar på våra starka inre röstar själva.

Och hon skildrar ju, skulle jag säga, sällan liksom tillspetsade situationer. Där livet ställs på spets av krig eller våldsutövande eller katastrofer av olika slag. Även om det också finns sådana inslag. Utan det är oftast normala mänskliga tillkortakommanden hon beskriver. Och hur vi kan hitta en utväg ur sådana.

Och hennes svar i en mängd varianter är ju alltid det här att möta kärleken och godheten i ett slags berättande och lyssnande. Och i konsten skulle man ju kunna säga. Och det skulle jag säga är hennes religion mer än någon annan. Tillsammans med en tro på också att det finns en högre makt. Det finns mer i tillvaron än det materiella.

Och det är det David söker och det är det som han möter också under den här natten.

Ja, och där är ju, Georges är ju såhär instrumentell i att låta honom möta allt det här. Men om man tänker, om man skulle ställa frågan vad handlar romanen om?

Så skulle man ju också kunna säga att den handlar om kärleken och döden. Ser kärleks, alltså skildringen av kärleken och döden i den här romanen, ser det ut som det brukar göra när Lagerlöf berättar om död och kärlek? För det gör hon ju ändå i sitt författarskap.

Alltså hon har ju av många beskrivits som en författare som skildrar den kvinnliga självuppoffrade kärleken. Och jag har ju kanske lite problem med den beskrivningen ibland. För att det är ju inte så ensidigt riktigt, det blir lite förenklat att säga så. Eftersom vi vet i det här fallet då att ja, Edit är självuppoffrande men hon är också begärsstyrd.

Ja, verkligen.

Hon har sitt eget begär som hon handlar efter.

Det finns ju beröringspunkter med andra teman, till exempel botgöringstemat är ju också ett sånt som återkommer i flera texter.

Och det här som Anna är inne på kan man väl se som ett genomgående tema också. Att det handlar om att tjäna sina medmänniskor helt enkelt. Och att det är viktigt att göra det före döden så att säga. Det är inte egentligen det som händer efter döden som är det viktiga, utan det man gör i livet. Och det har ju av en del tolkat som en slags luthersk tanke egentligen då: att man inte tänker på himmel och helvete utan man tänker mer på det jordiska och att handla som en kristen människa i det jordiska.

Och så kan man ju se det, här är hon ju mer inne på eftervärlden kanske än i någon annan berättelse. Och man kan ju definitivt koppla de här tankarna om döden till hennes intresse för andliga saker mer i allmänhet, inte bara kristendomen. För hon var ju väldigt intresserad av den tidens nyandlighet kan vi säga. Och läste mycket om det och lästes lite som det också.

Och en del teosofer till exempel som tyckte att hon beskrev andevärlden som att hon hade sett den i verkligheten och sådär. Jag är lite nyfiken på vad ni tycker om romanen utifrån att ni båda två har läst Lagerlöf. Var hamnar den på er favoritskala? Om det finns någon sån? Jag tänker vi börjar med, vad tycker ni om romanen sådär rent emotionellt?

Ja, för mig är det inte en favoritroman. Det är en roman som är väldigt intressant och viktig i hennes författarskap. Och spännande på det sättet att den är så motsägelsefull, att den är gammaldags och ny och experimenterande samtidigt. Och den är andlig och handlar om jordiska begär. Det är motsatsernas förening i den här texten. Men den kanske inte drar in mig som läsare riktigt på samma sätt som en del andra av hennes verk.

Vad säger du Anna?

Just nu efter vårt samtal så tycker jag att ”Körkarlen” ligger mig varmt om hjärtat. Jag tycker man upptäckte mycket andra i den här nyläsningen. Den här tematiken är intressant. Men för mig är det ändå Victor Sjöströms film som är det verkliga mästerverket. Som man fortfarande idag blir starkt berörd av trots filmmediets enorma framsteg sedan den här filmen gjordes.

Och till och med mina barn har kunnat se ”Körkarlen” med behållning. Och då ska man ju komma ihåg då igen tycker jag att Sjöströms mästerliga film hade inte varit möjlig utan Lagerlöfs roman. Med återberättandet om David Holms liv i fokus.

Och hennes också många sinrika sceniska kompositionsformer som hon verkligen exalterar i den här romanen.

Och det finns ju också i ”Körkarlen” det som jag alltid dras till i författarskapet. Hennes suveräna förmåga att konkretisera, alltså konkret beskriva och skapa bilder för starka inre rörelser. Och mänskliga bevekelsegrunder som kärlek och andlighet av olika slag.

Och också skapande och inspiration är ju ett annat viktigt tema i hela hennes författarskap. Och hur hon visar hur det yttre och det inre flyter in i varandra och hur vi som människor har den här förmågan till ett rikt inre liv. Och det är inte något som är beroende av klass eller utbildning eller kön. Det är också något som hon väldigt tydligt visar utan det är en förmåga som vi alla har men som också kan förkvävas. Och det tycker jag också är någonting som är väldigt tydligt i tematiken i ”Körkarlen”. Och det tycker jag är det centrala i hela hennes författarskap. Den här mänskliga förmågan vi har till ett andligt och rikt liv men hur också den kan förstöras och förkvävas.

Nej, alltså det är ju lite tuggmotstånd.

Men på något vis så kan man ju se att ”Körkarlen” kanske inte är den som är folks favorit-Lagerlöf. Men att den har oerhört mycket som talar för den utifrån att den är väldigt intressant. Och med detta konstaterande så måste vi motvilligt, som jag alltid säger för det är väldigt kul, börja runda av.

Och jag ska säga att ”Körkarlen” finns förstås precis som allt annat av Lagerlöf att hitta på Litteraturbanken och ladda ner och läsa.

Där kan man också på vår Ljud- och bild-sida lyssna på när Lagerlöf läser själv, inte just ”Körkarlen” men annat. Och det finns till och med små filmer för den som verkligen vill grotta ner sig.

Och jag säger superstort tack till Jenny.

Tack.

Och till Anna för att ni kom och pratade Lagerlöf och ”Körkarlen”.

Och tack till alla er som har lyssnat.